För mig har det blivit en otrolig befrielse och lättnad att faktiskt slippa lägga all energi på att lösa konflikter, skapa förståelse, anpassa mig, ducka för eller förbereda mig på diverse kommentarer. Jag kunde inte riktigt förstå innan jag kom ifrån honom, hur mycket av min energi jag lagt på honom och hans mående och beteende. Förstås är jag fortfarande påverkad av honom, vi har mycket jobb framför oss att få vårt samarbete kring barnen att fungera, men jag har först nu insett hur mycket energi som frigjorts hos mig att nu istället lägga på barnen och deras behov, och även på att bygga mig själv stark igen. Jag går inte längre omkring och är rädd, spänd eller stressad inombords, och jag lever inte längre i osanning. Jag är ärlig mot mig själv. Jag är väldigt tacksam för att jag nu inte kommer ligga på min dödsbädd och bli medveten om att jag förnekat mig själv, det jag känner och står för hela mitt liv.
Det är svårt att se allt detta när man är mitt upp i det, men det kommer bli en lättnad för dig, och en enorm frigörelse av energi som du kan lägga på det som är viktigt för dig, dvs barnen och dig själv .
Vad skönt för dig att mycket av det där har släppt för dig nu. Självklart sitter spår kvar och än är ni inte klara, men bit för bit kommer du ännu längre ifrån det där.
Precis dom känslor du skriver att du slipper nu är dom känslorna jag går med här hemma.
I lördags var sambon sur för att jag kritiserade något han hade sagt, då fick han och ”gömde sig” och var borta heeela kvällen. Kom tillbaka vid 22 och hade då bara legat i ett rum och surat under en filt typ. I fyra timmar! Det straffar ju inte bara mig, även barnen drabbas ju. Kul lördag-kväll liksom. Då tänkte jag för mig själv att sånna här situationer vill jag inte vara med i längre, inte jag och inte barnen. Samtidigt blir jag orolig för hur barnen kommer ha det där som är hos honom…
Självklart har en person både bra och dåliga sidor. Är väl kanske det som gör att man ändå står ut så pass länge ändå? Men när de där dåliga sidorna tar över blir det ju omöjligt att leva i.
Jag kan också känna ett dåligt samvete för att jag planerar att lämna trots att han inte har en stabil inkomst. Men samtidigt kan det ansvaret inte ligga på mig förstår jag ju rent logiskt… men det är svårt ändå! Det löser sig ju på något vis…
Jag tittar ibland på min sambo och blir ledsen över att det har blivit såhär. I mina logiska tankar kan jag ibland bli så att för hur han beter sig, kan säga massa arga saker om honom när han inte hör. Men så ser jag honom och tänker typ ”där är han ju, han kan ju inte rå för vissa saker som jag ogillar med honom. Ska jag verkligen lämna den stackaren?”
Är så konstigt hur hjärnan håller på hela tiden. Kan ju inte vara tillsammans med någon för att jag tycker synd om honom… men ändå.
Jag är ju även den som nästan kan börja gråta av att se en ensam gammal man sitta på restaurang. Måste ju vara något i mig som inte är friskt
Det känns som jag är fånge i mitt eget liv.
Jag vet att jag inte kan ha det såhär. Jag vet att barnen inte kan ha det såhär. Ändå är vi här fortfarande… varför bryter jag inte mig loss bara?!
Det är som att något kryper i mitt skinn, jag känner att jag ofta håller andan och spänner mig. Jag vantrivs så fruktansvärt i den här tillvaron. Jag kräks av att han anser sig ha rätten att vara precis som han är medan INGEN förståelse finns för varför andra är som dom är. Alltså det går inte att beskriva hur han är!! Det närmsta man kan komma är att han är en martyr. Det är SÅ synd om honom jämt. Hur andra drabbas av hans ”tycka-synd-om-sig-själv-fasoner” ser han verkligen inte, eller så skiter han bara i det! Han kan bli sur för ett skitgrej och så är han tyst sen i flera timmar. Tog upp med honom häromdagen att han förstör så himla mycket även för sig själv när han ska vara sådär. Men allt kommer liksom tillbaka till att det är så det är för honom, allt bara drabbar honom liksom. Som att världen har något emot honom personligen.
