Kan vi hitta tillbaka till varandra? Separation - kyssar - parterapi

Han är bestämd i att vi för nu behöver jobba på varsitt håll. Att jag behöver bearbeta och försöka gå vidare och att vi först och främst behöver hitta tillbaka till varandra som vänner för att sedan eventuellt börja om från noll som par.

Jag är bara så uppgiven ikväll. Tårarna sprutar och jag vill bara ha hans kramar såsom jag fick i helgen.

Jag frågade om det fanns någonting som jag skulle kunna göra som skulle kunna hjälpa till eller ändra på något och så svarade han att det inte kommer hjälpa att jag kommer dit och gråter i panik (men att han såklart förstår min sorg och alltid finns här om det är vad jag behöver). Men att det som eventuellt kan hjälpa honom är om vi just som imorgon försöker ha kul som vänner, skratta, minnas de fina stunderna och försöka blicka framåt.

Så jag kommer inte kunna avboka. Jag har nog hellre ett allra sista förhoppningsvis fint minne tillsammans. Usch.

Tråkigt.
Men det kan ligga något i det han säger, att ni behöver jobba på var sitt håll med er själva.

Ta hand om dig först så tar resten hand om sig själv.

Det värsta är att han i 6 år alltid haft rätt. Så jag vet också att han kan ha rätt i allt detta… jag önskar bara att vi tagit en paus eller provseparerat då känslorna uppenbarligen finns kvar? Men kanske upprätthåller han dem bara när jag pressar honom öga mot öga. Jag vet inte. Jag vet ingenting.

1 gillning

Du får försöka hålla distans och se tiden an.
Det är tufft men det bästa du kan göra

Häng här och skriv

2 gillningar

:heart: får nog börja bli att skriva dagbok här! Tack för all värme :heart:

1 gillning

Stopp och belägg!
Jag kanske har missat något i tråden eller missförstått det du skriver, sånt är lätt hänt. Men jag får en känsla här att nu dikterar HAN vad HAN vill och du gör som han vill. Har du inte tänkt att du kanske behöver ta DIN taktpinne och bestämma lite vad DU behöver nu?
SJälvklart ska du respektera hans beslut att han vill att ni ska arbeta på var sitt håll med det här. Det går inte att ändra på. MEN vad behöver du för att detta ska fungera för dig? Det låter inte som att du egentligen vill träffa honom för att du är så ledsen. Varför inte avboka middagen?
Om du känner att du egentligen inte orkar med att träffa honom så behöver du inte foga dig efter hans beslut.

Hur pissigt det än känns nu så får du arbeta med det du kan och det verkar i dagsläget vara att ni ska jobba på var sitt håll. Vad behöver du för att kunna göra det på bästa sätt?

1 gillning

@Stark1 Jag förstår din oro och å ena sidan kanske ni som kommenterat har rätt som tänker att jag borde avboka. Men jag kan inte?

Vad jag behöver och önskar är att vi fortsätter jobba på relationen oavsett slutresultat. Båda har uttryckt att vi vill försöka bli vänner först och det är också ett enormt behov från min sida, oavsett om det blir en kärleksrelation framåt.

Han var min bästa vän i 6 år så jag behöver den delen tillbaka? Eller inte som den var men vi var vänner innan vi blev ett par.

Vi har idag vår hund tillsammans (även om jag nu har honom på heltid). Vår hund är ingen liten grej heller utan en stor schäfer från försvarsmakten som kräver enormt mycket och jag har svårt att hantera det helt ensam. Iom separationen har jag tex ingen bil längre så det är viktigt för mig att vi har en god relation åtminstone för hunden… (att han kan ta honom vissa dagar, låna bil, köra mig till vet etc) Visst allt detta kanske är bortförklaringar men jag vill så gärna inte mista honom helt och förlora all kontakt?

