Åh herregud!!
Tänk att jag skulle hamna på den här sajten?!? Vad FAN hände!?
Fick ikväll veta av min man sedan 8 år( ihop i 15) att han vill gå skilda vägar!!
Jag döööööör! På riktigt! Hjälp!
Vi har tre barn ihop! Och ett bra liv tycker jag!
Han nekar till att ha träffat någon annan- men jag undrar… helt bestämd och vill inte försöka fortsätta trots att jag tar på mig att ” bära upp oss” som han gjort ett tag nu, nu när jag har en massa energi och ork. Ger förslag till att flytta, bryta upp, ta ett sabbatsår tillsammans … men han vill inte!
Hjälp!!!
1 gillning
Starta görna en egen tråd, så kan du lätt följa din egen story sedan.
Läs här, det finns massor med historier som liknar din. Folk som gått igenom och kommit ut på andra sidan.
Det du också kan se här är att mycket få historier där man försökt hålla lvar den andre som gett några bra resultat. Din man har säkert funderat ett bra tag innan han kom till sin slutsats. Detta oavsett om det finns någon annan med i spelet eller inte. Alla försök med bönande och beende kommer troligen att göra honom ännu mer bestämd. Det kommer dessutom att framställa dig i dålig dager.
Man överlever. Det är svårt, men man överlever. Bråka inte om barnen, dra inte in dem i lojalitetskrig. Försök lösa det ekonomiska så fort som möjligt. Satsa på dig själv och ditt nya liv med barnen!
1 gillning
Nytt kapitel
Jag har tänkt på det här inlägget många gånger den senaste tiden. Jag vet inte hur jag ska beskriva på ett rättvisande sätt. Jag säger inte att det automatiskt blir såhär för alla, allas historia är olika. Men jag kan säga att det fanns en helvetisk tid i mitt liv, då allt var kaos och livslusten inte alltid fanns.
Idag är jag lyckligare än jag varit någon gång i hela mitt liv innan. Jag har dejtat lite, träffat nya människor, upplevt saker och haft trevligt, haft ok sex, haft otroligt bra sex, men framför allt… så tror jag på fullaste allvar att jag kan ha träffat mannen i mitt liv. Rubriken jag satt på min tråd i forumet, “Lämnad av mitt livs kärlek”. Nej. nej, nej, NEJ. Kommer aldrig ångra att jag blev tillsammans med mitt ex och skaffade tre underbara barn. Han är en fin pappa, och barnen är de bästa man kunde ha fått. Men mitt livs kärlek, han tror jag på fullaste allvar har kommit in i mitt liv för några veckor sedan…
Utan förvarning slog blixten bara ner en dag. Jag gick på en dejt med en kille jag aldrig träffat, mest för att han var spanjor och verkade ha ett intressant jobb och trevligt utseende. Tänkte att om inte annat får jag snacka engelska en timme (älskar språk, speciellt engelska, och vackrast av alla språk tycker jag att spanskan är). Vi klickade direkt. Otroligt bra. Som att vi pratade samma språk på ett sätt jag aldrig upplevt innan, fastän vi har olika modersmål. Du hade lika gärna kunnat berätta min historia sa han när vi kom in lite på bakgrunden. Hans två barn är lika gamla som mina två äldsta. Hans ex lämnade för en ny efter 13 år, mitt ex lämnade för en ny efter 11. Ingen av oss fick någon egentlig förvarning, bara mer eller mindre lögner. Jag sa att jag är “en fighter” och han brukar använda samma ord om sig själv. Berättade hur han också hade velat få chansen att kämpa för relationen med sitt ex, mamman till barnen, som istället kärat ner sig i en ny, ljög, ville ha kvar båda en period. Han hade aldrig lämnat säger han. Hade inte tittat åt mig under den tid de var ett par. Men när hon ändrade sig och ville tillbaka sa han att det inte skulle funka, tilliten var förstörd. Han dejtade andra under 2 år utan att känna att det riktigt klickade så som han ville, kände sig inte “redo” för en ny relation av samma seriositet.