Och så jag då, som mest bara håller käften och inte säger emot. Mesar på. Trippar på tå. Det går inte längre! Jag kommer explodera snart!!!
Och så är det snart jul. Jag vill inte att barnen ska förknippa julen med att deras föräldrar flyttade ifrån varandra. Jag hade önskat att jag skulle kunna stå ut i någon månad till, men jag vet ärligt talat inte om det går.
Sambon har även han hintat om att han inte pallar med den här ovissheten mer, att vi måste ta oss vidare. Varför håller jag inte bara med honom och slutar dra i handbromsen? Jag vet ju att jag inte längre vill ha honom…
Är han deprimerad? Låter kanske som att han behöver lite hjälp utifrån att reda ut sina tankar. Kanske promenera istället för att sura? Lyssna på en podd för att skingra tankarna? Hitta till sitt glada? Och du behöver lägga din energi på att skapa glädje med barnen…
Vet att det där är supersvårt. Kämpar själv med att slita mig från tristessen. Men att lägga energi på att hantera en annan seg person är jättejobbigt. Det krävs stryka för att bygga upp glädje. Hoppas du har något nära dig som ger dig positiv energi som du kan ta kraft ifrån!!!
Ja, han är deprimerad. Eller alltså han är deprimerad i perioder skulle jag säga. Just nu har han varit riktigt låg ett tag. Han har varit det i flera år och äter ångestdämpande medicin och går och pratar med kurator. Senaste året har han varit sjukskriven pga depression. Han tycker inte att kuratorn hjälper. Enligt honom är det aldrig någon som förstår honom. Han tål inte att höra att någon liksom ifrågasätter eller liknande, utmanar hans tankar eller så, det är bara när någon säger något som passar honom som han gillar personen. Så är det liksom i allmänhet. Han är väldigt trångsynt och pessimistisk.
Han har haft en del motgångar, men ibland är det nästan som att han själv ser till att det blir så. Som att han framkallar att det ska gå dåligt för honom så han kan ”bevisa” att han har rätt om sig själv = att han är värdelös.
Han har fruktansvärt dåligt både självförtroende och självkänsla.
Dessutom är han väldigt fokuserad på pengar, och menar att han inte kan göra någonting för att han har för lite pengar. Vilket inte ens är sant för han HAR pengar men dom är låsta i fonder. Men han har ju ingen fet lön som rullar in liksom, han är nu arbetslös pga att han nu sagt upp sig för att det där jobbet han hade var för dåligt (enligt honom, dålig lön och arbetsvillkor). Jag har försökt ge förslag vad han kan hitta på, påpekat att det finns massor att göra här hemma. Men alla mina förslag räknas inte, för det är inte roliga grejer eller precis det han vill göra. Och precis det han vill göra är för dyrt så då kan han lika gärna låta bli att göra något överhuvudtaget säger han…
Så nu går han omkring här hemma som ett levande spöke typ, gör ingenting. Går omkring och smyger runt typ. Dyker upp ibland som gubben i lådan och säger något men försvinner sen iväg i sina egna tankar. Vilket för mig är frustrerande på många sätt, ofta kommer Jan med någon tillsägning till endera mig eller barnen. Utan att han vet vad som pågår, han bara lägger sig i typ. När han inte gör sina gästspel går han ut och tittar, ner i källaren, tittar ut genom fönstret eller kanske pratar med någon i telefon … Han gör ju saker när jag ber honom, tvättar gör han mest hela dagarna (är väl det han orkar, och samtidigt känner att han gör någon nytta). Han kan även få för sig att dammsuga ibland. Barnen hjälper han till med vid läggning typ genom att göra i ordning deras tandborstar och ger kvällsfika. Lägger även åtminstone en av tre oftast. Om han kliver upp på morgonen innan barnen åker hjälper han till, men det händer att han ligger kvar och sover eller kliver upp precis innan dom går ut. Så han gör ju en del men det är liksom när han själv känner för det på något vis, han umgås liksom inte med barnen eller så. I så fall ligger han i soffan och tittar på sin telefon bredvid någon av dem när de tittar på tv eller plattan eller så.
