Nu har det gått ganska exakt ett år sedan jag sa till min fru att jag ville utveckla och nystarta vårt äktenskap, efter många tuffa småbarnsår, där vi med facit i hand inte underhållit och tagit hand om varandra. Inte levt i nuet utan hela tiden blickat framåt och väntat på att livet skulle börja. Men jag säger som @Andreasnoord, i jämförelse med vissa andra partners man läser om här på sidan är båda jag och X diamanter. För henne var det tyvärr för sent, jag krisade och fick även en otrohet med en kompis till familjen som en kniv i ryggen. Efter det följde några sessioner med FR, ett försök från min sida att rädda det som kunde räddas, men från hennes sida nog bara ett sätt att kunna bocka av det på listan.
Senaste året är i mångt och mycket dolt i någon sorts dimma, bestående av sorg, alkohol, skuldbeläggning, ångest och ilska samt så klart tårar. Jag har gråtit för en livstid, det är ett under att det finns några tårar kvar. För de kommer fortfarande ibland på natten, när jag ligger själv eller med barnen och ältar.
Jag är inte stolt över hur jag hanterat sista året, inte på något sätt. Men jag väljer att ha förståelse för mig själv. Jag har reagerat och gjort så gott jag kunnat. Antar att det kommer blekna och med hjälp av tiden försvinna bort.
Jag ser ju nu att allt jag gjort; skuldbeläggning, visat hur dåligt jag mått, tvingat fram skilsmässopapper, omplacering av hund och drivit på försäljning av vår gård, har haft som syfte att få henne att förstå hur galet allt detta är. Att få henne att vilja ge oss en chans till ett bättre liv tillsammans med våra barn. Att hon skulle säga stopp. Tyvärr har allt detta resulterat i det motsatta, jag har drivit henne längre bort från mig. Det är tungt att inse, jävligt tungt. Jag hade i och för sig inget val tänker jag.
Tyvärr har det ju också resulterat i skulder efter husförsäljning och att man tvingas bo i en liten lägenhet under oöverskådlig tid. Jag som älskade att bo på landet med hund och jord mellan fingrarna. Jag som ville ge mina barn samma lugna uppväxt som jag fick, tittar nu ut från fönstret och ser systembolaget och en massa bilar. Jag har nog under alla år i Stockholm längtat tillbaka till landet där jag växte upp, men när jag äntligen kom dit var det som om Gud skrattade. Jag fick smaka på det i nått år, sen rycktes allt bort.
Visst är det konstigt att man efter allt som gjorts och hänt fortfarande kan älska så djupt. Känna hur hjärtat fladdrar till när man får svar på ett sms om barnens regnkläder. Fortfarande vilja vara med henne. Fortfarande vara stolt över henne och känna samhörighet. Vara beredd att förlåta och hugga av sin hand för att få chansen att bygga upp vår familj igen. Tillsammans skapa ett nytt liv, ett äktenskap där båda kan känna sig fria, uppskattade och lyckliga tillsammans med våra underbara barn.
vill bo kvar men har inte råd själv… borde finnas nån försäkring som täcker om man skiljer sig…