Kan man kalla detta kommunikation? Separera?

Hej

Jag behöver hjälp med att reda i detta.

Jag vill separera från min sambo men det känns som ett misslyckande.

Jag tycker vi har haft en destruktiv relation från start, en mer subtil destruktivitet. Hade redan från start en magkänsla av att han var nyckfull i sitt beteende och agerande.

Han var snabb in i relationen men skickade mycket dubbla budskap, med allt in för att sedan backa och krav ställa. Vi har haft många konstiga diskussioner genom åren och gräl. Allt från att han tycker jag är otacksam och missunnsam till labil och aggressiv. Oftast kommer dessa kommentarer när jag vill ta upp något som jag tycker vi ska enas kring. Om det handlat om tvätt och städning eller om hur vi ska ha vår ekonomi.

Alla vår diskussioner slutar alltid med att vi diskuterar kring hur vi diskuterar, aldrig sakfrågan, den undan kommer han alltid.

Det är ett väldigt tydligt mönster hur dessa går till.

Jag tar upp något:

  1. Suck och stön, himla med ögonen.
  • Jag blir direkt frustrerad, men försätter med att lägga fram sakfrågan.
  1. Han vill ha mer information, detaljer, gärna exempel för att han ska förstå.
  • Jag dras med i detta, förklarar ger detaljer och exempel. Nu fastnar vi oftast i att vi ska enas kring detaljerna och förklaringen. Detta kan ta väldigt mycket energi, ibland lyckas jag hålla mig till sakfrågan och komma vidare från detta. Men många gånger så är jag nu så upprörd att jag lämnar denna diskussion. Om jag kommer vidare så följer nästa steg.
  1. Varför är du aldrig nöjd “vad är det nu som är problemet”
  • Jag blir kränkt och ännu mer frustrerad, börjar om genom att lägga upp sakfrågan igen och återigen ge alla detaljer och info enligt tidigare steg, här måste vi nå konsensus om att min sakfråga är berättigad. Nu är jag riktigt frustrerad.
  1. Du är så aggressiv “det går inte att prata med dig”
  • Nu fastar vi igen i att jag måste dra hela saken igen, sakfrågan och också varför jag har blivit upprörd, alltså hur jag inte blir bemött genom hans beteende i steg 1-3 att det är detta som gör mig upprörd. Även detta är ett steg som ska enas i…
  1. Om du skulle kunna prata med mig på ett annat sätt så skulle jag kunna lyssna.
  • Jag går igenom, att jag började inte aggressivt och frustrerat och att jag verkligen försökte ta upp diskussionen på ett bra sätt och i ett bra läge. Nu är jag helt slut och upprörd. Vi har fortfarande inte tagit i sakfrågan. Oftast här är jag i upplösningstillstånd.
  1. Jag vill bara göra dig nöjd, säg vad jag ska göra?
  • Nu kan vi kanske ta en dialog om varför dialogen eskalerade, sakfrågan kanske vi tar nu, Han slätar och är medgörlig. Jag ber om kommunikation och att hans sätt gör det omöjligt att ha kommunikation som ger utveckling. Han lovar att bättra sig. Inget händer. Samma sak nästa gång.

Nu efter 6 år med samma mönster. Är jag helt slut. Jag tror inte att detta kommer ändras och jag har inte förmågan att ändra på mer själv. Jag vill separera men har svårt lita på min egen känsla.

Kan detta bli bra, hur vet man det?

1 gillning

Syster.
Svaret vet du innerst inne redan.
What you see is what you get.
Take it as it is or leave it.

1 gillning

Tack för fin input! Jag har själv gått i väldigt mycket terapi vid en tidigare separation. Man kan ju undra varför jag ändå är i en relation igen som är helt kommunikationslös där jag inte blir sedd eller hörd. Har nog velat väldigt länge i, är det jag? vad gör jag som framkallar detta? vad kan jag göra för att undvika denna reaktion?

Till bakgrund är också att jag har en ADHD diagnos som gör att man ibland är osäker på sina reaktioner och responser.