Känslan jag fick de fyra gångerna vi sågs var verkligen positiv. Dels för nu men också för framtiden. Hela jag fylldes med hopp om att vi båda två känner enormt mycket och han har ju erkänt att känslorna finns där än, och att han älskar mig, men att han inte vill fortsätta som vi gjort utan en stor paus där vi båda får tid att tänka och fundera över vad vi vill… Han är rädd att om vi går tillbaka NU så kommer det bli exakt som FÖRUT. Och det vill inte jag heller!!! Eller en del av mig vill självklart försöka med det vi hade, men efter att vi pratat har jag mer och mer förstått att det vore bättre att släppa - jobba - och eventuellt gå framåt istället! Men samtidigt sörjer jag ju det som varit?

Så jag vill ju träffa honom ikväll, jag blev så glad över att han skickade ett grattis-sms och önskade mig en fin start på dagen imorse. MEN jag är samtidigt fortfarande ledsen över allt och i en enorm sorg.

Hjälp.

Grattis på födelsedagen! :champagne:

Vad du än bestämmer dig för måste du prioritera dig själv och vara rädd om dig själv. Det är det allra viktigaste. Glöm inte det!

1 gillning

Tack snälla.

Det är bara så otroligt svårt att vara “egoistisk” just nu när allt jag vill är att vi ska hitta tillbaka till varandra. Jag kan ju inte vara egoistisk och tvinga honom att älska mig trots att hela min kropp vill det. Det enda jag kan göra är att försöka vara mitt bästa jag både för min egen skull men även lite för hans så att han förhoppningsvis ser mig, vad han gett upp och vad han håller på att förlora.

Jag vill egentligen bara gråta i hans famn som jag också fått göra de senaste gångerna vi träffats men det kommer ju inte lösa någonting.

Grattis till världens vidrigaste födelsedag känner jag. Fy.

1 gillning

Jag läste ditt inlägg för någon dag sedan, samma dag du startade din tråd. Precis som @Rulle kunde jag se positiva inslag i ditt inlägg, en vilja att försöka, en vilja i att söka hjälp, en förståelse

MEN jag kunde även utläsa, och detta skriver jag med största sympati och empati, att kanske har du lite för mycket av ”rosa glasögon” (det är ett vanligt begrepp på detta forum) på dig i att allt kommer bli bra, och att det kommer att gå ”ganska fort” (bara vi fortsätter att ses och får hjälp via parterapi…). Givet de senaste mötena du och din sambo haft på tu man hand, och att ni tagit ”steg på vägen” (i saker som kanske varit lite komplicerat i er relation) …

Börja med att sätta fokus på dig själv, först. Därefter din/er relation, och därefter din sambo.

Gällande par-terapi. Även där. Par-terapi kan vara tufft, kämpigt, dra energi, skapa konflikter mellan känslor, skapa konflikter mellan parterna (!). För att blicka framåt måste man ibland blicka bakåt.

Jag kan som person ibland vara lite ”introvert”, eller ”analytisk”, vilket innebär att i ett samtal så kanske man inte alltid hittar orden där och då, man kanske hamnar lite på ”hälarna”. Vissa saker som sägs (från ens partner, från terapeuten) kan man behöva ”smälta”, låta sjunka in, ”älta/analysera” med sig själv, med någon annan. Apropå att din partner inte hittade orden riktigt…

Vidare, det finns en massa anledningar till att ”par” väljer att söka sig till par-terapi. Man kanske har en tydlig, gemensam, önskan kring att lösa ett eller många problem. Man kanske vill bli bättre på att förstå sig själv, sin partner, sin relation. Man vill bli bättre på att kunna kommunicera.

För somliga kanske par-terapi är ett sätt att ”mjuk-landa” i en pågående separation… För vissa så kan det även finnas en ”ojämlikhet” i viljan, ena parten är super-commitad, den andra parten kanske mer ”följer med”…

Den kan också vara viktigt att ha med sig, i tanken. Samt att dessa samtal är inte alltid av känslan – framåt, uppåt. Det kan komma bak-slag under resans gång.

