Lämnad av mitt livs kärlek och pappan till mina 3 små barn

Min historia
1

Mitt liv har kraschat :sob: Blev lämnad som en blixt från klar himmel i helgen som var av mannen i mitt liv, pappan till mina tre små barn.

Sambon har funderat utan att kommunicera detta till mig, i ca 1,5 år, på var hans känslor tagit vägen. För ca 3 år sedan befann vi oss i en “kärleksbubbla” som han uttryckte det, efter att ha tagit oss igenom vår första riktiga kris. Efter det skaffade vi det 3:e barnet. Hon som idag är 2 år. Nu är han efter att ha saknat de rätta “kärlekskänslorna” i 1,5 år helt säker på att det enda vi kan göra är att separera. Att vi tillsammans skulle kämpa för oss i rådgivning, det vill han inte. Han har kämpat klart. Det enda som skulle kunna rädda oss är att vi separerar snabbt, och ser vad som kan hända i framtiden.

Det senaste året har vi haft mindre fysisk kontakt, och försummat relationen ganska mycket. Men i min värld finns det många anledningar till varför vi hamnat i en svacka. Nära på utbrändhet för mig, nytt jobb för honom, sömnbrist pga små barn, separata sovrum pga sömnbristen mm. Vi har levt med småbarn i 7 års tid nu, vår relation är drygt 11 år lång. Barnen är 2, snart 5 och 7 år gamla, så vi har skaffat dem ganska tätt. Vi har förut varit överens om att vi passar väldigt bra ihop. Vi är lika på saker man vill vara lika på (värderingar, livsmål, intressen) olika på sådant som kompletterar (typ att han är lugn, grundad, eftertänksam medan jag är mer föränderlig och tar initiativ). Jag har inte signalerat den tacksamhet jag borde över att leva med honom och de tre barnen i vårt 5 år gamla hus som vi tillsammans byggt och utformat. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att det nog är en bidragande orsak till vad som nu händer, att jag tagit mitt fantastiska liv för givet och inte uppskattat hur bra det jag redan hade var.

För barnens del så lever de med två föräldrar som skrattar ihop, hjälps åt med allting hemma, som inte bråkar speciellt mycket och väldigt sällan så de hör. Det finns ingen annan, dels har jag snokat i hans telefon (skäms, men mitt liv kraschade verkligen och jag fattade INGENTING för tre veckor sedan då han berättade att han inte har rätt känslor längre) och dels litar jag på att det stämmer när han säger att hade det varit någon ny hade jag sagt det.

Men nu till MIN STORA ORO. :worried: Den här mannen, är så fantastiskt fin på alla sätt. Och jag får höra gång på gång att jag inte är den enda som ser vilket kap han är. Han är SKITSNYGG, alltså på riktigt estetiskt den kille jag skulle haft om jag ritat upp min drömbild (lång, mörk, vackra bruna ögon, fylliga läppar, raka tänder, tjockt mörkt vågigt hår, stora fina händer, lång, vältränad med breda axlar, gymmar nästan varje dag, superfina armar ben mage - allt). Jag förstår att det låter ytligt, men det är en av de saker jag uppskattat mycket, att han till den fina personligheten också är så väldigt snygg. Gällande personligheten är han tolerant, lugn, smart, barnkär och sköter mycket i hushållet som t.ex. matlagning, charmig, omtyckt, snäll, generös med mera! Han är verkligen i mina, och i mångas ögon, den perfekta mannen. Jag är för egen del nöjd över mitt utseende och den person jag är, men det har varit ett återkommande problem i mina relationer om jag ska vara ärlig, att jag är svår att vara i konflikt med. Starka åsikter, verbal, upplevs aggressiv fastän jag själv tänker att jag bara säger vad jag känner och försöker få förståelse och själv förstå. Tolkar lätt saker negativt fast det kanske inte var så det var menat… Jag är inte lika enkel för folk att älska i längden, är min stora rädsla. Och nu har den perfekta, toleranta mannen jag hade fångat på ngt overkligt sätt insett att han kan fånga någon ännu bättre än mig :sob:

Han säger att han är känslomässigt slutkörd, kärlekskänslorna nedtryckta, har lämnat mig men vi bor båda kvar i huset som plötsligt känns som någon annans…Han vill ha kvar huset, att jag flyttar ut men att vi ses som en familj en gång i veckan och käkar middag, åker skidor tillsammans och firar jul ihop. Han är lättad och glad om dagarna nu när han bestämt att vi ska separera, jag vill ofta bara dö pga smärtan.

