Lämnad av mitt livs kärlek och pappan till mina 3 små barn

Håller fullständigt med, framförallt om det där med huset! Han har manipulerat dig @Skinny och du riskerar att förlora mycket stort på det! Låt honom lösa ut dig eller sälj nu!

Jepp det är så jag menar… att jag kan tycka att det finns ett sätt att lämna den man skaffat familj med som är sorgligt men ändå “på rätt sätt”. OM man gjort ALLT i sin makt, KÄMPAT för att hitta det där som funnits förut, eller hitta något som fungerar bättre än det som funnits förut TILLSAMMANS med mamman/pappan till barnen. OM man kommunicerat, berättat att jag VILL men vet inte HUR, har tagit hjälp från andra t.ex. familjerådgivning, ansträngt sig och accepterat att lägga tid och energi… om det ÄNDÅ inte går att må bra tillsammans mer, om man utvecklats åt för olika håll, inte vill samma saker osv, så måste man naturligtvis få lämna. Relationer fungerar ju inte alltid uppenbarligen. Men alltför ofta tycks människor ge upp så enkelt.

Jag kan ta ett exempel från mitt eget liv. Fina killar har visat intresse för mig. Då har jag sett till att inte uppmuntra mer av det som kanske kan kännas lite smickrande och spännande att få mer av. Har valt att vara tydlig, prata om min familj, vara trevlig men inte ingå i en flirt som man sedan inte vet var den skulle ha lett en. Har tänkt att jag har valt barnens pappa av en anledning, han är superfin. Något tillfälligt som smickrar och skulle vara spännande en stund är inte värt att offra familjen för. Jag har valt att vara sann mot vad jag velat i längden. Det är svårt, säkert omöjligt, att aldrig under en livstid bli smickrad av ngn annan intressant person som under andra förutsättningar kanske skulle kunna bli en partner. Men man har makten över vad man gör åt flyktiga tankar.

Jag är nog ganska hård i mina värderingar i vad det innebär att skaffa familj med någon. Jag tycker det är något annat än att “bara” vara tillsammans utan att skaffa barn ihop. Fler påverkas än bara en själv och partnern. Djupa känslor har i många fall funnits eftersom man valt att skaffa barn ihop. Tror att det mesta går om man vill. Jävligt synd i mitt och mitt ex fall att det bara var en av oss som ville kämpa den dag det började blåsa. Men å andra sidan kommer jag från en familj där mamma och pappa kämpade i 7 år innan de gick skilda vägar, och mitt ex från en mamma som jag hört säga “om det inte fungerar bra så kan man ta någon ny”. Som uttryckligen inte tycker det är rätt att behöva kämpa. Jag gjorde misstaget att tro att mitt ex inte delade samma värderingar. Men att han det första han sa var att vi haft det dåligt i tre månader nu fick min haka att droppa. Okej… ehhh… vi har tre små barn, varit tillsammans i 11 år… 3 månader kan väl för faan inte sänka vår relation och allt vi har tillsammans? Sedan utökade han tiden till att han kämpat med sina kärlekskänslor för mig i över 1 år, vilket säkert är aslänge för honom och fortfarande inte så länge för mig.

4 gillningar

Word! :green_heart:

1 gillning

Hade också dessa tankar, att den pusselbit som stämmer är om det finns någon ny. Samtidigt står man ju där förvirrad, mitt emot någon man litat på som aldrig ljugit för en (vad jag vet) i 11 år. Som säger att enda sättet hans ser att vi ska ha en chans är om vi separerar medan vi fortfarande har en bra vänskapsrelation, så vi inte raserar grunden man ev skulle kunna bygga på. Jag vet, med facit i hand låter det naivt. Men det fanns en del anledningar att tro att det han sa var sant, och det var ju trevligare att tro på det än att tänka att han blåljög om och om igen och faktiskt hade en ny. Min fina kille, uppe på piedestalen kunde väl aldrig vara ett så egostiskt svin att han lämnar mig med skulden “du bör nog söka hjälp att bli mer positiv, tacksam och mindre aggressiv” samtidigt som han ljuger och åker och ligger med en ny innan jag ens hunnit flytta ut. Men ja… det kan visa sig att man inte riktigt känner någon så bra alls, trots 11 år ihop. Jag kan väl ta med mig att varför jag trodde honom, var för att det inte finns i min värld att jag skulle behandla någon som han behandlat mig, oavsett hur döda mina kärlekskänslor skulle varit. Jag skulle ändå vilja vara en fin medmänniska och lämna med ärlighet och respekt. Jag gjorde misstaget att förvänta mig samma behandling av honom. Blåögd, men att vara en empatisk människa är nog ändå att föredra mot om jag förväntat mig motsatsen för att det varit naturligt om rollerna varit omvända.