Så träffade han mig. Allt förändrades. Samma sak för mig, fast jag inte trodde jag var redo för den här typen av relation. Så kände jag väldigt snabbt, att den här chansen missar jag bara inte. Och jag är verkligen redo, har inga tvivel. Vet vad jag vill, vet att jag om jag måste - överlever vad som helst efter det jag gått igenom. Jag kom tillbaka från dejten (han hade tagit med te och vi satt och pratade på en utsiktsplats), och två av mina kollegor/vänner kom in i mitt kontorsrum. “Hur gick det”? undrade de nyfiket. Jag, som normalt pratar väldigt mycket, satt först utan ord och bara skakade på huvudet. “Jag tror jag har träffat min nästa kille”. Det var ett blygsamt och försiktigt sätt att uttrycka "Hände det här just?! Han är ju helt fantastisk. All yta jag brukar fokusera på, jag skiter i den fullständigt. Eller inte fullständigt, för han är riktigt het, snygg, tilldragande. Men inte perfekt på alla sätt, inte över 190 utan normallång, inte stora händer utan bara lite större än mina osv, fin kropp men inte gymmavarjedag-kropp. Jag tänkte "jag skiter i allt det där löjliga yttre som ska vara på ett visst sätt och tidigare har toppat listan över viktiga saker i en partner. Kommunikationen, sättet, personligheten… och dragningskraften både till utseende och person… 
Han hade gjort detsamma. Pratat med en kollega/vän och sagt att det var helt otroligt. Hur ska han göra nu? “Jag vill skriva och berätta hur jag känner, men jag vill inte skrämma bort henne. Hur ska jag göra, det kändes så otroligt speciellt”.
Det är svårt att förklara hur det känns mellan oss, hur det känns i mig, varför jag känner mig så säker på att det här - är något riktigt jävla speciellt… men det ÄR det. Jag är nog den lyckligaste människan på hela jordklotet just nu. Min nya kille, sa bland så många andra fina grejer, att han skulle vilja träffa mitt ex och säga tack till att han inte fattade bättre än att släppa iväg en så fantastisk tjej som jag är. Helt otroligt menar han. Inget jag säger kan göra min situation som jag känner den, rättvisa. Två av våra dejter har varit speciella… en dukade jag upp te och picnicfilt i trapphuset, så vi kunde hänga där när barnen somnat… äkta Lady och Lufsen-stämning… och en dejt skulle vi äta lunch ihop, men jag hade glömt leta fram mitt pass och skulle utomlands, så han släppte allt… ingen av oss åt lunch… han frågade mig direkt “what do you need” och skjutsade mig både hem, till huset som ännu inte är sålt och till polisstationen för att skaffa ett tillfälligt pass. Han är allt jag har kunnat drömma om. och han vet att inget är perfekt. Har inte sett det, tycker det är skönt att inte sträva dit. Kryddan är in the imperfections. Och så kan man själv slappna av lite mer, om man inte behöver leva upp till perfekt, om ens partner inte behöver leva upp till perfekt.
Mitt liv just nu. 
Jag är så oerhört, oerhört tacksam.
7 gillningar
Det värmer i mig att jag lyckades förmedla den känslan!! Och önskar dig och alla andra här inne att få uppleva samma lycka över att leva!
1 gillning
Hej
Nej självklart finns det inga garantier. Och jag är inte i närheten av att känna något för någon.
Hur gammal var din mamma när de skildes?
Men jag försöker ändå välja att tänka och tro ATT det händer. Tids nog. För det är roligare att leva då. Och jag tror sannolikheten då ökar för att det faktiskt händer. Om man nu kan påverka det med tankekraft. …
Självklart lyckas jag in alltid tro på det
Men hyfsat.
Kram.
Underbara nyheter! SÅ glad för din skull - vilken resa du har gjort. Njut av tillvaron här och nu - det är du värd💪
1 gillning
Du är så fin som känner sådan glädje för min skull 
tack för all pepp både genom mot- och medgång Ibland tror man att man vet vad som ska hända i livet, men har ingen aning… Tänk att jag skulle hamna HÄR 7 månader senare. Men en partner som har allt jag någonsin kunnat drömma om och lite till… Njuter av varje sekund ️
2 gillningar
Det här tror jag verkligen på! Tror dessutom att det finns en rimlig förklaring, och det handlar inte om en abstrakt magi i en önskan. Utan om man tänker positivt, ser framåt, så kommer man känna annorlunda än om man ser bakåt och lever i rädsla över framtiden. Tankarna påverkar känslorna, känslorna påverkar hur man för sig, pratar, upplevs inför andra. Andra uppfattar en på ett mer självsäkert sätt, och du får en annan respons än om du fått om du gått omkring och varit rädd och tvivlat på ditt värde och på din framtid.
