Lämnad av mitt livs kärlek och pappan till mina 3 små barn

Jag hängde med på ditt ursprungliga inlägg också @Noomi och det lämnade mig, som många av dina inlägg gör, med en tankeställare. Vet inte om du oroar dig för det, men om det är att jag skulle ta illa upp så är det helt lugnt :grinning: Jag älskar ärlighet och spontanitet, tycker om att få ställas inför funderingar och tankar som diffar från mina egna :blush: Klurigt det där med status, att definiera sig delvis genom val av prylar och livsstil. Jag köper nästan aldrig plast utan i princip bara naturmaterial, inte bara pga miljötrenden utan så har jag varit väldigt länge. Känns som en del av den jag är för det är ju dels att jag njuter av giftfria material med äkta känsla, men också att det signalerar att jag bryr mig om miljö och kvalitet över kvantitet. Undviker tillsatser i mat och käkar veganskt+viltkött. Jag är lite udda, och passar dåligt i många mallar. Står för det och vet att jag säkert är besvärlig i mångas ögon, men känner mig respekterad, kanske för att jag inte försöker pracka på andra samma saker. Men jag tycker det är klokt det du skrev om att det blir en tolkning sett från varje betraktare… å andra sidan, om jag själv är nöjd med mina val, livsstil, inte går med känslan att bevisa massa saker för massa andra kanske det inte är ett så stort problem? Eller så är det, jag är öppen för mer diskussion! :blush:

Men att lägga värdering i ytliga, materiella ting vs att OCKSÅ lägga stark värdering i att vara jordnära och acceptera sig själv och omvärlden som icke perfekt… det är ju dels därför jag ska gå i dynamisk psykoterapi :grinning: Att försöka vara allt samtidigt är jävligt jobbigt rent ut sagt och jag vill skala av några lager på löken och komma närmare kärnan.

Jag tog det du skrev om öppenhjärtlighet som insiktsfullt, för jag är ju väldigt öppen med hur jag tänker på gott och ont. Och jag tog att du inte uppfattar mig som att jag riktigt stämmer in hela vägen i statushetsbilden utifrån det jag skrivit om här som det du benämnde det - som en komplimang. Tycker du är väldigt skarp i dina analyser och jag är glad att min värme lyser igenom skalet på ngt vis :wink:

2 gillningar

Men duuuu @Skinny, du fattade ju allt precis som jag menade det och jag som blev helt perplex när jag stod där på ett ben framför tvättstället och tränade den fysiska balansen medan jag borstade tänderna och plötsligt fann mig själv helt utan själslig balans när jag funderade på om det fanns ens en sportslig att det jag skrivit skulle kunna gå fram rätt… så bort med tandborsten, ut som ett jehu för att logga in igen, radera och göra en pudel :see_no_evil:

… och så gjorde det bara det, gick fram på rätt sätt alltså :raised_hands: :pray: :blue_heart:

Vidare diskussioner i just det här ämnet kan vi väl ta en annan dag om jag får önska, sov gott :sleeping_bed::zzz:

1 gillning

Tack fina @Honungspaj för ditt inlägg i min mastodonttråd. Blir varm i hjärtat bara av alla fina som orkar sätta sig in lite och komma med egna tankar och tips och reflektioner. :heart_eyes:

Mm… jo… jag vet någonstans att du har rätt i det… även om en stor del av mig vill rusa vidare som en häst i full galopp. LESS på att han kastade bort mig utan förvarning, lever nykär och har kvar allt i livet utom mig som han så gärna ville bli av med till förmån för en ny mer spännande kvinna. LESS på att tankar på honom, på dem, hemsöker min hjärna så jävla ofta. Tar tid och energi av mitt liv. Men… jag vet att jag inte är vidare, även om jag är ganska stabil nu.

