Hej! Jag vet inte riktigt vad jag tänker skriva eller varför jag känner ett så stort behov av det? Jag använde mig tidigare av familjeliv.se och blev så brutalt påhoppad att jag är lite osäker på om detta överhuvudtaget är en bra ide. Dock känns det som att detta forum kanske är till för människor i liknande situation som jag - vi är. Självklart får man yttra sig om min historia, det är ju faktiskt bekräftelse och andras råd som jag söker efter men jag vill helst inte få kommentarer som jag behöver tvångsvård eller verkar vara helt dum i huvudet. Det sårade mig rejält i en tid då jag knappt kunde andas.
Vår historia.
Vi är inte gifta, inte skilda och inte heller har vi varit förlovande (ursäktar i förväg om någon tar illa vid att jag använder forumet). Dock var vi bästa vänner i 6 år och sambos i 5 år och har haft som mål att gifta oss och skaffa familj. Vi har en gemensam hund, har haft ett gemensamt liv, gemensamma vänner och allt det andra man gemensamt har i en relation. Vi har även två missfall bakom oss. Vi är båda +30 år och väldigt olika. Vi vill egentligen samma saker men har av olika anledningar tyvärr haft otroligt svårt att kommunicera med varandra. Vi bråkar sällan men det är mer för att vi kanske båda två hellre är tysta och sura på egen hand än sätter oss ner och verkligen försöker förstå? Eftersom vi är olika så har det kanske känts mer som ett “KAN DU INTE BARA FÖRSTÅ?” men de gånger vi tagit tid och verkligen förklarat hur vi känner har vi alltid löst våra bråk. Tyvärr har det mer och mer blivit att man struntar i det - lagrar allt och i slutändan blir det en superexplosion och ett jättebråk 1-2 gånger i halvåret.
Han - är introvert och har svårt att uttrycka sig. Han spelar gärna dator, är ensamvarg och är väldigt tekniskt intresserad.
Jag - är extrovert och är känslorstyrd. Har lätt för tårar, skratt och att prata. Jag gillar äventyr och att hitta på saker tillsammans medan han kanske hellre gör saker själv.
Sex - ett av våra bekymmer.
En annan stor del av att det blivit tungt är att jag haft en depression i stort sätt under hela vår tid tillsammans och har haft svårt att kommunicera kring sex. Jag har svårt med lust men vi har legat 1-3 gånger i veckan. För honom är sex bäst när han får sin partner att njuta, men det är också det sättet som han känner kärlek på och visar kärlek på. Att jag då haft svårt att prata om det eller ta initiativ har också fått honom att tro/känna att vi har problem och han har många gånger uttryckt oro samt att jag borde söka hjälp för min lust (jag har varit med om trauma och övergrepp i tonåren), men har alltid älskat att ha sex, men kanske haft svårt att slappna av och verkligen ta för mig… Där är JAG verkligen idag inställd på att jag måste ta tag i mina trauman och jag VILL också göra det för jag VILL hitta min inre lust.
Hur och när vi gick isär
Han hade under hösten uttryckt att han var stressad, att allt var jobbigt och kändes tufft, mycket på jobbet osv. Jag försökte så gott jag kunde att ge honom space och tid. Men var själv gravid och hormonell och begärde kanske mer än jag då trodde. Jag föreslog parterapi och började själv gå hos en psykolog. Han gjorde dock slut med mig i slutet av november och jag flyttade (flydde) samma dag in hos mina föräldrar med hunden. Jag var mitt i ett missfall (vårt andra) och fick spendera den tiden ensam - samt jul och nyår själv då mina föräldrar är utomlands. Sorgen var självklart enorm och frågetecknen var otroligt många då jag inte kunde förstå hur en kan lämna på det sättet. Jag kände heller inte att jag fick några svar och vi kommunicerade knappt när han hjälpte till med hunden eller gick med mig till läkaren. Jag såg glimtar av personen han varit i alla år, men mestadels kändes han totalt avstängd. Vi har försökt kommunicera via sms vilket resulterat i misstolkningar och mer bråk.
NU: Två veckor sedan bestämde vi att jag skulle åka dit på helgerna och börja packa ner mitt liv. Den första helgen började med dålig kommunikation och dryga pikar då vi knappt pratat på 2 månader. MEN resulterade i två jättefina dagar med mycket bra kommunikation och tårar, förklaringar, samtal, känslor och kärlek. Människan jag förlorat kom tillbaka och vi redde ut alla missförstånd som att han tolkat att jag verkligen velat fly ut och INTE velat gå igenom missfallet tillsammans när hans önskan var att vi skulle stöttat varandra i det. Han har tagit på sig skulden och står för vad han gjort, samt tar på sig att han borde försökt “fråga” mer om mina behov/önskningar i situationen men jag förstår hans beslut och varför han valde att lämna. Jag förstår även varför det har blivit såhär. Han har även gått med på parterapi som vi kommer börja med i veckan och det känns jättebra då vi förhoppningsvis kan börja lära oss förstå varandra och kommunicera bättre.
I helgen som var var jag där igen. Då har vi återigen gråtit, kramats men nu även pussats och hållit om varandra på helt annat sätt. Han har sagt otroligt mycket bra saker och förklarat hur han känner och jag har öppnat mig och vågat uttrycka vad jag vill med sex framåt. VI ÄR INTE på en plats där vi ska börja försöka igen just nu. Han säger att han inte är där än. Han vill ge detta tid och se vad som eventuellt kan hända i framtiden men vi älskar fortfarande varandra och elektriciteten vi båda känner gör att vi snart säkert trillar dit… Han fick gå ner på mig i lördags och var överlycklig över det samt hur jag nu vågade berätta vad jag framåt vill med sex, han menar att han bara två två veckor sett en enorm förändring i mig och är så stolt över att jag försöker och vill bli mer “öppen”. Han har nu erkänt att han verkligen är tveksam till sitt beslut men vill att om vi försöker igen framåt så ska det vara på en helt ny kula och att vi i så fall börjar om från 0 eller åtminstone 1. Jag är med på att jag behöver flytta ut och ska verkligen ta denna vår att satsa på mig själv i terapin och i nya intressen.
Finns det någon som har hittat tillbaka efter en separation? För mig så kändes det aldrig som att det var SÅ dåligt som han kände, men jag förstår att vi i slutändan var mer kompisar och inneboende än kanske, ett kärleksfullt par… Vi gjorde sällan saker för varandra utan levde i ett tråkigt ekorrhjul och han tycker att vi båda två förtjänar mer än vardagslycka och jag håller med. Istället för att försöka förstå och lyssna så har vi bara fortsatt vara sambos som knappt pratar med varandra?
Jag älskar honom något otroligt och vi kommer alltid att betyda extremt mycket för varandra. Kan man gå vidare efter att ha separerat och hitta tillbaka? Kan man förlåta varandra och börja om från 0? Han är livrädd då han älskar mig men inte vill leva såhär i 5 år till och att vi inte ska kunna prata om sex eller göra mer för varandra. Jag håller med men jag tror fortfarande på oss.
Min historia hittar du i tråden som heter Välja att stanna.