Jag, och flera, har försökt hjälpa honom att hitta sätt att må bättre. Men han är liksom inte villig att ta emot råd. Han menar att han är som han är, ingen kan förstå honom, alla andra har det så lätt… Ingenting tror han fungerar så han är liksom inte ens villig att prova. Han har redan bestämt sig innan att det inte kommer att gå.
Det är jag som har allt ansvar, jag gör så jäkla mycket som han inte ser. Jag håller för fasen på att jobba ihjäl mig känns det som. Att jag har den känslan tror jag till stor del beror på att jag ser hur lite han gör. Att han kan ligga där på soffan medan jag gör allt och har tusen saker i huvudet som ska göras och som är enklast att bara göra själv för annars behöver han typ en manual för vad han ska göra. Eller väldigt raka och tydliga instruktioner.
Ibland undrar jag på riktigt om han faktiskt kanske är lågbegåvad. Han förstår typ aldrig vad jag menar när jag säger saker. Han förstår inte uttryck eller ”svårare” ord. Det är en av anledningarna till varför vi inte kan prata med varandra, han förstår aldrig. Jag måste alltid förklara det jag säger och då tappar liksom allt poängen oftast.
Alltså det låter ju som att han fastnat i en otillräcklighetsbubbla. Depression gör ju att man få enormt fokus på sig själv och orken till empati försvinner. Hur kan du göra för att skapa mer tid till dig själv och ladda batterierna? Kan du hitta på något eget, t ex gå och träna regelbundet 1-2 kvällar i veckan, för att komma loss och samtidigt tvinga honom ta ansvar? Finns det andra stöd ni kan få för att göra tillvaron trevligare för barnen?
Har du orkat fundera ut hur olika scenarion skulle kunna bli vi separation? Har han så svår ångest/depression att han har rätt till boendestöd? Ska ni bo i ert hem växelvis till en början (kan vara bra att vänja sig vid eget ansvar över barn utan att samtidigt behöva bygga upp ett hem) Ska ni sälja - vart har båda råd att flytta? Ska en köpa ut den andra? Det är superkrångliga och jobbiga beslut, väl värda att stöta och blöta med utvalda andra, och en tuff omställning.
Jag, och flera, har försökt hjälpa honom att hitta sätt att må bättre. Men han är liksom inte villig att ta emot råd. Han menar att han är som han är, ingen kan förstå honom, alla andra har det så lätt… Ingenting tror han fungerar så han är liksom inte ens villig att prova. Han har redan bestämt sig innan att det inte kommer att gå.
Du trenger helt klart å komme for deg selv. Kjenner igjen en del av det du skriver. Jeg heier på deg
Mina barn pratar ofta om den “sista” julen. Vilken mardröm den var och att det var deras pappa som gjorde den till en mardröm. De har svårt att förstå varför jag inte gjorde något åt situationen tidigare.
Min man var också olycklig. Jag tänkte många gånger tanken “kronisk depression” och jag tyckte synd om honom. Han tyckte ännu mer synd om sig själv. Jobbet var trist, chefen var knäpp, arbetskompisarna var idioter. Hemma var jag lat och korkad, ungarna var lata och allmänt besvärliga. Han hittade fel på grannarna, gemensamma vänner, släktingar och precis alla människor utom honom själv. Hela världen var emot honom! Om han hittade en smutsig strumpa på fel ställe, så var han övertygad om att den lagts där enbart för att reta honom. Om jag blev sjuk var det bara för att jävlas med honom, så han blev riktigt arg i bland när jag var sjuk. När barnen blev sjuka var det för att jag inte tagit hand om dem tillräckligt.
Jag bloggade förut om mitt liv under och efter äktenskapet, och allt du skriver om är sådant jag också skrev om. De är formade likadant, den där typen av människor. Pratar likadant, beter sig likadant - ger samma bestående skador på sin familj.
Den bästa tjänsten du kan göra dina barn är att bryta upp nu omedelbart och sedan hoppas på att din man inte orkar ha dem själv alltför ofta. Ju mindre han har dem, desto fortare läker skadorna han gett dem under åren. För du tror väl inte att det bara är dig han gett känslan av att göra allting fel och inte duga?