Tror att jag möjligen körde intensivsorg. Grät så otroligt mycket, led verkligen de första 3-4 månaderna på ett sätt som jag idag inte ens fattar hur jag orkade med. Dök ner i avgrunden, men gjorde också allt för att dra mig upp därifrån. Känns som jag räddade mig själv, med hjälp av psykolog, vänner, kollegor, familj, promenader, självhjälpsböcker, barnen och detta forum. Men du har nog rätt i att jag inte kan sätta en “OK”-stämpel på hela grejen bata gör att jag inte ångestgråter, tänker på döden och psykakuten längre… jag är inte så hel som jag vill, men är less på att vara trasig…

Åh vad fina ord. Jag tycker om din tolkning om mig som fantastisk kvinna och mamma. Jag är verkligen inte perfekt, men har blivit mycket bättre på att berömma mina insatser och inte dra ner mig själv om jag inte är mitt bästa jag varje dag. Jag försöker verkligen och jag tycker att jag fixar att förlåta mig själv när jag inte var fullständig tålmodig och pedagogisk osv, tänker att jag gör det bättre nästa gång vilket jag ofta gör. Inte alltid men en kurva som går försiktigt uppåt.

Vad härligt att läsa att livet går vidare. Känns som situationen är liknande oss emellan, det med Michelle Obama skulle jag lätt kunna tänka, ja, tänker. Och ditt charmiga ex som fortsatte umgås med alla som att inget hänt typ. Jag tror jag skulle må bra av att inte försöka vara så pk och icke besvärlig för folk. Faan vad skönt att bara säga som det känns även om jag “tar” något från min familj i den vevan. " det sårar mig att han kan fortsätta umgås och ha kul med er som att inget hänt. Han använde mig som ingång till det här umgänget. Nu passar inte jag längre så mig kastade han bort. Men alla andra är ok med hela situationen. Han har inte behandlat mig med respekt. Jag står upp för mig själv mot honom och skulle uppskatta om ni gjorde detsamma. Välj mig, inte båda… se det som självklart… " eller liknande… Men jag vill inte göra det jobbigt för andra med mina önskningar, ger mig dåligt samvete…

:grin: Jadå. Tyckte inte det var konstigt, förstod nog ganska bra och ser inget rött skynke i det hela! Din avsikt är ju uppenbarligen god, så om du skriver något som ifrågasätter lite ser jag det mest troligt som utvecklande och åtminstone intressant att bemöta :blush:

Absolut :grin: sov så sött :sleeping::heart:

Så jävla bra. Han är ju det. Han skulle säkert skratta lite dumgörande om jag skulle kalla honom känslomässigt utvecklingsstörd. Men det är ingen dålig beskrivning av hur han är, sett från mitt håll

1 gillning

Ja. Han är INTE perfekt. Snarare en orm nu när han visar hur han funkar under tuffa tider. Kämpar för relationen genom att kära ner sig i en kollega. Byta ut mig innan jag fått tillgång till ett eget hem. Beskylla mig för varför det inte gick att rädda.
Inget vackert beteende. Och inte ens fundera på om
det är rimligt att äta kakan och ha den kvar i form av min familj… :snake:

2 gillningar

Jomen precis :joy: vi är nog ganska överens i den här frågan egentligen :blush:

Skönt att läsa att du är så säker på att det enda barnen vill ha av mig är min kärlek som deras mamma. Den vill jag ju alltid ge, på det bästa vis jag kan :heart:

Uppdatering!! Facit finns.

I veckan satt jag med mina lurar och lyssnade på hiphoplåtar som jag älskar i bussen på väg hem. Och tänkte, “Jag är glad igen. Jag är på riktigt GLAD igen”. Inte bara att jag överlever, inte att jag ser ett ljus i fjärran, är hoppfull, jag är glad. Här och nu. Och jag hade varit det några dagar i sträck. Jag tog upp telefonen och skickade en selfie till mina närmaste och skrev just de orden, “jag är glad igen” och så började jag gråta lite diskret av den tacksamhet jag kände över att faktiskt känna så.

Vi hade sista familjerådgivningstiden på förmiddagen. Hon tyckte inte vi behövde mer som det är nu, och vi höll med. Vi hade en bra stämning mellan varandra, vi tycker båda att samarbetet fungerar bra. Det praktiska löser vi på ett sätt som funkar för båda och för barnen. Ingen ilska ligger kvar mellan oss. Jag tänkte däremot att han är så stel, så tråkig… Skönt att slippa leva med det där allvaret jag känner från honom, han är bra att samarbeta med men han utstrålar inte glädje. Och när vi var tillsammans kändes han tråkig, ville inte bjuda till, ville inte anstränga sig för att hitta på roliga grejer ihop. Han tyckte inte att jag dög till, och nu slipper jag leva med den personen. Jag är alltså inte ironisk nu, utan jag känner på riktigt att jag mår bättre, för att jag slipper den tyngden den innebar att leva med en man som mest var intresserad av sig själv och inte såg och uppskattade mig. Som inte tog sin del av ansvaret utan lade alla fel och brister på mig.

