Uppdatering!! Facit finns.
I veckan satt jag med mina lurar och lyssnade på hiphoplåtar som jag älskar i bussen på väg hem. Och tänkte, “Jag är glad igen. Jag är på riktigt GLAD igen”. Inte bara att jag överlever, inte att jag ser ett ljus i fjärran, är hoppfull, jag är glad. Här och nu. Och jag hade varit det några dagar i sträck. Jag tog upp telefonen och skickade en selfie till mina närmaste och skrev just de orden, “jag är glad igen” och så började jag gråta lite diskret av den tacksamhet jag kände över att faktiskt känna så.
Vi hade sista familjerådgivningstiden på förmiddagen. Hon tyckte inte vi behövde mer som det är nu, och vi höll med. Vi hade en bra stämning mellan varandra, vi tycker båda att samarbetet fungerar bra. Det praktiska löser vi på ett sätt som funkar för båda och för barnen. Ingen ilska ligger kvar mellan oss. Jag tänkte däremot att han är så stel, så tråkig… Skönt att slippa leva med det där allvaret jag känner från honom, han är bra att samarbeta med men han utstrålar inte glädje. Och när vi var tillsammans kändes han tråkig, ville inte bjuda till, ville inte anstränga sig för att hitta på roliga grejer ihop. Han tyckte inte att jag dög till, och nu slipper jag leva med den personen. Jag är alltså inte ironisk nu, utan jag känner på riktigt att jag mår bättre, för att jag slipper den tyngden den innebar att leva med en man som mest var intresserad av sig själv och inte såg och uppskattade mig. Som inte tog sin del av ansvaret utan lade alla fel och brister på mig.
Idag är jag omgiven av personer som tycker om mig, som boostar mig. Jag får höra väldigt ofta, och för det är jag så himla tacksam, - att jag är snäll, rolig, smart, vacker - och jag tror dem. Jag känner mig nästan förälskad i mig själv igen. Jag är fin, jag duger som jag är, till och med utan terapi. Men jag går ändå i terapi för det ger MIG något. Kanske framförallt kan det hjälpa mig att inte bara tropå att duga utan att också se vilka delar som är jag och vilka delar som inte behöver vara jag om jag inte vill, eftersom jag inte behöver lägga till saker för andras skull bara för att känna att jag verkligen duger.
Från början såg jag verkligen inga andra fina killar. Såg bara fina tjejer, “som mitt ex säkert skulle vilja ligga med” tänkte jag med hugg i bröstet. Nu ser jag fina killar lite överallt haha. Njuter av att flirta, av att dejta lite. Det är kanske en viss risk i det här. Än så länge har jag varit det som tackar nej till dejt nr 2, känner alltså att jag höll måttet för den andra, den är intresserad av att ses igen. Jag skulle nog tycka att det var rätt jobbigt om jag blev avvisad av någon jag själv var väldigt sugen på att träffa igen. Men jag skulle kunna ta det, bara för att det inte är kul behöver det inte betyda att jag skulle bli förkrossad. Jag tycker dejtingen, flirtandet ger mig så mycket roligt just för tillfället i alla fall och jag trivs i min ensamhet så det handlar inte om någon desperat flykt eller liknande.
Nu kommer jag skriva något som kanske provocerar vissa, vad vet jag… Men vändpunkten kom tydligt för mig, och ordspråket “The best way to get over someone is to get under someone else” ekar i min skalle (fast självklart innebär det inte att ligga med vem som helst, och aldrig om man inte är redo). Jag matchade med den här killen i fråga på Tinder, vi skulle ta en drink efter respektive AW. Han var en heeeelt fantastisk person. Smart, världens största hjärta, söt, vi skrattade massor ihop och det kändes helt naturligt att följa med till hans ställe och bara fånga stunden ungefär. Jag hade inte rakat och fixat mig downstairs om ni fattar (hade inte en plan öht på att ligga liksom) och han hade det stökigt och hade inte alls förberett på att visa upp sin lilla lägenhet haha. Kändes helt naturligt allt som hände, jag ska inte gå in på detaljer, men han var så himla fin mot mig och min kropp. Höll om mig, bara uppskattade mig hela natten. Tyckte jag var fin på alla sätt och vis. Jag kände att jag ville behålla honom i mitt liv, men att jag inte ville fortsätta dejta pga att jag ändå kände att vi är för olika på vissa sätt. Kände definitivt en dragning på många sätt, och att det inte riktigt lockade med relationstänket på andra. Var ärlig med hur jag kände när han undrade om vi skulle ses igen. Kändes trist att förlora honom, men jag kunde inte ge det han var ute efter. MEN. Något hände. Jag hittade en frihet i att jag har gått vidare på något sätt. Jag utforskar världen, andra människor, på egen hand. Mitt ex känns som en tråkmåns och mitt liv är i färg igen!
