Kan vi hitta tillbaka till varandra? Separation - kyssar - parterapi

Hej! Jag vet inte riktigt vad jag tänker skriva eller varför jag känner ett så stort behov av det? Jag använde mig tidigare av familjeliv.se och blev så brutalt påhoppad att jag är lite osäker på om detta överhuvudtaget är en bra ide. Dock känns det som att detta forum kanske är till för människor i liknande situation som jag - vi är. Självklart får man yttra sig om min historia, det är ju faktiskt bekräftelse och andras råd som jag söker efter men jag vill helst inte få kommentarer som jag behöver tvångsvård eller verkar vara helt dum i huvudet. Det sårade mig rejält i en tid då jag knappt kunde andas.

Vår historia.
Vi är inte gifta, inte skilda och inte heller har vi varit förlovande (ursäktar i förväg om någon tar illa vid att jag använder forumet). Dock var vi bästa vänner i 6 år och sambos i 5 år och har haft som mål att gifta oss och skaffa familj. Vi har en gemensam hund, har haft ett gemensamt liv, gemensamma vänner och allt det andra man gemensamt har i en relation. Vi har även två missfall bakom oss. Vi är båda +30 år och väldigt olika. Vi vill egentligen samma saker men har av olika anledningar tyvärr haft otroligt svårt att kommunicera med varandra. Vi bråkar sällan men det är mer för att vi kanske båda två hellre är tysta och sura på egen hand än sätter oss ner och verkligen försöker förstå? Eftersom vi är olika så har det kanske känts mer som ett “KAN DU INTE BARA FÖRSTÅ?” men de gånger vi tagit tid och verkligen förklarat hur vi känner har vi alltid löst våra bråk. Tyvärr har det mer och mer blivit att man struntar i det - lagrar allt och i slutändan blir det en superexplosion och ett jättebråk 1-2 gånger i halvåret.

Han - är introvert och har svårt att uttrycka sig. Han spelar gärna dator, är ensamvarg och är väldigt tekniskt intresserad.
Jag - är extrovert och är känslorstyrd. Har lätt för tårar, skratt och att prata. Jag gillar äventyr och att hitta på saker tillsammans medan han kanske hellre gör saker själv.

Sex - ett av våra bekymmer.
En annan stor del av att det blivit tungt är att jag haft en depression i stort sätt under hela vår tid tillsammans och har haft svårt att kommunicera kring sex. Jag har svårt med lust men vi har legat 1-3 gånger i veckan. För honom är sex bäst när han får sin partner att njuta, men det är också det sättet som han känner kärlek på och visar kärlek på. Att jag då haft svårt att prata om det eller ta initiativ har också fått honom att tro/känna att vi har problem och han har många gånger uttryckt oro samt att jag borde söka hjälp för min lust (jag har varit med om trauma och övergrepp i tonåren), men har alltid älskat att ha sex, men kanske haft svårt att slappna av och verkligen ta för mig… Där är JAG verkligen idag inställd på att jag måste ta tag i mina trauman och jag VILL också göra det för jag VILL hitta min inre lust.

Hur och när vi gick isär
Han hade under hösten uttryckt att han var stressad, att allt var jobbigt och kändes tufft, mycket på jobbet osv. Jag försökte så gott jag kunde att ge honom space och tid. Men var själv gravid och hormonell och begärde kanske mer än jag då trodde. Jag föreslog parterapi och började själv gå hos en psykolog. Han gjorde dock slut med mig i slutet av november och jag flyttade (flydde) samma dag in hos mina föräldrar med hunden. Jag var mitt i ett missfall (vårt andra) och fick spendera den tiden ensam - samt jul och nyår själv då mina föräldrar är utomlands. Sorgen var självklart enorm och frågetecknen var otroligt många då jag inte kunde förstå hur en kan lämna på det sättet. Jag kände heller inte att jag fick några svar och vi kommunicerade knappt när han hjälpte till med hunden eller gick med mig till läkaren. Jag såg glimtar av personen han varit i alla år, men mestadels kändes han totalt avstängd. Vi har försökt kommunicera via sms vilket resulterat i misstolkningar och mer bråk.

