Hej @Skinny! Läser i din intressanta tråd, både dina och andras kloka inlägg. Hängde här under en period tills jag för ett år sedan träffade en fin man som gör mig väldigt lycklig och som gjort hela mitt liv bättre, även om jag gjort allt grundjobb själv.
Ett par saker skulle jag vilja skicka med dig från min egen erfarenhet som tre-barnsmamma som ”blev skild” två gånger under barnens småbarnsperiod. (Jag tycker att verbet skilja sig är så aktivt, många av oss upplever väl snarare att vi blir skilda från våra partners, våra liv, våra drömmar)
Jag, och många andra här som varit med om kriser likande din och kommit ut på andra sidan, vet att det är djävulskt smärtsamt och att det tar lång tid att nyorientera sig på riktigt. Därav alla kloka råd om att skynda långsamtoxh sänka kraven på sig själv.
Personligen körde jag stenhårt i flera år för att upprätthålla en livsstil och en personlighet som inte längre var sann, men som jag identifierade mig med och inte vile släppa. Som den starka, den kapabla, den lyckade. I det ingick att hålla god min när även mitt ex fortsatte att umgås med min familj och var så charmig och trevlig att ingen protesterade, inte jag heller, som intalade mig att det var bäst för barnens skull. (Denna charmiga typ som jag nu varit skild ifrån i 15 år har för övrigt som 50+ nu fått en ADD-diagnos vilket förklarar lite alt möjligt. Han är också inne på sin tredje relation sedan skilsmäsan, men det är även jag)
Till slut, i samband med att en annan kärleksrelation tog slut, så kraschade jag rejält psykiskt. Gick i terapi. Förstod vilken enorm press jag lagt på mig själv under många år genom att inte riktigt vilja låtsas om, erkänna varken för mig själv eller andra, hur fruktansvärt sårad och skadad jag faktiskt blivit av sveken från äkta man nr 1 och nr 2. Jag ville vara som Michelle Obama - When they go low we go high” men jag var en ledsen och sårad Michelle utan Barack. Det är bra att inte bryta ihop och skrika för småsaker och att prioritera barnen i en skilsmässa, men. Men.
Om jag fick göra om något skulle jag ha tagit mer av smärtan och sorgen direkt efter att det hände. Jag trodde kanske att jag skulle slippa undan genom att kämpa så hårt, men det gick inte. Så mitt råd till dig är som från andra här; sänk kraven och stanna upp för att känna det du faktiskt känner. Ta in sveket. Berätta för dina närmaste att du lider. Be om hjälp. Och om du vågar; tänk tanken ”jag är den svaga nu, jag är den som behöver hjälp”. Låt andra skjutsa dina barn. Det är faktiskt skitjobbigt att leva själv en hel vecka med tre så små barn som du har. Du kan inte trolla tillbaka det lyckade liv du hade förut, men ni kan skapa et nytt, kanske lite mindre kravfyllt liv.
Och framför allt: Ge dig själv chans att bearbeta och läka, helst med en terapeut, men också genom tid att tänka, skriva dagbok, skriva här. Gråta mer? Du är sviken och har förlorat väldigt mycket. Du kan vinna något också förstås, men det är ok att vara svag och ledsen och behövande. Till och med lärorikt. Dina barn kanske också måste få känna via dig att det verkligen är ok att vara ledsen och svag när livet slår till.
Det här är sent vunna erfarenheter för min egen del och alla måste göra sin egen resa. Jag tycker du verkar vara en fantastisk kvinna och mamma. Om det jag skriver känns fel för dig så bortse från det. Jag vill främst förmedla att styrka kan vara något även skadligt.
