Ja sedan i november har jag börjat med KBT mot min depression. Det var innan vi fick missfall och innan han gjorde slut. Men jag fortsätter såklart.
Ja, min hund är mitt allt just nu. Vi går många långa promenader varje dag men allra mest känner jag sorg när jag gör det. Sorg över att vi var tre. Att X lämnat även hunden. Sorg över allt.
Jag har så svårt att se hur jag ska kunna bygga upp mig själv efter allt
…var smset jag skickade i torsdags morse efter vår senaste träff på min födelsedag. Han svarade några timmar senare att:
Ja, jag borde kanske inte ha föreslagit det, tänkte att det skulle vara roligt. Det var ju kul att bowla. Hoppas det går bra att hämta dina föräldrar och hoppas att de hade en bra resa.
Varpå jag, samma sekund, helt förkrossad svarade:
Vill du att jag släpper taget om dig? Slutar hoppas?
Detta fick jag inget svar på och det har gått fyra dagar snart. Hur tolkar ni det? Mina två närmsta människor i allt det här tolkar det som att han just nu inte kan svara eller inte vet vad han ska svara. Han har ju bett om tid och medgett att han inte bara kan bestämma saker på sekunden utan behöver överväga innan han beslutar sig. PS (han är vanligtvis ingen person som ignorerar eller skiter i en så det är varför jag tolkar att han kanske bara inte kan svara på detta just nu).
Syster
Jag hade ett x som häbgde upp sitt liv på mig.
Jag skulle vara hennes allt - på det sätt hon bestämde.
Nu tror jag inte du är sådan men det är jobbigt att ha någon som klänger sig fast på en och gör partnern till sin lyckoamulett.
Möjligen finns det sådana som älskar det, typ narcisster och psykopater men de har ofta inte så mycket poisitivt att ge tillbaka, möjligen negativt.
Säg mig, lyssnar du på vad han säger?
Tar du in det?
Landar det i dig?
Jag vet att jag i mitt första inlägg var odelat positiv till att ni skulle kunna hitta tillbaka till varandra utifrån hur du beskrev situationen.
Efter att ni varit hos terapeuten var jag mer frågande och nu är jag mer negativ.
Jag vet inte vad han vill och känner, det kanske han inte vet själv heller men alla tecken tyder på att han vill vara i fred. Jag vet inte om han ville vara snäll och slippa ha dåligt samvete för att du skulle vara ensam på din födelsedag.
Kanske hade han hoppats att ni kunde ses som vänner men det verkar inte fungera för nåhon av er.
Det bästa du kan göra är att sluta fundera över vad han tänker, känner och vill och ägna dig åt att bygga upp dig själv istället. Strunta i honom och se till att få tid hos en terapeut.
Jag vill skriva så jävla mycket. Jag vill skriva och förklara våra 6 år tillsammans in i minsta detalj för att få några svar eller tips om hur jag ska tänka. Hur fan ska jag kunna gå vidare? Jag älskar honom så otroligt och obegripligt mycket och för mig var detta en enorm chock - ÄVEN fast jag självklart såg tecken och visste att vi absolut inte var perfekta - JAG var INTE på långa vägar frisk eller sund.
Men vi. Han. X. Vår lilla familj. Att vi försökte få barn. Att vi hade vår hund. Att vi kämpade på. Att vi var bästa vänner. Att han var min livskamrat. Vårt ekorrhjul. Vår vardag. Allt det gav mig ju styrka och glädje?
Hur ska jag kunna släppa taget när jag inte förstår? Hur ska jag kunna gå vidare när jag bara vill gå vidare tillsammans? Han säger att känslorna är där än, men jag är så livärdd att de ska försvinna?
Jag behöver såklart jobba på mig och mitt. Jag är så in i helvete arg och ledsen att jag inte försökte söka hjälp tidigare. Att jag inte lyssnade när han sa “älskling, du mår inte bra, du måste få professionell hjälp här, jag kan bara lyssna och stötta, men har inte verktygen som en riktig psykolog” men efter alla samtal kände jag mig alltid lite starkare, förstådd och älskad? Så jag sökte aldrig. Jag var aldrig redo. Jag trodde kanske aldrig att jag verkligen VAR deprimerad. Olycklig allmänt med livet JA. Men LYCLKIG MED HONOM, MED OSS, MED VÅRT LIV… Men så gjorde jag ju honom olycklig då han aldrig kände att han dög? Att han gjorde mig glad, vilket alltid var vad han ville och försökte. Jag visade tydligen aldrig uppskattning även om jag verkligen kände den.
IDAG känner jag ju att jag förstörde allt genom att inte ta tag i mitt tidigare. Genom att inte jobba på mig. Nu gör jag ju det men samtidigt känns det nu onödigt? Vad tjänar det till? Jag har mist min livskamrat. Min största kärlek.
