Ja, ibland går händelserna snabbare än man hinner anpassa hjärnan. För mig tar det tid innan jag landat mentalt i saker jag gör och nog det som är anledningen till att jag ibland tar sådan tid på mig innan jag kommer till beslut och agerar. Samtidigt så landar man snabbare i huvudet och smälter saker fortare om man agerar och sen låter det sjunka in i huvudet.
Lite flum här 
Visst är det så. När jag bäst kommer till handling är när jag är i en situation när jag känner att jag inte har något annat val än att välja bort. Just då blir jag så illa tvungen att välja något annat att landa i vare sig jag vill det eller inte eftersom det gamla längre inte går att stanna kvar i.
Jag kan vara lite perfektionist i mitt beslutsfattande och tror att jag måste ha ännu mer beslutsunderlag för att fatta så bra beslut som möjligt. Inser att jag aldrig kommer att bli klar/fullt nöjd så man måste ibland fatta beslut ändå. Jag bodde själv i en bostad som var gemensamt ägd av min fd fru och mig. Bodde där två år utan henne då hon flyttat in till sin nya man. Jag hade nog bott kvar där än idag om hon tillslut inte sagt till mig om jag ville lösa ut henne och om jag inte ville göra det så skulle vi sälja. Nu i efterhand så var det absolit bästa som kunde hända för att få till en förändring och gå vidare i livet. Men just där o då var det så klart lite panik och osäkerhet
Jo, det är konceptet laga efter läge. Jag är enormt handlingskraftig när jag ser bra utvägar ur problem. Denna gång såg jag inga utvägar. Det var mörkt. För många personer inblandade för att kunna göra tillräckligt många rätt. Nu har jag en sista flytt framför mig. Platsen blir en ny bas. Från den basen blir det ok kommunikationer, omän lite nya utmaningar. Det är en lägenhet utan balkong och få rum så det kommer det inte vara bättre möjligheter till sysslor än i huset. Där har jag dragit det kortaste strået. Men också frigjort min tid och ökat ekonomisk buffert vilket ger trygghet. Tänkte ägna den nya till att sätta mig in i barnens kommande tonår och fundera hur jag ska skapa mig en fritid i naturen med barnen.
På något vid känns det som att det redan dragit ut på tiden en del med tanke på att det kom upp på tal för flera månader sen, och sen hamnade vi i ett vacuum av ingenting där vi inte kommer varken framåt eller bakåt. Och det är väl förmodligen för att vi vill olika saker… han vill fortsätta men inte jag. Så det bästa är kanske att dra av plåstret bara som @Vilsenman_74 skriver. I alla fall måste jag vara tydlig med att det är slut mellan honom och mig.
Jag tror att för oss kommer det bli så att han sticker. I alla fall ett tag. Han kommer vara ett sånt offer och tycka att jag är världens hemskaste människa som krossar en hel familj bara sådär… men det är inte ”bara sådär” för det här har växt fram under flera år.
Nej, min exman är inte heller elak, även om jag ofta tänker på honom som elak. Han säger inte saker för att göra mig ledsen, utan för att kontrollera mig eller få mig att fatta att jag gör fel. Han njuter inte av att få barn att gråta, utan han blir mest irriterad om de gör det och tror att de gör det avsiktligt för att jäklas med honom. Empatin är noll.
När barnen var yngre, så var de överlyckliga när han gav dem en gnutta uppmärksamhet. Han var den roliga pappan, som grillade korv med dem och lärde dem att fiska. Sådana stunder glömde de snabbt alla gånger de gråtit för att han var för hårdhänt, röt åt dem, kritiserade och tryckte ned dem. Jag var ju alltid där och ursäktade honom inför barnen; “Pappa är lite trött efter jobbet”, “Pappa är lite stressad just nu”.
Min exman skyller fortfarande på mig för att barnen är “sura” på honom. Jag måste ha vänt dem emot honom, tror han och ser inte alls vad han själv har gjort mot dem.
Hej,
Var några veckor jag skrev här.
Har hållit mig borta ett tag.
Har sökt en lägenhet. Om jag får den eller inte återstår att se. Får ångest över att jag faktiskt tagit steget att göra det. Har inte sagt något om det hemma. Känner mig usel. Väntar på tid hos familjerådgivningen men för mig är det slut, tomt.
Han har fortfarande inget jobb. Vet inte hur jag ska göra om jag får lägenheten och han inte har något jobb. Inte mitt problem tänker många, men känner ändå att det är det.
Min svärmor har sagt om han träffat något annan än mig så hade den personen inte stått ut så länge. Jag är lugn och på ytan verkar allt rinna av mig. Inget rinner av. Blir bara dämpad och likgiltig.