NU: Två veckor sedan bestämde vi att jag skulle åka dit på helgerna och börja packa ner mitt liv. Den första helgen började med dålig kommunikation och dryga pikar då vi knappt pratat på 2 månader. MEN resulterade i två jättefina dagar med mycket bra kommunikation och tårar, förklaringar, samtal, känslor och kärlek. Människan jag förlorat kom tillbaka och vi redde ut alla missförstånd som att han tolkat att jag verkligen velat fly ut och INTE velat gå igenom missfallet tillsammans när hans önskan var att vi skulle stöttat varandra i det. Han har tagit på sig skulden och står för vad han gjort, samt tar på sig att han borde försökt “fråga” mer om mina behov/önskningar i situationen men jag förstår hans beslut och varför han valde att lämna. Jag förstår även varför det har blivit såhär. Han har även gått med på parterapi som vi kommer börja med i veckan och det känns jättebra då vi förhoppningsvis kan börja lära oss förstå varandra och kommunicera bättre.

I helgen som var var jag där igen. Då har vi återigen gråtit, kramats men nu även pussats och hållit om varandra på helt annat sätt. Han har sagt otroligt mycket bra saker och förklarat hur han känner och jag har öppnat mig och vågat uttrycka vad jag vill med sex framåt. VI ÄR INTE på en plats där vi ska börja försöka igen just nu. Han säger att han inte är där än. Han vill ge detta tid och se vad som eventuellt kan hända i framtiden men vi älskar fortfarande varandra och elektriciteten vi båda känner gör att vi snart säkert trillar dit… Han fick gå ner på mig i lördags och var överlycklig över det samt hur jag nu vågade berätta vad jag framåt vill med sex, han menar att han bara två två veckor sett en enorm förändring i mig och är så stolt över att jag försöker och vill bli mer “öppen”. Han har nu erkänt att han verkligen är tveksam till sitt beslut men vill att om vi försöker igen framåt så ska det vara på en helt ny kula och att vi i så fall börjar om från 0 eller åtminstone 1. Jag är med på att jag behöver flytta ut och ska verkligen ta denna vår att satsa på mig själv i terapin och i nya intressen.

Finns det någon som har hittat tillbaka efter en separation? För mig så kändes det aldrig som att det var SÅ dåligt som han kände, men jag förstår att vi i slutändan var mer kompisar och inneboende än kanske, ett kärleksfullt par… Vi gjorde sällan saker för varandra utan levde i ett tråkigt ekorrhjul och han tycker att vi båda två förtjänar mer än vardagslycka och jag håller med. Istället för att försöka förstå och lyssna så har vi bara fortsatt vara sambos som knappt pratar med varandra?

Jag älskar honom något otroligt och vi kommer alltid att betyda extremt mycket för varandra. Kan man gå vidare efter att ha separerat och hitta tillbaka? Kan man förlåta varandra och börja om från 0? Han är livrädd då han älskar mig men inte vill leva såhär i 5 år till och att vi inte ska kunna prata om sex eller göra mer för varandra. Jag håller med men jag tror fortfarande på oss.

4 gillningar

Svar ja.

Stark1 har delvis en annan historia men där har de hittat tillbaks till varandra.

Mitt ex väninna lämnade sin man för en annan som visade sig vara en psykooat. Hon lämnade den nya och hennes förra man ville ha henne tillbaka. Det blev en oplanerad sladdis och de lever lyckliga den dag som i dag är.

Jag skulle säga att ni har ytterst goda förutsättningar att hitta en ny, mognare och djupare relation med varandra.

Båda inser vad som brustit, är beredda att arbeta med er själva, känner attraktion till varandra och är medvetna om att ni måste börja från scratch.

Kanske kommer ni att falla tillbaks i gamla hjulspår, kanske hittar ni nya vägar tillsammans.

Utifrån det du skriver skulle jag säga att era chanser att få till en fungerande rekation är mycket goda

tycker farbror Rulle.

7 gillningar

Hej @Rulle och tack för ditt tydliga ja.

I min förra tråd jag skapade på familjeliv var den första kommentaren jag läste något i stil med att jag skulle få skylla mig själv som förlorat något som verkade vara en fantastisk man och att han förhoppningsvis hittar en ny, underbar kvinna som sexuellt kan behandla honom precis så som han förtjänar. Sedan frågade hon efter hans nummer… och fler plågsamma kommentarer trillade in…

Med det sagt så tack, du anar inte hur jobbigt det var att se att någon kommenterat men sedan när jag tillslut vågade öppna möttes av “Svar ja.” så verkligen tack för bara det lilla!

Jag ska försöka läsa om @Stark1 och det ger mig hopp att det finns fler här inne som återfunnit kärleken.