Jag har stött och blött detta länge. I början mer som en hypotes liksom men senaste två åren egentligen mer på allvar med mig själv. Nu senaste året har jag öppnat upp mig allt mer för särskilt två vänner och även min mamma. Alla mina närmaste har ju vetat att det inte varit jättebra men hur jag mår i det hela har jag liksom inte släppt fram till någon på allvar. Men i typ januari så nådde jag någon gräns liksom, då hade jag bitit länge och låtsas att det var bra. Det gick inte längre. Jag känner att jag har gott stöd med mig, jag kommer inte stå själv i det här. Både min familj, vänner och även hans nära förstår mig och hur vi har det. Problemet är han, jag är så himla rädd hur han ska bete sig när det väl är framme vid att det här ska ta slut. Jag är rädd att han endera blir världens offer, säger massa dumt inför barnen osv och sen bara drar iväg. Eller ännu värre, att han tar livet av sig. Hur ska jag kunna ha det på mitt samvete?!
Jag vet inte om han har rätt till boendestöd, men jag vet att han aldrig skulle ta emot det. Helt säkert gör han inte det! Däremot så kommer han inte stå utan rak över huvudet, det ordnar sig. Men bo kvar i huset kan nog bli svårt för då måste han lösa ut mig. Tror inte heller han vill bo här om inte vi alla gör det… han har en längtan till något enklare och mer primitivt på något vis.
Min ekonomi är jag inte orolig för. Jag har en fast anställning och är helt säker på att jag inte kommer bli av med den, så det känns stabilt. Bara jag inte är föräldraledig längre… men jag vet att om jag fortfarande är föräldraledig när steget tas så kommer det ordna sig på ett eller annat vis ändå. Så just den biten behöver jag inte oroa mig för. Jag tänker mig att jag vill hyra en bostad, inte köpa i första hand. Vill inte bo kvar själv i huset. Förmodligen blir det försäljning och då kommer jag få ut en del pengar, men kommer behöva lösa mitt bolån med det i första hand och så blir det väl lite kvar till nya möbler etc.
Jag har tänkt många varv kring det här. Min egen framtid med barnen känns liksom säkrad, det är han jag oroar mig för.
Som du skriver tänker jag mig att det till en början vore bra om vi kunde bo kvar i huset åtminstone fram till sommaren, så vi båda hinner hitta boende. Och att vi bor någonannastans när vi inte har barnen, alltså flyttar in när det är vår vecka typ. Om han ens klarar att ha dem varannan vecka… det visar sig. Men som sagt är det mest honom jag är orolig för.
Jo, absolut kan jag försöka ta mig iväg. Men mina erfarenheter av att göra det är att det bara blir värre för mig. Det är förknippat med stress och ont i magen. Ofta blir det typ ”katastrof” när jag inte är hemma på ett eller annat vis. Jag kan liksom inte lita på att han fixar det, för han själv har redan bestämt att det kommer gå dåligt. Åtminstone om jag lämnar alla tre med honom, han tror inte han kan klara upp den minsta. Det här är alltså inte mitt kontrollbehov utan hur det faktiskt brukar bli. Och då är jag stressad redan innan det hänt, därför är det bättre att jag tar med mig barnen typ. Men jag brukar gå på promenader varje dag iaf, det är skönt!
Gissar att en del av min tvekan i att lämna också grundar sig i detta, att jag vet hur det brukar bli när han är själv med barnen…
Tack för dina ord. Behövde höra det där. Tråkigt dock att du behövt gå igenom det där du också Usch, jag får så ont i magen av att läsa det där. För såklart vet jag att det här inte bara påverkar mig, det har börjat komma fram allt mer särskilt hos våran äldsta nu. Jag vet ju vad jag måste göra. Det är bara så. Jag måste!
Hur gamla var dina barn? Hur blev det sen efteråt?