När så många runt mig inte verkar reagera negativt på att jag vill flytta så känner jag att jag måste missat något viktigt. Andra har sett vad jag borde sett för länge sen.
Tänk om jag varit likgiltig för länge och blivit ”förstörd”
Många tankar just nu.
Längtar efter lugn och ro.
Så har flera sagt till mig med. Att jag hållit upp mycket och han kommit enkelt undan. Men samtisigt säger folk att vi varit deras bild på ett idealpar.
Hur den ekvationen går ihop är rätt märklig egentligen. Även om det kanske inte är möjligt så är den sann. Båda delarna.
@Erjh Det är otroligt läskigt att ta steget. Jag hade stora skuldkänslor för att ha svikit vårt familjeprobekt och mina visioner. Det svåra för mig är att ta ansvar för mitt beslut, var det det bästa jag kunde göra för mina barn? Hur gör jag det bästa för dem nu? Att ha en lägenhet att ha möjlighet att bo i är en bra möjlighet att pröva att ställa sig själv lite utanför och få nytt perspektiv på tillvaron. Behöver det vara definitivt? Kan det vara en del av en positiv förändring?
Självinsikt verkar det vara dåligt med hos många…
Och det verkar även finnas en tanke om att det räcker med att vara pajas ibland för att barnen ska gilla en. Men det handlar om så mycket mer än det. De måste ju t ex veta att man finns kvar där oavsett vad de säger/gör i affekt exempelvis. De ska inte behöva undra om föräldern fortfarande tycker om dem eller inte. Och om de ändå funderar över det så måste de ju våga fråga utan att föräldern blir arg för det…
Min sambo blir sur för så himla konstiga saker, på ett orimligt vis (i mina ögon). Han kan också vara sur på barnen länge för skitsaker och straffa ut dem för det t ex genom att inte ligga i deras säng och prata på kvällen innan de ska sova. Inte acceptera barnets förlåt… Jag har fått ta många samtal kring sånt där med barnen. Varför pappa är arg fortfarande t ex och förklara att det inte är deras fel utan att de har gjort vad de kan men pappa är dum i huvudet… det säger jag såklart inte till barnen men försöker förklara pappans beteende på något bra sätt så att det inte målar ut honom som ond (det vinner ju ingen på) men också så att jag tar bort skulden från barnet. Det är himla jobbigt att hela tiden försöka medla, förklara och ibland släta över en annan människas beteende.
Åh, jag känner med dig 
För att du har det som du har det och för att du är ”jag”.
Även jag har sökt lägenheter, fyra stycken faktiskt. Men jag har inte varit inskriven på kommunens bostadsförmedling så länge så jag har alldeles för få poäng för att ha chans att få någon av dem. Men det kändes ändå som ett stort steg, att faktiskt anmäla mitt intresse på lägenheterna. Det var som någon ytterligare brytpunkt på något vis. Ett steg närmare.
Har inte heller sagt något till min sambo om detta.
Känner igen det du skriver om att känna ansvar för sin sambos ekonomi (som jag även skrivit om med dig tidigare) när denne är arbetslös. Även min är ju det… Han söker i alla fall jobb nu, och verkar vilja ha ett. Så det är ju positivt i alla fall. Men att han får ett är ju ändå ingen garanti. Då känner jag mig ännu mer egoistisk, lämna honom till sitt öde liksom. Ändå vet jag ju att han kommer klara det på ett eller annat vis. Pengar finns att plocka fram och försäljning av huset kommer ge honom en ”stor” summa. Jag vet ju inte riktigt hur ni har det ekonomiskt på det viset. Är man helt utan så känns det ju förstås ännu värre att strandsätta någon eller vad man ska säga.
För min del är det mer en fråga om hur mycket skit en människa ska behöva genomlida under en kort period snarare än en fråga om hur han klarar sig ekonomiskt eller inte. Känns som han inte behöver mer i den negativa bägaren.
Det där du och även @Mas skriver om, att andra inte förstår hur man orkat med så länge och att de kommit undan för lätt har jag fått höra både en och två gånger.
Det har varit släktingar till honom som flertalet gånger, för flera år sen, sagt till mig att jag är för snäll. Och undrat vad egentligen jag tycker och vill. Då var jag inte mottaglig för det tror jag. Har spelat ganska bra teater om att det varit okej. Försvarat hans beteende, lagt ansvar på mig själv.
