En uppdatering från födelsedagsmiddagen som jag kanske inte borde ha gått på för jag var nog inte redo…
Det blev verkligen inte bra igår. Ingenting blev bra. Vad som kunde ha varit en mysig och trevlig middag blev jobbigt, fyllt med tårar och bara konstigt. Jag försökte vara positiv men gled snabbt in på jobbiga frågor och han ville helst inte prata/svara och bad att vi skulle låta bli och fokusera på middagen. Men jag pressade och blev istället ifrågasättande om varför vi ens spenderade denna specifika dag ihop. Jag drack två glas (vilket är alldeles för mycket då jag gått ner 10kg på 1,5 månad pga detta) så jag blev nog tyvärr lite full och vågade då också utmana honom MER. När jag bara borde tagit ett steg tillbaka och försökt slappna av och njuta av den fina kvällen vi fick tillsammans.
Jag minns tyvärr inte allt som sas. Tvärtom känns det som en enda stor och rörig dimma. Men vi pratade och han svarade som vanligt på allt jag frågade. Jag försökte stundtals hitta tillbaka och prata om bra minnen och det positiva med vår relation. Men då hamnade jag så lätt i tårar istället och sörjde att vi inte längre skulle vara vi, så allt blev bara tyst och kallt.
Jag sa någon gång om mig själv att “jag är så fin ikväll och du kan inte ens ge mig en komplimang på min födelsedag” och fick som svar att “du är otroligt fin men jag vill inte säga sånt just nu. Jag vill att vi ska försöka bli vänner först och ta en PAUS från OSS. För nu. Vi kanske kan bli goda vänner och komma vidare därifrån men vi måste bli VÄNNER FÖRST”. X sa att han vill känna att vi kan sitta tillsammans och ha kul och att han vill tänka herregud den där tjejen är fantastisk och så intressant. Såsom han gjorde i början av vår relation. När han var nyfiken på mig. Men för att komma dit tror han på att vi behöver ha en vänskapsrelation först där jag inte hugger på ord eller förväntar mig A eller B när han säger C. Han vill väl att jag ska acceptera läget och inte längre kunna skylla på det förgångna. Det som varit har varit. Det som kan hända finns i framtiden men då måste JAG släppa taget.
Jag kommer inte ihåg vad som sas under kvällen tyvärr utan mer att det var en pågående panik i hela mig över att kvällen snart skulle ta slut. Det gjorde att jag stressade, skyndade mig in på förbjudet område och hade ångest. Jag frågade om jobbresan till stockholm och om jag kunde packa på fredag när han är där. Han svarade ja, och erkände att han skulle stanna kvar en dag extra och träffa vänner. Vilka vänner?! Vem är DU? Vem har du blivit? Frågade jag då han aldrig umgick med folk eller ens nämnde dessa under våra 6 år. Spelvänner, onlinevänner som han ville passa på att ta några öl med. Och då blev jag ledsen och erkände att det är jättebra att du gör saker men jag känner ju inte att du är ledsen över oss överhuvudtaget? Då sa han att han självklart är det - men att han måste fortsätta sysselsätta sig och leva. Jag gör att jag låter som en idiot men saken hör till att X gärna stänger av när det blir tufft. Han erkände för terapeuten att han enbart låtit sig riktigt gråta och känna en gång sedan han gjorde slut med mig. Jag tänker bara att det är sorgligt att våra 6 år bara ska slätas över och det är ju min osäker som spökar. För han säger ju att han ÄR ledsen. Men jag är liksom döende och då blir jag mer ledsen när han lever livet och renoverar badrum, har nyårsfirande och hittar nya vänner i varje stad… han var ju aldrig så med mig? Trots att jag gärna är en person som träffar andra så var alltid jag drivande i de frågorna.
Jag sa tillslut att jag accepterar att “jag måste gå vidare, du vill ju inte detta mer”. X sa då att jag verkligen INTE lyssnar på honom och att detta är ett stort problem. Han menar att jag inte accepterar att han säger som exempel jag älskar dig och menar det eller “jag saknar dig” men att det faktiskt är så enkelt med honom. Allt han säger är sant. Men att JAG behöver “mer” och då börjar tänka en massa saker som att “han säger bara så”… Eller om han inte förklarar mer ingående så börjar jag rita upp egna scenarier? Det kanske är så och ytterligare en anledning varför jag tänker att par-terapi och kommunikation är bra. och JA, jag måste försöka lyssna bättre och ta honom mer på orden framöver.