De som bodde kvar hemma var 10, 15 och 19. Deras storasyskon hade flyttat hemifrån så fort de bara kunde, men visst har de varit märkta av sin uppväxt ändå. En går hos en psykolog för hon har en ständig ångest av att inte duga och inte räcka till.
15-åringen blev bortvald. Pappan var inte intresserad. “Tråkig och konstig” var orden han använde i familjerätten. Där har funnits självmordstankar och en väldigt dålig självkänsla.
Den yngsta har Aspergers och verkar på något konstigt sätt vara immun mot allt pappan kan hitta på. Alla nålstick går henne förbi och hon tycker mest att pappan är lika svår att förstå sig på som alla andra normalstörda människor. Fast hon säger att han är elakare än andra, så vill hon inte sluta träffa honom innan hon är myndig. Jag vet inte exakt hur hon tänker där …
19-åringen fick skulden för skilsmässan av pappan. Han anser att när 19-åringen blev sjuk, så tog det upp för mycket av min tid och uppmärksamhet. Jag blev för upptagen och han kände sig försummad. Lite skuldkänslor har 19-åringen, men mest ilska tror jag.
Hm, låter knivigt men ändå som att du tänkt på så många delar av detta. Och jättebra att du börjat prata med nära vänner och familj. Har du pratat med familjerådgivare? Jag gjorde det först efteråt… Vad har han för nätverk som kan stötta honom? Mår han så pass dåligt behöver han kanske knuffas på för att förstå att han kan få hjälp att hitta ork att hantera sina barn?
Vi körde varannan vecka i huset i ett år resp inneboende hos familj/vänner. Bra tycker jag för båda att vänja sig, både vid vad en försmak ensamheten innebär samt vad egna rutiner för barnen betyder. Sen tror jag att det är bra att ha som mål att jobba mot ett bra samarbete. Barnen älskar ju er båda. För mig är det egna ansvaret över att driva på vardagen och samtidigt hantera ensamheten samt inte kunna drömma om och jobba för vår hela familj det absolut värsta. En livssorg. När jag ordnat bostad och skyddsnät för mig, insåg jag till slut vidden av beslutet och brakade ihop totalt. Håller just på att återhämta mig enligt fake it til you make it-filosofin och börjar sakta märka resultat, främst genom mer nöjda och harmoniska barn. Du kommer fixa detta om du ger dig tid och förståelse för denna slitsamma process. Det är dock bara du själv som kan avgöra vad som är bästa vägen att gå just nu, och om du vänt på alla stenar för att se alla möjligheter att förändra din men framför allt barnens tillvaro du har.
Jag förstår att barnen tar åt sig av sina föräldrars beteenden mer och mer ju äldre de blir, säkert kan också mångas förhållningssätt mot sina barn också blir värre ju äldre barnen blir och man börjar ha högre krav på barnen. Krav som kanske ofta är orimliga.
Våra barn är ju små fortfarande, mellan 0-8 år. Men helt klart påverkas dem mer och mer. Och ju äldre dom blir ju större krav ställs ju på föräldrarna på något vis, det blir också mer påfrestande eftersom de får mer egen vilja osv vilket kan vara svårt för vissa att hantera… han skulle gärna vilja styra och så ska dom lyda. Typ. Som att det vore bra med en av och på knapp utifrån vad som passar honom.
Det är ju så att liksom ditt ex har min sambo också sig själv och sina behov i första rummet. Han och hur saker påverkar honom är det viktigaste. Han är centrum liksom och om andras beteende påverkar honom negativt är det liksom det som är problemet. T ex om ett barn gör sig illa/är arg och skriker så är det liksom inte barnets känsla han sätter i fokus utan istället hur det påverkar honom, exempelvis att det är störande för att han är trött eller för att det låter illa i hans öron. Aldrig att det i första hand är hjälpa barnet som är fokus. Eller att om han gjort mig arg/ledsen så kan han aldrig lägga sitt eget ego åt sidan och erkänna sitt fel och trösta, då ligger problemet hos mig snarare som reagerade som jag gjorde och då får jag skylla mig själv typ…
Men, han är ingen elak människa. Eller alltså han är ingen utstuderat elak människa iaf som är elak med flit eller hur man ska säga. Ofta säger han mindre snälla saker när han känner sig trängd/ifrågasatt. Han skulle aldrig t ex säga att jag är lat/tjock/dålig eller något sånt. Men han kan klaga på att jag är sur/arg t ex. Barnen ställer han enligt mig orimliga krav på och tillskriver en del egenskaper, som att om dom är sur/arg så är det liksom det enda dom är för honom. ”Du är så himla sur hela tiden/du är alltid så dum mot din lillasyster/du ska alltid skrika sådär…” vilket jag tycker är dumt och går emot allt jag vet och har läst… sen mellan varven är han en väldigt rolig och busig pappa, barnen skrattar mycket mer tillsamman med honom. Men det är också alltid på hans villkor, när HAN känner för det. Det är alltid på hans premisser, inte barnens behov som styr. Det är hans behov som styr! Allt.