Det blir en god cirkel. Sträva framåt, gör allt du kan för att se det vackra i ditt liv som finns här och nu och då tror jag faktiskt det är en tidsfråga innan nästa fina grej - t.ex. en ny kärlek- kommer in i ditt liv ️
3 gillningar
Underbart Skinny, så glad för din skull! 
Visst är det speciellt när man känner att allt bara klickar, och när man ser tillbaka så har alla svårigheter varit värt det eftersom man kommit dit man är idag. Lycka till med allt och med kärleken!
1 gillning
Vad fin du är som glädjs med mig Ja exakt!! Det var ett helvete på jorden för min del under separationen, men idag känner jag bara tacksamhet att han släppte mig fri att träffa någon som jag verkligen är lycklig med. Som ser mig, som kommunicerar, som delar mina värderingar fullt ut. Har aldrig varit såhär lycklig i hela mitt liv!! Tänk att 2018 blev året då jag mått både som sämst och som bäst, någonsin!! Önskar dig också all lycka ️
3 gillningar
Glad jag blir för din skull!
Och visst är det häftigt att få uppleva DET? Samma sak hände ju mig. Trodde inte på kärlek vid första ögonkastet men tji fick jag för det finns. Och inte heller jag hade rätt om mitt livs kärlek. Mitt ex är det inte… men min nya!
Stort lycka till!!!
Hej
@Pappatill3 Och @Skinny också.
Ärligt glad för er båda!! Så ta inte detta fel. Ni är ju inte ensamma om att ni nu efter skilsmässan har hittat den rätta. Menar ni att det känns annorlunda än det gjorde inledningsvis med era ex? Alltså rätt på ett helt annat sätt än det någonsin förut gjort? Eller är det inte bara så att det är rätt tills det går i stå på något vis och kör fast, i vardag, eller att man glider isär, kommunikationsproblem eller what ever? Jag bara undrar. För jag anser att mitt ex har SÅ många egenskaper som jag vill ha även i en ny partner. Sen är ingen perfekt och det finns såklart saker jag gärna byter bort. Men jag misstänker att det alltid är så? Eller? Jag menar under förälskelsen är man väl blind för det mesta och allt är hyfsat charmigt?
Eller handlar det inte om det? Är jag fel ute? Är ni mer mogna nu och “vet” att detta nya är mer rätt ?
Ärligt nyfiken. Det var hundra år sen jag blev kär i någon. Däremot älskade jag ( och var kär i) min (dåvarande) man för endast ett år sen, när han gjorde slut.
Kram på er och alla andra.
4 gillningar
Ska försöka förklara hur det kändes för mig när jag träffade min nya.
Hade Tinder och gick på en del dejter och sen dök den här tjejen upp. Tyckte hon var snygg men en del bilder gjorde också att jag tänkte att hon kanske inte var rätt typ för mig. Sen visade det sig att vi hade en gemensam bekant och den här gemensamma bekanta menade på att det nog var en ganska dålig matchning. Men jag bestämde mig för att ge den här tjejen en chans.
Dagen när vi sågs så blev jag helt golvad. Direkt när jag såg henne kände jag att det var något speciellt. Vi lunchade, fikade och bestämde att ses igen på kvällen. Det kändes (och känns) som om jag hittade en saknad del av mig själv. Det är svårt att sätta fingret på vad det är exakt men det känns bara ”rätt”. Sen har jag på riktigt en fysisk reaktion på längtan och saknad efter henne i form av en svidande känsla i kroppen. Vill göra allt med henne, vara nära varje vaken sekund. Det sjukaste är att jag kände allt detta redan efter några timmar med henne.
Jag vet att jag låter som en förälskad fjortis 
Vi har pratat många gånger om det och hon känner precis lika. Att allt bara föll på plats men att det inte går att förklara riktigt.