Nu när jag flaggat om separation och öppnat upp mig för flera, så är det INGEN som inte förstår varför jag inte orkar mer. Det är snarare så att de undrar hur det har kunnat gå så långt. Jag har kompisar som nästan gråtit för att de tyckt att jag burit så mycket, att dom inte ens skulle ha pallat hälften utan att bli förstörda. Som undrat hur jag kan vara så lugn när jag pratar om allt jag berättar. Jag har insett att för mig har det blivit ett normalläge, något som för mig är att ”det är såhär det är”. Jag har liksom inte sett mig som stark eller någon supermänniska som klarat av det här, men så verkar dom se mig. Vilket för mig kändes konstigt, jag har ju liksom bara accepterat läget. När sen andra ögon fått se situationen har det varit helt uppåt väggarna tokigt och det har även öppnat mina ögon för hur jag egentligen har det. Det har öppnat en dörr för mig, där jag börjat se mitt eget värde, som aldrig mer kommer att gå att stänga.
Jag vet att jag har stöd och förståelse från många.
Det är ju skönt i alla fall. Även fast det känns hemskt att såra någon…
Du har så rätt. Man ska inte leva kvar i förhållanden som inte får en att må bra. Men det är då svårt.
De här kalla fötterna jag skrev om för typ två månader sen har ändrats till något annat. Nu är det mest vemod.
Hans ansträngningar att vara ”bra” har minskat. Det vanliga börjar komma tillbaka allt mer och vissa saker har till och med blivit värre. Jag ser mer och mer saker som jag inte gillar. Så jag är nog i någon fas nu när jag motar bort honom mer och mer; bort från mitt ansvar och samvete.
Jag har ju velat ha den klassiska kärnfamiljen. Men det kan inte bli på bekostnad av mitt eget välmående.
Att få möjligheten att flytta kanske ger mig andra ögon att se på förhållandet. Men ärligt så vill jag springa och inte komma tillbaka. Känns som om jag äntligen kommit så långt att jag inte vill backa.
Självklart går jag dåligt samvete över barnen. Men tror starkt att de komme få en välmående och glad mamma istället för någon som är ett skal.
Vi väntar på tid för rådgivning. Men ärligt så vill jag inte fortsätta. Min sambo har två sidor. En snäll och omtänksam. Den andra är en person som gärna gör sig rolig på andras bekostnad, alltid vet bäst och som kan övertyga/övertala vem som helst.
Trots att jag sagt att jag vill flytta så vevar han in mig.
Det jag vill ha av terapin är ett bra sätt att separera.
Jag vill ha ett lugnare liv med barnen. Inte behöva ta ekonomisk ansvar för någon annan.
Sköta mig själv helt enkelt.
Hej,
Hoppas verkligen du får tag i en lägenhet snart!
Hur tror du han kommer reagera då?
Jag har inte heller stått i någon kö länge. Bara 6 månader. Hoppas bara på tur. Hade kanske kunnat få en lägenhet på samma gård vi bor på idag. Men känner att jag behöver komma iväg en liten bit iaf för att få en bra start.
Att orka med blir en konstig normal vardag. Jag har nog inte heller reagerat på hur mkt jag gjort förens nu. En av mina bästa vänner har under fler år frågat mig om jag verkligen är lycklig och om jag inte har fått välja bort många av mina drömmar.
Jag har också bortförklarat mig med att allt varit bra. Hon har nu sagt att hon inte vågat pressa mig för mkt eftersom hon var rädd att jag skulle ta avstånd från henne.
Jag är rädd att knäcka min sambo den dag jag flyttar. Vi har ingen lägenhet att sälja. De pengar som finns går åt i rasande fart nu när han inte jobbar.
Jag vet att jag klarar mig ekonomiskt. Men han har mer utgifter än mig.
Att ta hand om honom är något jag tyvärr är van vid. Och lojaliteten är stor. Tyvärr på min bekostnad.
Ibland önskar man att man vore mindre lojal mot andra och mer lojal mot sig själv. I alla fall jag.
Jag tror att han kommer tycka att jag he lurat honom. Gett honom falska förhoppningar om att det skulle gå att ordna detta. Han kommer tycka att det var onödigt att vi ens försökte igen och lät tid gå.
Han kommer tycka att jag kastar bort familjen. Han kommer få panik.
Misstänker att det blir ganska dramatiskt och att han sticker iväg när jag säger att separationen är ett faktum. Kanske med en kommentar till barnen som han kommer ångra sen, liknande att nu ska vi slippa honom.
Det brukar vara så det låter när vi pratat om det här tidigare. Han har den största offerkoftan en människa kan ha rent allmänt i livet, så den kommer inte direkt att bli mindre när han dessutom står ”utan” familj.
Vi har lite olika syn på det där med vad som händer efter en separation. Jag önskar att vi ska ha en bra relation till varandra, där vi fortfarande kan umgås och göra familjesaker allihopa. Utan att vi bor eller är tillsammans. Men för barnens skull. Särskilt eftersom vi har en liten som inte kommer kunna bo hos oss båda i början utan bara med mig (förmodligen, eller ganska så säkert) så kommer vi ju behöva ha tät kontakt och ses flera gånger i veckan om det ska vara mest optimalt. Att vi har den här lilla (och dom andra två såklart) är ju också anledningen att jag stannat såhär pass länge ändå. Även om han inte är mycket att hänga i julgranen så är det ändå två händer att lasta över lite på när det behövs om jag ska tänka rent egoistiskt. Men också har det ju gett minstingen och pappa en chans att bygga en stark relation att fortsätta bygga vidare på även när vi är på varsitt håll.