Jag är redo för allt nu. Att jobba, kämpa, kriga. Men han är inte där. Vem ska jag kriga för? Mig själv? Man vet aldrig riktigt vad man har innan det försvinner är verkligen mitt mantra den senaste tiden. Jag älskade honom och uppskattade honom men jag kanske aldrig riktigt fick honom att förstå det.
Hej igen @Rulle och tack för att du alltid svarar och läser!
jag hängde nog upp en del lycka på honom. Dels för att han i stora drag var min största lycka men dels också för att jag inte hittat lyckan på eget håll. Han sa ofta “du behöver egna intressen” men det var svårt att hitta dit ensam. Jag är en person som gillar att dela - han är ensamvarg. Vi kommunicerade inte här.
Han är inte narcisst el psykopat utan en otroligt fin person som bara slutade orka försöka. Han menar att han berättat, pratat, uttryckt vad han behöver osv men nej, jag har nog inte förstått eller lyssnat. Jag lyssnar NU, eller försöker verkligen men nu är det redan försent.
Han uttryckte under parterapin att han BEHÖVER tid att smälta och fundera. Jag BEHÖVER svar genast och där blir det ofta missförstånd.
Jag var så tacksam över att du var positiv. Men ja, han vill bli lämnad i fred för nu. Han sa att han älskar mig och att känslorna finns där än, men han behöver förändring. Han har uttryckt att SEX är extremt viktigt för honom (det vet jag sedan dag 1). Och att han behöver vara med någon med samma driv, pirr och sexlust. Han vet inte om JAG kan hitta tillbaka till min inre lust - vilket varit svårt pga min långa depression. Men där har det skavt länge och jag ÖNSKAR att jag tex verkligen lyssnat här och förstått hans behov. att jag tidigare sökt KBT för att prata om mina övergrepp osv. Jag är så jävla efterklok och öppen för att lyssna NU… Varför kunde jag inte förstå DÅ.
Du ska må bra för din egen skull.
Du ska fungera i vardagen för din egen skull.
Vill du vara ensam resten av livet behöver du kunna stå ut med dig själv.
Vill du ha en partner lär du inte hitta någon, i a f ingen långvarig, om du gör honom till ditt lyckopiller
Så det är för din egen skull.
Din egen.
Din.
Du är viktigast i ditt liv så därför ska du ta hand om dig och må bra. Inte för någon annans skull utan för din egen.
Din egen.
Din.
Skriv på svarta tavlan “må bra för min egen skull” hundra gånger.
Lätt att vara efterklok.
Desto viktigare att du tar hand om dig själv nu.
Så är det och jag förstår det HELT.
Men om en person blir lycklig av mat - då äter den mer mat och läser på om nya recept? Jag blev lycklig av honom och ville därför ha mer av honom, av oss. Jag blev beroende av att ha honom i mitt liv. Min bästa vän. Jag kan självklart göra saker ensam och trivs ibland i mitt eget sällskap men jag trivs alltid bäst med någon mer? Förstår du vad jag menar? Jag gillar att vara runt omkring människor - men jag tycker samtidigt att jag är en genuin och omtänksam person som gillar att hjälpa andra och ha glädjande och varma samtal, eller krama om när någon behöver.
Jag är en fin person. Jag är också en riktigt snygg tjej (han har alltid sagt - WOW att jag fick DIG, du är den snyggaste kvinna som gått på denna jord). Så mitt självförtroende syns ibland men min självkänsla är verkligen i botten. Jag måste försöka fiska upp den.
Syster
Du valde en ytterst träffande och talande bild.
Du skriver till en överätare.
Det är just det.
Jag älskar pizza, hamburgare, snacks, godis.
Jag äter tills jag mår illa av det och inte vill ha mer, ändå kan jag inte låta bli att äta så länge det finns kvar
Här är den springande punkten:
Du ville ha mer av honom.
Ville han ha mer av dig? Eller blev du för mycket för honom till slut?
Du skriver att han ville ha mer intimitet men förstår jag rätt hade du svårt för det. Så vad av honom ville du ha mer?
Ibland när jag läser igenom mina trådar framstår jag nästan som en desperat jävla idiot som inte lyssnat eller tagit tag i mig själv på 6 år. Jag hade verkligen en fin sambo och en bra relation. Jag var LYCKLIG i relationen. Han VAR bra för mig, Han stöttade, fanns där, skrattade, kramade, peppade. Jag var och ÄR kär efter 6 års vänskap. Jag tycker att han är så otroligt attraktiv och sexig. Jag blir pirrig i hela mig när jag ser honom. Att lyssna på honom när han berättar något gör mig glad. Han är smart, attraktiv, klok, snäll, pålitlig.
Men jag tappade bara bort mig själv. Jag var vilsen redan innan honom för 6 år sedan då jag haft flera dåliga relationer på rad med psykopater och övergrepp samt två våldtäkter. Sånt sätter tyvärr djupa spår och när jag var 25 år sökte jag hjälp för första gången. Den psykologen skrämde livet ur mig och efter det vågade jag inte söka professionell hjälp igen.