Ibland önskar jag att det hade funnits någon annan som du beskriver i din väninnas fall. Eftersom jag levt i fruktansvärda relationer förut så känner jag just nu att han inte lämnade mig för någon annan - utan bara valde att sluta kämpa för oss och lämnade MIG. Jag vet inte vad som vore värst även om jag självklart är glad och tacksam över att det inte finns någon ny.

Jag hoppas i alla fall att dina ord kan slå in. Jag känner ju verkligen att man sällan inser vad man har förrän det är borta och i vårt fall så insåg jag blixtsnabbt att detta måste jag förändra och jobba för i november (när jag bokade psykolog och föreslog parterapi) men då var det redan försent. Men som du säger så vet vi vad vi förlorat och båda tycker inte om personerna som vi blev i förhållandet så jag hoppas att han i framtiden är lika villig att jobba på sig som jag är.

Tack igen, det ger lite hopp i all förtvivlan.

1 gillning

Familjeliv och flashback är väl två forum där du inte bör lämna ut något privat alls. Där är ju gränserna noll typ. Har personligen aldrig varit aktiv på dessa men läst vissa trådar (speciellt efter att ha lyssnat på flashback forever) och är inte alls förvånad över svar som det du beskriver. På detta forum brukar tokerier/troll/provokatörer hållas hårdare i schack. Välkommen hit, även om jag önskar att du aldrig hade behövt finna detta fora.

3 gillningar

Tack @November! Jag skrev ett extremt personligt inlägg utan att tänka mig för då jag tidigare hittade en tråd där man ursprungligen “jämförde gravididetstest” och där jag inte alls hade uppfattat kommentarerna som jag sedan fick uppleva.

Jag skrev på impuls då jag var mitt uppe i ett missfall och samtidigt då fått höra att “jag är inte där längre”… och min värld rasade samman på några dagar! Jag är också väldigt glad över att jag hittat hit och det jag läst är tyvärr många fina människors livshistorier men också många kloka ord!

1 gillning

…åsså jag som är svarta fåret, katten bland hermelinerna, ulven i fårakläderna. :sweat_smile:

Som min äldsta dotter säger. Man kan alltid ändra sig. Huvudsaken man hittar tillbaka till kommunikationen som gått förlorad. Vardaglig närhet som är viktigt för att få energi till varandra, inte tafsande utan en kram, puss på kinden och en hand på ryggen då och då.

Men kommunikation är det viktigaste som finns. Att man pratar om det som tränger, inte sparar på det tills känslorna svalnat. Då gräver man en djup grav där känslor försvinner. När man är introvert eller som jag med ADHD kan t ex datorspelande bli ett sätt att främja sig från känslor som finns eller är jobbiga.

Det viktiga att ni båda börjar prata om vad som blev fel och komma överens över vad som måste fungera framåt för en hållbar relation.

Lycka till och jag hoppas att det löser sig för er. Jag är själv en månad in sedan min fru ville skiljas. Så värt att titta på vad som finns kvar. Återigen som min äldsta dotter sa, man kan alltid ändra sig. Eller för oss alla förbättra sig.

3 gillningar

En vän till mig skilde sig samtidigt som jag separerade. De hadevarit ett par i 20+ år, barn och rörelse tillsammans. Det var en komplett separation inklusive tvist om bodelnkng via jurister mm. Två år senare hade de löst upp alla de knutar som låg bakom osämjan, bland annat genom bodelningen och de är ett lyckligt par igen, som också har förändrat sina förväntningar på varandra.
Om man är rätt för varandra så går det!

6 gillningar

På Familjeliv är de inte alltid snälla och ofta väldigt kategoriska tycker jag. Lätt att döma andra.
Jag tror absolut man kan hitta tillbaks osv men det kräver arbete och vilja från båda att välja att vara annorlunda och försöka.
Om ni faller tillbaks i gamla hjulspår eller agerar likadant som tidigare så kommer (givetvis) utfallet bli detsamma som tidigare.

Insanity is doing the same thing over and over and expecting different results.”
Einstein

3 gillningar

@Rulle och ändå gjorde du mig mer hoppfull än flera av mina vänner lyckats med på månader! Så nej, det tror jag inte riktigt på :kissing_heart:

Jag läste ditt inlägg igår men hade inte tid att svara. Såg att Rulle hade skrivit om mig :slight_smile: Min historia hittar du i tråden som heter Välja att stanna.
Våra historier är inte identiska då det i mitt fall var otrohet inblandat. Men den resan vi har gjort efteråt kan beskriva ganska bra hur man hittar tillbaka till varandra. Vi slutade aldrig älska varandra men vår kärlek åkte liksom med i hamsterhjulet och vardagen och Familjen AB. Tre år senare står vi stadigt tillsammans. Vi arbetar fortfarande på vår relation men på ett annat sätt.

