Mm… Igenkänning i allt du skriver 
Tror någonstans också att det kanske är lika bra med smockan. Få den avklarad. Se att allt inte bara är spräckt i kanten utan helt krossat. Definitivt och ofixbart. Dags att städa undan och släppa taget om det som var och inte längre är…
Klokt och sant 
Kram tillbaka 
vi ska fixa det här 
Rätt!
Sen kan det vara djävligt långt till närmsta mack/ verkstad/ butik.
Men det blir kortare för varje steg och läget förbättras för varje steg.
U go girl!️
Låter ändå hoppfullt på ngt vis… Imorrn flyttar jag. Första steget mot mitt nya liv. Blir äntligen fri från att leva under samma tak 
Bra liknelse med biltrippen och kraschen… Ska försöka minnas den när jag befinner mig på en öde kolsvart väg. Att det förr eller senare kommer en mack 
Tror också det kan vara bra med en smocka. Jag fick aldrig någon sån smocka. Det fanns ingen annan. Så här nästan ett år efteråt lever han ensam. Jag vet att jag borde vara tacksam att jag slapp tackla det också, men samtidigt hade jag önskat att det faktiskt funnits en annan. Då hade det i alla fall funnits en orsak. Nu är den enda orsaken att jag var kass som fru. Den är inte rolig heller. Fast jag gissar att dom båda alternativen är som att välja mellan pest eller kolera…
Hoppas allt gått bra för dej med flytt och allt i dag.
Jag är en snäll, tålmodig, humoristisk, omtänksam man - utom när det gällde min fru. Hon är god, glad, snäll, trofast, vacker på sitt sätt. Så varför skavde vi på varandra? Varför lockade hon fram mina sämsta sidor? Som Povel Ramel skriver i en text; “En hopplös kombination”. Vissa passar inte ihop. Jag insåg det tidigt. Det gjorde inte min fru. Vi var inte rätt förvarandra. Hon behövde en annan typ av man och jag en annan typ av fru. Det är inte dig det är fel på. Det är han som tror att han behöver något annat.
Hej Rulle, ska vi gifta oss… Skojar bara.
Enligt en vän skulle jag vara ett klipp och den kvinna skulle vara lycklig som får mig - enligt henne. Fast hon är redan gift så det kostar henne inget att säga det. Men som sagt, beror lite på hur man passar ihop, hur man kompar tillsammans. Och finns det barn med hur de kommer överens med den nya och med varandra. Jag tror dock att för rätt person är du också ett klipp.
Go du är som tänker på mig, N 
Jag har slitit som ett djur hela veckan. Monterat ett antal nya möbler och barnleksaker, köpt in det mesta på nytt. Inte för att vi inte delar rättvist, men för att jag har velat ha en nystart. Kört några vändor med slagborr och satt upp allt från tavlor till sänghimmel. Jag känner mig grym, och mår såå mycket bättre. Kan till och med leva med tanken på mitt ex med en ny. Smsade med honom igår utan att skaka av ångest, kändes ok. Jag har lyckats fantastiskt bra med nya lägenheten. Har förvandlat en uråldrig, trasig och sned lägenhet till ett mysigt och stilfullt hem. Det blev bättre än jag vågade tro
Idag kom barnen hem hit för första gången. Vi monterade de sista grejerna till barnrummet ihop och de var stolta och nöjda med sin insats, och som del i teamet vi är. 2åringen var glad över nya grejer, men mest lyste det av kärlek och glädje över att få vara med mig. Kanske kommer ett bakslag, men såhär långt har det varit en kurva rakt uppåt sedan lägenheten.
Föreslog igår över FB messenger en kopp kaffe med en kollega som jag har ett extra gott öga till. Kanske vågade han inte annat än att säga ja, men han skrev att han tycker det låter trevligt. Möjligen kan han ju tänka att jag har alldeles för mycket bagage och inte minst tre vilda barn… Men att han i alla fall kanske kan tänka sig lite snack över en kopp kaffe för att lära känna varandra lite bättre känns lite pirrigt på ett bra sätt. Det gör det lättare att se framåt och inte bara älta det förflutna 
Härligt att höra att nya lägenheten känns rätt och att du redan uppnått trivsel och hemtrevlighet 
Det låter som att du är på alldeles rätt väg 
Jag hoppas det… Jag känner att jag mer och mer får den distans jag behöver. Ibland känns det sorgligt att jag inte kan gå honom till mötes i att kunna lägga alla känslor bakom oss och bara vara polare. Jag tror tyvärr det är såhär jag måste göra för att gå vidare, ha en stor distans mellan oss känslomässigt. Han är en person jag inte längre känner, så är min upplevelse. Han gick från den första jag skulle ringa och be om stöd och hjälp till den sista. Sorgligt, men jag var så oförberedd på sättet han skulle bete sig mot mig. Känns som att jag släppte en människa in på livet och var helt oförberedd när han högg mig i ryggen ungefär. Att han sedan inte ens verkar tycka att det var det han gjorde, gör honom till en främling.