När X kom in i mitt liv var jag 28 och HAN föll direkt för mig. Jag var den finaste kvinna han någonsin sett och mitt utseende var bara ett plus. Jag var spännande, glad, nyfiken på livet och hade mål och drömmar. Jag var VARM och full av energi och kärlek på jobbet. Han ville direkt men jag sa NEJ NEJ NEJ jag är inte redo för någonting i 6 månader. Vi jobbade ihop och blev goda vänner. Jag berättade om att jag var trasig inombords men han sa alltid att han kunde vänta. Att han ville vänta. Att jag var kvinnan som han bara inte kunde leva utan. Jag fortsatte att säga NEJ. Men efter 6-8 månader insåg jag att det där, det där är mannen i mitt liv.
Idag är det nästan komiskt hur jag nu står på mina bara knän och vill ha tillbaka honom och hur han nu är den som känner som jag gjorde för 6 år sedan. NEJ. Trots det är grunden den samma - det är fortfarande JAG, mina “hjärnspöken” och mitt trasiga liv som orsakat att det är såhär nu. Jag minns hur jag sa där i början “en vacker dag kommer du inse hur dålig jag är och lämna, du kommer inte orka stanna kvar” och även fast den tanken försvann och jag började tänka att nej han kommer stanna kvar föralltid, så hade jag rätt. Även han gav upp.
Jag borde såklart tagit bättre hand om mig själv. Framförallt när jag fick in en människa i mitt liv som var så jävla god och ville mitt bästa. Han sa när han gjorde slut att han även tror att jag kommer behöva detta, bli lycklig, för han kan ej ge mig det… men oj så fel han har.
Jag vet att jag måste fokusera på mig, inte på honom eller någon annan men jag är verkligen helt krossad. Jag har en långvarig depression att ta hand om - men nu har jag även ett förstört hjärta och en hjärna som bara skriker att jag MÅSTE få tillbaka honom.
Vi ska fortsätta med parterapin i alla fall, han uttryckte på min födelsedag att han vill. Jag ska fortsätta med KBT på egen hjand. Förhoppningsvis kan detta leda till att jag blir stark på egen hand och han ser en positiv förändring.
Mat är för övrigt livet <3 Det delar vi!
Du har rätt även här. Jag tror såhär. Han ville ha mer av mig och min kärlek = kärlek för honom visas framförallt via sex och lust. Mina ärr = övergrepp osv gjorde det svårt för mig att visa kärlek genom sex = jag behövde mer av honom = mer ord, mer handling och där slutade vi tala samma språk. Så vår relation blev mer och mer att han var min vän och mitt bollplank. Sexet fanns där, ibland tre gånger i veckan MEN jag var inte där såsom han ville. Jag var i mitt huvud och han ville att jag skulle slappna av och vara i nuet. Något min psykolog säger är vanligt eftre övergrepp “att man lite lämnar sin kropp och tänker på annat”… Jag älskade att ha sex med honom men jag hade alltid svårt att “ta steget eller intiativ” vilket han ofta såg som att jag ratade honom i 5 år. Jag sa under en period NEJ till sex i kanske 4 månader också och det förstörde hans självkänsla. När jag sedan ville ha tillbaka att han hela tiden ville, så vågade han inte. Så vi/jag förstörde även den delen…
Vi kommunicerar inte och talar inte samma språk.
Han sa till mig den lördagen för 1 vecka sedan när vi nästan låg att WOW - detta är det jag ville ha, du är avslappnad, närvarande, du visar mig vad du vill och behöver, du vågar också PRATA om sex mer nu än på 1 år.
Jag vet iu vad jag måste göra: lämna honom i fred för nu. Ge honom utrymme. Ge honom tid. Ge mig själv TID. Lyssna på honom när han säger något och inte anta eller låta mina egna hjärnspöken ta över utan jobba på mig själv och tänka på mig själv och hunden! Fortsätta gå i KBT och fortsätta jobba på mig själv.
Men… Vissa bitar måste jag ändå lösa och här behöver jag tips. Bör jag eller bör jag inte prata om dessa saker? Hur bör jag ta mig vidare? Ska jag initiera till samtal eller vänta in honom?
Hunden.
Vi har som sagt en stor och krävande hund. Trots att han i november sa “han är ditt ansvar, du sa för 2 år sedan att om vi skulle gå isär så skulle du ta ansvaret” så har han nu i efterhand förstått att jag behöver hjälp. Jag behöver att X ställer upp och det har han sagt ja till förut - med dagar då jag kanske åker på jobb eller verkligen inte kan ha honom. Men på min födelsedag sa jag “jag vill att du tar hunden en dag i veckan under våren på prov, gärna en arbetsdag så jag slipper stressa hem som en idiot, du har också bilen och jag kan inte ge honom det han behöver”, det sa han också JA till. Jag behöver verkligen avlastning men gör jag FEL som “lägger” hunden på honom nu? Jag kommer ju även behöva se honom 2 gånger i veckan för att hämta/lämna.
