Nu menar jag naturligtvis inte relationer med brottsliga inslag av olika genes etc. Utan helt vanliga parrelationer och där delar du och jag uppenbart inte uppfattning. Någon del av ansvaret har vi alla.
Såklart så finns det säkert exempel där du har rätt att exakt allt isolerat är ens fel, men om alla människor skulle vara övertygade om att just de var fullkomligt oskyldiga och det var isolerat deras partners som ägde 100% av både skuld, ansvar och anledningar/orsaker till att relationen successivt nöttes ner och kraschade… då vore det mkt märkligt.
Konstigt isf om öht någon relation inte slutade i skilsmässa. Men kanske är det isf även så att det tyvärr är alldeles för många som är helt övertygade att de själva är helt utan orsak till tingens varande… utan allt vad ansvar, skuld och orsak till sin egen relations sammanbrott.
Men de flesta av oss inser nog, iaf i eftertankens kranka blekhet, att även vi hade vår del i hur allt successivt utvecklades.
Du blir klart manipulerad han kör dig som en bil och gasar och bromsar hur han vill, han vet exakt hur du kommer reagera på allt han säger. Han planterar ord här och där och väntar på din reaktion och agerar vidare. Endera gör du alltid något oväntat som han inte förväntar sig och ser hur reaktionen blir eller så lämna honom, varför skall du kasta bort ditt liv på en sopa? Säg att du träffat någon annan så kanske han vaknar och inser att fågeln flyger iväg.
Tyvärr är det så att många vänjer sig vid tjafset och när det alltid skall finnas något som är infekterat, försvinner det kan det kännas som en saknad.
Dax att göra sig av med jättebebisen och sluta byta dessa mentala blöjor.
Jag har min del i att relationerna misslyckats.
Jag förmådde inte hantera de situationer som uppstod på ett bra sätt.
Det fanns saker jag blundade för, saker jag hanterade dåligt, jag ville ha det på ett vis och vice versa.
Ingen av oss förmådde göra de förändringar som behövdes för att relationen skulle bli en tillgång för båda. Skulle det hålla var endera parten tvungen att ge upp så mycket att det för den skulle bli en alltför stor belastning. Och då är det dens ansvar som kommer till den insikten att -förutom där det finns fara för liv och lem, då gäller det att dra så fort det bara går - förmedla detta till den andre.
Saknar partnern vilja att försöka få till en förändring utan är nöjd som det är eller åvilar det en själv att ta tag i saken och göra vad man kan, d v s lämna om man känner att relationen tar mer än vad den ger.
Krävs det en förändring av en själv som man inte klarar av är det schystare att säga det och bryta för att spara bådas tid och ork istället för att dra ner den andra och vänta på att den ska ledsna och sätta ner foten.
Hur mycket man än tycker om någon måste det fungera så att båda parter känner sig nöjda
Jag möjliggör hans beteende och jag tror inte att han vill vara en o empatisk mansgris. Jag är bara så himla trött på att vara terapeuten i vårt förhållande. Jag får aldrig vara i min egen känsla utan tar ansvar över vår relation och hans känsla/beteende. Det är som att hela tiden stå utanför och titta in. Tills det brister såklart och jag stormar ut helt uppgiven och då också känner mig borttappad, jag har ju inte fått uttrycka min ledsamhet/sorg/frustration utifrån mig själv utan från en distanserad plats.
Det är som att jag tappat bort min känsla och kanske mig själv, den är så långt borta efter att i så många år hela tiden ta hand om hans och försöka bryta mönster både mitt eget och hjälpa honom med hans.
Vet inte om vi kommer längre nu…
Har så svårt att förstå vad JAG egentligen tycker och känner.
Känner mig också bortgjord på ett sätt. Det är jag som har dragit med honom genom alla stora beslut. Samboskap, barn, och husköp. Han hela tiden med en massa osäkerheter och jag har tryggat och tryggat. Vad säger det egentligen?
Jag har velat att vi ska skapa förutsättningen för ett VI och han har väntat på att en VI känsla ska infinna sig så att vi kan skapa förutsättningen, omvänd ordning.
