Nu har jag inte läst i tråden på länge och jag ser att det har hänt mycket…
Först av allt, grattis till inflytten i din mysiga lägenhet! Så skönt att ha ditt alldeles egna hem nu, du och barnen!
Är inte förvånad att höra att ditt ex har en ny relation (som sannolikt påbörjades medan ni var ett par och som har agerat katalysator för hans önskan om separation), jag har ju liksom så många andra här varit där själv. Dessa lögner, suck, de gör en tokig och det drar ut på chocken så mycket…
Vad gäller huset/ekonomin… Utan tvekan vore det nog värt mycket att bli klara med varandra ekonomiskt. Tror att först då kan du känna dig riktigt fri. Men om det är en avsevärd summa du tror att du kommer tjäna på att vänta med försäljning så förstår jag beslutet.
Kommer mäklaren redan nu att gå ut med info till potentiella köpare om att huset ska säljas? Med lite tur kanske någon lägger ett bra bud för att slippa budgivning längre fram…
När du väl blir fri från ditt ex också ekonomiskt blir det enklare att “gå vidare” och så småningom kanske du kommer ha ganska neutrala känslor för honom, vilket jag personligen tror är att föredra. Man mår bäst av det själv (det kostar så mycket energi att vara arg/ledsen/bitter) och det är enklare för barnen. Men det där ligger ju i framtiden (för jag tror absolut att det i nuläget är bra att hålla honom på långt avstånd, “avgiftning” som nån skrev…), och jag är helt övertygad om att du kommer komma dit. Tycker att du trots allt hemskt som hänt verkar kunna se nyktert på saker och ting.
Kämpa på! Du kommer må så mycket bättre allteftersom tiden går!
Jag ska svara er finingar som skrivit till mig i tråden på slutet ( troligen imorrn) Men jag måste bara berätta en grej!
Finns en kille på mitt jobb som jag hållit mig noga på vänskapssidan med under den tid då jag var i relationen med mitt ex. Jag har varit noga eftersom jag fick en känsla att vi hade kemi på ett sätt som inte ska främjas när man är i en relation. Men han är singel och jag är singel och när jag vågade de flirta lite med honom via messenger visade det sig leda till en dejt… Imorrn efter jobbet ska vi leta upp ett mysigt fik ihop. Jag satt där med en tjejkompis och drack bubbel medan jag skrev med honom och fnittrade som en tonåring Men det känns bara såå spännande och pirrigt. Det är en fin kille. Kanske leder det ingenstans eller så känns det mysigt. Hur som helst så vet jag att mitt hjärta inte är läkt… Men det här känns 100 % konstruktivt och jag tänker se till att om det ens blir mer av det, att det inte går för fort fram.
Tror att dejta ngn ny som känns spännande, om man har det alternativet, inte är så tokigt i processen att se framåt istället för bakåt. Håll en tumme för en fin dejt imorrn
Jag tror det är super att dejta andra, och att det gör att man kan ta ett stort kliv framåt i sin bearbetning. Man ser sig själv i ett nytt ljus, får veta att man är attraktiv för andra och att man kan känna sig attraherad av andra. Gäller bara att vara tydlig med att man är inne i en separation, så att den man dejtar vet hur läget är och inte går för fort fram eller får för stora förhoppningar. Sen vet man ju aldrig, man kan faktiskt falla för nån ny trots att man fortfarande sörjer det gamla… hoppas dejten blir jättekul!
Det blev tre intressanta timmar igår. Killen jag träffade vågade vara lika rak och ärlig som jag är i sitt sätt att kommunicera. Jag fick veta att det inte är helt okomplicerat för oss två att dejta, främst pga att vi är på samma arbetsplats. Att jag har har tre små barn var inte ett hinder, men han skulle ljuga om han sa att det inte spelar någon roll. Han skulle vilja vara mer säker, kanske jag också som föräldern till barnen, att man vill satsa under sådana omständigheter innan man går för långt. I början av dejten kände jag mig lite modfälld. För den jag såg framför mig var både finare till sätt och utseende än jag föreställt mig innan, väldigt trygg i sig själv, rolig och med ett skarpt intellekt (att han var smart visste jag dock innan pga jobbrelationen). Han var alltså klart intressant för mig att träffa igen, samtidigt som han var väldigt noga med att poängtera att det inte varit självklart ens att följa med på den kopp kaffe vi satt med… Men med det sagt så skulle han inte varit där om det inte fanns ett intresse från hans sida också. Han ser mig som en intressant och fin tjej sa han.