Så sorgligt, men jo. Även mitt ex är en fullblodsegoist. Han dolde det genom att projicera den titeln på mig, att det var jag som ofta var egoistisk och satte mina behov och önskningar i första rummet. När jag ser på det nyktert anser jag att jo, jag har starka åsikter och vill ha det som jag vill - men bara för att jag kommunicerar om det betyder det inte att jag försökt köra över honom om han velat något annat. Den karaktär han visar upp nu, där det är me myself and I hela vägen… tragiskt att han inte ens kan se det. Tragiskt att han kallar det att han skött det här snyggt. Blir faktiskt ordlös. Det går inte bemöta någon som helt saknar självinsikt. Vi befinner oss i olika universum.

Tror det blivit något missförstånd i tråden om huset. Jag har inte skrivit under något avtal, och de förslag han kommer med som handlar om att jag ska vara bank åt honom i 4,5 år - kommer jag naturligtvis inte att skriva under. Jag måste se till min egen ekonomiska sits, jag tänker inte bli lurad. Det är därför jag pratat med banken, med mäklaren, med flera jurister. Bäst för mig blir att huset färdigställs. Han gör det gratis, jag behöver inte göra något. Ska vi sälja NU för att jag vill göra klart allting nu, kommer jag enligt de professionella att få ut betydligt mindre pengar än om vi säljer till våren då huset är färdigställt. Om jag säljer nu är det bara den generella åsikten här i forumet jag tillgodoser - för mig personligen behöver jag få ut pengar. Jag kan inte fixa hantverkare pronto. De har inte tid, de är dyra, jag ORKAR inte ens försöka för jag fattar att det blir tufft, det blir dyrt, det blir svårt att ens hitta ngn som har tid så huset hinner läggas ut då mäklaren rekommenderar. Hon säger att med den utsikt vi har är det smartast att lägga ut huset till hösten, eller till våren - då det är grönt och vattnet är framme. Jag väljer då våren eftersom jag inte kan lösa att färdigställa huset omedelbart nu till hösten. Är det något jag missar eftersom jag verkar vara den enda som ser att det finns större vinning att låta honom färdigställa innan vi säljer? :face_with_raised_eyebrow:

Av just den anledningen @Restenavlivet , att jag behöver pengarna, känner jag att jag måste lyssna på mäklaren, banken och juristen jag pratat med och sälja till våren - huset blir mer värt om det är färdigställt. Det bör säljas till våren eftersom det inte går att färdigställa det omedelbart + att då ska jag slita fram och ha pengar att betala hantverkare med, helst idag. Jag har inte skrivit under något avtal än, sa att jag också vill ha in att han får betala ett vite om 100 000 kr om han inte färdigställt det som står i kontraktet det datum vi sätter som slutdatum våren 2019, alternativt betala hantverkare att färdigställa ur egen ficka. Jag måste ha några tänder i avtalet att det verkligen blir klart. Han har inga problem med det, han förstår att jag vill ha en trygghet från min sida att det blir som vi avtalat om och annars konsekvenser för honom.