Han medgav att det är jobbigt att ha vår hund för den påminner så mycket om MIG.
Par-terapi.
Det vill han fortsätta med åtminstone en gång till. Vi ska dit 2 februari och jag är kluven. Vi pratade ju väldigt fint med varandra de två helgerna när det bara var VI och det var då som jag fick upp hoppet och även han uttryckte att DETTA är vad jag vill se mer av hos dig för att komma dit. Jag sa att jag tyckte det var jobbigt att det var så hårt och negativt med terapin, att det inte längre var som när VI kommunicerat de dagarna ihop, samt att jag trodde vi ville dit för att jobba på vår eventuella framtida kommunikation och blivande vänskap. Terapeuten var mer “NEJ, ni kan inte vara vänner längre, ni ska gå igenom en separation och jobba på varsitt håll”… Och absolut MEN vi vill bli vänner FRAMÅT och lära oss prata FRAMÅT? För vår hunds skull framförallt men även för vår? Finns det någon mening i att fortsätta gå? För att prata om det förgångna och “hur vi hamnade här” samt “allt dåligt var och en orsakat relationen”? Eller kommer X bara backa mer av det?
Flytt.
Jag behöver flytta ut ur hans lägenhet som jag bott i de senaste 5 åren. Jag har dock problem med min rygg och han har varit snäll och sagt att det är okej om jag gör det i min egen takt. Att jag inte behöver tömma den på alla möbler som är mina (eller vinden där det finns enormt mycket som är mitt) - utan kan vänta tills jag hittat en fin lägenhet som jag vill ha - och då flyttar in mitt dit direkt dit istället för att flytta fram och tillbaka mellan mina föräldrar och sedan ut igen. Men faktum kvarstår att jag har extremt mycket saker där. Bör man ta allt nu och få honom att inse att nu är jag BORTA ur ditt liv föralltid - precis som du ville - eller kan man ha kvar möbler och hämta dem senare?
Kontakt och kommunikation.
Vi behöver ju som ni förstår ändå fortsätta prata till viss del - om vissa saker trots att han vill ha tid och separera… Framförallt om hunden och flytten, om vår gemensamma bil samt om ekonomin som vi behöver lösa. Han behöver köpa loss mig från bil och övriga “dyrare” saker som vi gemensamt köpt till hemmet. Väntar jag här eller ska jag pressa honom att ta tag i det? Eller backar jag och låter honom ta i det när han är redo? Tidigare har jag varit den som pushat och tagit upp saker. Drivit samtalen. Frågat. Bör jag bara backa eller ska jag visa honom att jag är smart och vill ha mina ca 30 tusen direkt NU. Jag vill ju inte bråka?
En bekant till oss båda två som vi känner igenom hunden har verkligen funnits där för mig och stöttat mig i allt detta. Hon är äldre och hennes man och hon var också nära en separation och skilsmässa för några år sedan. Hon har sagt såhär:
Jag tänker att om du klipper med honom asap och inte pratar känslor med honom så kommer det bli jobbigt för honom. Han svarar inte på ditt sms om att du ska gå vidare för att han inte kan svara. Han vet inte vad han vill. Min man sa att han tror att det är bra att du visar X att du är stark och går vidare nu. Det kommer vara jobbigast för X för då inser han att han hade fel om dig. Vet inte om min man refererar till sig själv efter vårt uppbrott. Visst var jag ledsen med visade inte det för honom……Jag löste ju nytt boende fort och visade att jag klarade med utan honom. Ville han ångra sig fick han visa det……vilket han gjorde.
Bedrövlig natt. Sover, men ändå inte? Vaknar och är helt slut och vill bara gå och lägga mig igen. Och längtar större delar av dagen efter att få göra just det. Släcka lampan och glömma. Sen kommer drömmarna titt som tätt men ibland när jag drömt om X så har jag en fin känsla i hela kroppen när jag vaknar. Som att drömmen varit verklighet och att jag återigen får må lite bra över att det ännu finns hopp!
Han har fortfarande inte svarat på smset jag skickade i torsdags men jag tror inte att jag får några svar längre.
Vill du att jag släpper taget om dig? Slutar hoppas?
Igår lämnade han även familjens gemensamma Facebook-grupp. Han gick ur och det kändes verkligen i magen. Kanske var det för jobbigt för honom att hela tiden påminnas om att min familj alltid håller kontakt och pratar med varandra. (Hans familj är tyvärr inte alls så och det har han sagt att han saknat och behövt!) Hans föräldrar skilde sig när han var 1 år och han har varit ett extremt ensamt och sorgset barn (det var lite därför som han föll för den varma och familjära tjejen… trots att han själv väljer att lämna henne nu…)
Dagens fundering: HUR kan man lämna sin livs kärlek som man försökt skaffa barn med så sent som för några månader sedan? Personen man uttryckt betytt ALLT och som är den personen i ens liv som förändrat allt? Jag tror på att jag verkligen haft en enormt viktig del av hans liv… men hur kan man bara välja bort det? Ge upp? När man fortfarande har brinnande känslor?