Vi är nu i ett läge där jag återigen har lyft att vi har problem och skickat en del länkar och annat för att han också ska se och få koll på vårt mönster.

Ingen respons. Han pratar på som vanligt om ditt och datt. Det känns nästan overkligt. Faktiskt!

4 gillningar

Det där föraktet är nog redan här. Känner mig hemsk som människa, det är ju jag som föraktar och utsätter en annan person för det.

Har hamnat i en sån dålig spiral, det är nu jag som hård, kall och avståndstagande.

Så han får ju rätt i sin sak på sätt å vis. Jag är aggressiv, labil, missunsamm och aldrig nöjd och glad.

Det blir på något sätt min egen självbild och därför blir jag ifrågasättande till mitt agerande och uppfattande av situationen.

Känner mig förvirrad helt enkelt. Vad är ”jag” och vad är en reaktion på hans beteende.

3 gillningar

Syster.
Mitt x tog fram mina sämsta sidor.
Ingen av oss trivdes.
Antingen tog jag i med hårdhanskarna och körde över henne - d v s styrde upp hemmet så jag fick ha det som jag ville - eller så lät jag ha det som hon ville och då otrivdes jag

Vissa är vi inte kompatibla med.
Som jag behandlade mitt x under tiden vi var gifta skulle jag inte göra mot någon annan

Vi har alla en dr Jekyll och mr Hyde i oss. Serumet som plockar fram den osympatiske Hydetypen är vissa personlighetstyper.

Ja, syster, du är sån, d v s du har sådana sidor hos dig och han tar fram dem hos dig.

Ibland satsar vi på fel häst och då, kära syster, är det ett än större misslyckande att stanna i en dysfunktionell relation - för bådas skull.

Bryt upp så snart som möjligt och ge er båda en möjlighet att komma vidare så snart som möjligt. Det är ett slöseri med bådas er tid och energi att stanna längre än nödvändigt. Ni kommer inte att få det bättre än ni har det och då är det ett större misstag och misslyckande att stanna.

En klok general inser när det är dags att retirera, en klok pokerspelare när det är dags att dra sig ur.

1 gillning

Det tror jag absolut att det kan, om ni båda vill och är beredda att öppet diskutera era kommunikationsproblem tillsammans med någon som kan guida er i ert sätt att prata med och till varandra. Förmodligen kommer även annat att komma upp till ytan och med en bra samtalsledare så kan det bli riktigt bra, men det kräver som sagt att ni båda två är villiga att lägga ner er själ och inte använder detta som en smyganledning för att lämna relationen.

Inget fel med det iof, men då bör den som ev vill det vara öppen med det och inte låta den andra kämpa för ingenting.

Börja med att beställa tid på familjerådgivningen, gratis men förmodligen lite väntetid så här efter alla mysiga familjehelger :sweat_smile: :v:

2 gillningar

Vi har varit hos olika terapeuter under åren. Då löser sig oftast det som har krisat för den stunden. Men det som känns oroligt är att vi inte kan lösa något utan en medlare. Där har vi på 6 år inte kommit någon vart faktiskt.

De tiotal gånger vi varit hos en terapeut tillsammans så har som sagt saker lösts, men verktyg som vi fått känns det inte som min sambo använder utanför samtalsrummet, utan han faller snabbt tillbaka i samma mönster.

Jag har gått själv till terapeut och vet om min anknytningsproblematik, jag vet vad som kommer trigga mig till att ta avstånd och stänga ner. Jag har verkligen försökt vara öppen och tydlig med vad som kommer slå åt fel håll för mig. Tillit är min akilleshäl, och då handlar det verkligen om nyckfullt beteende, att inte finnas där när det krisar mm. Att han ofta går på mig om att jag är labil och olycklig person (som ett personlighetsdrag) är super svårt för mig. Det triggar något enormt. Min tolkning är = jag duger inte om jag inte är glad/rolig och framförallt kravlös. (atypiskt medberoende drag)

Tyvärr kan jag hamna i att då testa partner och när partner misslyckad har jag bekräftat min egen tes. Därav behöver jag som nu, få lite hjälp att sortera och objektivitet.