Jag förstår att ni upplever att han manipulerat mig - JA, han har sänkt min självkänsla. Fått mig att se honom som mer värd än mig. Men jag lovar er, jag är ingen man trampar på. Jag är oerhört mjuk, eftersom jag är oerhört empatisk. Men jag kan strida till döden för vad som är rättvist och rätt enligt mina värderingar som jag själv tycker i stort är väldigt genomtänkta och kloka. Han ÄR inte mer värd än mig. Även om han skakat om mig känslomässigt är jag inte dum. Jag är rätt smart skulle jag dessutom vilja påstå, kan själv en del juridiskt och trots att han jobbar med avtal och är klipsk, så kommer han inte att lura mig. Det finns en anledning att avtalet inte är påskrivet från min sida. En anledning att jag pratat med flera objektiva yrkeskategorier om vad jag bör tänka på utifrån den sits jag är i. Hade jag varit vilseledd, lurad, manipulerad hade väl avtalet redan varit påskrivet, och jag skulle kanske suttit fast i att agera bank åt honom i flera år framöver.

Jag menar inte att låta otrevlig, men det känns jobbigt att det inte framgått att jag är starkare i mig själv än att jag låter någon köra över mig. :face_with_raised_eyebrow: Argumenten för varför det blir bäst för mig att sälja till våren efter han färdigställt huset, är grundade i objektiva resonemang, inte ens uns känslomässigt. Okej, han kanske bröt ner mig en del i hur jag såg på mig själv, jag köpte att han var kapet till partner och jag var sämre rustad. Kämpade för att duga men lyckades inte. Han såg ner på mina starka egenskaper som t.ex. att kommunicera, fick mig att känna mig sämre än honom som partner. Men han har aldrig kunnat lura mig ekonomiskt. Jag ser på nytt mitt värde som människa och jobbar på att hans syn på mig inte ska sänka mig mer.

Det ger mig ångest att behöva tacka nej till att agera bank åt honom. Det finns så mycket jobbigt och infekterat och ledsamt och hemskt i den här situationen. Men jag gör det ändå eftersom om jag inte står på mig, så gör han det… :neutral_face:

1 gillning

Angående huset så verkar du ha koll på läget! Du gör rätt.

1 gillning

Det är min bedömning också. Klart det vore skönast att sälja pronto med en fet vinst. Men om mäklaren och banken (som har egenvinning av att vi tjänar så mkt pengar på huset som möjligt) råder mot det om huset inte är färdigt, ser jag avtalet om att han färdigställer och vi säljer till våren som mitt bästa alternativ. Bästa i en skitsits naturligtvis. Jag vill inte ens förlora huset jag byggt som är fantastiskt. Men vad ska man göra. Nu är ju läget som det är…

@Skinny
Jag är helt säker på att ingen kan köra över dej! Dina inlägg lyser av din styrka.

Men att bli överkörd o att bli lurad är två skilda saker.

Ditt x har haft en dold agenda. Han kan lika gärna ha det ff. Det ”vi” o vad som är bäst för ”oss” som en gång gällde finns inte hos honom längre.

Jag förstår precis hur du tänker med att du vill få ut mer pengar för din o barnens skull, men varför vill inte han sälja? Han vill eg bo kvar om jag har förstått det hela rätt?

Att ha ägande/affärer ihop med någon bygger ju på att man kan lita på varann.

Jag skulle inte lita på ditt x om han så sa att solen sken utan att gå o titta efter själv.

1 gillning

Tack för det inlägget i debatten :grin: :sparkling_heart:

Absolut. Han kan ha haft sin agenda ett tag. Hans enda problem just nu är att hitta ett sätt att lösa ut mig ur huset eller att få avbetala sig ur huset. Han vill bo kvar, det är värt mer än vad jag är värd osv. Grymt, men tydligt. Han döljer det inte heller. Han är öppen med att han skulle vilja ha kvar huset. Jag har sagt, lös ut mig med din nya då, till marknadspris. Men han vill ta över det själv. Säger han. För mig spelar det inte jättestor roll om en ny går in tillsammans med honom och köper, får jag ut mina pengar direkt är ju det på många sätt det bästa för mig. Huset är mitt, jag har valt massor av grejer i det, ritat fasaden, ritat balkongen, ritat planlösningen på övervåningen osv. Men det är en sak. Kan och vill han köpa ut mig ur huset med sin nya kan jag nog ta det. Även om det gör sataniskt ont att han då lyft ut mig, lyft in en annan och bara fortsätter sitt liv med henne ihop med mina barn de veckor de är hos honom. Men han är ju en främling nu, och om de två ska bo i “mitt” hus eller i ett annat hus, det är väl pest eller kolera, i princip.