Gällande terapeuten. Ja, jag kan hålla med @Rulle. Mina erfarenheter, och de är givetvis inte allena rådande, är att i ett första möte (vilket jag tolkar ert möte som) så brukar terapeuten vara mer avlyssnande gällande de två individer som sitter där i rummet, och kanske inte direkt börja komma med tydliga råd eller vara så ”lösnings-orienterad”. Det kan dock komma senare, och då kan det givetvis komma upp saker, förslag, som man kan uppfatta som ”knäckande”, där och då…

Avslutningsvis. Födelsedagsfirande med middag. Utgå från dig själv (!). Vill du gå på middag? Gå! Välj att se det för vad det är. Du fyller år, du har blivit utbjuden. Förhoppningsvis en trevlig middag, med en person som du ändå önskar ha någon form av relation med/till, framöver. Om miljön och ”stämningen” så tillåter, så kanske ni på ett mjukt sätt kan prata lite om hur ni båda upplevde gårdagens samtal… Eller så avstår ni det, och äter bara en god middag.

Känns det inte rätt av vilken anledning-som-helst. Avstå!

Lycka till!

PS. Grattis btw… :sunflower:

1 gillning

Gratulerar men kul är det inte.

På min födelsedag i mitten av december fick jag en hälsning från min flamma.
Vi hade haft det svajigt men jag trodde i slutet av november att
vi var på väg att hitta tillbaks till varandra igen. Då avbokade hon en helg när jag skulle upp och hälsa på och via hur hon uttryckte sig väcktes misstanken om att hon hade något nytt på g.
Jag hade via hennes sociala medier fått dessa aningar stärkta.
På julafton fick jag en ny hälsning via messenger. Till sist, efter många om och men, fick jag det bekräftat. Hon skrev att hon tänkt berätta om och när det blev seriöst. Jag bad henne hålla sig borta från mig om hon inte ville försöka på nytt eller ha hjälp med något.
Sedan dess har jag inte hört något.
Det var min födelsedagspresent och julklapp.

På trettondagsafton kom en annan in i mitt liv. Nu får jag se vart det kan bära men ge inte upp.
Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.

3 gillningar

Nu ska jag bara sätta på mig skorna och sedan blir det födelsedagsmiddag med X.
Jag vill börja med att skriva tack till alla er som tagit er tid att kommentera i denna tråd. Jag är verkligen på bristningsgränsen och det lilla jag håller fast i och kämpar för gör att jag tar mig igenom dagarna. Att jag inte sjukskrivit mig en endaste dag sen sista november och att jag går med en känsla i kroppen om att det KANSKE ändå KAN bli en okej vår.

Jag hinner inte svara på era nya kommentarer ikväll, men vill bara säga tack. Era kommentarer har gett mig perspektiv och även på bara två dagar hjälpt mig att se andra perspektiv. Ni är så himla fina allihop och jag önskar att det fanns någonting som botade smärtan som många av oss känner! Att dela min med er har i alla fall hjälpt mig lite.

Nu ska jag äta födelsedagsmiddags och förhoppningsvis njuta lite av sällskapet. Jag skriver väl igen ikväll eller imorgon igen. Håll tummarna för att det fortsatt förblir positivt när jag och X träffas. Eller, håll tummarna för MIG… För ikväll har jag min allra finaste klänning på mig och känner mig som en riktigt fin 33-åring som många andra män skulle kunna uppskatta att få ha i sitt liv. Nu får jag sluta innan tårarna kommer igen och förstör sminket - HEJ och hoppet lever ÄN!

7 gillningar

Jag grät så mycket igår kväll. Jag har gråtit hela morgonen. Jag kanske orkar skriva några rader sen men just nu är det verkligen bara försöka andas som gäller.

2 gillningar

Kärlek suger. Det suger så extra jävla hårt när man ser någon man tycker om få känslor för någon annan.

Jag beklagar din födelsedagspresent och julklapp. Min julklapp var tystnad och min födelsedagspresent blev att jag måste försöka släppa nu. Mitt hjärta är trasigt.

Jag håller tummarna för det nya <3

2 gillningar

Tack för gratulationerna. Dina ord värme mig igår.

Jag håller med om att viljan att försöka, söka hjälp och en förståelse finns. Men det kanske inte räcker. Jag har nog definitivt haft ”rosa glasögon” och att de senaste mötena gett mig mer förhoppningar än jag borde ha fått.