Idag är jag omgiven av personer som tycker om mig, som boostar mig. Jag får höra väldigt ofta, och för det är jag så himla tacksam, - att jag är snäll, rolig, smart, vacker - och jag tror dem. Jag känner mig nästan förälskad i mig själv igen. Jag är fin, jag duger som jag är, till och med utan terapi. Men jag går ändå i terapi för det ger MIG något. Kanske framförallt kan det hjälpa mig att inte bara tropå att duga utan att också se vilka delar som är jag och vilka delar som inte behöver vara jag om jag inte vill, eftersom jag inte behöver lägga till saker för andras skull bara för att känna att jag verkligen duger.

Från början såg jag verkligen inga andra fina killar. Såg bara fina tjejer, “som mitt ex säkert skulle vilja ligga med” tänkte jag med hugg i bröstet. Nu ser jag fina killar lite överallt haha. Njuter av att flirta, av att dejta lite. Det är kanske en viss risk i det här. Än så länge har jag varit det som tackar nej till dejt nr 2, känner alltså att jag höll måttet för den andra, den är intresserad av att ses igen. Jag skulle nog tycka att det var rätt jobbigt om jag blev avvisad av någon jag själv var väldigt sugen på att träffa igen. Men jag skulle kunna ta det, bara för att det inte är kul behöver det inte betyda att jag skulle bli förkrossad. Jag tycker dejtingen, flirtandet ger mig så mycket roligt just för tillfället i alla fall och jag trivs i min ensamhet så det handlar inte om någon desperat flykt eller liknande.

Nu kommer jag skriva något som kanske provocerar vissa, vad vet jag… Men vändpunkten kom tydligt för mig, och ordspråket “The best way to get over someone is to get under someone else” ekar i min skalle (fast självklart innebär det inte att ligga med vem som helst, och aldrig om man inte är redo). Jag matchade med den här killen i fråga på Tinder, vi skulle ta en drink efter respektive AW. Han var en heeeelt fantastisk person. Smart, världens största hjärta, söt, vi skrattade massor ihop och det kändes helt naturligt att följa med till hans ställe och bara fånga stunden ungefär. Jag hade inte rakat och fixat mig downstairs om ni fattar (hade inte en plan öht på att ligga liksom) och han hade det stökigt och hade inte alls förberett på att visa upp sin lilla lägenhet haha. Kändes helt naturligt allt som hände, jag ska inte gå in på detaljer, men han var så himla fin mot mig och min kropp. Höll om mig, bara uppskattade mig hela natten. Tyckte jag var fin på alla sätt och vis. Jag kände att jag ville behålla honom i mitt liv, men att jag inte ville fortsätta dejta pga att jag ändå kände att vi är för olika på vissa sätt. Kände definitivt en dragning på många sätt, och att det inte riktigt lockade med relationstänket på andra. Var ärlig med hur jag kände när han undrade om vi skulle ses igen. Kändes trist att förlora honom, men jag kunde inte ge det han var ute efter. MEN. Något hände. Jag hittade en frihet i att jag har gått vidare på något sätt. Jag utforskar världen, andra människor, på egen hand. Mitt ex känns som en tråkmåns och mitt liv är i färg igen!

Så, svaret på frågorna jag själv ställde helt desperat i början “kan man komma över sitt livs kärlek” “hur lång tid tar det” “hur gör man”??? Kan jag ge idag.