Avtalet reglerar hur utköp kan ske, från vem som helst av min eller hans sida. Det finns en lägsta nivå, och ingen har förtur mot vem som helst annan budgivare om denne lägger över.

Absolut är det skillnad i att bli överkörd och lurad. Men avtalet har lästs igenom av tre jurister + av mig + av mitt ex som jobbar med avtal (han är inte trovärdig, men han vet hur avtal skrivs).

Håller inte riktigt med här. Om det hängde på tillit hade inget avtal behövts. Eftersom tillit saknas behövs avtalet. Det är vår säkerhet gentemot varandra, att den andra ska göra som vi har kommit överens om.

1 gillning

Tycker du är jätteduktig som klarar detta när det blåser " storm " i ditt liv nu. Är imponerad av att du lyckas hålla ihop så pass efter en sådan “stjärnsmäll”. Hoppas att allt går bra med huset och att du kommer att trivas i din lägenhet./ kram

1 gillning

Fina ord @gittan6308 de värmer :heart::gift_heart::slight_smile:

Kram!

1 gillning

Heja Skinny!
Tycker du gör kloka och genomtänkta val. Hjärna istället för stridsyxa.
Keep it up!

1 gillning

Nej förlåt Skinny, jag menade just att du inte skulle låta honom betala av under 5 år. Bra att du inte skrivit på om det. Det var i texten du skrev om “tvillingen” som jag blev rädd att du skulle gå med på det bara.
Det andra, att låta honom färdigställe etc, låter helt rimligt och klokt för man måste få ut det man kan i en sådan här situation.

Jag sitter tyvärr i en skitsituation rent juridisk/ekonomiskt eftersom min käre make hade den goda smaken att ta upp skilsmässa just när han lyckats ro iland den ekonomi vi BÅDA jobbat bisarrt hårt för att uppnå, OCH medan den delen av ekonomin fortfarande låg under ett gammalt äktenskapsförord som skulle ha rivits upp tidigare. Så jag står formellt helt barskrapad och är nu helt beroende av hans goda vilja att göra rätt för sig. Den avbetalningen vill han också dra ut på under typ 10 år. Och jag har ju inget val. Så det var därför jag reagerade på det i ditt fall.

Sen att vi trodde på våra män när de ljög oss upp i ansiktet är inte konstigt alls tycker jag. Klart man tror på vad ens livspartner säger åt en.
Det sjuka är ju att de fortsätter ljuga. Min man satt och blånekade till att ha en affär, trots att jag satt med bevisen. Jag vet att han ljuger fortfarande, och ändå har jag svårt att förstå det. Svårt att förstå hur en sådan människa fungerar. Vem har jag levt med i 7 år? En dubbelnatur?

1 gillning

@Skinny jag delar din starka moraliska ståndpunkt om Amor och Agape.

Turligt nog har jag inga som helst belägg för att dessa följer med pålitlighet eller opålitlighet i affärer.

Jag har inte heller tagit fram den stora verbala släggan då det hade kunnat äventyra tillgångar. Ibland bör man backa till rätt position.

Som jag skrev tidigare: var medveten om att den stora planen kan vara att hon skall flytta in.
Nu vet du det och jag tycker du gör rätt som räddar vad som räddas kan i ekonomiskt avseende.

Förhandlingsläget är förmodligen sådant att han ville ha avbetalningen för att kunna äga huset helt själv…
Kunna behålla den uppsidan helt enkelt.
Om det nu kan vara till tröst eller en chip at the table?
Kommer förmodligen att gynna era barn i slutändan?

Så all in all, han var nog bra, precis så bra du upplevt tills han valde att agera på en ny känsla.
Sen rasade moral och hänsyn ner med kalsipperna…

Kanske, kommer hans upplevelse av sin egen perfektion också hindra honom från att prioritera ner sina barn till förmån för nya?
Också bra i barnens långsiktiga emotionella och monetära välstånd!

Jag tror du fångar min drift?