T ex sa han en gång när jag sa att minsta behövde ett bad samtidigt som jag städade badrummet - ”jaha, men jag vill inte bada hen, jag hade inte tänkt göra det nu så det får du göra du som sa att det behövdes”. Som att man kan välja när man känner för att sköta sitt barn eller inte. Det är många sådana saker som försiggår.
Jag har även påpekat för honom att han kanske borde vara lite mer med sina barn. Han menar då att han är med dem redan, han finns ju där i närheten. Han inser liksom inte att han kanske måste engagera sig lite, inte bara synas. Men för honom är det viktigaste att vi existerar tillsammans, inte vad vi gör.
Jag spelar spel, läser böcker, leker, klipper naglar, badar, byter blöjor etc etc. Barnen går alltid till mig i första hand, såklart. Eftersom han inte engagerar sig. Men samtidigt klagar han på att barnen alltid väljer mig först. Han ser verkligen inte sin del i det, det är snarare så att det är mitt fel att det är så i hur han uttrycker sig kring det. Som att jag gör för mycket snarare än att han gör för lite.
Men när jag liksom försöker hjälpa honom på traven med att komma dem närmare så säger han att han inte orkar/vill. Då får han faktiskt skylla sig själv!
Han tror liksom att det funkar att VÄLJA när han tar ansvar och inte. Som att han inte förstår att ansvar är något vi har dygnet runt hela tiden… eller han förstår ju det i teorin, men vad det innebär i praktiken i helhet är väldigt svårt att förstå tydligen…
Ja, jag har pratat med familjerådgivare. Vi har varit på ett gemensamt samtal och även på ett varsitt enskilt med denne rådgivare. En toppenkvinna tyckte både jag och sambon faktiskt! Däremot så anser sambon att det är jag som behöver det där, för det är jag som har problem med våran relation. Inte han. Han är nöjd. Och det är ju typ precis där problemet ligger… På hans samtal hade fokuset varit att prata om sitt eget mående utifrån sig själv, medan jag fokuserade på vårt förhållande och hur det påverkar mig. Inte mitt privata eller hur man ska säga. Men han ser bara sin egen psykiska ohälsa.
Svarade till Leaf här innan, där beskrev jag lite mer om hur han beter sig…
Han har några nära vänner som jag vet finns där för honom när detta går åt pipan. Han har även en förälder och ett syskon. Alla dessa vet att det inte är jättebra mellan oss. Från de personerna kommer han kunna få hjälp.
När jag för några månader sen sa till honom hur jag känner, att jag inte vet om det här kommer kunna räddas var det liksom jag som också fick ta hand om hans reaktion och känslor. Egentligen såhär i efterhand borde jag bara ha varit kall och lämnat över honom till någon annan på nåt vis. Men ingen av oss åkte härifrån utan vi hanterade det tillsammans, jag tröstade honom. Han lovade massa bra saker. Jag fick dåligt samvete och sa att det nog ska ordna sig igen. Jag ångrar mig så fruktansvärt! Varför stod jag inte bara vid mina ord istället för att ge falska förhoppningar?! Nu måste jag ju göra om allt igen! Och nu blir det ännu värre för nu vet jag ju mer vad som väntar mig.