Jag vet att ni säger att jag ska sluta fundera över vad han tänker, känner och vill men det är så in i helvete svårt… Dock känns det bättre när jag skriver. Iallafall lite.
Hoppas att resten av världen får en bra dag.
Jag har följt din tråd och funderat hur mkt man bör interferera, mtp att du har så stora förhoppningar om att detta ska lösa sig genom att han ångrar sig och ni blir tillsammans igen. Den förhoppningen lyser starkt i alla dina funderingar, över hur du smartast bör agera på olika sätt och på alla områden/frågor…
Igår hade du många undringar över hur du borde göra med ditten och datten, antagligen för att få honom att ångra sig eller liknande.
Min tro och tanke är att du snarast skulle behöva sluta koppla dina egna reaktioner och ageranden till hur du ska lyckas få honom att ångra sig. Istället bör du börja fundera på vad du ska göra som är bäst för dig som situationen ser ut nu, dvs att ni faktiskt är separerade.
Det där är ljusår lättare sagt än gjort, men lika fullt så är det bra att successivt försöka få in sig själv på det spåret. Så VAD är bäst för DIG… alldeles oavsett hur det påverkar (eller inte) honom?!
När jag läser dina beskrivningar så är jag ledsen att säga, men inte mycket talar för att han är i färd att ångra sig. Tvärtom faktiskt. Det låter som att han bryr sig om dig och ditt välmående och försöker vara skonsam och hjälpsam.
Tyvärr är ju den skonsamheten något som håller och göder ditt hopp om att han kaaaaanske vill mer med varje liten sak han gör/säger/inte säger och varje litet tecken tolkas som att det kaaaanske kan betyda annat/mer och blir förstorat. Men hittills är det väl egentligen ingenting som tyder på att han ångrar sitt beslut, även om han vill dig väl och försöker puffa dig i rätt riktning för att börja må bra på egen hand.
Jag tror oxå att du har haft en betydande del i hans liv och att han bryr sig väldigt mycket om dig och vill att du ska må bra psykiskt.
Men var kommer din tro om hans “brinnande känslor” egentligen ifrån?
Hos dig själv kan jag förstå din upplevelse av brinnande känslor, men hos honom?
@Noomi du får så gärna interferera för jag känner att jag börjar bli galen av att prata med mig själv och mina tankar…
Ja absolut, jag har självklart stora förhoppningar om att detta ska lösa sig NU eller att han ska ångra sig snart och ta tillbaka. Det kom som en större chock när han gjorde slut, då jag var jättekär i X men kände att vi är på en sämre plats nu med massa jobb, bebis på g och massa måsten men “det blir bättre till julen när vi båda är lediga”… En stor del av mig HOPPAS att han ångrar sig och vill tillbaka till det som varit. Eller kämpa därifrån i alla fall… Att jag får flytta hem, men den chansen vet jag är 0,01% så jag håller snarare hårt kring hoppet om framtiden… Att vi ska “börja som vänner och sen se” vilket han nu uttryckt flertalet gånger och det är väl just det som ger mig hopp. Han säger inte bara “bara vänner” utan “vänner och sen får vi se.” Och detta är alltså ingen man som säger A men menar B. Han är rak och ärlig. A är A och vi får se betyder att vi får se.
Jag har så svårt att veta vad jag ska göra eller vad som är bäst för mig? Hur är man egoistisk i en separation när man samtidigt vill vara snäll och tillmötesgående? Inte trampa på tår eller vara i vägen? Inte ta för stor plats när han ber om utrymme och tid, men samtidigt bara ligga i hans famn och få tröst? Jag vet ärligt talat inte vad som är bäst för mig? Inte överhuvudtaget just nu och det är väl därför jag ställer hundratals frågor i detta forum. Min hjärna skriker i samma stund som jag tänker frågan vad är bäst för mig? att “HAN, HAN ÄR BÄST FÖR MIG?! LÖS DET!” han har verkligen varit bra för mitt välmående i 6 år att jag absolut blivit beroende av hans tankar, handlingar och ord. Och nu saknar jag kärleken och vänskapen något enormt. Han är ju den enda jag vill ringa och prata om detta med, finna tröst hos men det får och kan jag inte längre.
Jag tror oxå att du har haft en betydande del i hans liv och att han bryr sig väldigt mycket om dig och vill att du ska må bra psykiskt. Men var kommer din tro om hans “brinnande känslor” egentligen ifrån?
När du ställer frågan så har jag svårt att direkt svara på den. Jag var ju verkligen lämnad på ett iskallt sätt i November och vi pratade knappt på 2 månader mer än när han hämtade hunden ett par gånger.