Om man ska lista saker som jag uppskattar med min nya. De stämmer bra in på mig själv också:
Vi har samma (fjantiga) humor
Vi vill båda ha lika mycket närhet och sex
Vi vill båda prata om allt, även det som är jobbigt
Sen gillar vi mycket samma sak när det gäller kläder, mat osv
Samma syn på pengar/ekonomi
Otroligt hjälpsam
Osjälvisk
Jag har insett med tiden att jag och mitt ex är väldigt olika som personer. Hon är mycket tvärtemot vad som står ovan.
Jag hoppas innerligt att alla (speciellt alla sårade här inne) får uppleva samma sak.
7 gillningar
Tack, underbart. Det låter faktiskt helt magiskt! 
Befogad fråga! Och när jag besvarar den mitt uppe i kärleksyran, försöker jag vara så objektiv som jag kan.
Jag har inte varit smartast när det gäller att välja kille i det förflutna. Jag har varit tävlingsinriktad, haft sviktande självkänsla och behövt bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Jag har valt killar som varit de populära, de långa, mörka, snygga. Valt den “starka tysta typen” för det har representerat manlighet för mig. Jag trodde på riktigt att det skulle kännas mindre manligt och attraktivt om jag valt en kille som pratat och kommunicerat ordentligt om känslor, rädslor, behov på samma sätt som jag kunnat. När jag blev tillsammans med mitt ex var jag helt tagen från början, det var jag, för jag valde honom på grund av ett otroligt vackert yttre och fick känslan av “allt på köpet”. Han var inte bara snygg utan han verkade dessutom vara väldigt trygg, smart och rolig också. Men vad jag inte fattade att jag borde funderat kring, var om vi verkligen kunde kommunicera så bra. Och om det kanske egentligen var så att kommunikation var något jag faktiskt behövde för att må bra.
Jag minns att jag var lyckligare än någonsin dittills. Jag hade träffat killen med stort K, och förälskelsen gjorde mig nästan deppad ibland, “tänk om jag förlorar det här fantasiska”. Jag såg mig för två gånger innan jag gick över vägen. Livet var mer värt att leva än någonsin. Mitt ex hade aldrig blivit lämnad förut, och var det någon som skulle lämna honom så var det enligt honom jag. På den här tiden såg jag det som pluspoäng att ingen hade lämnat mitt ex. Det betydde att han var helt fantastisk, alla som fick chansen ville behålla honom i sitt liv.
Om vi då förflyttar oss 11 år framåt i tiden. Så kan jag idag se, att mitt ex knappt sett mig, knappt bekräftat mig, inte tagit ansvar för att uttrycka sina behov. Tyckt att jag ska vara tacksam som fått vara med en så fin kille som honom trots att jag är en ganska besvärlig person att leva med. Under tiden vi var tillsammans ansåg han att jag inte borde kräva så mycket, utan istället vara villkorslöst glad över det jag hade.
Och idag. Kan jag säga att det här är annorlunda? Jo jag kan verkligen göra det, för den här gången valde jag för första gången i hela mitt liv INTE efter yta först. Min kille, mitt livs kärlek såsom jag känner det, han är attraktiv, inget snack. Men det mest attraktiva av allt är sättet vi kan kommunicera. När jag är tillsammans med honom är jag så lycklig så jag inte vet var jag ska ta vägen, och det bästa av allt… Han känner minst lika starkt. Han har uttryckt vid två tillfällen att han skulle vilja tacka mitt ex för att han släppte taget om mig. Tur för honom i och för sig menar han, “your ex is nuts”. Grejen är att det inte bara är en förälskelse grundad i attraktion eller fabler. Den här killen, när han pratar om vad han (faktiskt) älskar med mig, så hör jag att han SER mig. Han ser MIG. Både det vackra, det knepiga, och han tycker att den han ser är helt fantastisk. Han ser mig som jag ser mig, fast han är dessutom galet kär det han ser Och den här killen, han blev liksom jag lämnad för en ny. Han fick liksom jag, ingen möjlighet att kämpa för familjen och relationen. Vi är båda två kommunikativa, älskar den andra genom att visa det, prioriterar vår partner, kämpar om det behövs. Vi väljer varandra, känslorna finns där, resten är “practicalities” som man löser om man vill. Jag KAN säga att det är annorlunda, för jag har har nu en kommunikativ kille som jag snackat med i sååååå många timmar (sömnbristen är helt vansinnig, snittat 4-5 h på två veckor) och som jag bara vill ha mer av. Vi blev tillsammans innan vi hade sex av någon anledning, det kändes så rätt så det fanns inget att fundera på. Och skulle det inte funka bra i sängen, så tar vi några powerbars och “get back to work” skojade han om. Nu visade det sig att sexet är helt galet bra. Närvaro, kontakt, det är så hett, så kärleksfullt… Blir snurrig när jag tänker på det. Det här är annorlunda, eftersom det inte handlar om yta. Det handlar om att må bra, att prioritera sociala relationer och varandra, att uppleva istället för att det främst ska se bra ut utåt. På vår första dejt tänkte jag att jag skiter i alla ytliga hang ups jag haft så länge. Wow, här har vi något … något otroligt intressant. Vad är det här??? En chans jag inte kan missa. Och att vi båda fick från dejten med samma känsla, aha det var inte att jag inte var redo innan utan det var att det inte var rätt person innan.