:sparkling_heart::hugs::sunglasses:

Aha, nämen ingen fara :wink: Svårt också när det inte finns något tydligt rätt och fel i den här soppan. Bara mer eller mindre deppiga alternativ :neutral_face: Tänker också att om jag kan göra mindre och samtidigt få ut mer, och är väldigt säker på att jag ändå inte kan köpa ngt innan våren, så är detta det alternativ som stinker minst…

Å nej vad jobbigt! :unamused: Så tragiskt också att han då ser till att använda sin juridiska möjlighet att vara ego och sätta sina behov före dina. Känner också att vi båda två hade lagt alla pengar vi kunde under flera år för att först spara till insats, sedan amortera på ett högt huslån. Tog ut alla föräldradagar snabbt pga att kunna amortera mer och att det skulle gynna hela familjen med en bättre boendesituation, att vi då ändå kunde vara lediga med dem längre fram utan att vid det läget vara beroende av föräldraersättning. När vi kommit på fötter, i fas med lånet enligt banken - ja då ska vi separera och han alltså ensam ha kvar husdrömmen. Blä.

Det är faktiskt helt sjukt. Tror det handlar om att i mitt ex fall har han skapat något han kunnat övertyga sig själv om är sant. Jag kan tänka mig att han “bara” var förälskad i den nya utan att ha gjort ngt med henne under tiden som jag frågade om det fanns någon ny, att det var därför han lämnade. Att han började ligga med henne medan jag fortfarande var fast i huset, det är helt okej i hans värld eftersom jag då inte frågade rakt ut om han hade inlett ngt med ngn. Han ljög alltså inte rent teoretiskt = han har betett sig sååå bra. Han kämpade sååå hårt med sina känslor mellan 3 mån-1 år (jag vet fortfarande inte hur han kämpade annat än att hålla käften och lida i tysthet). Men tror han även här lyckats intala sig att det hela är mitt fel, jag var för negativ, för otacksam, för kommunikativ om mina egna åsikter och behov så de tog över och han fick kompromissa bort sig själv. Att det inte höll är för att jag är bristfällig och vad kan han göra åt det. På det här viset tänker han nog att han kan fortsätta se sig själv som helt perfekt, agerat hur bra som helst, vääärldens kap osv. Kan se mina syskon i ögonen för han ljög inte alls för dem heller, rent teoretiskt. För just då han bedyrade för dem att “ni tror väl inte jag skulle ljuga om att ha träffat en ny” så hade han säkert inte legat med den nya, bara lekt med tanken. När ångest slår klorna i mig och jag tänker “just nu, så ligger de säkert med varandra i mitt hus”. Om jag då lyckas dirigera om till att “men vill du ha den människa han visat upp för dig att han är kapabel till att vara, kanske t.o.m. varit hela tiden bara att du inte sett det?” Så svarar jag mig själv ett ärligt “nej”. Det vill jag inte. Den han är mot mig, är inget kap. Är inte fin, är inte omtänksam. Håller inte ens det han lovat, att han ska lämna av böcker och grejer som barnen önskat i en påse på min balkong. Han har då tagit med några få grejer, glömt böcker, tagit andra leksaker än de önskat… han bryr sig helt enkelt bara om sitt nya liv med att vara fysiskt perfekt, hinna träna allt han gjorde innan + sin numera älskade tennis som han plockat upp på slutet. Han bryr sig uppenbarligen om det, och om barnen när de är hos honom, om sitt älskade jobb, och framförallt just nu, bryr han sig om sin ekonomi och hur han ska få huset att bli hans alldeles egna.

Jag är fullt medveten om det. Han kanske vill leva med henne i huset, men det verkar inte vara aktuellt att de tillsammans ska försöka lösa ut mig. Antingen vill inte hon gå in i det, eller är det inte tillräckligt seriöst än för att hon och/eller han ska veta om det är en bra idé. Men mest troligt är det nog så enkelt att mitt ex vill ha full kontroll över detta drömhus. HAN vill bestämma vem som kan bo där med honom, och vem som han kan peta ut när det blir jobbigt för att sedan ersätta med ngn som passar bättre för stunden. Barnen har såklart sitt hem där, han vill se dem växa upp i huset precis som han uttryckligen har sagt tidigare. Det är deras hem. Mitt ex hem, och barnens hem. I hans värld, inte mitt hem och inte någon annan tjejs heller - på papperet i alla fall. Han vill nog inte riskera den här sitsen igen om han kan undvika det. Om man inte vill kämpa för en relation i motgång men vet till 100 % att man vill ha kvar huset, så är det nog helt klart bäst att ensam ha kontroll över huset. Så man inte behöver vara fast att kämpa med - eller mot - någon, för att själv kunna bo kvar i sin älskade bodröm.