Jag ska hålla tummarna för dig att det snart löser sig med lägenhet och att du får komma vidare med DITT liv
Jag är så himla trött. Trött i själen på något vis. Så svårt att förklara men det är som att det rinner sirap i mina ådror. Jag har börjat glömma saker. Har nästan overklighetskänslor kring verkligheten, känns som att jag går runt i ett töcken där det ligger som en dimma över allt som sker. Jag orkar inte mer!
X ligger i soffan mesta delen av dagarna. Han är tyst för det mesta, han har ingenting att säga liksom. Han tycker att allt är tråkigt för att han inte kan göra sådant som han verkligen gillar. Han klagar på allt. Ingenting är positivt. Det börjar läcka ut mer och mer kommentarer som även barnen hör kring hur värdelös både han själv och livet är, att det är så tråkigt att inte kunna göra något. Han är också väldigt oberäknelig, som en tickande bomb som exploderar när som helst. Men det som är mest tärande är att han vandrar runt som ett spöke nästan, tyst och sur. Den negativa energin runt honom äter upp allt av den lilla positiva energi som finns hos mig. När jag vaknar på morgonen får jag ont i magen direkt, stressen kickar igång. Kommer han vara sådär tyst och sur idag också, så att jag behöver trippa på tå för att inte väcka hans ilska? Eller har han en bättre dag där han kan klara av åtminstone små motgångar?
Jag har funderat en del över vad det är som gör att min kropp reagerar såhär. Han har aldrig varit fysiskt utåtagerande mot mig, men hans beteenden väcker ett enormt obehag hos mig.
Nu är det snart jul. Jag gruvar mig väldigt mycket för den. Enbart pga honom. Jag är rädd att han ska dricka alkohol och att det blir jobbigt. Jag är rädd att han ska bli på dåligt humör pga något och hela dagen blir förstörd för att han är sur och tyst. Jag känner inte att det är mysigt med uppesittarkväll för av tidigare erfarenhet vet jag att den inte kommer bli sådär mysig och harmonisk som man kan tycka att den ska vara. När det ska vara bara vi i familjen känns allt så himla jobbigt, det krävs så himla lite för att en dag som börjat bra ska bli dålig. Alltså verkligen pyttelite! Därav att jag jämför med en tickande bomb… Man vet aldrig vad som ska få den att explodera. Och det är så psykiskt påfrestande så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara gråta. Storböla! Men det har jag inte gjort på väldigt länge… Det är som att allt ackumuleras inom mig och bara pyser ut i små mängder ibland. Men snart kommer jag inte klara det här längre.
Kjenner igjen det du beskriver, det er så energitappende! Skremmende hvor likt vi har opplevd situasjoner.
Når du kommer for deg selv vil du kunne senke skuldrene, puste rolig uten stress og dårlig energi. Og den beste bonusen av dem alle: du vil være en gladere, mer energirik og mer tilstedeværende mamma for dine barn 
Styrkeklem 
Jag hoppas verkligen att det kommer bli bättre när jag lämnat. Att jag kommer få tillbaka energin och skapa bra rutiner för mig och barnen.
Nu när jag är själv med barnen känner jag ju att jag slappnar av på ett sätt jag inte gör när X är hemma, men jag märker också att jag har låg energi och kort stubin även då. Jag antar att det beror på att jag aldrig hinner fylla på min energi och att det därför inte finns några reserver att ta till när det blir lite mer påfrestande. När jag får en mer stabil vardag hoppas jag att min energi räcker till att hålla humöret och energin när jag är tillsammans med barnen. När jag slipper energitjuven…
Tack @Atrax för din styrkekram! Kram till dig också, tack för att du bryr dig
@Vimlan, Det är jag övertygad om att du kommer få. Just perioden under själva förändringen är jobbig men när du väl landat kommer det bli bättre. Just nu kämpar du hårt för att behålla kontrollen på allt som händer. Det är jättejobbigt.
@Vilsenman_74 Ja, det är faktiskt väldigt jobbigt.
Lägg också på att jag är en sån där ”duktig flicka” som ska klara allt så himla bra jämt. Jag gör fasen inte det just nu. Och det är svårt att erkänna.
Jag vill heller inte göra någon ledsen och har svårt med förändringar vilket gör att det blir ännu ett stort hinder som jag måste ta mig över…