Ditt inlägg var lite otydligt, så jag är inte helt säker på hur du menade. Som jag uppfattat det, så ser du förhållanden som något jämlikt och något som följer ett mönster. Det stämmer ju inte riktigt.
Visst - det “normala” är att två personer blir förälskade och går in i ett förhållande. Sedan kan de utvecklas åt olika håll. Eller upptäcka att de egentligen inte passar i hop. Eller börja reta sig på den andras egenheter. Något i den stilen. Evinnerliga gräl som båda bidrar till. Är det den typen av förhållanden du tänker på?
Något du missar där, är att alla inte startar ett förhållande med att vara lyckligt förälskad. Det finns kvinnor, som gifter sig för pengarnas skull. Kärleken i hennes ögon gäller hans pengar och inte honom själv. Hans enda värde ligger i pengarna.
Det finns män som vill ha ett bekvämt hem, ett par barn och någon som sköter hushållet. Därför gifter han sig med en naiv kvinna, som tror på hans kärleksförklaringar.
Den här sortens människor trycker ned sina respektive så att de inte ska börja ställa jobbiga krav eller inbilla sig att de har något värde i sig själva. Psykisk misshandel är vanligt, och i bland övergår det i fysisk misshandel. Den svagare parten får varje dag höra att allt dåligt som händer och allt som går fel, är hans/hennes fel. Han/hon ifrågasätter sig själv och tar på sig skulden för grälen, för partnerns beteende, för dammtussar, sjukdomar och stopp i avloppet.
När någon i ett sådant här förhållande till slut vågar berätta lite om hur hon/han har det, så är det onödigt grymt att genast ställa sig på den andra partens sida och leta fel på den som berättar.
Inte ofta, nej, men det är inte sällsynt heller. Om en 30-åring skriver om hur jobbigt det är att vara blind, så ifrågasätter vi inte hans blindhet bara för att det “normala” är att ha fullgod syn i den åldern. Eller hur?
Män och kvinnor som lever med en översittare till partner, de bryts ner. Ifrågasätter sig själva hela tiden, blir förvirrade och osäkra på vad som är sant och normalt. För att hitta svar, så söker de sig till olika forum. Psykologforum kanske, efter att ha kallats galen av sin partner många gånger. Jourhavande Präst, eftersom obehagliga självmordstankar börjat dyka upp. Familjeforum där man kan ställa frågor om relationer, skilsmässoforum. De blir överrepresenterade på den här typen av forum, eftersom människor i “normala” relationer inte behöver ställa alla dessa frågor till främlingar på nätet.
Det svar du ger de här människorna, är “Ta en titt på vilka fel du själv gör och hur du bidragit till ert dåliga förhållande. Vad gör du mot din partner som får partnern att bete sig så där?”
I mitt fall hade jag redan frågat mig själv samma sak i 25 år och hade betraktat ett sådant bemötande som ett slag i ansiktet.
Den här meningen säger allt. Den här reaktionen är varken normal eller o.k. Ingen normalt kännande och mogen människa säger så till sin partner. Sluta ursäkta honom och lämna…eller gör ett försök åtminstone… det kommer att bli tufft.
Såklart är det där bara ett utdrag från hela senariot. Men det var ändå kontentan på något sätt. Jag blev så ställd över hur han/man kan tycka att det är okey att uttrycka en sådan sak på ett sådant sätt. Hur än situationen är. Men det är många gånger så hos oss. Han pratar/agerar helt utan filter. Jag har många gånger undrat, vad gör att det här människan tycker att han kan vara ganska skoningslös i sina uttryck och tro att jag ska ta det. Det måste ju vara jag som är dålig på att sätta gränser så han hela tiden försöker förstå vart dem går.
Efter många dagars funderande och ältande landar jag nog i att, det spelar faktiskt ingen roll vems fel det är, för kontentan är att det är fel och blir fel hela tiden.
Jätte jobbig samtal att behöva ta, men ska försöka hålla mig till att, jag inte mår bra i den här relationen helt oberoende av varför och att jag vill att vi separera omgående. Får tacka något från ovan för att jag har boende och han lika så, då han aldrig gjort sig av med något som han hade tidigare. Så det finns förutsättningarna för att få till en separation på ett kanske vettigt sätt.
Hur mycket man än tycker om varandra fungerar man inte tillsammans och det blir en negativ spiral som drar ner en eller båda är det klokast att bryta hur känslomässigt jobbigt det än är. I längden är det ändå bäst. Man ska inte mestadels må dåligt eller känna sig likgiltigt i ett parförhållande.
Men att man har ett empatiskt filter på för de människor som står en nära är väl inte något konstigt.