Vi hade höstas en dialog om en gemensamekonomi och då kom det fram att han inte vill ha en gemensam för att han inte vill dela med sig av “sitt”. Medan jag stoppar in allt i vårt, för mig är det en självklarhet vi bor och har barn tillsammans. Jag accepterar att han inte har samma åsikt men det känns inte rätt någonstans för mig.
I detta samband kom också frågan om giftermål upp - han är tydlig här.
- Jag tycker inte vi är där
Jag håller med vi är inte där, men rent filosofiskt. Ska det kännas så långt bort efter 6 år, borde man inte veta vid det här laget.
Denna osäkerhet hos honom hela tiden, där jag är den som ska trygga och bevisa. Det tär något fruktansvärt. Hade önskat att jag var så trygg som person att jag hade kunnat stå kvar i min känsla utan att påverkas av hans men så är det inte. Hur ska man kunna vara sårbar och öppen med någon som hela tiden värderar relationen efter så lång tid?
Slutar med att han i affekt ryter åt mig att - du förstår själv väl att jag inte vill gifta mig med dig! Hur kan du ens tänka så du borde veta bättre.
Två dagar av kaos där jag ska be om ursäkt för att jag är så ansvarslös som kan ta upp något sådant utifrån där vi är.
Hur kommer det sig att han inte lämnar mig? Skulle så gärna vilja höra hans inre dialog.
Vad tror du själv? Om det är du som är drivande och du får dra med honom, hur intresserad tror du han är av dig? Om han är ovillig och du sen som vill? Vad säger du? Vilken framtid ser du efter 6 år? Är han intresserad av att ha en relation med dig om inte du driver den?
Jag tror också att det är en oförmåga. Jag tror att många män har en dålig förmåga att prata känslor, jag tror att de inte fått lära sig sätta rätt namn på rätt känsla. Många gånger som min sambo har uttryckt ilska så är det rädsla, frustration har varit sorg, glädje har varit frustration osv.
Men det är väl detta som varit svårt att greppa, är det oförmåga eller ovilja? Jag har nog utgått från mig själv och tänkt, om någon hade stått stadig och trygg när jag känd mig rädd så hade jag kunnat bryta mitt eget tråkiga mönster mycket tidigare i livet. Men jag fick inte det och har velat ge honom det.
Men nu är jag trött och känner mig dränerad. Jag kan inte vara denna störra människan längre, jag behöver någon som vill och kan trygga mig.
Detta tolkar jag som att han inte är intresserad av dig eller av er relation ö h t.
Han är inte villig att lägga två strån i kors för att få det att fungera,
Han är nöjd med ha dig som hushållerska, älskarinna, tjänstehjon men är noll och intet intresserad av att lägga två strån i kors för att själv investera något i er.
Man kan ha integritet men ändå visa någon form av vilja, omsorg, omtanke om den man älskar, på något sätt visa att man är intresserad.
Här känns det som att du får dra hela lasset själv så länge du nu orkar det.
Åter igen: Antingen finner du dig i att det är som det är, att du har det som du har det och nöjer dig med det eller så väljer du att separera. Han är inte nog intresserad vare sig av dig eller er relation för att vilja möta dig på halva vägen.
Det du har är vad du får, nothing more, maybe less. Take it or leave it.
Jag har nog också kommit till denna insikt. Det blir nog ingen förändring och jag borde reagerat mycket tidigare på min magkänsla och inte investerat så mycket energi på att få detta att fungera, i denna konstellation.
Jag vill ju också lära mig av detta. Förstå vad som har gått fel, vad jag har gjort kunde gjort. Risken är stor att om jag inte lär mig något och får lite insikter så kommer nästa relation att sluta på samma plats.
Ingen idé att begå misstag om man inte lär sig något av dem.
Hur var magkänslan? Kändes det som att han var med på banan från början? Alltid trevligt med uppmärksamhet från någon som verkar vilja ha en.
Jag har förhoppningsvis lärt mig av mina misstag. Ett var att jag gick in i en relation jag hade dubier om redan från början men för att hon verkade vara så angelägen och jag trodde att det kunde växa mellan oss. Jo tjena. Min tråd heter “Jag - en svikare”.
Det kan naturligtvis vara så.