Samtalet lyfte liksom därifrån, vi skrattade mycket och delade personliga erfarenheter och uppfattningar. Jag märkte att våra värderingar verkar stämma bra överens även om vi lever på lite olika sätt (ffa har ju jag barn och han inte). Han lät helt ok med att inte skaffa egna barn, eller så blir det så, det får man se menade han. Han tycker mycket om barn och hans bror har tre fina, men hade det varit väldigt viktigt för honom att ha egna hade han nog redan sett till att det var så menade han. Det perfekta svaret för en trebarnsmamma som egentligen känner sig ganska klar med barnaskaran
Jag vet att jag nu låter lite väl investerad i den här killen. Har ju tyckt att han är intressant även innan mitt ex lämnade mig. Så det är inget hittepå just i en desperat stund att han i min värld “har något”. Men d sedan är jag fullt medveten om hans skepsis till att dejta en kollega, av det råd alla tycks ge en att verkligen landa i sig själv innan man ger sig in i ngt nytt. Så sammanfattningsvis tänker jag såhär, om jag lägger en liten känsla av besvikelse åt sidan:
-Bra tecken att ngn annan än mitt ex redan känns tja… Banne mig MER intressant än mitt ex. Även om det inte skulle bli mer mellan mig och jobbkillen bör det tyda på att det finns fler intressanta människor än mitt ex att upptäcka. Kan nu se hur mitt ex utsida inte kan konkurrera med en person som har ett mer intressant och utvecklat inre (som också har ett tilldragande yttre, men det behöver inte vara ett yttre som är en avbild av Stålmannen för det).
-Det var en trevlig stund, med pirr och glädje innan och under tiden. Det i sig är något att vara glad för i processen att leva ett nytt liv med nya roliga inslag utan känslan av att exet saknas
Intressant är dock att den här killen också gymmar varje dag… Kan vara en liten varningsklocka eftersom mitt ex satte gymmet högst på dagens önskelista av aktiviteter. Men bara för att han inte prioriterade att hitta på andra grejer kan ju jobbkillen funka annorlunda. Att träna en gång om dagen på ngt sätt är ett bra sätt att ta hand om sin kropp och må bra kan jag tycka så det när nödvändigtvis inte oförenligt med en fin parrelation.
Så härligt att det kändes bra att vara på den här dejten! Och starkt och modigt av dig att våga. Sedan får man som sagt se, viktigt att du tar allting i din egen takt nu oavsett hur saker och ting utvecklar sig. Och helt rätt där - en vacker utsida är inte det enda som räknas i livets sammantagna ekvation. Fördelen nu är ju att du vet exakt vilka egenskaper du INTE eftersöker hos nästa partner. Utsidan kan ge insidan en chans - men det finns givetvis annat som är långt mer viktigare.
Det får lov att ingå i min omformatering av hur jag ser på mig själv, vilka värderingar jag egentligen har - att låta det här ta den tid det behöver ta. Att skynda långsamt även om jag är väldigt otålig, och även om mitt ex rusar på i sin kärleksbubbla på sitt håll. Är nog ändå mer glad över att jobbkillen kommunicerade rakt och älrigt, än jag är besviken på vad han sa. Det var så himla uppfriskande med någon som klarade av att sätta ord på tankar och känslor, även om det nog var rätt jobbigt också att se mig i ögonen på dejten och helt ärligt säga både att intresse finns men att hinder också gör det.
Jag har installerat Tinder på min telefon idag, i syftet att ha lite att distrahera mig med under tiden jag känner in var jag befinner mig. Jag är inte speciellt sugen på att gå på dejt med speciellt många alls. Men det hjälper mig att hålla kursen, att tänka andra människor snarare än att tänka på mitt ex. Jag tror jag tog ett väldigt viktigt steg igår.
Jag ringde upp mitt ex och pratade med honom utan att be min syster ta samtalet åt mig eller skicka skriftligen. Han kunde faktiskt erkänna att det var dåligt skött att börja träffa den nya innan jag flyttat, men han vidhöll att det inte var planerat att han skulle träffa någon så snabbt och att ingenting hänt innan han lämnat mig. Han lät störd över att någon han inte känner har pratat om att han betett sig illa mot mig, den perfekte mannen är visst inte perfekt i allas ögon längre. Han är också störd över att jag bara kan säga att jag tror han är ärlig, men att jag inte kan veta eftersom jag inte trodde han skulle lämna mig på det här sättet, och gå vidare på det här sättet. Jag sa att jag önskar att han tänker efter innan han kontaktar mig om smågrejer, att gäller det barnen då vill jag absolut att han gör det, de ska komma först. Men gällande kontakt och erbjudande att jag kan låna bilen en vecka och jag då såklart förstår att han och nya ska på kärlekssemester - det är bara jobbigt för mig berättade jag. Han nojade här över VEM som hade berättat DET för mig. Ja, det är bara så enkelt som logiskt tänkande förklarade jag. Varför ska han annars bort en vecka fredag-fredag, det är ju knappast en jobbkurs liksom. Jag sa att ju mindre jag vet om vad han gör på sin tid, desto bättre mår jag. Jag sa också att nu släpper vi det gamla, nu är det som det är och vi kommer nog må bättre med andra människor vid vår sida. Jag passade på när jag orkat prata om allt det här, att också reda ut de praktiska detaljerna kring husavtal/försäljning och annat. Jag hoppas att vi en dag kan vara vänner, men det kommer nog att dröja, sa jag också. Vi hade ett väldigt vuxet samtal, och varje gång tragiken försökte smyga sig på mig föste jag den åt sidan och tänkte att det såhär ÄR det. Jag accepterar läget. Jag ska på dejt idag och det känns roligt. Jag vill hellre vara glad över det än ångestfylld över samtal med mitt ex.