-Ja, det går, och förresten var han inte ditt livs kärlek.
-Det tar 6 månader.
-Du dyker in i helvetet, du går igenom de stadier av sorg som du behöver gå igenom - du förnekar, du är arg, du har ångest, du accepterar, du vägrar acceptera för att försöka förhandla men sedan accepterar du igen. En stund. Du ser till att bete dig efter bästa förmåga enligt dina värderingar. Du kan vara stolt över dig själv som håller huvudet högt i den skitsits någon annan satt dig i. Du förlåter dig själv för att du inte fixar att vara världens bästa mot dig själv/förälder/vän hela tiden. Du behandlar dig som du skulle behandlat din bästa vän, du ÄR din egen bästa vän. Du har en inre röst som ofta vet massa kloka grejer, du väljer att försöka lyssna på den. Du agerar på sådant som måste lösas, du löser det. Du tar hjälp från andra som bryr sig om dig, du ringer dem fast du är tjatig. Du tar hjälp på skilsmässa.se. Du tar promenader när ångesten river. Du löser din boendesituation. Du blir fri först fysiskt från ditt ex, och sedan blir du fri rent psykiskt. Det tar tid, men du accepterar och betraktar de tankar som kommer. Först gör de ont men de gör ondast i början. De blir tjatiga, och du börjar må allt bättre. De gör inte lika ont längre. Och du kan välja att aktivt tänka på roligare saker. Du hittar på saker, du tackar ja till saker, du har ork att vara en förälder som uppskattar tiden med barnen. Du ger dig själv förståelsen att vara glad för egentiden då barnen är hos sin pappa. En dag. Ca 6 månader senare, inser du att du mår bättre nu i en sunkig 3a som du gjort till DIN. DITT hem, BARNENS hem. Du är glad igen och det var du inte förut, för du levde med någon som inte uppskattade och såg dig för den fina människa du är.

Och ps., note to self, han var inte drömkillen, ditt livs kärlek :wink: Det finns många fina där ute som kommer bjuda på glädje, pirr, njutning, som kan uppskatta dig på det sätt du förtjänar. Som är attraktiva både inuti och utanpå.

Jag ville skriva det här, dels för mig. Dels om någon som följt mig har intresse av att höra mer om resan, och dels för om det kan hjälpa någon som är i början av sitt helvete - för det ÄR ett HELVETE där i början… i många månader… det är som alla säger, tiden gör mycket. Överlev och tackla allt eftersom, och det kommer bli bättre. Men vill du ut lika fort som jag, för 6 månader är nog ganska fort,och jag trodde att jag träffat den perfekta mannen som aldrig någonsin skulle gå att toppa, så dyk in i det. Lyssna på den inre röst som du har, den kloka, inte den bittra om det finns en sådan. Gå stolt ur röran, mycket ligger i det. Behandla alla du kan bra. Dina barn, ditt ex (överdriv inte men var inte jävlig, var korrekt), nära, kära, DIG SJÄLV. Låt dig själv vara jobbig för du behöver maximalt stöd just nu. Låt också de som finns för dig veta att du uppskattar deras stöd :purple_heart:

Men hjälp, hobbypsykologen talar. Men såhär känner jag, och jag hoppas det är till nytta för någon fler.

16 gillningar

Härligt att läsa! Gläds med dig att du nu mår bra, och att du ser positivt på framtiden!

(tyvärr är jag inte där själv, men kanske en dag… har fortfarande svårt att se vad detta skulle vara bra för)

Jag är en av de som följt dig och Jag blir så himla glad av din text… visste du skulle hamna här, i den känslan du hamnat i! Visste det! Njut av ditt liv nu! Kram!

1 gillning

Hög på livet kallade jag det. Så mycket livsglädje och bejakande! Härligt att höra dig nu, Skinny!

1 gillning

Härligt! Så skönt att kunna se på sitt ex och tycka han är en tråkig jävel :laughing: Och kul att det blev en bra natt, jag har alltid tyckt att det ligger sanning i det där ”The best way to get over someone is to get under someone else”. Det har alltid funkat för mig iaf :stuck_out_tongue:

1 gillning

Och för oss om inte kommit riktigt så långt så räcker “if you are under him you cant´t get over him” långt också. Tolkar det som att man är bättre än sitt ex i tanken snarare än fysiskt dvs att inte låta sig nedslås och ligga kvar i tanken på att ha blivit ratad utan att man förmodligen är värd något bättre.
Men jag är glad för din skull Skinny, låter härligt :heart_eyes:

3 gillningar

Tack för att du gläds med mig :* Det började ju som en liknande sits mellan oss som jag minns det, men det kom att visa sig i mitt fall att min “drömkille” kanske inte var så drömmig som jag ville tro… Är nästan lite tacksam över att han behandlade mig rätt svinigt direkt, och stod fast vid sin linje att vi två skulle det inte vara. Att han bytte ut mig innan jag hann flytta gjorde att det klarnade ganska snabbt för mig tänker jag, att även om han skulle ångra sig har jag dödat det fina som fanns mellan oss. Så min väg blev upplyst rätt snabbt, ljuset låg framför mig och inte bakåt. Jag är gladare nu trots att han är kär i en ny. Såg det inte komma…