Tacksam för att ni tar er tid :pray:

4 gillningar

Syster.

Vi gick i två omgångar till familjerådgivningen, en gång i den stad vi bodde i då, en i den dit vi flyttade. Efter ett år gav de upp och sa att vi inte kom någonstans.

En omgång var vi till familjeteamet som då hade begränsat det till 5 träffar :rofl:

Enda gångerna vi kunde tala med varandra var vid de tillfällena. Samtalsledarna kom med förslag, gav oss hemläxor men vi föll tillbaks i gamla mönster.

Man är inte en dålig person för att man inte orkar leva i en dysfunktionell relation. Ska det kunna gå att åtgärda måste a) båda vilja b) båda vara beredda att göra sin del c) ha förmågan att göra det.

Saknas en eller alla tre är det dödsdömt att få till en förändring.

Utifrån hur du beskriver situationen får du antingen ha det som det är eller lämna. Båda är ett misslyckande men i vilket av dem gör man minst våld på sig sig själv och är mest ärlig och schysst mot sin partner?

3 gillningar

Okej… så vad exakt är det du tycker att du behöver i form av “objektivitet”?

Medhåll att det förmodligen är hopplöst, lika bra att ni skiljer er? Eller att vi “objektivt” ska bedöma din version av hur du upplever att det går till och ta ställning emot din sambo? Objektivitet kräver att båda sidor blir hörda, det är liksom grunden för att undvika subjektivitet.

Kanske behöver du då jobba mer med dig själv… så att du så småningom kan låta bli att bli triggad, ta avstånd, stänga ner, testa på det sätt du har för vana att göra? På samma sätt som han behöver jobba med sig och sitt, men kanske på var sitt håll då?

För en utomstående så låter det ju onekligen som att professionell hjälp/guidning vore guld då ni verkar ha en inpräntad negativ förförståelse gentemot varandra, båda två och sen kör ni bara på i samma hjulspår gång efter gång.

Det är ju knappast bara ens fel att två träter tänker jag :thinking:

Eller så skiljer ni er bara…

Han manipulerar dig.

Han förvränger allt du säger för han tolkar allt som kritik och ifrågasättande. Han vill inte förändras/ändra sitt beteende.

Han leker med dig för han har ingen respekt eller empati för dig. Har man respekt för någon och vill vara med någon då lyssnar man och försöker mötas halvvägs. Man sitter inte och märker ord och beter sig som ett trotsigt barn.

Om relationen får dig att känna dig förvirrad och som en sämre version av dig själv så är den sannerligen dålig.

5 gillningar

Sant!
Jag vet inte själv kanske :thinking:.
Får ta kontakt med min terapeut och försöka reda lite i vad som är jag och vad som är han.

Så satans dyrt bara…

3 gillningar

Det är väl det jag försöker reda i. Blir jag manipulerad eller är detta något som alla i alla relationer upplever bara att min hanteringen av det inte är den bästa.

🫣

1 gillning

Nej det är inte så i alla relationer.

Syster.
Det kändes fel från start säger du.
Ni har tragglat på i 6 år.
Ni står på samma ställe och tragglar.

Vad krävs för att det ska bli en förändring?
Är båda två villiga att arbeta för den förändringen?

I min värld utifrån hur du beskriver det blinkar röda lampor och ljuder höga varningssignaler som skriker nej nej nej

Jag kan ha fel men jag ser ingen möjlighet till någon förändring ö h t för viljan och förmågan att nå varandra saknas.

Jag tragglade på i sjutton år, borde skilt mig efter två. Ni har 11 år till på er dit. Vänta inte så länge.

2 gillningar

Så där höll mitt X också på. Om det var något jag inte var nöjd med spelade det ingen roll hur jag tog upp det, jag gjorde det alltid på fel sätt. Jag provade allt och bad verkligen om råd från honom om hur jag kunde framföra det på ett bra sätt så att han kunde lyssna på det jag ville säga.
Men han kunde aldrig svara på det och efter att jag gjort slut med honom så insåg jag att grundproblemet var att han inte ville ha min åsikt. Han var nöjd med att jag gjord 80% av allt hushållsarbete och tog de flesta initiativen till vad som borde göras hemma och var inte ett dugg sugen på att ändra sig. Så därför spelade det förstås ingen roll i hur jag framförde det, han ville ju inte höra vad jag hade att säga.