Men när vi sedan sågs fyra dagar på två helger så var det DÅ som mina hjärnspöken och mitt hopp kom tillbaka. De fyra gångerna kramade han mig, höll min hand hela tiden, klappade på mig och rörde vid mig, höll i mig, jag kysste honom på lördagen och vi hade nästan sex och dagen efter kysste HAN mig och kramades extra mycket och vi har båda två haft sån spänning i rummet att det känts som att vi snart ska börja sväva… Jag vet att X finner mig som otroligt attraktiv, det har han ALLTID gjort, så det är väl kanske det jag menar med brinnande känslor? Han har flera gånger sagt att vi kanske bara ska gå hem och “lätta på känslorna som finns där”, men vi har också sagt att sex vore en väldigt dålig ide för att han inte tror att jag just nu kommit så långt att jag “skulle ha sex för mig”, utan mer för honom samt att få tillbaka honom… och han vill inte såra mig. Han säger också att han lätt skulle falla tillbaka och han vill att vi blir starkare på varsitt håll INNAN det eventuellt kan bli något igen? Jag har uttryckt att jag INTE vill bli en KK och han säger att nej det skulle aldrig gå, hans känslor är för starka för bara en sådan relation.
Jag tror att han är väldigt osäker i sina känslor och försöker stänga av dem. Det har han även uttryckt under parterapin. Han försöker sysselsätta sig, träffa folk, tänka på annat och stänga av mig. Samtidigt säger han att han verkligen vill att vi försöker bli vänner men att han för nu behöver att jag går vidare. Så ja, jag vet inte. Jag vet fan ingenting.
Syster.
Just nu har du svårt att ta in det här men det enda och bästa du kan göra är att ta hand om dig själv.
Säg mig, vill du ha honom tillbaka?
Vill du att det ska bli ni igen?
Om det svaret är, vilket tydligt framgår, är ett rungande ja finns det blott och bart en och endaste en sak du kan göra.
Lyssna på och gör som han säger
Vad är det han säger då?
Att ni behöver tid på varsitt håll och bygga upp er själva på var sitt håll
Som jag ser det kan ni inte ens vara vänner.
Jag har fått undertrycka min egen natur och hjälpsamhet för att få mitt x att 1) släppa taget och sluta hoppas 2) inse att hon måste lära sig stå på egna ben. Hon kan inte förlita sig på att jag ska finnas där och fixa allt åt henne.
Han vill troligen inte såra dig. Så syster, han har inte viljan att ni ska försöka hitta tillbaks till varandra. Nu behöver han ha tid ifrån dig. Han behöver att du hittar ditt liv, att du inte har honom som snuttefilt utan att du bygger upp dig själv.
Kanske han har känslor men han känner också att det inte går som det är nu utan att ni båda måste få till en förändring och bygga upp er själva på var sitt håll.
Ju längre du klamrar dig fast vid hoppet, desto längre tid kommer det att ta innan du kommer dig för att göra det du behöver för det du behöver göra för att ö h t ha en chans att få tillbaka honom.
Fortsätter du att hålla fast vid hoppet och pressa honom finns risken att han kapar samtliga band för gott. Jag tror att han inte vill vara ditt lyckopiller utan att du ska och måste må bra på egen hand.
Terapi syster, terapi.
Jag tror precis som @Rulle att han vill att du ska börja stå på egna ben, ta ansvar för ditt psykiska (illa)mående utan honom, bli så pass stark att du inte behöver honom och hans ständiga närvaro/stöttning för att du ska må okej psykiskt.
Så jag tror att du måste släppa honom i nuet, han vill inte/orkar inte/är inte intresserad just nu av att fungera som din psykiska “livboj”. Du skriver en del om hur attraktiv han tycker du är och kanske är det vad som gjort att det har gått så här pass länge, men till slut räcker inte ens sådant.
Så ta tag i ditt psykiska mående och inte via parterapi, utan helt på egen hand. Du skriver att du varit ordentligt deprimerad under hela er relation… är du diagnosticerad med depression, har du fått någon behandling… eller hur vet du att du lider av en depression?
Har du ingen vårdkontakt rörande den problematiken, då är det nog läge att söka upp en.
Jag tror, med betoning på tror för jag har ju ingen kristallkula såklart, att du behöver bli stark i dig själv, med dig själv och för dig själv 
Det kan vara din chans att i det här läget som ni båda efter ett antal års relation nu befinner er i, att få honom att vilja välja dig om igen och en gång till. Men det svaret ligger i framtiden och det är nog inte så framgångsrikt att mha diverse short cut’s eller strategier försöka manipulera varken honom eller dig själv att det går fortare än det verkligen gör och resultatet måste oxå visa sig bestående över tid.
Det här är odiskutabelt förenat med en viss “risk”, genom att det kan bevisa för honom att nu kan han äntligen känna sig fri att både “få” och ge sig själv tillåtelse att släppa helt… men som jag ser det så är det en risk som du måste ta, för det finns inget annat att välja på.