Hur ska man komma över någon som är ens livs stora kärlek, pappan till mina fantastiska små barn, som jag ännu lever med under samma tak…??? Han är så snygg så det gör ont att titta på honom och veta att snart träffar han säkert en annan tjej, som kanske flyttar in i “mitt” hus, lever lika mycket med mina barn som jag (vi ska ha dem varannan vecka)? Hur överlever jag det här utan att bli bitter? Vill inte bli bitter. Vill vara lycklig… Men som min egen mamma bekräftade, “nej någon lika snygg kommer du nog inte att träffa, men kanske någon som har andra kvaliteter”. Men om jag vill ha allt jag nyss hade… vad ska jag göra då? Är lösningen då att leva som singel resten av livet? Jag är 36 år gammal… :weary:

Han är en riktigt bra pappa och han tycker jag är en bra mamma, så på så vis respekterar vi varandra och kommer sätta barnen före och se till att kommunicera bra utan bitterhet från min sida. Men tänk om jag inte kommer över honom? Varje timme känns som en timme i helvetet. Kan knappt äta och sova. Han har sagt att han kan gå på den familjerådgivningstid jag bokat i mitten av maj. Men att jag ska sitta där och lyssna på varför jag inte är rätt för honom ser han inget konstruktivt med. Men jag tror ändå jag vill gå, bara för att försöka förstå. Och kanske acceptera om inte annat, hur det måste bli.

:broken_heart:

3 gillningar
2

Det jag själv upptäckt efter separationen är att vissa egenskaper som jag kanske inte tänkte på innan, betyder mycket för mitt välmående. Mina barns far kände sig ständigt överkörd av mig, jag är “förändrings-knarkare” enligt honom medan han helst inte vill ha förändring. Han kunde heller inte prata och diskutera, varken känslor eller projekt och lösningsförslag. För mig innebar det att jag ständigt fick lägga band på mig, min förändringsvilja och när jag skulle prata med honom.

Nu har jag träffat en ny som jag funkar väldigt bra med på dessa fronter (även på andra) och det är en sådan lättnad att jag inte behöver tassa på tå! Kanske skulle du upptäcka något liknande?

Det finns ju också möjlighet att om ni separerar så kommer han att upptäcka att du var samma fullpoängare för honom och att han kan leva med nackdelarna. När man har många små barn och mycket problem så orkar man inte alltid. Kanske är det så att han kommer tillbaka till sina känslor när han får lite distans och får “vila upp sig” i sina barnfria veckor?

Du å andra sidan kan ju jobba med de sidor av dig som du tycker är negativa. Men du ska inte göra det för att passa in på honom utan för att du vill bli en bättre människa! Du ska inte heller kompromissa bort dig själv.

2 gillningar
3

Hej! Är så tacksam för att du orkat läsa igenom mitt mastodontinlägg och kommit med lite tankar :kissing_heart: Jag känner igen mig i att vara “förändringsknarkare” samtidigt som min sambo… eller ja, mitt ex nu då, njuter då vardagens fungerar riktigt bra som den är. Jag kan ofta söka förändring bara för förändringen skull (byter t.ex. ofta hårfärg och frisyr) medan exet är sådan som tvekar på förändring om något “redan är bra som det är”. Jag funderar ganska mycket på vad det är jag borde ändra hos mig själv, och vad som måste få vara en del av mig. Svaret är nog att det mesta får vara kvar, men att både jag själv och andra skulle ha det mer harmoniskt och mindre konfliktfyllt om jag lugnade ner mig och övar på att inte reagera utan att först tänka efter.

Skönt att höra att du inte behövt ändra dig själv så mycket för att det ska fungera att få vara förändringsbenägen och komma med mycket tankar och idéer, att det faktiskt finns sådana personer som inte har samma bekymmer med en sådan sida.

Det är lite det jag hoppas på också, och tänker är möjligt. Att med lite distans och luft kanske de “nedtryckta känslorna” och att han är helt dränerad på energi kan återgå till normalt. Jag känner inte igen honom i att ha så bråttom att lösa något jobbigt, och han har verkligen uppskattat den jag var och ännu är - förut. Jag tror att han fram tills senaste året har haft ork att jobba på utmaningar i relationen men att det utrymmet inte finns just nu. Och därför flyr han närmast i panik som jag ser det. Men det är svårt att förhålla sig till att han samtidigt som jag “inte är rätt för honom, vi är för olika” också anser att man inte kan veta vad som händer om ett halvår, kanske känner han annorlunda då. Svårt att både hoppas och önska att kunna gå vidae. Är så rädd för att inte lyckas gå vidare så jag tekar på om jag vågar vänta och se om det kan ordna sig på något vis igen.