Men den kille jag såg förut, den jag levde med och älskade, han finns fortfarande när jag hör honom prata med barnen. Tack och lov även om det gör ont att han har en helt annan, iskall ton mot mig.
Jag hoppas jag inte gör ett misstag, utan att jag på riktigt är redo för det här steget. När jobbiga tankar på det förflutna kommer, så sträcker jag på ryggen, tänker “skit i det där. Du är värd något bättre. Det här är ett nytt kapitel”. Det känns inte konstruktivt att tänka på det jag tyckte vi hade, som gått förlorat. Han ville inte kämpa och då finns det bara en väg att gå - framåt. Känner mig lite less på ältandet. Hoppas det innebär att det inte fyller någon funktion längre utan att jag tagit nästa steg i processen…
Jobbig dag.
Fått mail om veckan som var av exet pga han glömde i torsdags (då vi sagt att vi ska skriva några rader om vad som hänt under veckan man haft barnen) men skickade nu. Var inte beredd. Behövde svara pga praktiska saker som måste lösas snarast. Fick mig att sjunka humörsmässigt.
Kollegor frågar mig pga första dagen tillbaka från semestern hur det går. De närmsta fick veta att mitt ex har en ny, och har haft sedan 5 juni som han sagt. Känner att det är tungt. Att prata om att han slutade dras till mig och började dras till den nya så mycket att han inte kunde vänta med att inleda saker med henne innan jag ens flyttat ut. Att jag valde att låta orden komma, jag vill inte vara ett offer mer. Jag vill skaka honom av mig. Vill inte gå med sorg i hjärtat mer. Över det som var och inte är och över det som aldrig blir.
Är inte tokledsen. Och det gick bra med allt imorse, lämna barnen på föris/skola osv. Livet fungerar. Det är bara så grått. Utan guldkant och med mer eller mindre smärta. Med fantastiska barn naturligtvis men de kan inte lysa upp allt, och det är heller inte deras ansvar eller tyngd att bära. De ser mig som ganska glad tror jag. Men jag är idag i alla fall i hjärtat, dyster och grå och matt.
Så är det för mig också! Jag skrattar och kivas med barnen och försöker vara som tidigare. Fast det svider i ögonen så försöker jag se glad när dom berättar om veckan hos mamma!
Jag vet att det är nära nu innan hon presenterar Mr Skithög för dom eftersom jag fick höra att dom går hand i hand på staden! Hur ska man ta det när dom kommer hem och säger “Pappa vet du! Mamma pussade en annan kille” Han är heter XXXXXXXX och är jättesnäll!"
Vad ska man säga då? Vad roligt? fy fan för det här!
Ja, finns inte så mkt att göra.
Fick ett lite brutalt uppvaknande som jag skrev i min egen tråd för några veckor sedan.
Men man accepterar även det, för man kan inte gör så mkt åt det. Igen ligger handlingar och hur presentationen för barnen avseende en ny i en annan persons handlingar.
Jag fick inse att mitt X och jag resonerar väldigt olika trots att vi hade en väldigt bra och sund överenskommelse.
Fick igår berättat från sonen hur han och hennes nya tillsammans med hans barn hade varit iväg och tittat på ett evenemang själva. Det högg till lite i hjärtat att inse att han kommet göra saker med den nya där X inte är med.
Fick även berättat av sonen att Xets släkt hade haft fest där han och barnen hade introducerats för hennes släkt.
Det jag kan hålla fast vid är ändå att det har gått bra med sonen hitintills vilket är det viktigaste.
Så för hans skull så hoppas jag att det stabiliserar sig och att det går bra.
Men det är bara att börja se det för vad det är. Hon kommer säkerligen snart introducera honom. Skit i henne, låt barnen vara i fokus.
Styrka till dig vännen, kram
Ja man har ju som sagt inget annat val. Jag försöker tänka att det kunde vara värre! Hon hade ju lika gärna kunnat bli kär och lika förvriden i skallen som nu med nån våldsam jävla galning!
Jag kommer inte att visa vad jag känner inför barnen! Inte medvetet iallafall! Så mycket sorg, svek och ilska man redan tagit det här året har gjort mig nästan likgiltig!