Så, svaret på frågorna jag själv ställde helt desperat i början “kan man komma över sitt livs kärlek” “hur lång tid tar det” “hur gör man”??? Kan jag ge idag.
-Ja, det går, och förresten var han inte ditt livs kärlek.
-Det tar 6 månader.
-Du dyker in i helvetet, du går igenom de stadier av sorg som du behöver gå igenom - du förnekar, du är arg, du har ångest, du accepterar, du vägrar acceptera för att försöka förhandla men sedan accepterar du igen. En stund. Du ser till att bete dig efter bästa förmåga enligt dina värderingar. Du kan vara stolt över dig själv som håller huvudet högt i den skitsits någon annan satt dig i. Du förlåter dig själv för att du inte fixar att vara världens bästa mot dig själv/förälder/vän hela tiden. Du behandlar dig som du skulle behandlat din bästa vän, du ÄR din egen bästa vän. Du har en inre röst som ofta vet massa kloka grejer, du väljer att försöka lyssna på den. Du agerar på sådant som måste lösas, du löser det. Du tar hjälp från andra som bryr sig om dig, du ringer dem fast du är tjatig. Du tar hjälp på skilsmässa.se. Du tar promenader när ångesten river. Du löser din boendesituation. Du blir fri först fysiskt från ditt ex, och sedan blir du fri rent psykiskt. Det tar tid, men du accepterar och betraktar de tankar som kommer. Först gör de ont men de gör ondast i början. De blir tjatiga, och du börjar må allt bättre. De gör inte lika ont längre. Och du kan välja att aktivt tänka på roligare saker. Du hittar på saker, du tackar ja till saker, du har ork att vara en förälder som uppskattar tiden med barnen. Du ger dig själv förståelsen att vara glad för egentiden då barnen är hos sin pappa. En dag. Ca 6 månader senare, inser du att du mår bättre nu i en sunkig 3a som du gjort till DIN. DITT hem, BARNENS hem. Du är glad igen och det var du inte förut, för du levde med någon som inte uppskattade och såg dig för den fina människa du är.
Och ps., note to self, han var inte drömkillen, ditt livs kärlek Det finns många fina där ute som kommer bjuda på glädje, pirr, njutning, som kan uppskatta dig på det sätt du förtjänar. Som är attraktiva både inuti och utanpå.
Jag ville skriva det här, dels för mig. Dels om någon som följt mig har intresse av att höra mer om resan, och dels för om det kan hjälpa någon som är i början av sitt helvete - för det ÄR ett HELVETE där i början… i många månader… det är som alla säger, tiden gör mycket. Överlev och tackla allt eftersom, och det kommer bli bättre. Men vill du ut lika fort som jag, för 6 månader är nog ganska fort,och jag trodde att jag träffat den perfekta mannen som aldrig någonsin skulle gå att toppa, så dyk in i det. Lyssna på den inre röst som du har, den kloka, inte den bittra om det finns en sådan. Gå stolt ur röran, mycket ligger i det. Behandla alla du kan bra. Dina barn, ditt ex (överdriv inte men var inte jävlig, var korrekt), nära, kära, DIG SJÄLV. Låt dig själv vara jobbig för du behöver maximalt stöd just nu. Låt också de som finns för dig veta att du uppskattar deras stöd
Men hjälp, hobbypsykologen talar. Men såhär känner jag, och jag hoppas det är till nytta för någon fler.