Han hade läst på om att inte introducera en ny i barnens liv så snabbt. Att de behöver tid att processa separationen innan man bör visa upp sin nya kärlek. Skönt att han kollat upp det själv i alla fall. Dock ville han berätta för dem att det finns en ny i hans liv. Här kräktes jag lite igen innan jag svalde ner det hela och tog ny proffsig ansats. Om du känner att du verkligen vill och mår bra av det, och inte tror att de mår dåligt av att veta A men inte B, så kan du berätta sa jag. Men var bara medveten om att du gör det för DIN skull, inte barnens. Min äldste har redan frågat mig om vad som händer den dagen jag träffar en ny, om jag kommer lämna familjen och försvinna. Jag har förklarat att jag aldrig kommer överge mina älskade barn, som betyder mest för mig i hela världen - samma gällande deras pappa. De har som jag ser det inget behov av att veta att det redan finns någon i pappas liv. Han hade inget motargument utan sa mest att han frågade mig för att höra mina tankar om det.
Något har i alla fall hänt. Jag önskar MER att få gå vidare nu, än vad jag önskar att han ska ångra sig. Jag vill inte ha honom längre. Det är skönt att tänka så, skriva så - och känna att jag verkligen menar det. Det hjälper när hemska tankar om att de är sååå kära och sååå kåta på varandra osv osv, när bilder på hur de ser ut när de ligger osv försöker inkräkta på min mentala frid. Då påminner jag mig om jag ju ändå inte vill tillbaka till honom och det futtiga han erbjöd mig det senaste året. Så då måste han väl rent logiskt få försöka hitta lyckan med någon som faktiskt vill ha honom. Lika som att jag ju vill hitta någon som jag mår bra tillsammans med.
Inget är klart i min process, långt därifrån. Men jag kan se att jag tagit några bra kliv framåt. Jag bryter inte ihop hur som helst längre. Det värsta som hänt på slutet är då han hört av sig med onödiga frågor, då kan jag börja skaka i hela kroppen. Men det går över ganska snabbt. Jag fokuserar om på något som inte dränerar mig på energi istället
Är imponerad över att du kommit så
långt Skinny, och att du verkar ha accepterat läget och vill gå vidare och inte se bakåt! Att du lyckas kommunicera och prata med ditt ex så ”vuxet”. Det har bara gått 4 månader? Själv ser jag rött vid den minsta kommunikation med exet. Det funkar inte alls. Blir så in i helvete arg rent ut sagt. Önskar jag kunde sätta mina egna känslor åt sidan, men lyckas inte med det. Kan inte ta till mig att han gör detta, att han vill lämna. Mitt hjärta vill inte släppa det som varit, och förlusten av vår gemensamma framtid. Klänger mig kvar på nåt sätt. Hur lyckas du släppa taget?
Håller med föregående skrivare. Jag är långt ifrån där du är och på fredag har det gått exakt ett år sen jag upptäckte otroheten. Jag tror att nyckeln för att komma vidare @Besviken och andra är att få tillbaka sin självkänsla, att verkligen kunna sätta värde på sig själv och inse att det inte berodde på att man själv inte är värd nåt, att det gick som det gick. Hade man dåligt självförtroende och låg självkänsla redan innan uppbrottet kan det förstås ta lång tid att bygga upp sig själv. Antagligen hade du @Skinny en hyfsad självkänsla redan innan du utsattes för hans svek och det hjälper dig nu i din sorgeprocess. Är som sagt glad över att höra att du verkar hantera din situation så klarsynt och moget. Sen är det såklart självklart att det även för din del finns situationer och information som ger ångest, ledsenhet och ilska. Så får det ju vara. Kram!
Tack fina du Det var inte alls längesedan jag var i det läge du beskriver, med att se rött. Sant att det bara gått typ 4 månader… men äntligen kanske jag lyckades hitta ett sätt att nå en vändpunkt! Jag tror att ditt hinder ligger precis i det du själv så bra sätter ord på, att du inte vill släppa, du hänger kvar i att det bästa hade varit att kämpa för det ni hade. När du känner att du _vill_släppa så är du en bra bit på väg, men inte ens då är det så lätt, kände jag i alla fall. Tror inte man kan släppa enbart för att man vill, utan man måste på ngt vis vara redo för att öppna ögonen och verkligen ta till sig hur det blev och hur det är och att livet går vidare med andra människor och på många vis utan exet.