Jag tror att jag träffar min livspartner. Han är så fin på så många sätt att jag inte har tid och plats att räkna upp dem här, och behandla mig så kärlekslöst och icke kommunikativt som mitt ex, det kommer inte hända i den här relationen. Sedan kan det säkert komma utmaningar som är svåra att se nu, men det vet vi båda om. Det finns inga sunda relationer utan konflikter ibland, ingenting är perfekt, men vi vill ändå bara ha varandra.
Rädslan för att dö ifrån mitt lyckliga liv finns nu också. Men nytt är, att jag går omkring på dagarna och tänker och tror att jag antagligen är den lyckligaste människan på hela jordklotet. Den känslan är ny. Att det kunde kännas såhär att vara i en relation, det hade jag ingen aning om. Jag är så tacksam så ord kan inte beskriva, att mitt ex släppte mig fri. Jag hade kämpat för en kärlekslös relation i flera år till. Med en man som tillskrev det goda på sig och onda på mig, som inte hade en tanke på att försöka utvecklas eller anstränga sig Konstruktivt för relationen. Nu har jag kärlek i mitt liv, någon som verkligen uppskattar mig, ser mig som sjukt sexigt till både det yttre och framförallt det inre. Den är en fantastisk relation, och i mitt fall - det är i princip som att jämföra äpplen med päron.
Men då ska man nog tänka på att jag utvecklats enormt från där jag var, av den här krisen. Mina väreringar i livet har ändrats en hel del. Hur jag ser på mig själv har ändrats, och vad jag sökte i en partner har blivit rätt så annorlunda. Många här inne kanske hade valt en passande partner för dem innan, jag kan tänka mig att jag är lite mer udda i att inte tidigare kunnat se vad som passade mig och inte.
10 gillningar
Läser din historia, nu har det gått drygt ett år.
Känner så igen mej i det du går igenom.
Det är klart jag funderar om du kom fram till att det fanns en annan.
1 gillning
Det fanns det. Det var en klyscha helt igenom. Jag trodde att han var ärlig, att det stämde att det absolut inte vare sig nu eller på lång sikt fanns någon annan. Då han inte kom hem sov han på ngn killkompis soffa… Det fanns en ny och de kunde inte hålla sig från att börja ses medan jag fortfarande inte hade lyckats hitta ett nytt boende. Sorgligt men så var det. Vilken helvetisk tid i livet. Men man överlever visst det mesta och kan komma ut bättre än någonsin på andra sidan! ️
8 gillningar
Men så fruktansvärt! Är nydumpad efter 21 år och tre barn. Hur har det gått för dig? Behöver alla halmstrån jag kan få…
1 gillning
[quote=“Skinny, post:193, topic:8174”]
Kanske grejen är att man får skydda sitt hjärta tills det läkt ihop igen, så pass att bara ärren syns men inga blödande sår. Att vikten ligger i att orka med ännu en vända till helvetet (aka kolgruvan) och tillbaka igen, eftersom det aldrig kommer finnas några garantier för en kärleksrelation.
Det kanske är så som du skriver. Att ge sig ut i kärlek är att ge sig ut i strid. Att våga blotta sitt hjärta och bli emottagen. Då måste man våga falla, och antingen veta/lita på att man blir emottagen eller ha mjukt underlag att falla på, bra rustning, bra teknik och god sjukvård och rehabilitering till hands.
Så med den liknelsen tror jag inte min kropp är redo för kärleken än, trots att mitt hjärta gråter.