Man kan inte bara läsa saker man vill hela tiden heller, jag tycks ha legat i någon dröm-kokong och gömt mig för verkligheten och mina egna problem… så framförallt jag behöver få höra sanningen!
Alla människor felar och gör dumma saker. Det fina är väl att vi förhoppningsvis försöker lära av det vi gjort och förlåta? Jag säger inte att det du gjort är rätt, men jag tänker att du nu sitter och lägger timmar på att hjälpa ett litet, trasigt hjärta och många andra i detta forum. Det säger en del om dig som person, i alla fall för mig…
Se inte på de dörrar som är stängda, de möjligheter som inte finns. Se på de vägar som är framkomliga. Bygg upp dig själv. Stärk din självkänsla. Jag tror min terapiresa kommer bli lång, så lång. Men jag är här nu och vill jobba för min framtid. Kanske sitter jag här i forumet om några år med alla mina önskningar uppfyllda, i en fin relation och kan kalla mig själv för lyckligt gift och kanske tom mamma?
Stärk dig själv, bygg upp dig själv. är verkligen det jag kommer försöka med, men svårt är det - jag tror ärligt talat inte ens jag kan svara på frågan - vem är du? För jag vet inte vem jag är.
Det får gärna handla om egot Rulle för min del. Återigen, det är väl mänskligt att fela men även du behöver förlåta dig själv för dina “misstag”. Alla dessa val och människor som man slits mellan, två kvinnor, två kärlekar eller två glassar en varm sommardag på hemköp. Vilken väljer man? Vilken är rätt? Vilken kommer man ångra sig om man valde? Vilken är den godaste. Det är väl ovissheten som samtidigt gör livet spännande antar jag… Jag hade hittat min man. Jag valde honom och hade valt honom imorgon igen om jag fick. Han valde mig först och sedan valde han även bort mig. Jag vill bli vald igen någon gång. Även om det inte blir av honom och då måste jag vara stark nog att se mitt eget värde för just nu vill jag bara säga “välj den andra glassen - jag är inte god nog…”
Igår var första gången sedan födelsedagsmiddagen som vi sågs igen. Denna gång lyssnade jag på era råd och var saklig istället för känslig. Han väntade utanför då han inte vill möta mina föräldrar och jag åkte ner med hunden och lastade in honom i bilen. Sa mer eller mindre “här, mat, godis, annat koppel och lina finns i ryggsäcken. han har fått mat, jag ska ut på fredag och tar honom gärna efter 20.00”. Saklig, Punktlig och Hundfokuserad. Ingenting annat. Inga känslor. Inget tjat. Inga frågor.
Då skulle HAN prata? Så han berättade om vår galna-granne som vi skrattat åt många gånger då han haft väldigt mycket fuffens för sig det senaste året. Han berättade att någon försökt bryta sig in med kofot hos grannen och jag skakade mest på huvudet och sa “ja då är det tur att du får en vakthund i några dagar”. Sedan skildes vi åt och det var lika stelt som i början efter att han släppt bomben i november (minus att han nu skulle prata om grannen vilket var lite småtrevligt såklart)…
Nu blir det supermycket jobb + kvällsjobb i två dagar och på fredag kväll får jag tillbaka hunden igen. Jag vet inte om det känns bra eller inte, men det är klart skönt med en-två dagars avlastning då vår hund verkligen är extremt krävande och jag saknar som sagt bil… Men det är så blandade känslor när vi ses. En del av mig vill dö av sorg men i en annan del av mig börjar det långsamt gro en känsla av ilska och hat = denna känsla baseras mest på detta velande från hans sida…
Ena gången hör jag “självklart kan jag hjälpa till mer med hund och du kan få bilen minst en gång i veckan hädanefter för att åka till skogen” men samtidigt blir det radiotystnad från hans sida och när jag “ber” känner jag mig jobbig och “på”… Avstånd och ge honom utrymme, men till vilken punkt? Ska man vara egoistisk och “kräva” vissa saker eller bara strunta i att få avlastning och behöva göra allting själv? USCH här blir jag verkligen upprörd.
Jag är mest fascinerad över att ni valt en schäfer, och framförallt en försvarsmaktshund. Det där är inte en hund som nöjer sig med promenader och lite mys. Den är avlad för att använda skallen och jobba. Jag är också fascinerad av att försvarsmakten ger iväg dessa hundar till människor som aldrig sett en brukshundklubb. Jag vet att du diskuterade SKK förut, men den där hunden hör hemma inom SBK och deras träningar och kurser. För det kan inte vara en foderhund som ska testas vid två år för då hade ni fått gå kurser osv redan. Sannolikt höll den inte måttet för försvaret men det betyder inte att den är renodlad familjehund.
