Ja det blir lättare.
Ja det blir vardag
Ja mycket kommer behöva ordnas med
Ja er kontakt kommer minska
Gått åtta månader för mig nu och fram till för dryga månaden sen så ville jag ha tillbaka henne med villkor att hon avsade sig all kontakt med snubben.
Men nu, nej. Hon är inte längre den person jag älskade. Den människan dog när hon tog beslutet att involvera sig med en annan. Jag såg det inte förut men nu har insikten kommit.
Saknar fortfarande det vi hade och sörjer att det inte finns mer. Men HON finns inte mer.
På nyårsafton, då kanske jag sitter där och börjar se framåt på riktigt. Då har det gått ca 9 månader sedan livet kraschade. Kanske kan jag då ungefär som du skriver att du insett nu, känna att jag på riktigt kan låta det förflutna stanna där. Att det inte längre finns en plats för det jag och exet hade i den tid som är här och nu. Det finns minnen, men den jag har minnena med han är borta och kommer inte vara den jag upplever nya roliga, mysiga grejer i mitt liv med. Jag kan förstå vad du menar, att det är till en sann acceptans om läget man behöver komma för att på riktigt gå vidare. Släppa taget om att hoppas. Jag tror jag befinner mig med var sin fot i lägret “det förgångna” och lägret “mitt nya liv som singel”. Ibland tappar jag balansen och trillar över i det förgångna. Men det är ett dystert ställe. Den mysiga tillvaro som fanns där är numera utflyttad, kvar är ett mörkt, öde skal där bara jag är kvar. Ibland kan jag hoppa in med båda fötterna i mitt nya liv som singel, där flödar ljuset in och jag är glad och nöjd över den jag är och vad jag fortfarande har. Men oftast tror jag att jag står där i mitten med grav förvirring. Ena stunden nykter, ser saken som den är, vet att ena foten är i det förgångna, men rotar inte efter livstecken där. Nästa stund på fyllan och fattar knappt vad som är vad i mitt liv. Var är jag? Hur kom jag hit? Varför hände det här just mig? Oj vad flummig jag är idag
Hon är inte längre den person du älskade. Både sorgligt men nyktert på ngt vis. Acceptans. Han är inte den jag älskade heller. Hoppas nog att ilskan ska försvinna. För det är snarare den än kärleken som plågar mig just nu. Han har sårat mig, jag behöver ta kniven ur sidan, sy såret och läka ihop. Det är som att jag kan se att han inte är för mig längre, men att jag låter kniven sitta kvar.
Det låter hoppfullt att du verkligen tror att jag också kommer dit… till acceptansen om att det som fanns är borta. Att han inte är densamma och därför ingen jag längre vill dela livet med på samma sätt.
Det kommer dagar som är ljusa. De kommer också komma oftare och oftare. Jag tycker inte det var flummigt. Kanske för att vi är många, inklusive jag själv, som känt likadant? Ena stunden kan man återigen känna sann lycka för att nästa förvirring, en gruvlig ensamhet, sorg, besvikelse, hat, kärlek och allt däremellan.
Och inte nog med det, ibland smyger självanklagelse sig på också. Helt oinbjuden.
Låter klyschigt men tiden är din och allas vår vän.
Är jag klar? Nej, det är jag inte och jag vet att jag kommer falla igen. Gräva lite till i kolgruvan men jag tänker ta mig upp då också. Som jag gjort varje gång hittills trots att jag stundtals trott att det var omöjligt. Det kommer du också.
För mig har det nu gått mer än 9 månader sen helvetet började på allvar, och 5 månader sen han flyttade, men jag står fortfarande och stampar. Små steg framåt ja, men jag har fortfarande inte fullt ut tagit in och accepterat att han gör det här. Sörjer vår familj, och framförallt förlusten av barnen kopiöst. Har bett honom att vara flexibel gällande barnen (läs - låta de vara mer hos mig) för att ge mig den tiden jag behöver att komma ikapp och landa i situationen. Men han vägrar. Han ska ha barnen! Sen att han trivs och mår bra utan barnen och att jag mår obeskrivligt dåligt av att inte ha de spelar ingen roll för honom. Häromdan bröt jag ihop fullständigt, låg och skrek på köksgolvet, trodde nästan det var psykakuten nästa… Men vem skulle se till att jag kom dit…, jag är ju själv nu, ingen som ser när jag tappar fotfästet. Utifrån sett har det gått en del tid nu, men jag är ändå inte i närheten av att acceptera läget… Hur vill du att ditt liv ska se ut frågar min kompis? Jag mår bra när jag har mina barn, då känns livet helt ok och jag mår rätt ok. Men exet ska ju också ha barnen! Att inte ha de är en transportsträcka, gråa dagar med en hel del gråt fortfarande. Efter 9 månader! Kanske beroende på att jag inte förstår honom och varför han gör detta. Han har inte träffat nån ny - uppenbarligen var jag vidrig att leva med eftersom han föredrar ensamheten och att vara utan sina barn framför att bo med mig.