@Besviken Jag hoppas att du också kommer vidare från mellanlandet… förhoppningsvis kan det ordna sig i ditt fall, exet tar sitt förnuft till fånga, ni går igenom en kris och det leder till en ny bättre relation. Och om det inte blir så, hoppas jag att du också ska få komma vidare i ditt liv och må bra igen på egen hand :purple_heart:

1 gillning

Vad gulligt skrivet @Kajsa78 Sååå glad att du hade rätt - det fanns en ljusare framtid och plötsligt var den bara här :heart_eyes: Jag har olika dagar, som ju alla har… ibland är det slitigt att leva med allt som ska hinnas och fixas och orkas. Men grundläget är att jag njuter av att leva. Att jag mår bättre nu än tillsammans med någon som inte kunde uppskatta den fina person jag faktiskt är :grin: Vissa dagar är jag väldigt uppåt och njuter för fullt1 Hoppas du har det himla fint du med, kram!!

1 gillning

Klockren beskrivning, vissa dagar är det verkligen som att jag är hög på livet. Både hemskt och fantastiskt i samtidigt att inse att jag nöjde mig med så lite kärlek i mitt liv… från min partner… att jag lät oss båda lägga på mig skulden av att “varför kan du inte vara mer tacksam”. Hade jag kunnat det hade det hållit längre tror mitt ex, men knappast hela vägen. Vi är för olika. Mitt svar idag är att det är svårt att vara genuint lycklig och tacksam när man känner sig som den enda som ger kärlek och anstränger sig för den andra i relationen. Den enda som uttrycker kärlek. Det är inte lätt att vara tacksam om man inte känner sig älskad, kontinuerligt känner att vad man än gör så duger man inte. Jag hade glömt hur glad jag kunde vara innan jag tillät mitt liv att inte innehålla så mycket glädje. Jag behöver känna mig älskad för att må riktigt bra. Nu älskar jag mig själv ganska bra under tiden det bara är jag och barnen. Barnen, jag, vänner… mycket kärlek omkring mig. Så det är väl klart egentligen att jag mår bättre nu än med någon som drar ner en… Ser en som att man bör gå i terapi för att ens duga som fin partner till någon…

Jag har verkligen hittat min livsglädje igen, den var borta ett tag men man lever ju i nuet och nu finns den i mig igen. Kramar och jag önskar dig en superhärlig helg och framtid :heart_eyes::grin:

1 gillning

Haha… ja… det är skönt att ha kommit dit. Att känna att vi kan ha bra, trevliga, konstruktiva samtal kring barnen. Vi ställer upp för varandra. Men den negativa energi han har på mig när jag tänker på honom som kärlekspartner… den överskuggar äntligen den vackra fasaden. Den vackra fasaden räcker inte längre. Jag vill ha mer! Och det inre är viktigare, även om jag vill dras till det yttre behöver det inte vara perfekt. Kanske helst inte, för få av de helt perfekta har en skön inställning till vad som är viktigast även om de också säkert finns =)

Haha, ja… är man bara redo att vara med ngn ny på ett sådant sätt tror jag det kan ge en enorm extra skjuts framåt i processen vidare. Så känns det i alla fall för mig :slight_smile: Först tänkte jag att det skulle räcka så, men jag har sagt ja till att träffas igen men backa lite och ta det lugnt. Ta en promenad eller fika och lära känna lite mer, backa tillbaka och hinna känna efter :stuck_out_tongue: Lite gästspel i början, men nu blir det lugnare puckar. Känns rätt och känns bra att jag lyssnar på mig själv och är ärlig gentemot honom =)

2 gillningar

Låter också väldigt klokt… :purple_heart:

Underbar läsning! Jag mår också SÅ bra nu. Har träffat mannen i mitt liv tror jag. Tänk vilken vändning livet kan ta, till det bättre. Kram fina du! @Skinny

1 gillning

Sååå häftigt att känna så! Jag hoppas verkligen att jag får uppleva den känslan också en dag… Att han finns där för mig också den där mannen med kraft och driv och pondus och sexighet med ett öppet, mjukt och nyfiket inre :heart:

1 gillning