Och med detta val av hund tar du dig nu inte ens ut i skogen? Du pratade om en hobby förut, du har den ju redan hos dig. Din fyrbenta vän borde bli din nya hobby, i form av lydnadsträning, spår, sök eller vad som. När du gör det ska du se att du lättare kan hantera det kraftpaket du sitter på.
Ja, jag ville aldrig ha en stor hund men när X stod på sig då han haft schäfer tidigare så blev det tillslut att testa det via FM.
Jag kanske inte varit tillräckligt tydlig när jag skrivit om min hund, så jag tycker att du är lite hård nu (men håller med om att hundar ofta lämnas ut hur som helst). Vi fick honom som valp när de valde ut oss som fodervärdar men efter L-test placerades han i Märsta i några månader innan de ringde och bad oss komma och hämta hem honom då han hade svårt med vissa moment och de ansåg att han skulle bli en bra familjehund.
Jag har gjort allt i min makt och jobbar varje dag för att min hund ska ha ett bra liv. Vi har gått i flera kurser både inom FM och efter att vi fick hem honom privata kurser, vi köpte bil för hunden men just NU sen separationen så har jag ingen bil men försöker därför göra så att X tar hunden mer som har bil. Jag vill därför också låna bilen mer och behöver därför kommunicera och att han tar sitt ansvar mer än han hittills gjort. Själv åker jag ut med andra hundmänniskor så fort någon föreslår och letar även bostad utifrån hundens behov med mycket grönområden och parkering.
Jag är medlem i SBK men kan ej ta mig dit till fots. I sommar är jag anmäld till att gå utbildningar och hade tänkt gå patrullhundsutbildning men när allt hände i November samtidigt som jag fick ett missfall så blev jag bara så vilsen, rädd och ensam i allt och tappade allt självförtroende. Jag kände mig som världens sämsta ledare och att jag inte skulle klara av att ta hand om honom själv mitt i en livskris och jag är ju fortfarande inte återställd… Min första tanke var att omplacera för att jag verkligen vill hans bästa, men nu vill jag istället ge honom allt vad han förtjänar och jobbar därför mot det målet. Han får inte enbart promenader utan jag jobbar mycket med lydnad och sök (och spår när det går) och har lagt om hela mitt jobb och liv utifrån honom. Så ja han är min “hobby” men jag ser mer det som en livsstil att ha schäfer framför “intresse”… och att få nya intressen tänker jag kan hjälpa mig att hitta tillbaka till mig själv och stärka mitt självförtroende… hoppas du förstår vad jag menar
Ja alltså, jag är så trött på allt detta men enligt X hade vi en muntlig överenskommelse att jag skulle ta hunden vid en eventuell separation och nu är vi här. Han säger att han påminns om mig när han har hunden och därför tycker det är jobbigt och sedan reser han mycket i tjänst så han kan inte ha honom 50/50 och jag vill inte pressa för mycket heller… Jag vill hellre att han själv ska vilja ha honom mer än att jag ska tvinga för då kommer hunden bli lidande och inte få vad han förtjänar.
Okej, så det är du som ville ha den hunden mer än honom om jag förstår dig rätt. Då kan du kanske inte heller vara uppriktigt förvånad över att det är så här det ser ut nu.
Alltså måste du hädanefter ta dig en ordentlig funderare på hur mycket du ensam kan och orkar med den hunden, helt på egen hand och planera efter det du kommer fram till
Jag blev väldigt fäst vid honom, så när vi fick frågan av Försvarsmakten för 1,5 år sedan att ta tillbaka honom “föralltid” och hade 24h på oss att svara, så tog vi det känslomässiga beslutet. X sa okej MEN OM vi går isär någon gång, då vill jag att du tar huvudansvaret så ja, jag har ju fått de orden upptryckta i näsan nu. Samtidigt har jag lust att säga tillbaka att hans ord inte betytt så mycket då han LOVAT annat som han nu heller inte håller… Men ja, jag låter bli att bråka.