Det är så svårt att fokusera på sig själv när man vill fokusera framåt och på oss. Jag har levt med denna man i en väldigt djup tvåsamhet där vi verkligen delat alla tankar och problem. Att inleda som vänner har också gjort att vi känna att det varit så naturligt att dela så jag tror ärligt talat att jag nu har svårast för att inte längre FÅ/kunna dela saker/problem/positiva händelser. Jag vill ju bara berätta allt för honom, hela tiden.

Ja, jag fick verkligen känna på par-terapin som någonting kämpigt. Han medgav igår att han vill fortsätta gå… Jag är mer kluven nu. Han är precis som du där, ”introvert”, och ”analytisk” och behöver ibland tid att smälta och processa. Jag vill ha svar NU och det är där vi varit kassa på att kommunicera och hitta en bra balans som funkar för båda. Han uttryckte för mig igår att han ju sagt mycket positivt som att han VILL försöka BLI VÄNNER osv men att jag då menar på att terapeuten inte tog vidare på det, inte lyssnade, utan bara ville “separera oss” då vi behöver tid isär.

Kram.

2 gillningar

En uppdatering från födelsedagsmiddagen som jag kanske inte borde ha gått på för jag var nog inte redo…
Det blev verkligen inte bra igår. Ingenting blev bra. Vad som kunde ha varit en mysig och trevlig middag blev jobbigt, fyllt med tårar och bara konstigt. Jag försökte vara positiv men gled snabbt in på jobbiga frågor och han ville helst inte prata/svara och bad att vi skulle låta bli och fokusera på middagen. Men jag pressade och blev istället ifrågasättande om varför vi ens spenderade denna specifika dag ihop. Jag drack två glas (vilket är alldeles för mycket då jag gått ner 10kg på 1,5 månad pga detta) så jag blev nog tyvärr lite full och vågade då också utmana honom MER. När jag bara borde tagit ett steg tillbaka och försökt slappna av och njuta av den fina kvällen vi fick tillsammans.

Jag minns tyvärr inte allt som sas. Tvärtom känns det som en enda stor och rörig dimma. Men vi pratade och han svarade som vanligt på allt jag frågade. Jag försökte stundtals hitta tillbaka och prata om bra minnen och det positiva med vår relation. Men då hamnade jag så lätt i tårar istället och sörjde att vi inte längre skulle vara vi, så allt blev bara tyst och kallt.

Jag sa någon gång om mig själv att “jag är så fin ikväll och du kan inte ens ge mig en komplimang på min födelsedag” och fick som svar att “du är otroligt fin men jag vill inte säga sånt just nu. Jag vill att vi ska försöka bli vänner först och ta en PAUS från OSS. För nu. Vi kanske kan bli goda vänner och komma vidare därifrån men vi måste bli VÄNNER FÖRST”. X sa att han vill känna att vi kan sitta tillsammans och ha kul och att han vill tänka herregud den där tjejen är fantastisk och så intressant. Såsom han gjorde i början av vår relation. När han var nyfiken på mig. Men för att komma dit tror han på att vi behöver ha en vänskapsrelation först där jag inte hugger på ord eller förväntar mig A eller B när han säger C. Han vill väl att jag ska acceptera läget och inte längre kunna skylla på det förgångna. Det som varit har varit. Det som kan hända finns i framtiden men då måste JAG släppa taget.