Jag kan tycka min mamma beter sig som en egoistiskt martyr ibland men det är inte de orden jag väljer att framföra… utan mer, - jag skulle önska att du uttrycker om du känner dig stressad och missnöjd över något, kanske jag kan hjälpa till med något för att underlätta för dig… typ! Det är det jag menar med filter, det måste passera ”gå” däruppe. Eller!?!
Jag tycker har man tappat den biten mot något så är det respekt och ödmjukhet man har tappat vilket för mig är ett par viktiga ingredienser i kärlek och relationer.
Jag tycker jag har uttryckt att får vi inte till en förändring i sättet vi har diskussioner/konflikter så vill jag inte vara kvar i denna relation. Exakt så.
I det har jag också framfört vilka delar jag ska jobba på och vilka delar jag tycker han ska jobba på. Vi var eniga i båda delar… sen tar det tyvärr en vecka så är det borta och nästa diskussion/dialog/konflikt, kalla det vad man vill så är det tillbaka. Även fast jag i den stunden påminner om vad vi sa och vad vi enades i att vi skulle tänka på.
Han kommer inte ur sin tankebana och jag står stadigt till en viss gräns tills jag blir helt tokig! Och jag är så trött på att skämmas över mitt eget beteende. Jag vill inte hamna där, jag vill inte stå som en galen människa. Jag är inte en galen människa, lätt till känslor, ja! Lätt att ta kritik för hårt, ja! Lätt att bli frustrerad, ja! Men jag kan också be om en paus. Där slår det oftast slint för honom, han antingen pausar och kommer aldrig tillbaka till dialogen eller så kör han på med alla personangrepp, snurrar runt ord, ta över hela dialogen så att det handlar om mig, hur man än började.
Om jag bara kunde prata på ett annat sätt.
Jag ska lära mig att vara förstående.
Jag ska lära mig att mer uppskattande.
Jag ska lära mig vara mer nöjd - hans ord, du kanske inte kan vara nöjd, du kanske är en missnöjd person! Jag tror inte det går att göra dig nöjd. - men herregud vem vill vara med någon som aldrig är nöjd bara är missnöjd, är missunnsam och otacksam.
Jag får ge upp helt enkelt. Han kommer tycka att jag är ett ont monster som väljer att separera . Han kommer aldrig komma till självinsikt och jag kommer få leva med att han tycker att det är mitt fel att relationen var som den var.
Jag har gjort det här förut för många år sedan från min förra ännu längre relation. Det är så det kommer att vara kanske för alltid. Min ex man har aldrig erkänt att han kunde gjort annorlunda men han har uttryckt i efterhand att det inte är många som kunde gjort det jag gjorde under vår relation. Tog barn på heltid, heltidsjobb, allt i hemmet och en man som jobbade 12h per dygn. Det var väl hans sätt att säga att ja du fick kanske stå ut med för mycket…
Så länge vi inte bråkar om gemensamt barn så kan jag ta all skit. Det finns tyvärr en liten läskig tanke som slår mig och det är att han skulle kunna bli hämndlysten, han kan ha de tendenserna. Och har också uttryckt att man kanske inte kan separera på ett bra sätt, därför är det bra att skriva samboavtal mm. Medan jag har sagt att det är väl klart man kan separera på ett vettigt sätt. Det gör man bara!! Det finns inget annat för mig!
Så vi får se om han kör fult, med hus, barn och annat som ska delas upp och komma överens om.
Tailor, har du läst tråden?
Har du någon som helst läsförståelse?
Säg vad är det hon inte har provat?
Säg när du har läst detta, vad ska hon göra? På vilket sätt ska hon “låsa upp” när han helt och hållet saknar vilja att förstå och hon dräneras totalt?
Tycker du utifrån det du läst att det känns som att han är angelägen om att få det att fungera?
Känns det som att han är intressrad av att göra de förändringar han behöver göra? Att han visar en lyhördhet mot henne och en vilja att arbeta på deras relation?
I det som hon skriver att det är hon som varit drivande känns det spontant för mig att han tycker det är trevligt att ha en beuvdrarinna men gör allt för att slippa från besvär och trycker ner henne när hon vill ha hjälp eller diskutera något.
Jag skulle säga att hon har gjort vad hon har kunnat för att få relationen att fungera men hon har fått ro ensam och när hon har bett honom har han rott i otakt för få henne att åter ro allt ensam.
Så säg mig då, på vilket sätt ska hon låsa upp honom när han på allt sätt visar att han inte är intresserad av att arbeta på relationen?
Det är han som har nyckeln och ska visa henne att han har en vilja att samarbeta för att få det att fungera. Det räcker inte med att det bara är hon som ska ge avkall på sitt och anpassa sig efter honom.
Känns som en väldigt svår fråga och abstrakt. Om jag kunde få en man som vågar stå stadigt när jag inte är på topp. Om jag kunde har en partner som kan bemöta utan att först värdera. Om jag kunde få en partner som kunde ta och ge kritik.