Det enda jag vill nu är att ha mina barn hos mig, men han vill inte backa på det. Självklart ska barnen bo och träffa sin pappa, men jag vet ärligt inte hur jag ska överleva. Tycker inte det blir lättare, trots försäkran från många att det blir bättre… All kontakt med exet är fortfarande jobbig. 9 månader senare… Jag får inget gehör för vad jag skulle behöva för att må bra. Det är hans sätt att hantera förändring som gäller. Känner mig överkörd och idiotförklarad både som människa och förälder. Inget jag säger om mig själv lr barnen tas på allvar av honom. Det är hans sätt som gäller. Och inte har jag nåt stöd från samhälley heller, 50/50 är det som gäller. Punkt!
Hatar mitt liv som det blivit. Finns inte många ljusglimtar. Står till större delen kvar i det förgångna.
Sorry, svävade iväg angående mina egna problem och sorger.
@Besviken, bearbetar du det där med att du tappar fotfästet hos en terapeut? Jag tänker, med risk för att låta hjärtlös, att det blir väldigt stort ansvar för dina barn att vara skälet till att du inte tappar det totalt. Det är du själv som ska vara det skälet ️
Jag trodde att jag skulle reagera som du men det visade sig att jag kom att uppskatta den tid jag är ensam just för att det medger att jag kan tappa fotfästet och ligga på golvet och skrika om jag behöver det. Jag behöver bearbeta och det känns inte så bra att göra det inför dem.
Det här kommer kanske också låta hårt. Men HAN kan inte göra så du mår bra. DU måste göra så att du mår bra. Inte hänga upp ditt mående på att någon annan ska göra något för att du ska må bra.
Sök hjälp hos vårdcentralen så snart du kan. Familjerådgivningen kan också vara ett alternativ, man kan gå dit själv.
Jag förstår precis hur du känner. Jag känner likadant, du är inte ensam. Jag har extremt svårt att acceptera mitt nya liv och det har snart gått ett år. Jag förväntas nu ”må bra” och det stör mig att det förväntas av mig från alla håll. Orkar knappt ha kontakt med mina kompisar eftersom de verkar tycka att det är nåt fel på mig när jag efter så ”lång” tid inte ryckt upp mig. Ser också i princip inget ljus. Kram till dig!
Var glada att dom inte hittat ngn annan, inte minst för barnens skull. 5 månader har gått här och hon har redan involverat en ny i mina barns liv, helt sjukt om du frågar mig. Barnen är ju helt oskyldiga i detta och tvingas bara hänga med i både det ena och det andra, så sorgligt med dessa egoistiska ex…
Ja, jag håller med om att det är värre med en ny i leken. Han var otrogen och lämnade mig för henne och nu ska de leka familj med mina barn. Även om jag förstår att det känns konstigt att inte förstå varför man blev lämnad så är det här med en ny kärlek så vidrigt hemskt. Man känner sig fullkomligt värdelös och utbytt mot någon bättre. Och så barnen, att den person som varit med och trasat sönder min familj ska ha med mina barn att göra, svårsmält. Så ja, jag tror nog ändå ni ska vara tacksamma över det även om jag på inget sätt påstår att er situation är enkel eller mindre plågsam men med en annan inblandad blir det ytterligare en dimension av jävlighet. Kram till er alla!
Jag håller med. Ett tag trodde jag honom i att han ville separera snabbt för att det var vår enda chans att hitta tillbaka. Det blev en ny nivå av mardröm när han inte “bara” “Slutat dras till mig” Utan också börjat dras så mkt till en ny att han inledde en relation med henne innan jag ens hunnit flytta ut ur huset. Det är värre, för mig i alla fall.
Men som vanligt är det inte helt svartvitt heller. Finns en fördel och det är att jag nu känner mig så illa behandlad att jag slutat hoppas på oss. Den han visar upp är ju ingen dröm, speciellt när han själv tycker han skött allt snyggt. Vi har uppenbarligen rätt så olika värderingar och uppfattning om vad som är att behandla ngn med respekt och sköta så saker snyggt.
Ledsamt med den nya såhär snabbt är att jag inte fixar att träffas som det var tänkt, en fika på söndagar för barnens och vår skull (rekommenderades av familjerådgivaren pga så små barn). Fixar inte att dela kostnader som vi hade tänkt, vill ha 0 med honom att göra så långt det är möjligt.