Hade ju på sätt och vis varit bättre om de två faktiskt gått in för att köpa ut mig. Kunnat betala mig en schysst peng så alla blir nöjda. Gjort det här klart direkt. Jag blir klar med samägande med en fullblodsegoist, får gå vidare med att kunna placera mina pengar, spara nya till den potten och då läget är rätt för mig, kunna köpa ngt eget. Huset blir ändå aldrig mitt igen. Om han inte bara ligger med andra utan också bor med dem i huset jag byggde, gör inte världens skillnad egentligen. Klart att på ett sätt vore det skönaste att ingen får huset. Det blir en nystart för bägge. Och jag skulle slippa föreställa mig hur livet bara gick vidare på exakt samma sätt för allihop i det där huset, med den skillnaden att han kastade bort mig och satte in en ny, i sin värld, finare.

Kanske det. Åh så sataniskt jävla tragiskt. ONT gör det att jag som trodde jag var både fin nog som person och sexig nog, inte längre är någon han kan dras till. För att tillfredsställa sina sexuella begär med en ny, och slippa kämpa för relationen med mig, slängde han snabbt allt vi byggt upp överbord utan att blinka.

Har inte tänkt så innan, men du har nog faktiskt rätt i det. Eftersom han upplever sig så perfekt, och att vara en bra pappa är definitivt en del i den bilden han har av sig själv - så kommer han med största sannolikhet att vara riktigt bra i den rollen. Se till att leva upp till det för att bekräfta hur otroligt Amazing han verkligen är. Manliga mannen som ändå är superpappan på alla vis.

Ett sidospår jag ibland fascineras av… är hur han upplever hushållet nu. Då han på riktigt gör allt, och inte bara hävdar att ha gjorde allt även när vi bodde under samma tak. Jag har det lättare än någonsin att hålla det fint och städat och tvättat osv hemma. Har ett välskött hem och tar mig tid för barnen, vara närvarande. Visst bor jag ju mindre nu. Men jag lade orimligt mkt tid på att hålla huset i toppskick där hemma, något han alltså trodde att han kunde ta hela credden för eftersom det var han som “gjorde allt”. Jag kommer ju ald¨rig få höra det, men någonstans långt innerst inne så måste han ju veta att jag gjorde minst lika mycket som han gjorde av hushållsarbetet, att det inte alls är “bra skött” att börja ligga med en ny när den man lämnat är helt förkrossad, chockad och gör allt i sin makt för att hitta ett nytt boende - vad som helst, bara för att få sig bort och kunna slicka sina sår. Han vet nog någonstans att han inte är perfekt, och att jag inte är så himla tokig varken till sätt eller utseende. Jag kommer garanterat aldrig att få höra det, kanske kommer han aldrig ens att tänka det. Men JAG vet. Och det måste helt enkelt räcka nu när jag faktiskt inser att jag till störst del själv kan bedöma om jag duger eller inte.

1 gillning

Återigen lite väl mycket som ställs mot honom och hans upplevelse av dig eller utan dig.

En bit kvar till självständighet i tanken.
Släpp den jämförelsen.
Den finns inte.
Han har valt, då blir inte konsekvensen så viktig längre.
Möjligen senare när perspektivet på livet ni hade börjar komma.

Reflektion på sista funderingen och ingen tröst alls i ditt läge:

Jag tycker det är enklare nu när inte vimsiga x stökar runt och flyttar saker, gnäller om tvätt och städning och envisas med att laga krångliga recept etc.

