Nytt kapitel
Jag har tänkt på det här inlägget många gånger den senaste tiden. Jag vet inte hur jag ska beskriva på ett rättvisande sätt. Jag säger inte att det automatiskt blir såhär för alla, allas historia är olika. Men jag kan säga att det fanns en helvetisk tid i mitt liv, då allt var kaos och livslusten inte alltid fanns.
Idag är jag lyckligare än jag varit någon gång i hela mitt liv innan. Jag har dejtat lite, träffat nya människor, upplevt saker och haft trevligt, haft ok sex, haft otroligt bra sex, men framför allt… så tror jag på fullaste allvar att jag kan ha träffat mannen i mitt liv. Rubriken jag satt på min tråd i forumet, “Lämnad av mitt livs kärlek”. Nej. nej, nej, NEJ. Kommer aldrig ångra att jag blev tillsammans med mitt ex och skaffade tre underbara barn. Han är en fin pappa, och barnen är de bästa man kunde ha fått. Men mitt livs kärlek, han tror jag på fullaste allvar har kommit in i mitt liv för några veckor sedan…
Utan förvarning slog blixten bara ner en dag. Jag gick på en dejt med en kille jag aldrig träffat, mest för att han var spanjor och verkade ha ett intressant jobb och trevligt utseende. Tänkte att om inte annat får jag snacka engelska en timme (älskar språk, speciellt engelska, och vackrast av alla språk tycker jag att spanskan är). Vi klickade direkt. Otroligt bra. Som att vi pratade samma språk på ett sätt jag aldrig upplevt innan, fastän vi har olika modersmål. Du hade lika gärna kunnat berätta min historia sa han när vi kom in lite på bakgrunden. Hans två barn är lika gamla som mina två äldsta. Hans ex lämnade för en ny efter 13 år, mitt ex lämnade för en ny efter 11. Ingen av oss fick någon egentlig förvarning, bara mer eller mindre lögner. Jag sa att jag är “en fighter” och han brukar använda samma ord om sig själv. Berättade hur han också hade velat få chansen att kämpa för relationen med sitt ex, mamman till barnen, som istället kärat ner sig i en ny, ljög, ville ha kvar båda en period. Han hade aldrig lämnat säger han. Hade inte tittat åt mig under den tid de var ett par. Men när hon ändrade sig och ville tillbaka sa han att det inte skulle funka, tilliten var förstörd. Han dejtade andra under 2 år utan att känna att det riktigt klickade så som han ville, kände sig inte “redo” för en ny relation av samma seriositet.
Så träffade han mig. Allt förändrades. Samma sak för mig, fast jag inte trodde jag var redo för den här typen av relation. Så kände jag väldigt snabbt, att den här chansen missar jag bara inte. Och jag är verkligen redo, har inga tvivel. Vet vad jag vill, vet att jag om jag måste - överlever vad som helst efter det jag gått igenom. Jag kom tillbaka från dejten (han hade tagit med te och vi satt och pratade på en utsiktsplats), och två av mina kollegor/vänner kom in i mitt kontorsrum. “Hur gick det”? undrade de nyfiket. Jag, som normalt pratar väldigt mycket, satt först utan ord och bara skakade på huvudet. “Jag tror jag har träffat min nästa kille”. Det var ett blygsamt och försiktigt sätt att uttrycka "Hände det här just?! Han är ju helt fantastisk. All yta jag brukar fokusera på, jag skiter i den fullständigt. Eller inte fullständigt, för han är riktigt het, snygg, tilldragande. Men inte perfekt på alla sätt, inte över 190 utan normallång, inte stora händer utan bara lite större än mina osv, fin kropp men inte gymmavarjedag-kropp. Jag tänkte "jag skiter i allt det där löjliga yttre som ska vara på ett visst sätt och tidigare har toppat listan över viktiga saker i en partner. Kommunikationen, sättet, personligheten… och dragningskraften både till utseende och person… 
Han hade gjort detsamma. Pratat med en kollega/vän och sagt att det var helt otroligt. Hur ska han göra nu? “Jag vill skriva och berätta hur jag känner, men jag vill inte skrämma bort henne. Hur ska jag göra, det kändes så otroligt speciellt”.
Det är svårt att förklara hur det känns mellan oss, hur det känns i mig, varför jag känner mig så säker på att det här - är något riktigt jävla speciellt… men det ÄR det. Jag är nog den lyckligaste människan på hela jordklotet just nu. Min nya kille, sa bland så många andra fina grejer, att han skulle vilja träffa mitt ex och säga tack till att han inte fattade bättre än att släppa iväg en så fantastisk tjej som jag är. Helt otroligt menar han. Inget jag säger kan göra min situation som jag känner den, rättvisa. Två av våra dejter har varit speciella… en dukade jag upp te och picnicfilt i trapphuset, så vi kunde hänga där när barnen somnat… äkta Lady och Lufsen-stämning… och en dejt skulle vi äta lunch ihop, men jag hade glömt leta fram mitt pass och skulle utomlands, så han släppte allt… ingen av oss åt lunch… han frågade mig direkt “what do you need” och skjutsade mig både hem, till huset som ännu inte är sålt och till polisstationen för att skaffa ett tillfälligt pass. Han är allt jag har kunnat drömma om. och han vet att inget är perfekt. Har inte sett det, tycker det är skönt att inte sträva dit. Kryddan är in the imperfections. Och så kan man själv slappna av lite mer, om man inte behöver leva upp till perfekt, om ens partner inte behöver leva upp till perfekt.
Mitt liv just nu. 
Jag är så oerhört, oerhört tacksam.
Vissa dagar är jag väldigt uppåt och njuter för fullt1 Hoppas du har det himla fint du med, kram!!
Först tänkte jag att det skulle räcka så, men jag har sagt ja till att träffas igen men backa lite och ta det lugnt. Ta en promenad eller fika och lära känna lite mer, backa tillbaka och hinna känna efter 
Lite gästspel i början, men nu blir det lugnare puckar. Känns rätt och känns bra att jag lyssnar på mig själv och är ärlig gentemot honom =)
tack för all pepp både genom mot- och medgång 
Visst är det speciellt när man känner att allt bara klickar, och när man ser tillbaka så har alla svårigheter varit värt det eftersom man kommit dit man är idag. Lycka till med allt och med kärleken! 