Det kan å andra sidan också vara så att när verkligheten går upp för en och man ser klarare på vad som förevarit kan man notera de varningssignaler man missat för de rosafärgade filter man haft på sig när ens längtan blivit allt för stor, t ex att gänga sig med en dam som man efter första mötet i magen känt att den människan vill jag inte ha något mer med att göra men längtan pekar på det som är gemensamt och hoppet att “if theres a will, theres a way” och sedan går man med bättre vetande i fällan och tänker att en förlovning kan man ju prova på varpå hon omedelbart utbrister: “och efter en förlovning brukar man gifta sig”. De två första åren av äktenskapet var uthärdliga, de 15 sista ett helvete. Jag försökte verkligen, jag stod ut med mycket men bröts långsamt bit för bit ner.
De goda stunderna? När vi precis hade börjat sällskapa, satt på hennes balkong och svärmade. Hon ville ha mig mer än henne men jag skulle slå knut på mig själv för att få vardagen att fungera medan hon inte lyfte ett finger. Finns det inte från början en ömsesidighet eller finns det något som skaver redan från början brukar det vara ett tecken på något. I min senaste relation kände jag också redan från början att något inte stämde, det var något som inte var bra men jag hoppades i min enfald att det skulle bli bättre, att vi gemensamt skulle kunna komma över det men icke! Det lilla gruskorn jag känt från början väste till en stor, vass sten som skavde av banden och de aningar jag hade från start visade sig vara riktiga. Mycket tid, pengar och emotionell turbulens hade jag kunnat bespara både mig och henne om jag från början gjort det som känslan sa mig, att det var inget att bygga vidare på, det var lösan sand jag stod i.
Nej absolut inte dåligt alltid. Tvärtom jag har känt mig jätte älskad av honom i stunder. Vi har haft en fantastiskt intim relation. Finns ju anledningar till att jag/vi har försökt få ihop det.
Men jag skrev några anteckningar tidigt in i relationen som jag sparat. Det är tydligt att jag kännde en oro redan då något som jag inte kunde sätta fingret på.
Är helt förbluffad just nu över att han låtsas som ingenting. Känner han inte min ångest, det känns som det är stort svart moln runt omkring mig den kan ju inte gå att ta miste på?
Tror du vet innerst vad du vill.
En möjlighet vire att skriva ned sakfrågorna
Eller mailat/sms/ messa de i förväg och säga ex.“detta vill jag ta upp”
Vet ej om det hjälper.
Försöka skala av allt och
fort komma till saken.
Vet inte ner än det jsg läste i början, har inte läst flera kommentarer men känns som Väldigt barnsligt beteende som ett trotsigt barn som vill slippa undan.
Beklagar
Hoppas ni hittar ert sätt att leva i hop, eller ert sett att separera.
Jag besökte min senaste våren 2021. Hon var som ett åskmoln när jag kom.
Fräste när jag rörde vid henne vilket hon annars brukade älska.
Jag frågade om det var något.
Hon nekade.
När helgen var slut och jag skulle åka hem kom det ur henne.
Vi män kan vara dåliga på att läsa av känslostämningar, vi kan missta dem för något annat.
Du måste prata, vara rak och tydlig, förklara att det inte går, inte fungerar för dig om det inte blir någon förändring. Men från dag 1 har du haft det där gnisslet och det blir bara värre med åren om ni inte kan göra något åt det men då måste båda vara med på tåget och vilja försöka.
Just det resonemanget håller kvar kvinnor och män i usla relationer i åratal. Vi grubblar och frågar oss: “Vad gör jag för fel? Hur kan jag förändra mig? Är det jag som orsakar grälen? Vad är det jag gör som får honom/henne att bete sig så där?”
Varje gång någon drar fram det där gamla talesättet om att det aldrig är ens fel att två träter, då kommer tvivlen fram igen. “Vad gör jag för fel?”
Sanningen är att det finns översittare och mobbare. I skolan, på jobbet, i föreningar - och inom äktenskapet. Det är inte en på miljonen utan mycket vanligare än så. Vad kan man gissa? 1/1000? 1/100? 1/50? Det blir en väldig massa äktenskap där ena parten trycker ned den andra. Inte alltid öppet eller våldsamt, utan genom att använda traditionella härskartekniker. Väl beprövat och fungerar nästan jämt!