Jag var väldigt långt ifrån att gå vidare när han skickade smset om att han “börjat träffa någon” hela vägen fram till min flytt och även typ 2-3 v efter den. De saker som fick till vändpunkten tror jag var de här:
Jag frågade mig själv, VILL DU HA den han var mot dig det senaste året, den han visat sig vara i en kris, en som går istället för att kommunicera och KÄMPA för sin familj? Om jag tvekade på svaret nej här, ställde jag frågan igen “men på riktigt, ÄR det här din drömkille” Svaret blev lite tydligare nej. Ok tänkte jag då, i så fall är det väl inte så konstigt att han träffar någon annan, eftersom han ändå inte är DIN drömkille
Lägenheten var en stor del, omöjligt att hitta vändpunkten innan jag flyttat ut. Jag fick till min skabbiga trea till ett så mysigt, trivsamt och vackert hem att jag inte kan låta bli att vara stolt över MIN insats. Barnen trivs också, och det är banne mig min förtjänst. Faan vad jag är bra, som lät dem vara med och forma sitt rum, och som gör allt jag kan för att de ska trivas i området med att hitta nya vänner och lekställen, få vara delaktiga i vårt nya team som vi är när de är hos mig
Anknyter till det ovan, jag är stolt över mig själv. Jag hamnade i en riktig jävla mardröm med en man som lämnade mig utan förvarning, som ensam bestämde att jag inte längre kan träffa mina barn på heltid, inte kan bo kvar i huset jag varit med och byggt och format till ett riktigt drömställe och som 5 minuter senare hade ersatt mig med en ny innan jag ens hunnit flytta ut. Trots det har jag följt mina värderingar om rätt och fel, tagit ansvar för min psykiska hälsa genom att läsa, söka hjälp hos psykolog, lyssna, tänka - hur gör jag för att ta mig vidare, för att inte bli bitter, för att acceptera läget precis som det blev, hur blir det här bra för barnen trots att kärnfamiljen nu går sönder
Har orkat igenom förnekelse, ilska, sorg, ångest, tankar på döden, tillbaka till ilska igen. Ältat, motionerat, tagit hjälp av vänner och familj. Sett att många människor tycker väldigt mycket om mig, värdesatt det. Lyssnat på dem, trott dem, sett mycket fint i mig även från mitt eget håll. Jag är jag, jag är stark, även om han väljer att lämna min sida. Jag är inte beroende av honom för att vara en rolig, charmig, vacker, omtänksam person. Jag ångrar inte att jag var verbal, pratade mycket, uttryckte känslor, rädslor osv i vår relation - det är jag. Jag är sådan, det var aldrig av illvilja, det är sådan jag är. På gott och ont sätter jag stort värde i kommunikation. Finns en baksida, men också en framsida som mitt ex inte klarade av eller valde att se.
Den sista, avgörande punkten. Dels ligger lite tur och tajming i det här - så är det nog faktiskt om jag ska vara ärlig. Men så kanske det är med vändpunkter? Det räcker inte bara med att man vill och tänker klokt, utan det ska vara rätt tajming också, som så mycket i livet. Jag skulle på dejt med en kille som jag verkligen var nyfiken på. Han hade sagt ja till en kopp kaffe på ett mysigt fik, någon spännande skulle hända på eftermiddagen även om jag inte visste exakt var saker och ting skulle leda. Mitt ex hade hört av sig fler ggr senaste 2 dagarna med grejer som väckte jobbiga känslor i mig. Snack om hur han skött separationen, erbjudande att ha bilen när han skulle “bort mellan fre-fre”. Här kommer något viktigt, det som satte liv i det hela och skapade själva vändpunkten, jag tänkte: Om jag ska kunna motivera för mig själv och min dejt, att jag faktiskt är redo för en dejt. Så kan jag inte vara så arg på mitt ex att jag inte kan prata med honom, att varje sms från honom ger mig ångest. Jag valde väldigt aktivt här, att rycka upp mig. Okej, tänkte jag, nu gör vi det här, svarade per sms att “ja vi kan höras idag. Jag ringer dig efter mitt möte då och då, om det funkar för dig”. Sedan när jag ringde sa jag honom ett sanningens ord om hur jag ser på hans beteende under separationen, han höll med om att det var dåligt skött från hans sida vilket var en bonus. Jag var tydlig både mot honom och mig själv att nu släpper vi det gamla, nu är saker och ting som de är. Såhär tänker jag. Vad var det du ville ta upp? Okej såhär ser jag på det" osv osv (alltid saklighet i botten från min sida). Jag fick många impulser under samtalet att pika honom, säga sårade saker - men jag var väldigt noga med att skala bort sådant. Inget annat än sådant jag kan stå för, sa jag. Det förtjänar nog en egen punkt egentligen (se extrapunkten längst ner)… Sedan efter samtalet, då var jag lite slut, lite mindre pirrig och glad. Men hade en stolthet över mitt agerande med mig. Jag måste kunna kommunicera med mitt ex. Sa till och med, och menade det, att jag tror det är möjligt att bli vän med honom en dag (inte alls säker, men det kanske finns en möjlighet nu efter min insikt om att han inte är den jag vill ha som partner), men att det kommer ta tid. Här valde jag att fokusera bara på det roliga som skulle komma. Min dejt som närmade sig. Jag kände mig mer trovärdig gentemot mig själv och indirekt mot honom, eftersom jag nu fixar att prata vuxet med mitt ex. Jag hade en riktigt fin dejt med en kille som både är smart, verbal men samtidigt lugn, stabil och eftertänksam, ser bra ut, rolig och intressant.