Jag kommer inte ihåg vad som sas under kvällen tyvärr utan mer att det var en pågående panik i hela mig över att kvällen snart skulle ta slut. Det gjorde att jag stressade, skyndade mig in på förbjudet område och hade ångest. Jag frågade om jobbresan till stockholm och om jag kunde packa på fredag när han är där. Han svarade ja, och erkände att han skulle stanna kvar en dag extra och träffa vänner. Vilka vänner?! Vem är DU? Vem har du blivit? Frågade jag då han aldrig umgick med folk eller ens nämnde dessa under våra 6 år. Spelvänner, onlinevänner som han ville passa på att ta några öl med. Och då blev jag ledsen och erkände att det är jättebra att du gör saker men jag känner ju inte att du är ledsen över oss överhuvudtaget? Då sa han att han självklart är det - men att han måste fortsätta sysselsätta sig och leva. Jag gör att jag låter som en idiot men saken hör till att X gärna stänger av när det blir tufft. Han erkände för terapeuten att han enbart låtit sig riktigt gråta och känna en gång sedan han gjorde slut med mig. Jag tänker bara att det är sorgligt att våra 6 år bara ska slätas över och det är ju min osäker som spökar. För han säger ju att han ÄR ledsen. Men jag är liksom döende och då blir jag mer ledsen när han lever livet och renoverar badrum, har nyårsfirande och hittar nya vänner i varje stad… han var ju aldrig så med mig? Trots att jag gärna är en person som träffar andra så var alltid jag drivande i de frågorna.

Jag sa tillslut att jag accepterar att “jag måste gå vidare, du vill ju inte detta mer”. X sa då att jag verkligen INTE lyssnar på honom och att detta är ett stort problem. Han menar att jag inte accepterar att han säger som exempel jag älskar dig och menar det eller “jag saknar dig” men att det faktiskt är så enkelt med honom. Allt han säger är sant. Men att JAG behöver “mer” och då börjar tänka en massa saker som att “han säger bara så”… Eller om han inte förklarar mer ingående så börjar jag rita upp egna scenarier? Det kanske är så och ytterligare en anledning varför jag tänker att par-terapi och kommunikation är bra. och JA, jag måste försöka lyssna bättre och ta honom mer på orden framöver.

Enligt honom måste vi verkligen ta en break och se om vi kan börja om. Då började jag berätta att jag hade förväntat mig att kvällen skulle bli annorlunda, att jag ju hoppats på annat och att jag fortfarande älskade honom så mycket och inte kunde sluta vara ledsen och sörja. Han sa att han också sörjer men verkligen försöker hitta tillbaka till sig själv och leva igen och att JAG OCKSÅ BORDE DET. “Det är DET som kan göra att vi hittar tillbaka. Men jag FÖRSTÅR att du behöver mycket mer tid och att allt är jobbigt, men DU måste förstå att även JAG har det jobbigt”. Jag sa då att jag inte vet hur jag ska släppa taget och att jag verkligen önskar att jag kunde det. Då tog han min hand och höll fast i den. Han släppte inte och sa tillslut du är så fin, du är så himla fin. Sedan skulle han säga något mer men så kom notan och vi blev avbrutna.

Han sa iallafall att han tyckte bättre om att vi börjat prata än när vi inte pratade alls. Han vill ha en relation. Om inte annat så för hunden. Han gick med på att underlätta för mig och vill ta hand om hunden en gång i veckan. Jag frågade hur det skulle kännas att se mig 2 gånger i veckan och HUR vi ska göra överlämningarna för att han ju samtidigt behöver tid ifrån mig. Så vi ska väl bara lämna över kopplet i början och så småningom kanske vi kan prata lite mer… Först om hunden men så småningom om annat och kanske börja umgås. Det känns iallafall bra att han vill testa att ha hunden så att jag får lite hjälp med det.

Jag sa när middagen var slut att vi borde ha bowlat istället för att slippa sitta tysta och stirra på varandra. När vi var klara med middagen sa han självklart ska vi bowla, så då gick vi till vårt gamla ställe och hade KUL. Vi bowlade, drack en öl till, skrattade, dansade fuldans och jag ville bara krama och kyssa honom hela tiden. När jag förlorade så sa han “vi skulle gått hem och lekt med den rosa fluff-smekpinne-grejen istället” vilket var det vi gjorde i lördags när det ena ledde till det andra och vi nästan hade sex jag skrattade och sa ja det var precis vad jag ville på min födelsedag (och menade det)… Vi fick i alla fall en bra avslutning på en dyster middag så jag är glad att vi bowlade och även han sa “detta känns skönt, att det känns som det blev lite bättre stämning eller hur?”.