Det är kanske en aning mer logiskt varför han inte ville kämpa för familjen och relationen, men det är en klen tröst att inte duga jämfört med ngn annan som det pirrar i magen med. Som är värd så mkt mer än en själv i exets ögon att det är lätt att betala priset av att träffa sina barn på halvtid, förlora både andra relationer, drömhus osv osv för att följa fjärilarna i magen.
För ganska så jävla ont att man var speciell i ens partners ögon och nu viftas åt sidan som en jobbig bananfluga ungefär, till förmån för ngn finare. Men det är såklart ingen tävling, jag vet att jag mådde skit under tiden han “bara” valde bort mig utan att ha en tanke på att inleda ngt nytt som han uttryckte det. Kan tycka att det på ett sätt är starkt att lämna utan att måsta överlappa med en ny liksom… Fast bara om man först gjort allt man kan. Kommunicerat, sökt hjälp, ansträngt sig för att hitta tillbaka. GÅR det ändå inte skulle jag föredra att man separerade utan att ersättare hoppar fram omedelbart ur buskaget!
Om jag visste kära du, om jag bara visste. Önskade att det fanns ngn trollkonst som fick detta att försvinna ”poof” å så är det borta. Jag e nog mer än krossad…vet inte om jag ngnsin kan gå vidare känns så avlägset. Vill glömma som om d aldrig hänt
Ja, det är extremt svårt att hantera just det. Att han är villig att lämna allt vi hade, hus, gemensamma vänner, barnen till viss del iaf, för att han blev förälskad. Som en tonåring. Jag har under vår relation känt intresse från andra och även känt mig lite intresserad, lite förälskad på ett ganska infantilt och oskyldigt sätt. Så fort den person som haft mitt intresse inte längre funnits i min närhet har känslorna försvunnit. Jag har aldrig någonsin haft en tanke på att inleda något med någon. Men gör man det, börjar ha sex tex så är det ju inte särskilt konstigt att starkare känslor uppstår. Det i sig betyder ju liksom inte att det var ”meant to be” och det är så omoget att tro det. Mitt ex är väldigt seriös med sin nya. Vi sålde vårt hus och hon och hennes man sålde sitt. Nu satsar de stenhårt på ett liv tillsammans. Han kommer alltså aldrig tillbaka. Och även om han mot all förmodan skulle göra det så finns ju inget av det vi hade byggt upp kvar. Det enda som återstår är svek med stort fett S, ilska och skuld. Vi skulle aldrig funka ihop igen. Insikten om att det aldrig kommer att bli vi igen gör trots detta så oerhört ont. Min familj finns inte längre. Aldrig mer.
Håller med fullständigt MEN en del män och kvinnor tycker att jag tar en ny istället för att jobba med sin relation . Tycker att dom är fega och egoistiska människor./ kram
Skinny, jag har följt dig extra noga för du och jag kom in på forumet exakt samtidigt och du och jag var då de enda vars respektive inte hade varit otrogna eller hittat någon ny.
Jag hade dessutom också väldigt små barn (en 9-månaders och en 3-åring) och kände igen mig sjukt mycket i din personlighet och ditt resonemang.
Jag plöjde forumet under några dygn och insåg rätt snabbt att jaha, partners som beter sig så som våra har betett sig har i 99% av fallen visst hittat någon ny, även om de förnekar det och även om jag ännu inte upptäckt det. Så rent teoretiskt förstod jag att det måste vara så, för varför annars släpa två blöjbarn genom en absurd skilsmässa?!
Jag hittade tillsist indicier på att det trots allt fanns en annan kvinna och samlade information på hög tills jag hade det svart på vitt. Det blev så mycket enklare att släppa kräket då. För man GÖR inte så, man går inte och agerar på att man förälskar sig i en arbetskollega när man har blöjbarn hemma och är mitt i de tuffa småbarnsåren. Det är så jävla lågt, och icke-originellt.
Det jag ville ha sagt, liksom Skipper, är att din ex-man inte inledde en relation med henne innan du “hunnit flytta ut huset”; Han inledde en relation med henne långt innan han yppat ordet separation till dig.
Jag fick det svart på vitt i början av juni, och började då räkna dagarna tills du skulle upptäcka det.
Så våra ex är större skitstövlar än vad vi gett dom cred för. Kom ihåg det.
Allt dom säger och gör sker av egenintresse.
Det här med ert hus är så extremt tydligt och det gjorde ont i mig att se hur han manipulerade dig där. Se till att INTE låta honom få sin vilja igenom på den fronten. Vill han lösa ut dig tycker jag att han ska han göra det nu, inte över 5 års tid.
Sen förstår jag om det ändå inte blir så, för man måste ju se till att överleva själv också.
️
. Tycker att dom är fega och egoistiska människor./ kram