I början av en relation med stormande förälskelse är det lättare att både bortse och överse med vissa mindre väl fungerande omständigheter, bara för att man är lite “blind” och så gärna vill att det ska fungera… och det är på samma sätt lättare att mha osjälvständighet och behov appellera till den andres omsorger och känsla/behov av att vara behövd.
Ni två har redan passerat det stormande förälskelsestadiet, så att du blir självgående och oberoende av honom som egen vuxen individ kan faktiskt vara det han längtar efter.
M E N, det kan samtidigt vara den chans du har att få honom att se dig med andra och nya fräscha ögon och faktiskt också, om han vill… att ytterligare en gång välja dig som den fortfarande fysiskt attraktiva, men nu även invärtes stabila och självgående vuxna kvinna du blir.
Det ligger något i nedanstående talesätt, men alldeles oavsett så finns det troligen inget annat för dig att välja på som läget är nu än att bli psykiskt välmående och stark på egen hand, iaf som jag ser det och det vore enbart win win för er båda;
@Rulle jag tycker att du verkar vara en otroligt klok och fin människa. Tack för att du tar dig tiden att läsa och kommentera mina inlägg. Dina ord betyder väldigt mycket.
Lyssna på och gör som han säger
Vad är det han säger då?
Att ni behöver tid på varsitt håll och bygga upp er själva på var sitt håll
Du har helt rätt i att jag har svårt att släppa taget och hoppet och ta in allt. Men jag behöver verkligen printa in detta i min hjärna. Men det är bara SÅ SVÅRT…
Jag tror på det du säger. Att han inte behöver att jag använder honom som bollplank och snuttefilt utan att jag blir stark på egen hand.
Kanske han har känslor men han känner också att det inte går som det är nu utan att ni båda måste få till en förändring och bygga upp er själva på var sitt håll.
Exakt detta har han uttryckt. Men när vi var på födelsedagsmiddagen tog han också min hand, såg in i mina ögon och sa du är så himla fin… och detta gör mig så förvirrad och att jag just håller fast i hoppet. Jag önskar jag bara kunde bli arg och tänka nej fan, du förtjänar inte mig, du lämnade mig under ett missfall, vem FAN gör så och köra på mitt egna race men jag är så hopplöst förälskad och glad i den här människan… Det är som att livet pausats just nu? När vi blev vi så kändes det som att livet för första gången blev rätt? Som att vi alltid skulle ha varit, som att vi alltid kommer vara. Så naturligt och meningsfullt. Sedan har vi absolut saker att jobba på och har stundtals inte kunnat prata med varandra om viktiga saker, även tappat varandra längst vägen, men känslan? Den finns kvar för mig. Hur kan man välja att släppa taget om det? och det är då han säger “jag har inte släppt än, känslorna finns där… men…” vilket återigen ger mig hopp.
Jag fick i uppgift att försöka “bryta mina dåliga vanor och mitt ältande” av min KBT-terapeut förra veckan. Tyvärr kommer det nog inte bli några som helst framsteg innan jag ska gå dit igen. Känns som att jag pausar min egen utveckling för att bli av med min depression och BARA fokuserar på DETTA just nu 
Jag vill bli stark och lycklig på egen hand. Jag tror det är livsviktigt för mig att komma dit oavsett vad framtiden utvisar. Min mentala hälsa behöver bli mycket starkare och jag behöver odla fram åtminstone lite självkänsla.
Du skriver en del om hur attraktiv han tycker du är och kanske är det vad som gjort att det har gått så här pass länge, men till slut räcker inte ens sådant. Nej du har rätt. Han har alltid uttryckt att han verkligen vill att jag ska vara lycklig. Så jag behöver bli stark för mig.
Jag går som sagt i egen terapi med KBT sen i november innan han avslutade förhållandet. Sedan går vi då på parterapi också men där kommer vi nog bara fokusera på att avsluta på ett bra sätt och det blir nog inte långvarigt. Min depression är inte diagnostiserad men jag har känt mig “nere” och olycklig de senaste 10 åren. Dels pga sorg, dödsfall, och ja övergreppen men också pga många dåliga relationer och svek både från män och vänner. Så han är den första människa som jag någonsin verkligen vågat lita på då han var så “stabil och trygg”. Den första man som verkligen älskat mig på riktigt och för mig. Men jag har såklart påverkats av mina tidigare relationer och han har fått jobba för min tillit.
Det kan vara din chans att i det här läget som ni båda efter ett antal års relation nu befinner er i, att få honom att vilja välja dig om igen och en gång till.