Det går skitlätt och jag tycker det är minst dubbelt så roligt nu som när hon vimsade omkring i hemmet.
Det finns liksom inget annat än att jag fixar det själv och då finns inga undanflykter.
Inte en enda på något enda vis.

Är det dessutom så att han “bygger bo och putsar fjäderdräkten” vilket det onekligen verkar som.
Ja du vet, då är det säkerligen trippelt så lätt som för mig!

Sorry!

1 gillning

Ja… det är klart. När jag lägger in hur egocentrisk han blivit (eller kanske alltid varit, vad vet jag) är nog att jämföra hans upplevelser av verkligheten mot mina upplevelser av verkligheten som att jämföra två heeelt skilda världar. Värre än att jämföra äpplen och päron. Och som du skrev först, han har valt och vad vi hade och hur spelar inte längre någon som helst roll. Eller jo, det är inte helt sant. Det spelar roll för mig att kunna konstatera att jag inte var galen när jag upplevde att jag slet som f*n med att räcka till i hemmet. Att han inte såg mig och det jag gjorde betyder inte att det inte fanns. Det fanns för mig och eftersom allt är dubbelt så lätt att hinna nu när jag ensam står vid rodret bekräftar att jag inte gått från 0 till 100, utan snarare från 100 till 50 med ett bättre resultat. Att städa upp det han rörde till när han slängde träningskläder runt sig, inte tvättade bort savrakat skäggstubb, lade saker på konstant olika ställen i köket… haha alltså jag ser vad jag skriver. Totalt ointressant för någon annan än för mig. Varför det ändå får stå kvar, är därför att det tär på en att göra MASSOR av saker och sedan i flera års tid ändå få betyget “du duger inte. jag gör ALLT här hemma”. Men nu ska jag lämna det där. Jag nöjer mig med att klappa mig själv på axeln och konstatera att jag drog ett jävla lass hushållsmässigt, även om han lagade mer mat än vad jag gjorde. Det är skönt att slippa slå knut på mig själv och fäkta efter uppmärksamhet för att han ska se mig, uppskatta mig, tycka att jag duger.

Jag saknar inte honom, inte alls som han var det senaste året. Han ansträngde sig 0 för att jag skulle känna uppskattning, desto mer för att få uppskattning av alla andra. Det är nog ganska bra för mig om jag ska försöka vara objektiv, att slippa leva med någon som inte tycker att man duger som man är. I längden mår jag säkert bättre utan att bara få höra vad som är negativt hos mig och sällan/aldrig det som är positivt. Kanske är det lättare för honom att själv glänsa om jag är den som ensam ansvarar för det som behöver jobbas på i relationen.

Det här är ganska sjukt, men jag undrar om det inte är min sjövilda tävlingsinstinkt som spökar mest. Han valde bort mig. Jag vann inte. Jag förlorade. Jag är inte finast, jag bräcker inte längre all konkurrens. Låter det drygt? Ja, det gör nog det. Men jag känner mig inte dryg när jag skriver raderna, jag menar inte att andra brister och jag är bäst. Bara att jag har försökt vara så perfekt jag kan i hela mitt vuxna liv, inom rimliga gränser (inte opererat mig, men försökt göra det bästa av person+utseende). Jag vet att jag inte är perfekt (och det ordet är ju så extremt också, vem är det liksom?!) men jag har åtminstone känt mig speciell. Fångat den tja, åtminstone som jag såg det nära på perfekte killen, som stannat hos mig i 11 år och velat skaffa 3 barn. Fick för mig att jag kanske skulle kunna behålla honom hela mitt liv. Han var nog längre ifrån perfekt än jag började misstänka en tid efter han lämnade mig. Eftersom jag inte har några djupa innerliga samtal att sakna, de fanns knappt… inte på hans initiativ. Jag har inte många minnen att bläddra bland där han visat mig uppskattning och uttryckt sin kärlek, tacksamhet över att ha träffat någon så fin som jag. Jag saknar att han lagade mycket mat. Eller gör jag ens det? Jag har lagat helt okej mat till barnen och mig i veckan. Näringsriktigt, varierat, de har ätit, jag har ätit, det har känts helt ok trots att jag inte älskar att stå i köket. Men vad tusan vad ÄR DET ENS JAG SAKNAR??? Humorn, där har vi något. Vi delade den. Kunde skratta hjärtligt tillsammans. Vi delar intresset för fastigheter, att bygga hus, inreda. Men han ville aldrig åka iväg med familjen och vandra, som jag jättegärna hade gjort. Han ville i och för sig börja åka slalom med familjen, vi köpte med gemensam lust utrustning till hela familjen just innan han lämnade mig. Men det fanns inget riktigt intresse av mig som person från hans sida, så det är ju snarare en lättnad egentligen, att slippa sakna. Nu förväntar jag mig inte att han ska visa sig brydd. Men det gjorde jag ju, och blev ledsen över, när jag t.ex. opererats i vintras. Nedsövd, åkte ensam iväg till operationen. Mitt ex frågade knappt alls hur det gick under läkningen, hur jag mådde, om det började bli bättre. Han kunde inte ha brytt sig mindre. Skulle man fråga skulle han säkert svara att han antog att jag skulle meddelat honom om det inte gick bra.