Vet du, jag tror inte att de säger så. Barn brukar vara förskräckligt lojala. Försök att inte förhöra dem bara. Jag minns hur mamma förhörde mig om pappas nya när jag var tio, och så svarade jag fel och hon skällde på mig. Inte bra.
Känner likadant. Hur ska man hantera DET. Att den nya som varit delaktig till att splittra vår familj ska få min tid med barnen, leka familj med mina barn. Det är så groteskt. Skönt att jag inte är ensam om att känna så här.
Ja vad ska man säga @Sorgsen_man … 
Låtsas att det är kul att höra om det, förstås… Så de inte behöver känna att vissa saker de säger blir obekvämt och börjar tassa på tå runt en. Ännu värre om de känner sig förhörda som du skriver om @Kristinaa usch. Det är ingen risk hemma hos mig. Jag vill höra så lite som möjligt om mitt ex liv, finns inget konstruktivt i det. Viktigt att barnen har det bra, men det tror jag, det är min uppfattning om mitt ex som förälder i alla fall. Jag är ganska snabb om de nämner ngt om “pappa” att glatt bekräfta det som sagts men sedan fokusera på ngt annat. Byta ämne lite smidigt.
Ändå sjukt… Det har gått över 4 månader sedan mardrömmen började. ÄNDÅ kan jag uppleva mig vara i första sorgestadiet ibland. Förnekelse. Det här kan väl inte vara mitt liv, på riktigt?? Han kan väl inte på allvar känna att det här är en bra idé. samtidigt vet jag ju att det är så. Han tycker det är en bra idé. Han vill det här. Och jag vill ju inte vara med den människa han blivit.
Det blir verkligen likt att sörja ett dödsfall. Mannen jag älskar, som fanns i 11 år, han är nu borta. Som träffad av blixten, inga varningstecken och plötsligt fanns han inte mer. Ersatt med en tvilling som inte alls är speciellt trevlig, charmig, fin mot mig. Jag försökte förklara för tvillingen hur jag tänker, känner, mår, men tvillingen är inte intresserad av mig. Han bryr sig bara om att ta över sin brors åtagande som förälder. Allt annat är mina egna problem. Tvillingen är inte dragen till mig, han har en egen kvinna som han vill lägga sin energi och tid hos. Han behöver mig dock till en sak, och det är att agera bank. Han vill såklart inte ha sin tvillings tjej, som han själv inte bryr sig om, i huset han vill ta över. Men tvillingen var inte beredd på att behöva lösa ut mig och vill därför att jag ska låta honom betala av min del av övervärdet under 4,5 års tid. Att säga till tvillingen att min älskade aldrig hade varit så egoistisk, velat att jag stod tillbaka så han kan plocka russinen ur Kakan, bli lämnad för att offra min husdröm men hjälpa honom behålla sin… För han älskar huset och vill inte tvingas köpa ngt han inte vill ha. Min älskade skulle bry sig om att min dröm går förlorad, skulle förstå att för mig handlar det inte om att måsta köpa något jag inte vill ha, utan att inte kunna köpa alls på ett antal år (om nu alla banker kommer kräva 30 % i insats).
Nä, ni fattar metaforen, såklart. Han blev en annan. Klassiskt förstår jag ju nu, ju mer jag läser av historierna här inne. Blev jag också en annan när jag lämnade killar i mitt förflutna? Jag tycker inte själv att jag blev såhär kall och egoistisk. Men det kanske man själv inte ser? Fast oavsett om ngt ex har upplevt mig så, har jag aldrig haft problem empatimässigt. Jag har kunnat sätta mig in i att andra pga att jag lämnat, reagerade med tårar, ilska, besvikelse. Behövde svar osv. Sedan är det en ny nivå också när man skaffat tre barn med någon och byggt hus ihop, man har ett starkare band, som gör ondare att slita sönder.
Mina typer av uppdrag på jobbet ska premieras i årets lönerevision. Känns ganska trist att jag knappt klarar av att prestera på jobbet samtidigt som chansen för bättre lön äntligen kommer. Men vad gör man. Om kroppen skriker “tvinga mig inte” Måste jag ju på ngt vis prioritera mig själv över lite bättre lön 
Blir det lättare att behöva höras hela tiden? Om lediga dagar då skola/förskola är stängd? Om nya klädinköp, saker som behöver flyttas mellan, födelsedagae, jul, semester… Blir det vardag till slut? Eller kommer det vara en smärta nu i mitt liv under hela deras skolgång? Kanske är det upp till mig. Kanske kan jag hjärntvätta mig att det går bra, det gör inte speciellt ont, det blev bättre såhär…?!