Men det är ett jättebra råd du kommer med tycker jag, i att fokusera på vad jag jobba på för min egen skull, utan att kompromissa bort den jag är. Han liknade mig vid ett lejon, kanske kommer jag alltid vara ett lejon men med mindre vassa klor. Eller något :wink:

Men du tror att jag kan komma över barnens pappa som jag nästan ser som “Guds gåva till människan” trots att han kommer finnas i mitt liv egentligen kanske alltid…? :worried::astonished:

4

Det där med att komma över är ju en annan fråga. Kanske kommer du alltid att tycka att han var den ultimata mannen för dig, men att du kommer till freds med att han inte var för dig?
Eller så blir det som det blev för mig med en relation jag hade tidigare. Jag var övertygad att det var mannen i mitt liv och att jag aldrig skulle träffa något i samma kaliber när han gjorde slut. Efteråt insåg jag hur jag hade undertryckt sidor hos honom jag inte gillade samt hur jag hade anpassat mig själv. Säkert gör man alltid det, men förhoppningsvis i olika grad.

Om ni kan göra en schysst skilsmässa så finns ju alla förutsättningar för att ni ska kunna ha ett bra förhållande kring barnen. Då kanske du kan ha honom kvar som bästa vän.

Själv är jag mer nöjd med icke-perfekta partner fysiskt sett. Det är nog för att jag är så icke-perfekt själv och skulle känna mig oduglig om jag hittade en fullpoängare fysiskt sett. Sedan är ju vissa fysiska företräden viktigare för mig än andra…

5

Oj, hjälp. Det blir nog många terapitimmar för mig framöver. Inte bra inser jag nu att ha så höga mål och vara perfektionist :worried: Att acceptera att jag förlorat mannen i mitt liv, kanske aldrig hitta någon som honom igen… Ja, det är ett berg att bestiga det - ser inte ens toppen :mount_fuji:

Men samtidigt, vad är alternativet? Jag visste ju förstås att risken fanns då jag blev tillsammans med honom. Sedan är det skrämmande att tänka att om jag inte tagit honom för givet hade han kanske fortfarande varit min :weary:

Han säger att vi alltid kommer vara en familj. Och det är ju på sätt och vis ett fint sätt att se det. Men kunna se honom med en annan så småningom, oj det är så skrämmande så jag vet inte var jag ska ta vägen. Men jag har ju bara ett liv, och har massor av ansvar främst gentemot barnen. Så jag måste ju fixa det här.

Du har en poäng förstås med att man kan dras till människor som inte är fysiskt perfekta. Det har jag själv gjort förut, personligheten kan ju göra en kropp väldigt attraktiv för att det är just den personen man dras till som har den. Kanske är det en illusion att bara för att barnens pappa är “perfekt” till sitt utseende, att jag därför aldrig igen kan tänka mig något mindre än det. Hoppas det är så att jag bara jagar upp mig över något som i framtiden inte kommer vara ett problem. Psykologen jag pratade med sa att “de flesta som blir lämnade tycks hitta ett sätt att komma vidare, så det är nog sannolikt att det kommer gå för dig också”. MEN DE HADE INTE MIN KILLE… tänker jag då :persevere: Usch jag låter verkligen ytlig, men det går inte låtsas att jag inte är rädd för att aldrig hitta någon som känns så komplett igen… :disappointed_relieved:

6

Jag ställer mig i den andra ringhörnan och funderar: varför skulle han lämna dig och ert liv om ni har den grunden? Ja, han kan vara emotionellt slutkört och ja han kan ha börjat tvivla på er som par men utan att det finns en annan spelare inblandad är detta knappast troligt.
Du säger att du vänt ut och in på hans liv, snokat, men inte hittat nåt som tyder på detta.
Då ska man beakta att i 97,3% av alla liknande fall så finns det en tredje part inblandad. Men det behöver inte vara en aktiv sådan, han kanske “bara” har kärat ner sig i någon på håll och förbereder en attack men måste lösgöra sig från fotbojan först.