Jag tror såhär, att möjligheten för vändpunkten aktiverades när jag ringde upp mitt ex, tog samtalet. Men den fastställdes under dejten då jag för mig själv konstaterade att jag hellre vill fortsätta träffa den här killen än att gå tillbaka till mitt ex. Och om det inte blir mer med honom har jag i alla fall redan sett att det finns personer som är mer intressanta för mig att umgås med än vad mitt ex är (speciellt eftersom mitt ex inte ger mig annat än ouppskattande blickar liksom)
Extrapunkt:
Följ dina värderingar om hur man är en bra person, oavsett om du är i en kris. Hur vill du bemöta andra? Ser du ett värde i att visa dig själv att du räknas, i att stå upp för dig själv? Tycker du saker ska fördelas lika både gentemot dig själv och gentemot andra? Vad kan du göra för att underlätta för barnen? Ett exempel: Det är jobbigt att prata i fina ordalag om barnens pappa med barnen. Men då jag gjort det, eller bitit mig i tungan och inte sagt ngt han glömt att fixa som skulle gynnat dem, så svider det bara just då. Efteråt känner jag mig stolt över att jag hanterar situationen utifrån mina värderingar. Mår bättre eftersom jag kan vara stolt över hur jag agerar trots att jag har det kämpigt, trots att jag på många sätt har skäl att känna en stor ilska och agg mot mitt ex. Men det känns så mycket bättre att ta det när det passar, på ett sätt som passar. Bara som ett exempel på hur mycket det ger en själv att göra vad man kan mot sig själv och andra i en jobbig situation. Det är ett sätt att hjälpa sig själv, att vara konstruktiv.
Sammanfattningsvis: Nej, en kille som inte ser hur fin jag är, som inte kämpar för mig, honom vill jag inte ha.
Och en liten parentes. Nu är allt väldigt nytt och jag har bara testat i knappt 2 månader - men jag gillar varannan vecka mycket mer än jag trodde… veckan utan barnen: Fri, lugn känsla, sovmorgon, kan träffa folk, kan ta det lugnt själv, kan träna, jobba över, äta middag sent osv… Veckan med barnen: Längtat efter dem, njuter minst dubbelt så mycket av att vara med dem som jag gjorde när jag hade dem heltid och konstant var lite trött och sliten och levde i en relation utan speciellt mycket kärlek gentemot mig.
Långt. Och det låter kanske kaxigt och alldeles för självsäkert. Men… tror de flesta här inne vet att man har sina olika dagar. Jag förstår att jag inte lagt sista pusselbiten - men jag tror faktiskt på riktigt att jag insett en del grejer som är viktiga för processen att ta sig vidare.
Blir alldeles varm av såhär peppande ord Ja kanske handlar det lite om att jag lyckats återerövra min självkänsla hyfsat snabbt. Jag tycker inte att den var så bra under många av mitt och mitt ex år tillsammans. Mest eftersom han slutade se vad som var speciellt med mig, och fokusera nästan enbart på vilka sidor han inte tyckte om hos mig. Tragiskt nog tror jag att jag långsamt började köpa hans version… När vi träffades var jag färgstark, visste att jag inte var helt lätt att leva med, men visste att jag var intressant som person, hade stor empati och såg bra ut. Jag har alltid varit bättre på att uttrycka vad jag tycker om hos honom, och problemet blev nog då att vi båda alltid hyllade och värdesatte hans starka egenskaper. Hans lugn, tolerans, eftertänksamhet samtidigt som vi båda tyckte att jag var jobbig när jag skulle överkommunicera (försökte ju kommunicera för två), blev upprörd över något, inte kunde vara tacksam och landa i allt vi hade utan fortsatte att drömma om en bättre karriär och att bygga hus igen. Jag har nog alltid känt att han tycker om hur jag ser ut, och jag har alltid uppskattat att han tar hand om sin kropp, har bra gener och därför ser exceptionellt bra ut. Kanske har vi inte fattat förrän nu att vi båda gick på utseende för mycket i proportion till det inre… han verkar tycka det är väldigt jobbigt att leva med en viljestark, kommunikativ, föränderlig person. Och jag tycker det är väldigt frustrerande att leva med någon som inte svarar rakt och ärligt då jag försöker kommunicera, lösa problem och stärka relationen… Vi kanske aldrig har passar så bra som jag och kanske han också, trodde i många år.