Vad händer då när man försiktigt skriver på ett skilsmässoforum för att man börjar fundera på om det verkligen ska vara på det här sättet? Jo, man får höra att man överdriver, att man ansträngt sig för lite, att man bär lika stor skuld som den andra parten och att alla har det så här i bland.
Vill tacka för detta! För jag kände igår att jag tystande.
Blir väldigt hårt här inne åt båda hållen ibland.
Skilj dig eller du har inte gjort tillräckligt.
Jag ville få feedback och då förstår jag att det inte kan vara helt objektivet, det är ju jag som skriver, men när man sitter fast i sina egna tankar och inte har någon att ventilera med.
Jag vill inte dra in familj och vänner för mycket. Dilemmat är att om man ventilerat med nära personer så får de en åsikt och sanningen är att vare sig man separerar eller stannar kvar så är denna relation för alltid, då gemensamma barn finns. Så jag är försiktig med att färja personer i min närhet som kommer finnas runt omkring både mig, barn och sambo.
Han är inte en dålig människa, men han blir en sämre version av sig själv med mig. Samma gäller för mig…
Har tagit kontakt med min terapeut som träffat både mig och min sambo tidigare. Känns bra, dock fanns ingen tid fören om 2 veckor.
Så mycket ångest just nu, tanken på att separera och tanken på att stanna kvar och försöka, har ingen kraft till att försöka mer…
Är du säker på det?
Eller är det så han i själva verket är?
I mitt fall var det mitt x som fick mig att plocka fram negativa sidor som jag inte trodde fanns hos mig.
Jag behandlade henne illa. Ändå var det jag som fick ta beslutet åt henne.
Vad jag har försökt få fram är att det inte kommer att bli någon förändring och att han är inte lika intresserad av dig och er relation som du är.
Det finns saker du kan påverka och göra något åt och det är din inställning, vad du väljer att göra och ha det, det finns saker du inte kan göra något åt och det är hans inställning, hans känslor, hur han är och beter sig.
Frågan är hur du vill ha det och vad det är möjligt att uppnå, om du upplever relationen mer närande eller tärande utifrån hur det ser ut i dag för som det är kommer det att förbli.
I min mening så var jag tydlig tidigare i höstas om att en förändring måste till annars så lämnar jag denna relation. Men som han agerar nu så tror jag inte det va tillräckligt tydligt ändå.
Nu är han bortrest så försöker hålla dialog knappt flytande tills han kommer hem för att meddela att jag vill separera. Känns inte så schyst av mig men tror att det skulle vara ännu värre att på telefon meddela att jag vill separera.
Ditt inlägg var lite otydligt, så jag är inte helt säker på hur du menade. Som jag uppfattat det, så ser du förhållanden som något jämlikt och något som följer ett mönster. Det stämmer ju inte riktigt.
Visst - det “normala” är att två personer blir förälskade och går in i ett förhållande. Sedan kan de utvecklas åt olika håll. Eller upptäcka att de egentligen inte passar i hop. Eller börja reta sig på den andras egenheter. Något i den stilen. Evinnerliga gräl som båda bidrar till. Är det den typen av förhållanden du tänker på?
Något du missar där, är att alla inte startar ett förhållande med att vara lyckligt förälskad. Det finns kvinnor, som gifter sig för pengarnas skull. Kärleken i hennes ögon gäller hans pengar och inte honom själv. Hans enda värde ligger i pengarna.
Det finns män som vill ha ett bekvämt hem, ett par barn och någon som sköter hushållet. Därför gifter han sig med en naiv kvinna, som tror på hans kärleksförklaringar.
Den här sortens människor trycker ned sina respektive så att de inte ska börja ställa jobbiga krav eller inbilla sig att de har något värde i sig själva. Psykisk misshandel är vanligt, och i bland övergår det i fysisk misshandel. Den svagare parten får varje dag höra att allt dåligt som händer och allt som går fel, är hans/hennes fel. Han/hon ifrågasätter sig själv och tar på sig skulden för grälen, för partnerns beteende, för dammtussar, sjukdomar och stopp i avloppet.
När någon i ett sådant här förhållande till slut vågar berätta lite om hur hon/han har det, så är det onödigt grymt att genast ställa sig på den andra partens sida och leta fel på den som berättar.
Eller förmår visa det.