Det var den elaka versionen.
Jag ser två scenarion:
Han har varit väldigt skicklig på att dölja att han har en fling. Eller: början till en sådan. Småbarnslivet har tärt hårt på förhållandet och han kippar efter andan, det här är helt enkelt en räddningsoperation och ett sätt att gå ur det på ett, i andras ögon, acceptabelt sätt. Han klarar inte av att leva det liv ni lever idag.
Han har ingen fling men står inte ut med det liv han lever idag; småbarnslivet blev värre än han tänkt sig. Han har dragit i nödbromsen och hoppas att hans liv förbättras på ett positivt sätt. Era liv (ditt och barnens) kommer i andra rummet.

Oavsett detta så befinner ni er i ett sånt läge att det finns en teoretisk chans att rädda förhållandet. Att bollen ligger hos honom bör knappast förtydligas men du och andra måste påtala sånt för honom, detta med att gräset inte är grönare på andra sidan och att det här livet drabbar alla småbarnsföräldrar.
I mina ögon finns det hopp!

7

Tack för ditt svar nizzehult! Jag förstår att det ligger nära att dra slutsatsen att det finns någon annan. Jag har ställt frågan ännu en gång och försökt få honom att förstå att det är något jag vill veta i så fall för att se hela bilden. Men han är stenhård i att det inte är det som är problemet. Och eftersom han aldrig vad jag vet har ljugit förut och att det i övrigt saknas tecken som tyder på en annan, så är jag själv väldigt säker på att det han säger är sant. Tror definitivt att problemet är att han är helt slut, “kroppen säger STOPP”. I vanliga fall har han bra med tålamod men jag märker att det är som han säger, att ibland reagerar han helt utan tålamod nu gentemot mig, på en fråga jag ställt eller något jag säger i en vanlig konversation. “Det är precis det här som jag inte klarar, du tolkar allt på det mest negativa sätt som det bara går. Nu tror du att jag försöker tvinga dig att ta vilken lägenhet som helst” Och jag “Nej, det var inte alls det jag menade. Jag sa bar att det är väl klart att du inte kan eller vill försöka tvinga mig till att ta den hemska lägenheten vid vägen, eftersom det vore väldigt taskigt”. Vi pratar förbi varandra, och han gör egentligen lite samma grej mot mig just nu som han har problem med åt andra hållet. Sådant som kan tolkas åt olika håll när de sägs, tolkar han som att jag menar något… väldigt negativt. Jag är mest bara förtvivlad och gör mitt bästa för att försöka förstå. Virvlar mellan ångest, förtvivlan, acceptans, besvikelse… krossade drömmar… allt möjligt.

Min sambos mamma sa i början då vi träffades, att blir det jobbigt är det ingen mening med att kämpa utan då kan man skaffa sig en ny. Hon har barn med tre olika fäder. Jag har alltid tänkt att min sambos värderingar är ganska olika hennes på just den punkten, men nu undrar jag om det kan finnas i honom ändå, att en relation är ingenting som ska behöva kämpas för. Även om han tidigare hållit med mig om att långa relationer till viss del är ett val, att välja att stanna genom tuffa perioder för att ännu en gång hålla ihop in i en bättre tid. Men han måste agera på det han känner, han kan inte vänta på att känslorna ska komma tillbaka längre. Det är redan mer än ett år sedan rätt känslor fanns där. För mig är ett år inte så lång tid när det finns anledningar till svackan och man varit ihop i 11 år och har 3 små barn. Men man är ju olika, för honom är det det. Han vet inte hur han känner om ett halvår menar han samtidigt. Synd att han då inte kan avvakta typ ett halvår, kämpa för oss tillsammans med mig och i bästa fall hålla ihop familjen och se det bli bra igen. Får känslan av att han inte tycker det är så farligt att dela upp oss, att vi ändå är en familj och att det värsta med alltihop nästan är att vi förlorar vår husdröm och det område där alla trivs så himla bra. Synd att han inte kunde kämpa för det om han nu inte vill kämpa för oss… :worried:

Det känns lite skönt att läsa att du ser en teoretisk chans. Det tycks ju även vara hans uppfattning, att om vi separerar innan det går för långt i det han känner - kanske det finns en chans i framtiden. Det är ju samtidigt svårt att hålla kvar vid hoppet, när han nu är så väldigt tydlig med att han är klar med oss för nu. Men det är lite lustigt att han kramar mig nu helt plötsligt när vi ses, om han ser att jag är ledsen, rufsade om i mitt hår imorse när han steg upp (jag hade stigit upp tidigt med alla barnen). Vi glömmer båda bort oss och kallar varandra för “baby” även om det är slut. Men det är inte så att det är nära på något sätt att han skulle vilja kyssa mig eller så, utan han är stenhård i önskan om separation. Han verkar bara ta det så himla lätt och vara så lättad när jag samtidigt precis har fallit. Ibland undrar jag om han har empatibrist, när han kan fråga “är det något”? Och jag bara… “ja, min värld har rasat…” :disappointed_relieved:

Jag tror det vore bra om jag får mig bort härifrån snarast. För mitt psykiska mående och för att han ska få den paus han desperat längtar efter från mig. Men samtidigt kan jag bara inte ta den enda lägenhet jag fått chans till ännu, den ligger vid en trafikerad väg, typ kokvrå, svarta väggar och vid en bensinmack. Mitt redan fruktansvärt tyngda psyke når en ny grad av panik att tänka att det skulle bli mitt nya hem både med barnen och den veckan utan barnen. Det GÅR inte. Det är dessutom DENSAMMA lägenhet en separerad vän till mig haft där jag hälsat på för några få veckor sedan och skämts när jag tänkt “guud vad hemskt att bo såhär, vad jag är tacksam för vårt ljusa, fina, nya hus och att vår relation kommer hålla länge eller för alltid” (ungefär) Är det karma eller Gud (tror iof inte på Gud, men man blir ju lite konfunderad ?!?)

Måste hitta något mer ok, snart… :confused:

8

Av vilken fullkomligt obegriplig anledning skulle du överhuvudtaget ens överväga en sådan sunkig liten lägenhet, urdåligt och ffa. helt (trafik)osäkert placerad map tre småbarn, med en kokvrå :fearful: för fyra personer att bo i?!?

Varför kan inte du bo var i huset med barnen och han flyttar till den lägenheten nu när det är så bråttom för honom med allt?

Jag tänker att du INTE på villkors vis ska låta dig hetsas att ta osmarta och förhastade beslut även om han hintar om hur bråttom det är att ni särar på er asap om det ska finnas någon chans “i framtiden” att hans känslor ska komma tillbaka. Vill han ut så be honom ta den lägenheten ni talar om, då kommer han ju ut i tämligen omgående… så kan han fundera på vad han vill medan du bor kvar.

Låt dig inte hetsas och manipuleras att lämna allt “frivilligt”… om det nu är så att du av någon anledning inte kan/vill bo kvar i huset… ska han då inte lösa ut/kompensera dig för din del i huset? Eller är huset belånat upp till rådande marknadsvärde kanske… detta måste du ju kolla upp ordentligt och isf kanske du plötsligt har kapital att hitta en mycket bättre och mer passande bostad till dig och barnen, eller?!

9

Mm… det är lite skevt kan jag hålla med om, att det är helt otänkbart att han ska flytta. Det är så att han tjänar nästan dubbelt mot vad jag gör, och det är ett högt belånat hus. Dock skulle vi få ut kanske 700 k att dela på vid försäljning. Nu är huset inte riktigt klar ens, bara nästan… och han har bett mig att jag använder min köplats i bostadskö för att hitta nytt första hem efter detta medan han tar räntorna här som sin hyra och vi delar amortering eftersom det är avbetalning på det gemensamma lånet. Men att han bor här tills vi färdigställt huset, säljer nästa vår.

Han skulle helst vilja lösa ut mig (helst vill jag också ha kvar detta paradis, nytt hus med sjöutsikt och fina grannar och grannbarn, men jag har inte råd ensam att bo kvar). Ingen av oss kan lösa ut den andra utan jag kan ju tvinga fram en försäljning men kommer nog inte göra det. För barnens skull, fixa klart husets skull, och om han faktiskt kommer på andra tankar… Vore det bra att ta det lite lugnt. Kommer nog köpa ny bostad, men inte det första jag gör utan tänker spara pengar i kanske 2 år först så jag har nog med insats för att bo ungefär som jag vill. Jag är ingen man kör över (det är en av mina jobbiga sidor skulle jag säga, för ego tycker min sambo), men jag tror på att vara tillmötesgående om man kan, och det är vad min sambo önskar att avvakta ett år med försäljningen. Då kan barnen bo kvar också till en början.