6 gillningar

Det är liten så känslan är.
”Jag är nöjd det är du som har ett problem, så då är det ditt problem att fixa”

Sen försöker jag med logiskt resonemang få honom att förstå att det är inte jag som ställer orimliga krav.

Som sagt snurrigt! vad är vad. Är jag orimlig. Men det borde väl räcka med att jag har ett problem med något, stort eller smått. Antingen har man en partner som säger jag hör dig och jag kan möta dig eller jag hör dig men jag kan inte möta dig.
Men att inte bli bemött, det är så himla frustrerande.

4 gillningar

Yep.
Du ser själv vad du har skrivit.
Du kan läsa vad jag svarat
Det räcker med att du läser ditt första inlägg som om någon annan skrivit det och ställer dig själv frågan vad du skulle råda den personen till så har du svaret där.

2 gillningar

Ja, det är frustrerande och det är respektlöst. Inte OK i ett förhållande enligt min åsikt.

2 gillningar

Du blir manipulerad, ja. Mitt ex använde exakt samma teknik. Nu ska jag upp tidigt i morgon, så jag måste lägga mig, men lite kort:
Förklara dig aldrig.
Försvara dig aldrig.

Om du följer de två enkla reglerna i era diskussioner, så kommer han antagligen ändå inte att säga något konstruktivt, men DU kommer att må bättre. Du kommer inte att vara förvirrad och ledsen efteråt.

Steg 1 - ignorera hans beteende.
Steg 2 - upprepa det du sade från början. Om han envisas med att han inte förstår, så säg “Tråkigt att du inte förstår. Vi tar upp diskussionen senare, så kanske du hunnit tänka över saken.”
Steg 3 - svara exakt på det han frågar om och inget mer. “Jag är inte nöjd för att …” och så upprepar du det du tog upp som problem från första början. Inga tillägg eller förklaringar, utan bara en upprepning.
Steg 4 - svara “Tråkigt att du tycker det!” och inget annat.
Steg 5 - svara “Tråkigt att du inte vill lyssna på mig, när jag har något viktigt att säga”
Steg 6 - svara på hans fråga om vad du vill att han ska göra. Hålla sig till sakfrågan t ex eller lyssna på vad du säger.

Men nej, jag tror inte han vill samarbeta för att få en bättre kommunikation. Jag tror han helt enkelt kör med härskarteknik och trivs med det.

4 gillningar

Alldeles för ofta är det faktiskt så. Tyvärr.

1 gillning

Vet inte riktigt vad jag ska säga då jag gjort precis samma sak som han och det gör ont att erkänna det. Tror att han ser dig som en trygghet inget annat. Han respekterar dig inte mest troligt då han redan dragit vidare utan att han vet om det. Ser det inte som någon typ av härskarteknik utan att respekten gentemot dig är död. Han vet mest troligt inte ens om det utan stör sig utan att han vet om det. Du älskar mest troligt din partner då du skriver här. Men om jag var du med mina erfarenheter skulle jag lämna. Just nu befinner ni er i någon typ av limbo och som jag ser det är det enda sättet att bryta den att gå isär. Familjerådgivning kräver att båda parterna vill förändras men om han inte ser problemet är det dömt till att misslyckas. Om ni går isär på någorlunda goda termer finns det möjlighet att ni kan hitta tillbaka om det är vad du vill. Tror att det är betydligt svårare att förändras i ett förhållande än att göra det i ensamheten tyvärr.

Risken om du fortsätter att utsätta dig för det här är att du förlorar dig själv. Vilket ökar risken att dina värderingar sätts på sidan och du tex öppnar dig för att träffa någon ny. Chansen att du då träffar personen som är rätt för dig då är minimal och den lilla respekten som ditt X har för dig är borta och den dörren stängd.

3 gillningar