Enligt honom måste vi verkligen ta en break och se om vi kan börja om. Då började jag berätta att jag hade förväntat mig att kvällen skulle bli annorlunda, att jag ju hoppats på annat och att jag fortfarande älskade honom så mycket och inte kunde sluta vara ledsen och sörja. Han sa att han också sörjer men verkligen försöker hitta tillbaka till sig själv och leva igen och att JAG OCKSÅ BORDE DET. “Det är DET som kan göra att vi hittar tillbaka. Men jag FÖRSTÅR att du behöver mycket mer tid och att allt är jobbigt, men DU måste förstå att även JAG har det jobbigt”. Jag sa då att jag inte vet hur jag ska släppa taget och att jag verkligen önskar att jag kunde det. Då tog han min hand och höll fast i den. Han släppte inte och sa tillslut du är så fin, du är så himla fin. Sedan skulle han säga något mer men så kom notan och vi blev avbrutna.
Han sa iallafall att han tyckte bättre om att vi börjat prata än när vi inte pratade alls. Han vill ha en relation. Om inte annat så för hunden. Han gick med på att underlätta för mig och vill ta hand om hunden en gång i veckan. Jag frågade hur det skulle kännas att se mig 2 gånger i veckan och HUR vi ska göra överlämningarna för att han ju samtidigt behöver tid ifrån mig. Så vi ska väl bara lämna över kopplet i början och så småningom kanske vi kan prata lite mer… Först om hunden men så småningom om annat och kanske börja umgås. Det känns iallafall bra att han vill testa att ha hunden så att jag får lite hjälp med det.
Jag sa när middagen var slut att vi borde ha bowlat istället för att slippa sitta tysta och stirra på varandra. När vi var klara med middagen sa han självklart ska vi bowla, så då gick vi till vårt gamla ställe och hade KUL. Vi bowlade, drack en öl till, skrattade, dansade fuldans och jag ville bara krama och kyssa honom hela tiden. När jag förlorade så sa han “vi skulle gått hem och lekt med den rosa fluff-smekpinne-grejen istället” vilket var det vi gjorde i lördags när det ena ledde till det andra och vi nästan hade sex jag skrattade och sa ja det var precis vad jag ville på min födelsedag (och menade det)… Vi fick i alla fall en bra avslutning på en dyster middag så jag är glad att vi bowlade och även han sa “detta känns skönt, att det känns som det blev lite bättre stämning eller hur?”.
Jag sa utanför när vi var klara att “du hann aldrig avsluta det du ville på restaurangen, när du höll min hand, precis när jag sa att jag måste släppa dig” och han sa att han tyvärr inte längre kom ihåg. Han frågade om han skulle följa mig till bussen men jag sa att jag skulle gå hem. Då frågade han om han skulle gå med pga fulla idioter överallt, men jag stod på mig och sa “nej, gör nu som terapeuten sa och gör det DU VILL”… då sa han “kom nu så går vi” men även fast jag blev glad att han ville, så stod jag kvar ändå (jag är verkligen SÄMST på att lyssna på honom) och sa nej för du vill ju egentligen inte det, eller hur? Och när vi stått en stund så var jag där igen och sa “eller hur? du vill ju egentligen inte följa mig hem”… Jag började gråta igen och han försökte säga någonting men tillslut så sa jag “jag måste släppa dig nu, jag måste gå vidare, tack för ikväll, tack för middagen, att du följde med och bowlande, tack att jag får låna bilen imorgon, att jag får packa när du är i Stockholm denna helgen och tack för att du tar hunden en gång i veckan framöver, ha en jättefin och rolig resa” och han böjde sig fram för en kram men jag sa jag kan inte och sedan gick vi åt varsitt håll. Jag stannade i backen med sprutande tårar och såg honom gå mot sig. Vad jag såg så vände han sig aldrig om.
I morse skrev jag ett sms: som han inte svarat på än
Förlåt för igår och att det blev så fel. Jag ville bara vara glad och ha kul men jag är inte där.
Jag är verkligen så ledsen över allting mellan oss och jag älskar dig så mycket. Men jag förstår att jag måste börja försöka släppa taget nu. Jag måste lyssna på va du vill och försöka sluta älska dig. Jag vet inte vad jag behöver för att komma dit men jag kan inte längre gå och vänta på dig eller hoppas att du ska ändra dig.
Jag hoppas du får det kul och underbart i Stockholm. Förlåt igen.
En del av mig tänker att jag borde börja lyssna på honom och verkligen lita på hans ord. Han säger att han sörjer, saknar, vill jobba på en vänskap och att han har känslorna kvar. Men samtidigt så har dumma lilla jag extremt mycket katastroftänkt och känslor nu som gör det svårt att lita på. Det känns som att han försöker säga till mig att chansen är där men då vill han fortsätta se förändringar från min och sin sida. Dels att jag jobbar på min depression och Mina övergrepp och bara blir en lyckligare och mer självständig person. Han förtjänar det och jag förtjänar att bli mer trygg och glad.
Mitt hjärta är så trasigt.