Men att vi skulle fortsätta dela boendekostnad här + en liten hyreslägenhet där ena föräldern kan bo varannan vecka närmsta året, och barnen aldrig behöva ändra hem - som jag kan tycka är ett bra förslag - det är han inte alls sugen på. Kanske borde ställa detta som krav om jag ska gå med på att vänta med försäljningen. Så vilsen :cry:

10

Det vore väl det allra första att göra och det allra minsta att begära!!! :muscle:

11

Kram till dig… Är i ungefär samma sits. Blev dumpad nu höggravid. Efter 13 år… Jag går hos Kurator. Jag hatar min man ibland men så kommer dessa känslor tillbaka… Viktigt att du tänker på dig och barnen. Finns ljus i tunneln. Kram till dig

12

Det är alldeles för lätt att separera och för många tror dom att det är den enklaste lösningen. Skjuta ut sig, lämna problemen bakom sig.
Man hallå - har man satt barn till världen så har man ett större ansvar än så!

Man måste vända på frågan: vad tror han att han uppnår med en separation? Lugn och ro, harmoni och livsglädje? Finns det minsta uns av empati så kommer hur-mår-barnen-av-detta som ett brev på posten och det dåliga samvetet slår tillbaka. Är ni vänner (vilket ni verkar vara) så kommer dessa tankar även att röra dig och hur du mår. Det enda som skulle kunna förstöra allt är att någon som lurpassat på honom tar chansen och försöker fånga honom nu när man sett att han mer eller mindre är ledig. Då blir det svårare. Därför ska man inte dra ut på tiden med detta.

Nä, jag tror att ett förhållande där ingen otrohet och lögner förekommit utan att man bara tappat bort varandra går att rädda. Men båda måste vilja det och förstå det.

2 gillningar
13

Tycker också att det vore stort av oss att kunna tänka oss något sådant och låta barnen få sitta i orubbat bo liksom. Men han vill verkligen inte skaffa en lägenhet att bo i 50 % där ingen av oss skulle trivas… Jag tycker det är synd eftersom han då kanske också skulle känna lite tydligare konsekvens av vad hans beslut handlar om. Det är lätt att bo kvar med allting utom att behöva kämpa tillsammans för mig för relationen, lätt att jag flyttar ut och skaffar något halvokej för mig och barnen med min köplats i hyreskö…

14

Åh, bellabella :heart: tack för att du får mig att känna stöd från en i en lika eländig, om inte värre, situation. Vad hemskt gjort att han drar nu då du verkligen behöver honom, och er lilla snart nyfödda baby behöver er båda. Vad egoistiskt gjort :disappointed_relieved: Skickar massor av kramar tillbaka. Det är ett bra råd att fokusera på sig själv och barnen… det går ju lite lättare sådana stunder när man ändå lyckas lite, men det är lätt att nästa stund förlora sig i ångest och bara vilja tvinga sig att vakna ur den här mardrömmer som bara inte KAN vara på riktigt…

15

Tack. <3 jag förstår att det är tungt för dig… viktigt att du fokuserar på DIG… Kanske prata med en kurator mm. Jag har varit i chock, varit arg, ledsen, sviken, irriterad mm. Men har förstått att han inte mår bra. Alla situationer är olika… Din är också hemsk…Men han är inte värd dig då. Det är inte dig det är fel på…fokusera på dig och bygg upp ett liv med dig och barnen. Jag har kommit så långt att jag vill inte ens leva med honom…Kramar till dig

1 gillning
16

Jadu, nizzehult. EXAKT. Jag håller med dig i allt. Man har faktiskt ett ansvar att kämpa inte bara lida i tysthet i ett år och räkna det som tillräckligt när man aktivt har valt att skaffa tre små med en person, valt att bygga nytt hus, när man har en 11-årig historik som till stor del varit riktigt bra. Att vi haft ett tufft år, och han “inte känner sig kär” även om han älskar mig… alltså, för mig är det ofattbart att han inte förstår att det sätt vi försummat varandra genom att stressa på jobben och inte sova tillsammans antagligen har påverkat de där “kärlekskänslorna” ganska mycket. Att känslor kan förändras och kan luras litegrann genom sin förmåga att vara olika starka olika perioder beroende på en mängd olika saker.