Jag sa utanför när vi var klara att “du hann aldrig avsluta det du ville på restaurangen, när du höll min hand, precis när jag sa att jag måste släppa dig” och han sa att han tyvärr inte längre kom ihåg. Han frågade om han skulle följa mig till bussen men jag sa att jag skulle gå hem. Då frågade han om han skulle gå med pga fulla idioter överallt, men jag stod på mig och sa “nej, gör nu som terapeuten sa och gör det DU VILL”… då sa han “kom nu så går vi” men även fast jag blev glad att han ville, så stod jag kvar ändå (jag är verkligen SÄMST på att lyssna på honom) och sa nej för du vill ju egentligen inte det, eller hur? Och när vi stått en stund så var jag där igen och sa “eller hur? du vill ju egentligen inte följa mig hem”… Jag började gråta igen och han försökte säga någonting men tillslut så sa jag “jag måste släppa dig nu, jag måste gå vidare, tack för ikväll, tack för middagen, att du följde med och bowlande, tack att jag får låna bilen imorgon, att jag får packa när du är i Stockholm denna helgen och tack för att du tar hunden en gång i veckan framöver, ha en jättefin och rolig resa” och han böjde sig fram för en kram men jag sa jag kan inte och sedan gick vi åt varsitt håll. Jag stannade i backen med sprutande tårar och såg honom gå mot sig. Vad jag såg så vände han sig aldrig om.

I morse skrev jag ett sms: som han inte svarat på än

Förlåt för igår och att det blev så fel. Jag ville bara vara glad och ha kul men jag är inte där.
Jag är verkligen så ledsen över allting mellan oss och jag älskar dig så mycket. Men jag förstår att jag måste börja försöka släppa taget nu. Jag måste lyssna på va du vill och försöka sluta älska dig. Jag vet inte vad jag behöver för att komma dit men jag kan inte längre gå och vänta på dig eller hoppas att du ska ändra dig.
Jag hoppas du får det kul och underbart i Stockholm. Förlåt igen.

En del av mig tänker att jag borde börja lyssna på honom och verkligen lita på hans ord. Han säger att han sörjer, saknar, vill jobba på en vänskap och att han har känslorna kvar. Men samtidigt så har dumma lilla jag extremt mycket katastroftänkt och känslor nu som gör det svårt att lita på. Det känns som att han försöker säga till mig att chansen är där men då vill han fortsätta se förändringar från min och sin sida. Dels att jag jobbar på min depression och Mina övergrepp och bara blir en lyckligare och mer självständig person. Han förtjänar det och jag förtjänar att bli mer trygg och glad.

Mitt hjärta är så trasigt.

1 gillning

Jag känner igen mig lite i din personlighet och funderar lite på din/ålder. Det är inte viktigt men jag tror att du behöver lära dig mer om dig själv och självkontroll.

Har inte läst alla detaljer men generellt är nog att du inte ska träffa honom när du inte mår bra med dig själv. Förmodligen blir du mer attraktiv för honom om du inte är så ”needy” och pushig. För när du är sådan så börjar han backa…. Och backa… och du pushar vidare….

Du pushar och försöker få honom att agera på ett sätt som inte är han. När han inte gör det så gör du (precis som jag), du drar slutsatser och stressar upp dig själv, med tankar som kanske inte ens är korrekta och så mår du ännu sämre.

Jag tror att du behöver egen terapi och sedan fundera på vad du vill och vad du mår bra av och om kanske en annan person/personlighet passar dig bättre.

1 gillning

Det gör ont när knoppar brister…

Får nästan dåligt samvete att jag ”föreslog” att gå på födelsedagsmiddagen och ”ta den för vad det är”… samt att möjligen prata om ert samtal i par-terapin…

I och med att du själv kanske medger och känner att det varit lite (mycket) ”rosa glasögon” vid era senaste ”helg-träffar” och du upplevde det som att ni tog steg i rätt riktning, så tänker jag nog att du bör ta av dig dessa och lägga de i glasögon-fodralet ett tag. För din egen skull (!).

Som många skriver, ta hand om dig själv först och främst i detta nu.