Jag tror i alla fall att det är viktigt det här med att släppa taget, för att ge sig själv möjligheten att nyorientera sig. Starta om och kunna må bra igen. Jag är inte där, att allt bara är lätt… men jag är mycket starkare och gladare i grunden, som jag upplever det i alla fall. Och det ligger nog något i det med självkänslan, för jag tänker faktiskt lite såhär, att om mitt ex inte kan uppskatta mig, se hur fin jag är - så förtjänar jag bättre. Nu har jobbkillen en chans att dejta en riktigt fin tjej på många sätt, om han vill så kommer det att hända. Men tar han inte chansen så kommer jag ta min speciella person och uppleva vidare. Börjar själv tro på den där klyschan med att det finns såå många människor där ute, och att det finns otroligt många spännande möten som kan äga rum om man är öppen för det. Alltså inte rent sexuellt, bara att vara nyfiken och öppen och prata och framförallt lyssna på andras infallsvinklar, upplevelser… det finns mycket fina stunder som väntar på en när man är redo och vill
Jag tror du är något på spåren där, jag lyckades ta tillvara på möjligheten som fanns just den där dagen… jag var stark, pirrig, glad. Och använde mycket av den energin till att orka med att övervinna det jobbiga med att prata med mitt ex och komma över ilskan. Hade nog tur att mitt ex hade varit jobbig i två dagar som jag kände det, och uttryckligen ville höras just den där dagen. Tänkte att det inte ska få förstöra min dejtglädje. MEN, det vore bra att ha det undangjort så dejtglädjen kan hjälpa till att neutralisera det jobbiga med exet Den planen gick faktiskt rätt bra i lås!
Jag tror verkligen det, att det som hände i måndags inte bara var ett litet steg fram utan flera Den kärlek som jag är ledsen över att ha förlorat, den har inte existerat på flera år. Det hade varit en annan sak om han velat kämpa för att hitta tillbaka till en fin relation oss emellan, då hade jag tyckt att det varit att föredra. MEN. Han ÄR ju inte den killen. Han anstränger sig inte för att rädda den relation vi haft. Han var inte beredd att kämpa. Det innebär att han inte var den drömmiga kille jag trodde han var. Han hör inte hemma i mitt liv som partner längre, dels för att han inte vill vara där, men också för att han bara skulle dragit ner mig. Det hade faktiskt varit värst av allt om han stannat, men bara fortsatt att aldrig anstränga sig, inte se mig, inte värdesätta mig, inte lyssna på mig, inte vara nyfiken och vilja utveckla vår relation till det bättre. Tänk om han stannat, men varit olycklig i det tysta. Och jag hade kämpat och kämpat och försökt kommunicera för två i flera ÅR till, innan vi till sist insett att ingen av oss mådde bra med den andre.
Bättre då att han visar sig kämpa 0, så jag vet så säkert att han inte kan erbjuda det jag vill ha. Jag är fin. Jag vill ha någon som kan se det och som skulle kämpa för att ha mig kvar
Det skulle kunna vara mig och mitt ex du beskriver. Vår relation. Jag känner igen mig i allt. Jag var nog dock rätt svartsjuk under relationen, delvis för att jag tyckte att jag hade fler tillkortakommanden än han och ganska låg självkänsla. Det hjälpte ju dock inte att han aldrig bekräftade mig. Precis som du beskriver kändes det inte som han uppskattade det som gör mig speciell. Min öppenhet och känslomässighet, min humor och ”galenhet”. Det kändes också som att jag under relationen mer och mer tappade dessa bitar hos mig själv. Eftersom han inte verkade uppskatta dem tyckte jag nog inte att de var värda att omfamna. Jag tappade bort mkt av det som en gång varit jag helt enkelt.