Jag är införstådd men samtidigt, det är hans hund också som varit med sedan dag ett. Jag förstår att man gör sig av med sin partner men sin älskade fyrbenta? Jag kan inte ta in det? Jag kan heller inte acceptera att man VET OM hur jag har det och inte vill underlätta MER? Inte för mig men för hunden? Ge honom det han behöver? Bilen är ju fortfarande min också, han har inte köpt ut mig och det som irriterar mig är att han ena mötet med mig lovar att hjälpa till mer (upp till 3 dagar i veckan sa han okej till?) men sedan måste ändå jag vara styrande och fråga “kan vi testa en dag i veckan?”. Så jag blir trött på honom, på mig själv och tänker inte att jag om 6 månader kommer vara lika beroende av X. Men just nu är jag det iom att jag själv inte löst egen bostad eller kan ha bil där jag bor idag…
Yes, jag har förändrat mitt liv för den här “lilla” pälsbollen. Han har även varit det enda som gett mig tröst under dessa månader så jag kommer vara evigt tacksam för hans villkorslösa kärlek och blöta pussar.
Jag har löst så jag jobbar hemifrån merparten av veckan och “bara” 20-30% på plats, så han är väldigt lite ensam. Tidigare jobbade jag på plats mer och då var X hemma och vi bytte av varandra. Ikväll jobbar jag heladag och det är också därför jag bett X om hjälp i 2 dagar och han har sagt självklart. Så det blir jobbigare utan X men det funkar!
Min önskan är mer att jag önskar att X ska steppa upp kring åtminstone hunden, men blir det inte så, så får jag ta det själv eller lösa det! TACK FÖR PEPP
Ja, och det är nog detta som gör att min sorg, förtvivlan och saknad börjar gå mot irritation… Men sen vill jag inte tvinga för då kan det ju lika väl bli att det inte blir bra överhuvudtaget.
Hej! Det verkar som att du haft helt mardrömslika veckor/månader och verkligen haft det tungt. Ville bara säga ändå att ilska och irritation är jättebra. Det är känslor som är på ”din sida”. De kommunicerar dina behov till dig, och är en fantastisk motgift mot desperationen som skriker välj mig. Låt dig själv känna ilskan och använd dig av den när du är ledsen, det är jobbigt men det hjälper!!
Det är bara så svårt. Ilskan kommer för mer praktiska saker efter separationen än för saker som hände i förhållandet. Enligt mig hade vi ett tryggt och bra förhållande. Jag var lycklig. Vi hade mycket att jobba på och framförallt kommunikationen men så valde han att lämna mig och det är här jag blir mer och mer arg. Jag tycker inte att man ger upp så lätt när man månader innan köpt bil och blivit gravida… inte när man har så mycket tid investerat? Iallafall inte utan att verkligen ha försökt uttrycka hur man känner och försöka nå fram först…
Det är helt förståeligt. Inte meningen att lägga ord i din mun, men tycker mig ändå lite ana en ilska mot honom också, just för att han väljer att lämna relationen. Det är en ilska som är berättigad, människor kommer att göra oss besvikna och genom att känna på den ilskan kommer du närmare verkligheten - han vill inte jobba på er relation. Ilskan betyder att du tar ansvar för din del, dvs. att du är besviken och arg, istället för att projicera ansvaret på något sätt på honom (han borde gjort xyz) eller tänka att det är dig det är fel på (varför vill han inte längre vara med just mig, eller jag borde ha fattat tidigare etc). Ilskan behöver inte vara kopplad till det som var, tvärtom är ju det du nu tampas med inte det ni hade då, utan det ni har nu. Vet inte om det alls resonerar med dig men mig hjälpte det åtminstone stundvis, även om inget tar bort smärtan såklart.
Du har nog rätt i det! Jag är verkligen besviken på att han valde att sluta kämpa och aldrig gav mig en ärlig chans att försöka visa honom vad jag kände. Det blev trots allt väldigt plötsligt för mig då han under två månaders tid jobbade i stort sätt dag och natt och jag hela tiden fick höra “älskling, ge mig tid, det är extremt mycket på jobbet nu men jag kommer vara ledig hela julen, då lovar jag att vi kan hitta på saker och umgås mer”… Jag var gravid, hormonell, ledsen och ville ha min X men fick istället ligga och äta chips i soffan och tänkte “okejdå… i jul kan vi göra x och y… jag väntar!” för att sedan få “nej jag är inte där…” första advent då allt tog slut och fick spendera julen helt ensam med bara mig och min hund. Den svider och jag kan ärligt talat inte riktigt förstå att det blev så? Så jag skyddar honom samtidigt som jag mer och mer börjar känna att … fast det är ju sant? Han gjorde ju slut. Han vill inte mer? Och för en liten stund känns det som att jag aldrig mer vill se honom igen…
Kvällsuppdatering med en gnutta irritation…
X passade hunden två nätter och igår kväll körde han hit honom för en överlämning. Jag var saklig och frågade bara om det hade gått bra. När allt var klart sa jag “okej, men när vill du ha honom igen tänkte du?” och möttes då av ett “eeehmm, ja alltså jag ska ju passa honom snart igen?” Då stod jag på mig och svarade “ja , men vi sa ju att du skulle ha honom en gång i veckan.” Då blev X obekväm och då sa jag bara att “vet du vad, vi ses på torsdag om inte annat, ha en fin kväll”. Så nu är bollen återigen i hans händer fram till på torsdag när vi ska till familjerådgivningen igen och jag tvivlar enormt på att han föreslår att ta hunden innan dess.