Jag önskar så att han kunde ha den inställningen, att för kärnfamiljens skull ska vi göra allt vi kan, INTE “separera medan vi har en bra relation till varandra”. Det är ju helt sjukt resonerat tycker jag. Skulle hellre förstå om vi försökt med allt, själva, terapi, flera år och till sist började inse att - näe den här relationen är inte bra för vare sig mig, dig eller barnen. Då har man gjort vad man kunnat, och då tar man ansvar för att behovet av separation kanske verkligen finns där. Men jag kan lova att våra barn inte farit illa av vår relation som den varit. Vi har haft en harmonisk familjesituation. Jag har känt mig mindre älskad det senaste året, men jag var mil ifrån att tycka att det var så illa så jag inte var nöjd över det vi hade som en bra grund att jobba vidare på. Mina känslor har också varierat olika perioder men nu är jag typiskt nog så väldigt säker på dem när han är raka motsatsen :face_with_raised_eyebrow:

Jag tror han tänker att det han ska uppnå är att få slappna av. Att kroppen ska ge honom en paus från att tänka vad han “borde känna”. Och så lämnar han det fritt att, kanske om ett halvår kan det kännas annorlunda igen. Men hallååååå… stanna med mig och var min vän i värsta fall under tiden då, låt oss jobba TILLSAMMANS i terapi och se vart det leder oss. Då skulle vi kunna se om det inte gick att rädda rubbet; familj, hus och grannar. Han verkar inte se det som så dramatiskt tycker jag. Vi separerar för hans “kropp säger stopp” och orkar inte mer. Jag tar en hyreslägenhet men vi behåller huset ett år till. Så blir det enkelt att gå tillbaka till allt om det skulle lugna ner sig, och kännas som separation blev fel. Jag vill ta den dealen, se att det finns hopp. Men samtidigt… hoppet är nog litet. Och om han skulle ångra sig… skulle jag då kunna vara trygg med honom fortsättningsvis… :worried: Allt detta har jag berättat för honom, hur jag tänker och tolkar det. Men det hjälper inte. TYVÄRR har han nog ingen annan runt sig som sagt samma sak, utan de vänner han öppnat sig för får jag känslan av gett rådet att “följ din magkänsla” varav en av dem är psykolog, så hennes ord har han tagit som en sanning. Menar att hon sa att vår enda chans är att separera snabbt innan det går för långt i hans känslotapp. Hmm… min terapeut sa att hon definitivt skulle rekommenderat familjeterapi som första steg, men antingen har sambon bara hört vad han ville höra från sin psykologvän, eller så har den bild han målat upp för henne varit väldigt dramatiskt för att locka fram ett sådant råd… tänker jag,

Som du var inne på, viljan är nyckeln. Jag har inga tvivel om att den här relationen skulle gå att rädda, bara han VILLE rädda den. Och just nu är det exakt där skon klämmer… det är bara jag som vill :worried:

2 gillningar
17

Men det är ju han som vill skiljas, så han kan väl inte tillåtas att diktera villkoren helt på egen hand på så vis att vad han vill ska vara en allenarådande sanning.

Nääähäpp, så han vill inte bo i en lägenhet där han inte trivs (maskerat som “där ingen av er trivs”, men isf blir det åtminstone något lika villkor) men att du ska bo där du inte trivs, det tycker han är helt okej att begära fast det är han som vill skiljas :roll_eyes:

Jag tror att du måste skifta fokus här, du kommer inte att få någon respekt av honom om du inte börjar hålla mot utan låter dig bossas runt. Det är svårt som ansvarstagande och reflekterande person med förmåga till självkritik och inlevelse att inte lägga sig platt när argumenten placeras under bältesnivån. Men är det så viktigt för honom att barnen bor kvar så kräv att han accepterar ett visst mått av olägenhet även för sig själv, inte bara för dig… med hänvisning till barnens bästa. För det argumentet faller ju platt till marken om/när han inte säls är villig att offra något för egen del för det ädla ändamålet…

Låt dig INTE vilseföras av sådana lumpna känsloargument, spegla dem tillbaka till honom själv omgående som de uttalas så får du direkt se hur högt han faktiskt värderar sin anledning när den påverkar honom själv. Och då kan du ju börja med att bara begära det självklara att det drabbar honom lika som dig, nästa steg är att ni helt byter plats vid offeraltaret…

Skamligt av honom, faktiskt…

.
PS: Din köplats kan ju vara extremt viktig för dig att spara till dess du verkligen behöver ett självvalt boende när huset är sålt. I synnerhet om du kommer att leva under betydligt mer knappa ekonomiska omständigheter än honom så behöver du ju alla fallskärmar du kan få map att du har tre barn och måste hitta ett bra boende med plats för er fyra som du klarar på din lön. Fram till dess ni sålt huset s går det ju att hyra en övernattningsläggs att dela på för er i andra hand till huset kan säljas.

