Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Kalla fötter?

Är det någon mer här som, innan separationen blivit ett faktum, har fått ”kalla fötter”?

Jag har mått så jäkla dåligt i våran relation av flera anledningar, men nu när separation är på tapeten så börjar jag fundera på om jag överdrivit allt. Men jag kan inte ha hittat på hur dåligt jag har mått. Har haft så mycket oro och olustkänslor kring mycket. Det har liksom inte varit sunt. På många sätt.
Men nu har ju sambon steppat upp, försöker (som jag skrivit om i ett annat inlägg). Han har ju många fina sidor också. Är det så att det är dom jag ser nu när verkligheten snart kanske blir att vi inte längre är tillsammans? Jag vet ju vad jag har men inte vad som kanske blir om vi separerar… Är jag rädd för det okända och vill hålla fast vid det jag vet något om? Trots att det jag vet många gånger för mig inte känts särskilt tryggt så är det ju något jag är van vid. Vi har varit tillsammans hela mitt vuxna liv, i nästan 15 år. Var tonåring när vi träffades. Han är liksom både min trygghet men samtidigt någon som får mig att bli så himla osäker på mig själv.

5 gillningar

Jag vet faktiskt inte, då jag är fast i samma känslor själv, men jag vet att jag kände på exakt samma sätt när jag dumpade min första pojkvän. Som faktiskt var en idiot åtminstone de sista åren vi var ihop, och där jag i efterhand ser beslutet att göra slut med honom som ett av de bästa jag tagit i hela mitt liv. Men ändå kände jag exakt sådär, tvivlade på min egen verklighetsbild och förmåga att skilja på bra och dåligt, tänkte att jag aldrig skulle känna mig trygg med någon igen. Fast jag var ju egentligen inte trygg med honom, han var ju en idiot.

1 gillning

Jodå, jag velade hit och dit i nästan ett år. Var det verkligen så illa som jag tänkte först? Jo, han var ju väldigt elak, men han kanske inte kände sig frisk? Och det var ju lite synd om honom, som hade en så tråkig fru. För visst var jag väl ganska sur och negativ egentligen?

Sedan tänkte jag att nej nej nej, jag kan bara inte finna mig i att han har en älskarinna! Fast kanske jag överdrev? Kanske de bara var vänner?

Var han verkligen elak? Eller var det jag som var överkänslig?

1 gillning

På något sätt hade det varit enklare om min sambo rakt igenom faktiskt var en idiot rakt igenom… Nu är det många omständigheter som han inte kan styra över t ex ångesten är ju ingenting han egentligen kan rå för. Han äter även medicin mot det och går på samtal. Men den ligger där som ett moln även över mitt liv eftersom det påverkar mig så mycket (både direkt och indirekt). Jag har trippat på tå, hållit en fasad för att inte göra det sämre för honom. Jag har fått näst intill noll bekräftelse, känt mig osynlig och oviktig. I samtal med honom har jag ofta tyckt att det han säger låter helt osammanhängande och jag förstår inte vad han pratar om, men han får mig att känna att det är jag som är dum som inte förstår bättre vad han menar och han förstår sig heller aldrig på mig. Han får mig att tro att jag är knäpp, som att han vill få mig förvirrad och misstro mig själv. Jag är en smart människa, i andra sammanhang har jag inga problem att förstå eller göra mig förstådd, men med honom är det tydligen väldigt svårt…

Det är så mycket som har varit ”fel” som sagt så jag förstår inte varför det helt plötsligt känns som att allt det inte var på riktigt på något vis. Det är en mycket märklig overklighetskänsla inom mig nu…
Det är ju inte heller direkt som att det är bra nu. Vi går här bredvid varandra, pratar knappt. Det är som att vi vore främlingar. Så himla konstigt känns det!
Vi måste ju prata med varandra utanför familjerådgivningen, men vi gjorde som vanligt. La locket på och väntar till nästa gång det dyker upp…

1 gillning

Åh ja, man bara vrider och vänder på allt. Tvivlar på sin egen känsla och upplevelse. Det är som att man tror att den andra är bättre än en själv på något vis. I alla fall är det så för mig, att han är viktigare än mig. Alla är alltid viktigare än mig, jag har aldrig satt mina egna behov främst. Men det är nog det jag får sota för nu, för nu skriker hela min kropp att det här går inte längre. Jag kan inte offra mig själv mer. Det känns typ i hela bröstkorgen, som ett stort tryck.
Det är för mycket som har packats som nu håller på att explodera!