En helt annan sak. Jag har dejtat en del sen jag blev singel. I höstas träffade jag en kille som jag tyckte var bra och som jag kanske under andra omständigheter hade fallit för. Men det var för tidigt, tror jag. Känslorna kom hur som helst inte från min sida. I våras träffade jag en kille jag kände mig förälskad i. Det kändes annorlunda mot höstkillen. Vårkillen avslutade dock ”relationen” innan den ens hunnit ta fart. Det gjorde ont. Mkt ont t.o.m. Jag krisade återigen nåt oerhört. Jag tror inte eg att det berodde på honom, jag kände ju honom knappt, utan mer känslan av att återigen bli avvisad. Jag tror, som jag redan har skrivit, att du har en starkare självkänsla än jag, som kommer att hjälpa dig även i en sådan situation. Men ville dela med mig av min erfarenhet eftersom det kan vara bra att ha i minnet att ett avvisande i det läge du befinner dig nu, kan vara jobbigare än du tror. Jag menar verkligen inte att du inte ska dejta men typ vara mentalt förberedd. Och eftersom jag tycker du ska dejta och har läst att du gått med i Tinder kan jag passa på att rekommendera en annan dejtingapp som funkar ungefär likadant men där jag tycker att det finns hetare (!) och vettigare killar. Happn heter den. Många har iofs både tinder och happn. Tror dock att happn funkar bäst i större städer och jag vet inte var du bor, men om du bor i någon av de tre största städerna bör det funka bra.
Känner så väl igen… en psykolog jag träffade innan sommaren sa spontant när jag beskrev mig själv som jobbig med sidor som de du nämner här. Hennes spontana reaktion “men vad härlig du låter”. Som en kontrast till att man värderat sådana delar av sig själv lägre, bara för att den man levt med inte kunnat se det positiva utan mer det jobbiga med någon inte är lik hur de själva funkar. Jag är ju inne på att “reclaim mina egenskaper som bra, fina, speciella, inte ALLS mindre värda” bara för att mitt ex såg sig som normen för ett kap, och jag var olik honom.
Tack för den här varningen… när du skriver det, så inser jag att du har en viktig poäng här. Man ska nog vårda sitt hjärta och låta det bli så pass helt att man orkar med både med- och motgång ungefär som vanligt. Är såklart aldrig kul att bli lämnad, men som läget är nu skulle det definitivt ta betydligt hårdare med ett nytt avvisande än ett avvisande skulle göra i vanliga fall. Känner inte att det gör jätteont, men ändå så känns det faktiskt att den här jobbkillen som jag var rätt intresserad av att långsamt börja lära känna lite mer - är ganska avvaktande mot mig. Han har ett litet intresse, men betoning på litet. Det finns ett stort hinder i form av samma arbetsplats, betoning på stort.
Men å andra sidan sa familjerådgivaren idag att den första relationen efter en separation sällan håller. Så kanske är det bättre för mig att dejta lite halvintressanta från dejtingapparnas värld innan jobbkillen som liksom har rätt mycket, och känns rätt så speciell.
Jag har en sådan där dag då ögonen svider och bekymmersrynkan syns.
Vi hade familjerådgivningstid imorse, men exet hade glömt. Han har ju annat att fokusera på, som vem som tycker han betett sig dåligt i separationen, och att han ska resa iväg imorrn med sin nya en vecka. Familjerådgivaren sa tydligt "nej, nej, nej - be honom att inte berätta för barnen om att det finns en ny såhär tidigt. Det är ingenting de ska behöva gå och fundera över, de ska få tid att landa i den nya situationen, och oddsen att det håller med någon man träffar såhär snabbt efter en separation är inte speciellt bra. Han bör vänta ett år, tyckte hon. Jag smsade honom om det, eftersom hon bad mig att göra det. Be honom avvakta så kan jag förklara varför när vi ses nästa gång. Jag smsade, men vad tror ni - jo han hade redan berättat förstås. Det har inte ens gått 3 månader efter han träffade henne. Och jag har inte ens bott 1 månad i mitt nya hem… man blir ju gråtfärdig av hans tempo.
Jobbkillen är på arbetsplatsen idag. Vi lunchade i samma gäng, och det var trevligt. Men han kontaktar mig inte privat, eller gör något annat som kan tolkas som flirt. Så det känns trist. Hade ju gärna haft lite spänning i form av en till dejt att se fram emot… men men. vet också att det är ett sjukt vanligt råd att ta det lugnt med någon ny. Känns extra grått och trist när mitt ex ska på kärlekssemester med sin nya imorrn. Medan jag inte ens bott själv en månad. Galet.
Jag har samma uppfattning fortfarande; jag är stark, jag är på rätt väg, jag ser framåt och inte bakåt. Jag accepterar läget och försöker orientera mig på nytt. Men det är en sådan där tung dag ändå
Så jävla svagt att glömma tiden hos familjerådgivningen! Urdåligt verkligen.
Förstår att det här är saker som gör ont och gör dig låg. Hans kommande resa med den nya haggan och att han berättat för barnen. Nu har han berättat men du har fortfarande möjlighet att påpeka att hon i vart fall inte ska introduceras för barnen på ett bra tag eftersom det INTE är bäst för BARNEN.