Det känns onekligen som att du och din ex-sambo (ja, jag skriver ex, för han har ju de facto avbrutit ert förhållande i november 2022, du flyttade ut, även om du skrev ”flydde”) befinner er på olika platser i detta nu. Du tänker kärlek och ”nystart” medan ditt ex, möjligen, tänker vänskap i framtiden.

Men givet att ni är olika, har lite svårt med kommunikationen så tror att detta stjälper er båda just nu. Samt att just nu så känns det som att du ”faller” lite ”hårdare” än vad ditt ex gör just i detta nu.

Du önskar kärlek och umgänge och framtid här och nu, ditt ex önskar avstånd och tid, och möjlig framtida vänskap.

Får känslan av att ni inte pratar samma språk, och ni lyssnar inte på varandra, och tyvärr kanske det har att göra med att ni inte vill samma sak, eller ser samma ”mål-bild”.

Tycker att du skall vara aktsam om dig själv just nu.

Man kan sörja på olika sätt, du har ditt, ditt ex har sitt.

Ni var isär i två månader, radiotystnad, du var själv under jul-och nyår. Sen en helg-träff som var sisådär med pikar åt olika håll. Därefter en mer samlad träff, och därefter en mer ”rosa” träff.

Men jag kan få en känsla av ”mjuk-landning” här, från ditt ex sida… vilket kanske inte gynnar dig i detta nu, för du läser in för mycket, vill för mycket, för snabbt.

Skrik, gråt, om vartannat, men sätt fokus på dig själv.

3 gillningar

Hej @Lisa0987 jag är 33 år. Vi var sambos i 5 år och vänner i 6.

Jag håller med om självkontroll och verkligen om det du skriver. Jag vet att jag har noll självkänsla och det påverkar ju mig negativt och gör att jag har svårt att lita på andra i relationer. Visst kan man skylla på depression, att jag varit med om övergrepp och våldtäkt och haft x antal destruktiva förhållanden innan detta… Men det är ändå helt sant i att jag bara kan förändra mig själv och försöka få bättre självkänsla och självkontroll.

Ja. Han är jätteattraherad av mig och är det fortfarande. när vi tittar på varandra är det sån elektricitet att vi nästan lyfter… det gjorde ju också att vi nästan föll dit förra helgen. Men han har alltid varit extremt attraherad av mig och att min sexlust av och till försvunnit har såklart varit ett stort problemområde. Men du har rätt. Han vill inte ha en deprimerad, needy tjej efter 5 år.

“Du drar slutsatser och stressar upp dig själv, med tankar som kanske inte ens är korrekta och så mår du ännu sämre” exakt. Hur är det för dig @Lisa0987 eftersom du känner igen dig. Har du lyckats med dina relationer? Lyckats ta dig framåt trots att du är lik mig… kan man lyckas?

Han ville att jag skulle gå i terapi från början men jag var ju lycklig i relationen och såg aldrig mina behov som jätteallvarliga eller var bara inte redo. Nu går jag. Och vi har börjat i Familjerådgivning.

Kram.

1 gillning

Går du i egen terapi?
Tror du skulle må bra av det.
Det går inte att göra andra till sina lyckopiller.
Hur andra behandlat dig är inte ditt fel, det säger allt om dem och deras människosyn, det säger inget om dig, om vem och vad du är.

Jag förstår att det inte är lätt och du har lång väg dit men jättebra att du har hund.
Den älskar dig precis som du är. Du måste kunna se dig själv i ögonen och känna att du är värd att älskas för den du är.

Du måste känna dig trygg i och trivas i ditt eget sällskap.
Du är en unik varelse. Ingen som du har funnits före dig, ingen som du kommer att finnas efter dig.
Du har ett egenvärde i dig själv i och med att du är.
Du är värd respekt och hänsyn.
De som varit respekt- och hänsynslösa är inte värda det.

Bygg upp dig själv med promenader. Utveckla det du kan och prova på något nytt som du är nyfiken att lära dig så du upptäcker att du kan mer än du tror.

2 gillningar