4 gillningar

Jag känner igen mig i väldigt mycket du skriver här. Min historia finns på tråden ”Skiljas från någon som inte mår bra”.
Den här upplevelsen av att man dels inte är van vid att lyssna på sina egna känslor och behov, att våga titta och lyssna inåt, man är inte van vid det efter att ha sållat bort sig själv så mycket och så länge. Och samtidigt att det kommer så mycket att det inte går att bortse ifrån längre, när man väl sett sanningen i vitögat på något vis.
För min del brakade jag och fick insikt i våras, efter många års kamp och underliggande oro, sedan var jag mogen för slutligen fatta beslutet i slutet på sommaren. Under ett halvår prioriterade jag tid för mig själv, vände ut och in på allt jag kände och upplevde, lyssnade på poddar, läste här, bollade med familj och vänner, begrundade själv.
Jag har inte ångrat beslutet om att göra slut, men har stundtals, i mina låga och ledsamma stunder, ifrågasatt vad som var bäst för barnen, och landar alltid att en separation var nödvändig. Anledningen till att jag tvekat är att särskilt min dotter har svårt att vara ifrån mig när hon ska vara med pappa, och att pappa inte visar sig varken mogen eller ansvarsfull alla gånger. Men som någon skrev är det här ett maratonlopp och ingen sprint, att komma in i allt nytt tar tid, och att vi kommit en bit på väg.
Men nog är det så att det hör till att man tvekar, ifrågasätter sitt beslut, särskilt när man inte är van vid att ta plats, eller orsaka en förändring, även om det på sikt leder till något bättre.
Ta hand om dig.

3 gillningar

Hej Masai!
Jag har läst hela din tråd, var nog den första jag läste här. Rubriken fångade mig då det stämde in i min situation. När jag sen läste vad du skrev var det som att läsa om min egen situation. Alla dina känslor och funderingar. Mycket i ditt ex beteenden. Skillnaden är väl att min sambo inte är otrevlig mot t ex familjerådgivaren och än så länge är han ganska medgörlig och vill försöka. Men som sagt, jag har blivit nästan mållös ibland när jag läst i din tråd och förundrad över att det faktiskt finns någon som känner lika som jag och det borde ju innebära att jag kanske inte är helt ute och cyklar…
Lika som ditt ex skyller min sina beteenden på ångesten och det dåliga måendet. Men för det kan en människa inte få bete sig hur som helst. Jag har varit förstående och försökt släppa men allt han sagt och gjort har satt spår och konsekvensen blir att kvar står en liten människa (jag) som bitit ihop alldeles för länge.

Jag har många gånger tänkt kommentera i din tråd, men suddat ut. Vet inte varför. Kanske för att jag läste början så långt i efterhand eller för att jag inte var redo att uttrycka mig i skrift än. Har även tänkt skriva till dig privat, men det vet jag inte om man kan? Just för att det känns som att vi har väldigt lika erfarenheter. Följer tråden hela tiden. Du är stark! Och du har tagit dig långt från start till nu.
Ta hand om dig du också!

2 gillningar

Hur går det för dig med allt @Vimlan?:cherry_blossom:

Hej,

Känner igen mig mkt i det du läser. Mycket hade kunnat varit skrivet av mig.
Att lämna är ett stort steg. Vi vet vad vi har, på gott och ont, men inte vad vi får.

Jag får samma känsla som du. Att jag överdriver och att det kanske är bra ändå.

En psykolog jag pratar med har gett mig rådet att lyssna på magkänsla och inte analysera sönder för mycket.