Så ja, det går att hitta tillbaka tillvarandra och faktiskt få en bättre relation! Men det krävs att båda två vill och att båda två gör jobbet! Det går inte att en säger att hen vill och sedan placerar sig i soffan och glor på tv.

Och Familjeliv är inget bra forum. Det finns för många som gömmer sig bakom skärmen och har en sån förbaskad attityd… Hade gärna velat möta en “sån” irl och se om de vågar säga samma sak till ens ansikte som de vågar skriva anonymt…

1 gillning

Hej @Brokendad och tack för dina och din dotters fina ord!

Det är sant som hon säger och jag håller med om närheten som en viktig faktor. Jag är så innerligt nervös inför vårt första parterapisamtal som äger rum om 1h.

Ja, han gömde sig allt mer i datorspelen i slutet och vi båda tror att han dels har ADHD och säkert någon mer diagnos.

Vi har börjat prata om vad som var fel. Kanske allra främst jag som lätt tar på mig skulden men han skäms mer över att han i slutändan kunde fnysa eller vara otrevlig mot mig, någonting som verkligen aldrig hänt honom förut och det var även då han kände sig som en dålig man och inte ville utsätta mig för det mer eller få det att “eskalera” till någonting ännu värre såsom fula ord osv. Det har varit fint att höra honom bli så glad över de saker jag säger att jag behöver förändra och att han är stolt över att jag “vuxit” så mycket och “mognat” under denna lilla tid isär.

Jag beklagar verkligen och önskar även dig ett stort lycka till! Att jobba på att förbättra sig själv och ständigt försöka förbättras tillsammans är nog väldigt viktigt i alla relationer! KRAM

@Restenavlivet ja, att han uttryckt “vi är nog bara inte rätt för varandra” för allting är så svårt hela tiden, det borde väl vara lättare? - De orden har skrämt mig allra allra mest. Men hoppet har inte lämnat mig än!

Syster.
Tror jag är rätt ensam av min sort på detta forum.
Jag är den som behandla mitt x illa, var otrogen och en hel del annat.
Finns en anledning till att min tråd heter “Jag - en svikare”.

Hade du skrivit här när du skrev i “familjeliv” hade jag måhända inte gett dig så ljusa utsikter. Dock finns det några hoppingivande tecken nu som jag ser det.

Alltså ni har båda insett att ni har saker ni behöver jobba på, ni är båda beredda att arbete med det, både var för sig och tillsammans, ni inser att ni inte kan fortsätta som det varit utan behöver lämna det gamla bakom er och börja om från noll. Det är det jag tycker känns hoppingivande och som ger er möjlighet till en nystart, bränslet verkar finnas hos båda, gnistan verkar finnas hos båda, nu gäller det att hitta verktygen så ni kan styra elden så ni inte förbränner varandra utan brinner tillsammans. Elda på bara.

3 gillningar

@Stark1 Jag ska läsa din historia ikväll och försöka se om jag kan finna tröst i all denna sorg jag känner.

Jag vill kunna arbeta på relationen men just nu vet jag inte om det är vad han vill eller kommer vilja i framtiden. Det är ju ingen annan än han själv som kan välja det framåt, oavsett om vi båda två fortfarande älskar varandra.

@rulle jag hör vad du säger och jag förstår! sedan tror jag att “din sort” också hade mått väldigt bra av att prata ut om varför det blev X och Y. Så starkt jobbat att du hänger här tycker jag!

Idag har vi varit på vårt första parterapi-samtal och jag vet inte längre om jag är lika hoppfull som när jag ursprungligen skrev detta inlägg

Terapeuten menade också att vi verkligen behöver jobba på varandra “isär” och separat var och en för sig. Hon menade även att vi inte borde ses eller försöka bli vänner nu och då tappade jag hoppet om att HUR ska vi då kunna hitta tillbaka eller försöka jobba på någonting tillsammans?