Jag får lite dåliga vibbar när det gäller jobbkillen. Vad är det som är så oerhört farligt med att ni jobbar ihop? Jobbar ni väldigt nära varandra? Står någon av er i beroendeställning till den andra? Har lite svårt att förstå varför det måste vara en så oerhört big deal annars. Jag kan mer förstå om han kanske är lite rädd för att inleda en relation med någon som så nyligen kommit ur en längre relation. Kanske är det där med jobbet bara ett svepskäl för att han inte vågar starta upp något av andra skäl. Ligg lågt här ett tag tycker jag även om jag fattar att det är svårt när man fått upp ett intresse för nån och ju gärna vill ta en genväg ur den sorg man befinner sig i.
Skönt att du trots din dåliga dag fortfarande känner dig hyfsat stark. Antagligen är din lägstanivå något mindre låg nu. Du har kommit en bit. Keep it up!
Men jag måste bara berätta en grej!
Imorrn efter jobbet ska vi leta upp ett mysigt fik ihop. Jag satt där med en tjejkompis och drack bubbel medan jag skrev med honom och fnittrade som en tonåring 
Men det känns bara såå spännande och pirrigt. Det är en fin kille. Kanske leder det ingenstans eller så känns det mysigt. Hur som helst så vet jag att mitt hjärta inte är läkt… Men det här känns 100 % konstruktivt och jag tänker se till att om det ens blir mer av det, att det inte går för fort fram.
- det är bara jobbigt för mig berättade jag. Han nojade här över VEM som hade berättat DET för mig. Ja, det är bara så enkelt som logiskt tänkande förklarade jag. Varför ska han annars bort en vecka fredag-fredag, det är ju knappast en jobbkurs liksom. Jag sa att ju mindre jag vet om vad han gör på sin tid, desto bättre mår jag. Jag sa också att nu släpper vi det gamla, nu är det som det är och vi kommer nog må bättre med andra människor vid vår sida. Jag passade på när jag orkat prata om allt det här, att också reda ut de praktiska detaljerna kring husavtal/försäljning och annat. Jag hoppas att vi en dag kan vara vänner, men det kommer nog att dröja, sa jag också. Vi hade ett väldigt vuxet samtal, och varje gång tragiken försökte smyga sig på mig föste jag den åt sidan och tänkte att det såhär ÄR det. Jag accepterar läget. Jag ska på dejt idag och det känns roligt. Jag vill hellre vara glad över det än ångestfylld över samtal med mitt ex.
Ja kanske handlar det lite om att jag lyckats återerövra min självkänsla hyfsat snabbt. Jag tycker inte att den var så bra under många av mitt och mitt ex år tillsammans. Mest eftersom han slutade se vad som var speciellt med mig, och fokusera nästan enbart på vilka sidor han inte tyckte om hos mig. Tragiskt nog tror jag att jag långsamt började köpa hans version… När vi träffades var jag färgstark, visste att jag inte var helt lätt att leva med, men visste att jag var intressant som person, hade stor empati och såg bra ut. Jag har alltid varit bättre på att uttrycka vad jag tycker om hos honom, och problemet blev nog då att vi båda alltid hyllade och värdesatte hans starka egenskaper. Hans lugn, tolerans, eftertänksamhet samtidigt som vi båda tyckte att jag var jobbig när jag skulle överkommunicera (försökte ju kommunicera för två), blev upprörd över något, inte kunde vara tacksam och landa i allt vi hade utan fortsatte att drömma om en bättre karriär och att bygga hus igen. Jag har nog alltid känt att han tycker om hur jag ser ut, och jag har alltid uppskattat att han tar hand om sin kropp, har bra gener och därför ser exceptionellt bra ut. Kanske har vi inte fattat förrän nu att vi båda gick på utseende för mycket i proportion till det inre… han verkar tycka det är väldigt jobbigt att leva med en viljestark, kommunikativ, föränderlig person. Och jag tycker det är väldigt frustrerande att leva med någon som inte svarar rakt och ärligt då jag försöker kommunicera, lösa problem och stärka relationen… Vi kanske aldrig har passar så bra som jag och kanske han också, trodde i många år.
Den kärlek som jag är ledsen över att ha förlorat, den har inte existerat på flera år. Det hade varit en annan sak om han velat kämpa för att hitta tillbaka till en fin relation oss emellan, då hade jag tyckt att det varit att föredra. MEN. Han ÄR ju inte den killen. Han anstränger sig inte för att rädda den relation vi haft. Han var inte beredd att kämpa. Det innebär att han inte var den drömmiga kille jag trodde han var. Han hör inte hemma i mitt liv som partner längre, dels för att han inte vill vara där, men också för att han bara skulle dragit ner mig. Det hade faktiskt varit värst av allt om han stannat, men bara fortsatt att aldrig anstränga sig, inte se mig, inte värdesätta mig, inte lyssna på mig, inte vara nyfiken och vilja utveckla vår relation till det bättre. Tänk om han stannat, men varit olycklig i det tysta. Och jag hade kämpat och kämpat och försökt kommunicera för två i flera ÅR till, innan vi till sist insett att ingen av oss mådde bra med den andre.