Fanns den magiska ”nyckeln” så JA absolut.
Men det är ju inte den partnern jag har, det är väl det man fastnar i, om bara, om det kunde, om, många om.
Jag har en en partner som inte kan kommunicera, av tusen olika anledningar. Jag har en partner som behöver kännas sig väldigt trygg för att kunna ta beslut. Jag har en partner som har svårt för förändring, i allt. Jag har en partner som inte kan bryta mönster eller tankebanor.
Och den människan kan jag inte leva med i en relation. Ska man behöva ändra någon eller sig själv för att få det att fungera. Såklrt kompromiss och förhoppningvis utveckling. Men ändra. Nej, jag tycker nog inte det. Jag vill ju att min partner ska tycka jag är fantastiskt som jag är och jag vill tycka desamma.
Tailor, det är sak samma hur stort intresse hon har om hans intresse är nicht, nada, zero noll, intet.
Synd att fina Masais tråd “Skiljas från någon som inte mår bra” är raderad.
När en har gjort allt - jag menar totalt allt - i en makt att nå fram utan att lyckas är det faktiskt inte hos den som vill lämna intresset saknas utan hos den som inte vill eller kan lyssna in sin partner, som inte har förmågan eller intresse av att få relationen att fungera.
Det är inte alltid bristande vilja eller förmåga hos den som lämnar som är problemet utan det är den som blir lämnad som är ovillig eller oförmögen att ta till sig vad partnern känner och önskar och göra de förändringar och arbete som krävs.
Min partner har när tidigare relation avslutades gjort som du nämnde , läst många självhjälpsböcker. Gått i terapi och andra själsliga kurser.
Jag träffade denna man med väldigt öppna ögon för att jag inte ville hamna ytterligare i en relation där man inte kan kommunicera eller där maktkamper är essensen i alla konflikter. Han utgav sig för att ha jobbat med just dessa saker tagit lärdom från andra relationer.
Den mannen som jag är i relation med nu är inte det han utgav sig för att vara. Ibland har han faktiskt uttryckt det rakt ut - det där sa jag ju bara, så som man gör i början.
Men va! Nej så gör man inte.
Jag har en lång bit kvar, är inte där jag skulle önska att jag var som människa, tyvärr känns det som jag backat i utveckling under dessa år.
Tailor, läs nedanstående utdrag och svara sedan på frågan om du ser en man som aktivt söker upp självhjälpskurser, tittar på länkar, lägger ner möda och vilja på att förstå och få till en fungerande relation.
Jag kan inte se en man som är rädd om sin partner, sin relation, jag kan inte föreställa mig att han söker hjälp och skulle göra allt i sin makt för att få relationen att fungera, tvärtom läser jag in psykisk misshandel och en förtvivlad kvinna som gjort allt hon har förmått och bara mötts av ovilja.
Det är väldigt vanligt bland den här typen av människor. De låtsas vara på ett sätt som passar den andra. När de väl har snärjt in den andra i samboskap, äktenskap och kanske t o m föräldraskap, då slutar de låtsas.
Många i din situation går runt i åratal och tror att det de såg från början var det äkta och riktiga. Den där förskräckliga människan de nu ser, har bara en dålig dag - igen och igen och igen … Snart kommer de säkert att hitta den “magiska nyckeln” som ska få fram den äkta och riktiga personen de en gång blev förälskade i!
Än är inte den sista idioten född.
Fagra ord, fagra löften för att få någon på kroken och sedan lita på dens kärlek och lojalitet medan man själv får hålla på med sitt som förut. Nej, så gör man absolut inte.
Det är min nuvarande.
Då tyckte jag det speglade en mognare man som tagit sig tid för självreflektion.
Allt känns så runt flippat. Han menar ju gång på gång att det är jag som får fram det här hos honom. Att det är jag som är svår att leva med, att han behöver trippa på tå för mitt humör att jag bara klagar, att jag aldrig är nöjd alltid otacksam, aldrig glad.
Man skulle ju kunna tro att min reaktion beror på en man som är grinig och tjurig, klagar och kontrollerar. Men så är det inte, han klagar aldrig säger aldrig något om något faktiskt. Han är inte aggressiv, visst i bråk men mer en nedtryckt ilska, en sådan som pyr. Han är nöjd med allt förutom att jag inte är nöjd. Så länge vi gör allt i hans tempo och han inte blir ifrågasatt eller kritiserad så är allt toppen för honom.
Jag kokar, är så himla frustrerad hela tiden.
Det har gått så långt att jag läser på om jag är den som misshandlar. Tänkt om det är så, jag kanske är så labil och nedtryckande och bara projicerar hela tiden.