Irritationen har börjat smyga sig på och just nu har jag bara lust att rådfråga vår terapeut om 1. HUR jag ska få till allt med flytten för det känns som att det BARA ÄR JAG som måste dra i det och “be om att få komma och packa mina saker, fixa med allt som ska ordnas, prata om hur vi ska dela på kostnaderna osv” och 2. hjälp mig att kommunicera om hunden för han säger ju A och sedan är han handlingsförlamad och då känns det som att han skiter i hunden trots att han uttryckt att han VILL underlätta för mig… 3. ge mig styrka att orka med alltihop.
Ikväll sprang jag upp för ett par hemska trappor som jag aldrig någonsin skulle sprungit upp för självmant och det kändes jävligt skönt att ta ut sig. När jag stod uppe på toppen och blickade ut över staden så slog tanken mig att det antagligen aldrig någonsin kommer bli vi igen och då kändes det faktiskt som att jag hade kunnat fortsätta springa upp för lika många hemska trappor till. Jag klarar mig själv. Jag har överlevt detta. Jag är stark. Jag vill inte men jag KAN leva utan X. Jag önskade aldrig det här och valde inte det heller men jag förtjänar att bli lycklig. Framförallt förtjänar jag att må bra själv och bli starkare.
Jag tror du behöver ta till dig nu direkt att han inte är särskilt intresserad av den hunden, så ska du behålla den så kommer den med all sannolikhet att bli ditt 100% ansvar
Det där låter riktigt bra. Efter att ha läst ikapp din tråd så är det väldigt tydligt att du gav honom alldeles för stor betydelse i ditt liv.
Ingen förtjänar att ha så stor plats i ditt liv. Ingen. Ingen annan kan frälsa dig eller göra dig hel.
Hade jag varit som du hade jag slutat springa efter honom nu, helst redan igår. Fixa det där med hunden på annat sätt.
Så småningom kommer han sakta men säkert förlora sin betydelse för dig och då kommer du känna dig lite dum och undra tyst för dig själv “vad faen höll jag på med???”
Han är en människa bland många människor. Den enda som du egentligen är skyldig att bygga en bra relation med är dig själv. Klyschigt jag vet, men alla våra filosofer genom historien kan inte ha fel (de har inte fel).
Personligen strävar jag efter inre stabilitet och lugn så att mitt jag är orubbligt oavsett yttre påfrestningar.
Jag vill aldrig mer dras ner så som jag drogs ner av mina föräldrar och av exet och några till. Det är inte värt det, dom är definitivtinte värda det, dessutom tar det en jävla massa tid att klättra upp varenda gång också och roligare kan man ha.
Och om du inte hittar en bra matchning innan tiden börjar rinna ut så åk över till Danmark och skaffa barn via klinik. Finns många kvinnor som gjort det och ångrar sig inte en sekund. Sen om det blir jobbigt att vara ensamstående så kan du flytta ihop med några andra som också är ensamstående så hjälps ni åt. Vi lever i de bästa av tider, kärnfamiljen kan se ut hur som helst.
Ibland tänker jag så här: “jaha jag är ju ändå här (på jorden, född och vid liv) så nu får jag bara plöja igenom skiten, det finns liksom inget val”
Och då kan man ju lika bra försöka ha det hyfsat bra Ha en fin söndag!
En del av mig Vill ju egentligen inte tro det (ja jag är alldeles för naiv och hoppfull) MEN jag ska åtminstone utgå från den känslan mer nu och planera utifrån den… Om han ställer upp så är det bara en fördel och ett plus men jag kan inte längre tjata.
Jag tar upp det under parterapin om jag får chansen och sedan släpper jag det. Vill han inte så kan jag inte längre tvinga honom.
Tillägg* men då är han fan dum i huvudet på riktigt*
Ha en fin söndag!