Jag tror att jag måste göra en plan för hur det ska gå till, planera. Vart ska barnen när jag säger det, vart tar jag vägen efter jag sagt det, vem ringer jag till? Alltså jag menar att jag ringer någon av hans närmaste och säger vad som har hänt, att de behöver ta hand om honom nu. Sen måste jag nog bara hålla mig undan ett tag. Jag kan inte vara kvar och ta reda på hans reaktioner någon längre stund, jag kan inte vara den som tröstar honom samtidigt som jag är den som gör honom ledsen. Som förra gången. Bara det att jag är så dålig på att vara den som orsakar någon ont till förmån för mig själv.
Får försöka tänka att det är för barnens skull också, men tänk om jag tar deras pappa ifrån dem på riktigt? Att jag förstör deras möjlighet att ha en pappa. Men samtidigt, vad är det för miljö jag ger dom om jag inte gör det?
Jag tror ju att det skulle vara en jättebra lösning att vi bor kvar i huset ändå, så som du skriver att ni gjorde. Den möjligheten finns och är fullt genomförbar! Skulle också kanske vara det som passar bäst också utifrån ekonomisk aspekt eftersom både jag och sambon för tillfället inte har världens bästa inkomst. Det andra boendet skulle ju vara gratis och det här skulle vi kunna fortsätta att betala gemensamt som vi gör nu. Dela på hälften.
Jag är mest bara rädd att jag inte får med honom på banan. Att han återigen är egoistisk och bara ser sina egna behov och sin vilja, inte vad som är bäst för barnen…
Förstår verkligen hur tufft du har det. Det är inte lätt att fatta beslut, och heller inte lätt att dra slutsatser från livsberättelser eller råd andra ger. Du är den enda som kan ha en känsla för hur det skulle kunna falla ut hos dig. Men det jag vet är att vissa saker inte går att få ogjorda. Säljer ni huset är det så. Å andra sidan, att dela huset växelvis kan vara en lång plåga i någons ögon, om det ändå till slut blir ett uppbrott. Men om det handlar om att knuffa någon till att ta ansvar, eller undvika totalkrasch i ekonomin under en överskådlig övergångsperiod kan det fylla sitt syfte. För barnen var det lättare att bo kvar i huset. Det blev en förändring i taget. Å andra sidan blev separationen en mycket längre process. För min del blev det att hoppa runt bland olika boenden och det har varit jättetufft. Medan pappan donar i sakta mak runt i huset. Det är enormt energikrävande med dessa omställningar och den nya bördan som läggs på ensjälv samt avsaknaden av inblick i livet som levs på utan mig då jag är utan barnen. Jag önskar verkligen inte någon en skilsmässa. Å andra sidan är smärtan i en dålig relation där barnen lider också hemsk. Om det handlar om en önskan att nå sin fulla potential och känsla av frihet så tror jag att det görs bäst i en fungerande relation. Friheten för mig är ett flow i teamwork, ett lagarbete, en gemenskap och trygghet baserad på omtanke. Hur den nås genom en skilsmässa är för mig fortfarande en gåta.
Jag tror man ska dra av plåstret direkt. Det blir ändå jobbigt för barnen och de anpassar sig snabbt. Tror det bästa för att komma vidare, speciellt om man har barn med någon är att så snabbt som möjligt agera så man får sitt eget liv och nog skönt för alla, även för barnen att veta framöver vad som gäller.
Ovanstående får ses som ett generellt råd och kan så klart vara bättre från fall till fall att hitta andra lösningar pga ekonomi t ex. Alltid svårt det där ska understrykas
Jo, håller med men det förutsätter att du vet och kan välja något du gillar där du ska landa. Att det finns en riktning. Jag katapultade mig ut i tomma intet och hamnade i något tillfälligt då jag egentligen inte alls ville lämna huset och familjebygget. Vissa verkar kunna acceptera sina egna beslut och tänka klart när de bygger upp nytt för sigsjälv. Det har jag påbörjat först nu.
Usch, jag får så ont i magen av att läsa det där. För såklart vet jag att det här inte bara påverkar mig, det har börjat komma fram allt mer särskilt hos våran äldsta nu. Jag vet ju vad jag måste göra. Det är bara så. Jag måste!