På något sätt är detta det enda jag vill hur dumt det än låter. Det framgår kanske inte i mina försök till texter, men jag VILL och BEHÖVER verkligen bli lycklig för mig själv. Jag vet detta och jag är verkligen villig och fast beslutsam om att jobba på mig själv FÖR MIG SJÄLV. Jag vill inte längre gå och vara olycklig eller känna skit samma till mitt liv. Jag vill leva och leva med meningsfullhet. Jag längtar efter att bli den där spralliga och glada tjejen som jag brukade vara när jag var yngre, eller som många ser när de bara möter mitt yttre-skal. Jag vill vara henne även på insidan med gott självförtroende och självkänsla. Inte för någon annan utan för MIG. Jag har därför accepterat att jag kan leva ensam för nu och verkligen jobba på mig själv och bli starkare men jag vill någonstans inte släppa taget om framtiden? Jag vill inte släppa honom “föralltid” Låter det helt absurt? Kommer detta göra att jag inte går framåt? Att jag inte kan bli lycklig? Självklart kan tiden även göra att jag inser att jag inte vill ha tillbaka honom, men för nu har jag svårt att känna så… Jag har alltid drömt om barn och familj. Jag vill inte släppa den drömmen och så svårt att se att jag skulle hitta någon annan som jag vill ha det med igen.
att ytterligare en gång välja dig som den fortfarande fysiskt attraktiva, men nu även invärtes stabila och självgående vuxna kvinna du blir.
* No gut’s, no glory!
Syster.
Det här kommer du inte vilja läsa.
Först.
Jag är en badass som gjort otroligt korkade saker, sårat många och har nära till ilska och hat. Det är det ena.
Det andra är något tuffare.
Hur fin man än tycker att någon är betyder det inte att man klarar av att vara med den personen. Han gör uppenbarligen både sig själv och dig en björntjänst genom att handla som han gör. Jag har träffat många fina kvinnor som sagt att de tycker att jag är fantastisk, otrolig, snäll m m men ingen av dem har velat vara tillsammans med mig som partner. Han binder ris åt din och sin egen rygg när han håller på så.
En sak som ett förfelat liv och dåliga beslut ha lärt mig är att jag
Jag måste kunna förlåta mig själv. Inte för vad andra utsatt mig för, det är som sagt varken mitt fel eller ansvar men däremot det dumma som jag gjort mot andra och mot mig själv. I förekommande fall, där det finns möjlighet utan att komma mer skada åstad bör jag be dem om förlåtelse som jag sårat och på olika sätt skadat/ gjort illa.
Måste försonas med mig själv. De dåliga beslut jag fattat måste jag ta ansvar för och hantera. Dåliga beslut som andra gjort som påverkat mig negativt är varken mitt fel eller mitt ansvar. Hur jag behandlar andra är mitt ansvar, hur andra behandlar mig är inte mitt fel. Det varken kan eller ska jag ta åt mig.
Måste ge mig själv upprättelse.
Jag måste se på inte vad jag vill ha, inte vad jag har förlorat utan se på vart jag är och vad som är möjligt. Visst kan jag försöka tvinga andra att vara och välja på ett visst sätt, vissa är en fena på det, men är det sådan jag vill vara/ bli? Ska de inte få välja utifrån vad de vill och känner, inte vad jag vill att de ska vilja och känna?
Se inte på de dörrar som är stängda, de möjligheter som inte finns. Se på de vägar som är framkomliga. Bygg upp dig själv. Stärk din självkänsla. Bearbeta dina upplevelser och inse att det som hänt dig inte är ditt fel, inte beror på dig utan på att de som utsatt dig är usla rötägg med noll empati som inte förtjänar att kallas mänskliga utan omänskliga. Jag vet, det är lätt att säga tulipanaros men åter igen syster, terapi, terapi, terapi.
Stärk dig själv, bygg upp dig själv.
Nu ska inte den här tråden handla om egot Rulle men jag gjorde tre gigantiska misstag i samband med min separation:
Jag gav mig inte tid att läka och landa utan hamnade i en gift kollegas famn för nu var det min tur att kyssa vackra flickor och ha lite roligt och hon kastade sig om halsen på mig. Jag borde ha väntat då det fanns en annan, ledig kollega som jag också hade ett gott öga till om än inte lika vacker och glad.
När hon gjorde slut skaffade jag mig via en dejtningapp ett rebound. Jag trodde inte det skulle bli något men det blev ett svajigt förhållande som i dagarna skulle blivit fyra år men som hon sökte nya relationer när jag trodde vi höll på att hitta tillbaks till varandra bröt jag helt.
Nu borde jag landa men det har börjat en ny kollega på mitt jobb, ensamstående och enastående i min ålder och vi verkar vara intresserade av varandra. Problemet är att ännu en kvinna kommit in i mitt liv, några år yngre men oerhört intresserad och intressant så här står jag som den åsna jag är mellan två hötappar och är väl medveten om att jag först borde hinna landa och bearbeta klart det förflutna först.
Vad jag vill säga:
Ta hand om dig.
Ta hand om det du behöver för att du ska må bra.
Gör du det kommer möjligheterna att komma till dig istället för att du ska jaga efter dem.