Det är förstås inte bara att jag förlorade förstaplatsen som gör så här ont. Det är naturligtvis att jag tas ifrån så mycket som drömmen om en hel familj, att vi skulle gifta oss och bygga hus igen med strandtomt en dag. Att vi nu inte kommer fira jul som en och samma familj, att en ny kvinna kommer bli en del i mina barns närmsta krets… Det är mer än bara tävling. Men just förlusten av en person som inte brydde sig om en mer… Den är inte så himla stor i sig. Tänker jag…

Jag vet @Skipper nu pratade jag massor om honom igen. Men jag tror inte det var så dumt det där… börja inse att den relation jag själv hade valt att kämpa i flera år till för, den kanske var i riktigt jävla uselt skick. Jag som trodde den var helt ok, bara en svacka. Men… inte vill jag ju ge mina år på jorden till någon som inte uppskattar mig, ser mig, dras till mig längre… och inte heller försökte inse vad han höll på att slänga bort och göra något för att rädda det.

2 gillningar

Men du:
Jag gillar sista stycket.
Där är du något på spåren.

Men du 2:
Jag kan absolut inte säga att jag drog tyngsta lasset hemma.
Jag har varit med barnen på aktiviteter i 10 års tid och dessförinnan var det mycket jobb och tidskrävande hobby.
Men om vi frånser det, fan mitt x uppfattning om sig själv och uppgifter, (o)ordning i köket etc är väldigt lika ditt X.

Men du 3:
Min gjorde samma sak som din nu, ungefär när vår yngsta var 2-ish.
Tror jag, har som sagt jobbat som fan på att strutsa den tiden.

Min uppsida: Jag behövde aldrig vara ifrån barnen.
Det är en enorm uppsida i min bok.
Men visst har det också kostat mentalt.

@Skinny, egentligen:

Va fan hänger vi här för?

Vi har ju haft tur som en tokig?
Det är ju bara säga: Du är!
Och sen springa för glatta livet! :laughing:

Nu kan inte du kuta iväg från barnen, men i sinnet kan du ränna och fara!

2 gillningar

Apropå x och bodelning. Mitt x och jag var överens om att hans nya skulle ta över min del, både av fatigheten och lånen. Detta utan kostnad då jag tyckte att det var viktigt för barnen. Det innebar att han skulle fått ett betydande övervärde.
Vi skulle inte skriva något köpekontrakt, för de lovade att de skulle ta över.

-Är det riktigt säkert? Sa jag. För i så fall köper jag ett annat boende istället.
-Ja, vi lovar. Gör det du.

När dagen kom och vi skulle göra upp affären så säger kräket att de har ångrat sig. Då har jag redan köpt ett annat boende. :rage:

Det blir jg som tar över fastigheten istället. Tror ni att han släpote på samma villkor? Nej, han skulle ha pengar emellan. Dessutom ersatte han mig inte för mina extrakostnader för det andra boendet och för att jag fick flytta två gånger på ett halvår. Jag hatar verkligen att flytta…

Men min nya sambos x är ännu värre…

1 gillning