18

Kommer inte låta mig bossas runt, det finns ingen risk. Är en väldigt bestämd person som alltid fört en kamp om att “kvinnor är minst lika bra på typ allting”. Men det finns en sida i mig som är väldigt snäll, som vill göra det jag kan så länge det känns rimligt för mig själv. När han först var inne på att “det bästa för mig att bo som jag vill är att använda köplatsen till att hyra i fint läge” eftersom jag inte skulle ha råd att köpa motsvarande. Då förklarade jag bara tydligt att min plan är att hyra en ok 3a i rätt område via köplatsen i ca 2 år innan jag sparat ihop till en insats eftersom jag inte vill slänga pengar i sjön genom hyra utan värdeutveckling. Vill äga min bostad och det kan jag bara göra via pengar ur huset + spara ihop det sista. Men jag ser egna fördelar i att behålla huset ett år… dels värdet som antagligen skulle öka med färdigt hus + tiden. Dels att barnen inte rycks ut direkt, och att jag har lite hopp om att han reagerar i panik som inte är riktigt ordentlig genomtänkt i det läge han vanligtvis är. Bo där och själv ta räntorna är inte ett bra alternativ för mig då halva min lön skulle gå bara till det… :confused: sedan har vi rätt tuffa amorteringar till det… så de alternativ jag har är att säga att vi säljer direkt och hoppas få ut en del trots ofärdigt hus, eller avvakta och göra klart och låta honom ta räntorna som sin “hyreskostnad”, dela resten.

Måste fundera så jag gör det JAG vill. Svårt bara när man står där i intensiv sorg helt oförberedd på att behöva ta genomtänkta besltut. Följer nog terapeutens råd och tar det lite lugnt tills jag känt efter. Han är iaf medveten om vad som är egoistiska önskemål och det är jag som sitter på makten att säga när vi ska sälja, även om han är den med makten över om relationen står eller faller … det är det ju inget frågetecken ikring heller, det sista liksom. :broken_heart:

1 gillning
19

Låter bra :+1:

Tänker mest på det där med att du nu är i ett känslomässigt underläge iom att du inte vill skiljas men han är stensäker på att han vill. Iom att det verkar hintas om att det är så viktigt att detta går blixtsnabbt, för att han inte ska hinna hamna för långt i sitt “känslotapp” (hur han det gå längre än det redan gått undrar jag?) bla.bla så blir ju även dessa hintar till en sorts påtryckningar som gör det svårt för dig att hävda din självklara rätt i att inte acceptera att både bli lämnad och sedan bli en förlorare även i det praktiska och ekonomiska hänseendet. För att du inte vill komma i konflikt som försämrar dina eventuella chanser för att han ska vilja komma tillbaka till dig. Att göra som han gör, utnyttja sitt känslomässiga övertag och ditt underläge och samtidiga akuta krissituation genom att rida på sådana rädslor, hopp etc. hos dig är verkligen oschysst och osmickrande för honom som person tycker jag.

20

Jo… det kan jag hålla med dig om. Det blir en ganska oschysst mix av alltihop… Att han tycker jag “pressar” honom att säga hårda saker om hur han uppfattar min person just nu, att han inte känner någon dragningskraft osv, på ngt vis förväntar sig att jag ska köpa att han “tänkt klart” och lita på det. Som att han glömmer att jag är i chock, i akut kris. Spelar på att det är synd om honom som inte har en köplats till hyresrätt, att barnen förlorar sitt hem osv… Som att det är jag som orsakar det, det är det ju han som gör i och med sitt beslut. Det förstår han också när jag ifrågasätter, men ändå… som att han gärna glömmer vem som är i underläge känslomässigt och måste acceptera sådant man inte vill ska hända, och vem som faktiskt driver.

Sant som du skriver också att det påverkar mig att det är jättejobbigt att kanske behöva sätta hårt mot hårt och hamna i konflikt. Eftersom det känns som det nog kostar oss den chans vi ev har. Samtidigt går jag i och med chansen med på riskerna med att han kan hitta en ny att dela huset med, värdet KAN dippa osv…