X var mer stängd idag än han varit när det varit bara vi de senaste 4 gångerna. Han erkände att de senaste gångerna vi träffats har han vågat känna efter mer (han stänger lätt av sina känslor) men att han också är rädd att det är alldeles för tidigt att börja om igen trots att de känslorna kommer. Dock lyfte hon aldrig detta, hon lyfte aldrig att han faktiskt uttryckte att känslorna finns. X öppnade upp och förklarade sina delar i relationen men det var som att terapeuten kanske pressade honom lite väl mycket att det kom till en punkt att han knappt kunde svara på om han överhuvudtaget ville komma på ytterligare ett samtal. Vi avslutade med att vi ska ha som mål att detta är en känslosam separation som ska gå mot ett avslut. Jag vet inte vad jag känner mer än att det nu känns ännu mer tungt och mörkt. Jag var så hoppfull imorse och nu känns det bara som att vi kommer gå dit och prata om hur dåliga vi varit i alla år och varför vi valt att lämna/avsluta. Hör X mer och mer om de delarna så kommer han nog stå ännu mer fast vid sitt beslut. Jag hade nog en mer hoppfull tanke om att vi skulle gå dit och prata om “framtid” och hur man stärker den nya relationen som behöver bli - då vi har gemensam hund så att vi fortfarande behöver träffas för hunden och så. Men det kanske kommer senare i terapin? Jag vet inte…

Båda vill och behöver lämna det gamla bakom oss men jag vill då börja om från noll om några månader och han är ju inte där än. Han vågar inte tro att två månader isär räcker och jag accepterar det och kan vänta. Men ja, det är många fler frågetecken nu än tidigare.

Lite mer än två veckor till nästa samtal, men imorgon fyller jag 33 år och han vill fira mig med middag ute. En del av mig vill sätta på mig min sexigaste klänning och fortsätta försöka få honom att förstå att den där härliga och glada tjejen FINNS kvar och hon jobbar på sin depression, men samtidigt vet jag inte vad det gör för skillnad? Jag kan ge honom tid men jag trodde väl att terapin skulle vara mer “positiv” och inte fokusera vid det negativa så att vi ännu mer glider isär? Kanske borde jag bara släppa taget, ge upp och låta honom lämna mig föralltid.

Förlåt, jag är bara så ledsen.

1 gillning

Vad är det för en terapeut?
Vad terapeuten ska göra är att hjälpa er komm fram till vad ni vill och hur ni ska hantera det, inte skriva er på näsan vad ni ska göra.

Nu tänker ni uppenbarligen inte följa terapeutens råd utan ses i alla fall. Ta på dig finklänningen och visa honom vad han riskerar att gå miste om.

1 gillning

@Rulle jag läste din historia när jag kom hem och jag kände så mycket igen mig i det du drömt om sedan du var liten… Den där längtan av “meningen” med livet och att finna den där människan som man vill dela allt med? Det gör så ont när jag i fem år känt att jag funnit just den personen men att vi tyvärr började livet med väldigt mycket problem och hinder samt att X nu inte orkar mer? Inte vill mer? Knappt gav mig chansen att försöka visa honom att jag kan och är villig att ändra på mig?

Ja du, jag tappade verkligen allt hopp. Men hon försökte nog ställa frågan om vad X vill flertalet gånger och han beskrev det i slutändan som att han vill fortsätta gå dit mest för att hjälpa mig… För min skull, mer än sin egen då han ju faktiskt fattat sitt beslut. Så det kanske var då hon började sitt prat om känslomässig separation och se sina egna delar i vad man gjort för fel? Det hon missar är ju att han sagt “beslut för nu”, några gånger. Eller så kanske det är hennes strategi - att lyssna på X för nu och att det kanske kan mynna ut i något “för senare?”… Jag vet inte, jag är så långt ifrån psykolog man kan komma…

“Om jag ska lyssna på vad jag behöver - så behöver jag att vi har ett uppehåll och att jag verkligen får tid att bearbeta vad är det jag vill ha ut av ett förhållande och om jag tror jag att jag kan få det i detta förhållandet”. Det var ordagrant Xs ord.

Vi kommer ses imorgon. Han har tydligen bokat bord nu. Jag vet bara inte vad vi ska prata om för jag vill egentligen bara slå honom i huvudet med en stekpanna och säga VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED? VI SKA JU VARA TILLSAMMANS? VI KAN JU LÖSA DETTA OCH DET VET DU OCKSÅ??!?! VAD HÅLLER VI PÅ MED?

Jag ångrar att jag tog vår relation och honom för givet.

1 gillning

Ja, det låter ju onekligen inte som han vill mer.
Jag tyckte det lät så på ditt första inlägg men nu låter det som han mer har bestämt sig att avsluta.
Då tycker jag du ska avboka er middag i morgon och säga att han vill ju inte ha med dig att göra så då får det väl vara till dess han bestämt sig för hur han vill ha det. Han kan inte ha kakan kvar och ändå äta den.

2 gillningar