Hur känner jag tex inför att vara nära min sambo?
Hur känner jag tex inför att flytta?

Detta hjälper mig lite.

4 gillningar

Tack för att du bryr dig Masai :heavy_heart_exclamation:

Det känns som att vi har hamnat i någon sorts vacuum här hemma. Det känns som att jag bara existerar, inte som att jag lever på riktigt. Som att jag bara väntar. På vad egentligen? Jag vet ju vad jag innerst inne vill.
Sambon har sämre och bättre dagar. Vi har stunder när vi skrattar och det faktiskt är ganska roligt, små glimtar liksom. Men det finns liksom inget kvar av min kärlek. Att ha roligt med honom nu är liksom på samma nivå som att ha det med en bror.
Hans fokus är bara på hans eget mående, på hans upplevelse av allt. Han kan ibland undra varför jag är så sur. Ja du, det kan man fråga sig har jag lust att säga. Jag går ju omkring och irriterar mig på det mesta han gör nu för tiden, så jag förstår om jag uppfattas som sur. Jag vet att jag måste härifrån. Men det är så svårt att ta det där steget. Att hoppa.
Mitt största hinder är rädslan för att inte ha kontroll över hur det kommer att bli. Sedan är det så att vårt yngsta barn inte ens har fyllt ett år än.
Jag vet, småbarnsåren är tuffa och man ska bara sitta lugnt i båten. Men den här båten har varit påväg att kantra allt för länge för att kunna skylla det på småbarnsåren… det här handlar om annat. Om personlighet och egoism. Sen är ju barnets ålder i sig något som gör att man kanske drar sig lite för separation av praktiska skäl.

Vi är i familjerådgivning men det kommer inte rädda förhållandet. Dock tror jag nog att sambon tror att det finns en chans. Han är ju och har varit nöjd hela tiden säger han. Det är jag som har problem med oss, inte han. Vilket säger en del om hur han ser sin del i det här. Han verkar tycka han gör allting bra…

1 gillning

Jag tror som du skriver att man ska lyssna på sin magkänsla. Särskilt om det är något som varit ihålllande. Att det inte är något tillfälligt man känner.
Ingen kan egentligen heller säga att man överdriver. Ens känslor är det dom är för en själv, ingen annan kan bedöma dom eftersom känslorna är just ens egna. När jag skriver det här till dig känns det så logiskt, varför gör det inte det i mitt eget huvud när det gäller mig?

Kloka frågor från din psykolog att ställa sig, det ska jag också göra!

1 gillning

Ofta kan det kännas logiskt när man ger andra råd. Svårare att lyssna på dem när man ”ger” sig själv dem.

Mina barn har inte snappat upp något här hemma. Äldsta frågade om inte vi skulle skaffa ett barn till. Hon vill ha ett syskon till.

Snacka om att de är vana vid föräldrar som håller distans. Inte så jag vill att de ska ha sina förhållanden som vuxna.

3 gillningar

Lite så är det här också, tror inte barnen märker så stor skillnad. De är vana vid distansen mellan oss.
Vi hade besök här i sommar av en vän till med med familj, mannen i den familjen gav min vän en kram varpå min dotter frågade dom varför dom kramades… Hon fick svaret att det gör man när man tycker om varandra. Såg att det började snurra lite i hennes huvud då… Här har det varit väldigt lite kramar i många år!

2 gillningar

Jag har skrivit massor under senaste året. Ibland ”glömmer” jag hur det faktiskt har känts.
Såhär skrev jag i en av mina texter:

”När x har mått dåligt har jag respekterat honom och ställt mig själv åt sidan. Låtit honom vara. Med konsekvensen att hela jag blir nedbruten och oomhändertagen. Ingen har någonsin fångat upp mig i mina känslor. Jag har alltid behövt stå ut. Har försökt framhäva mina behov till x flera gånger men mötts av motstånd och mothugg. Han kan inte säger han bara. Eller så har jag motvilligt fått en kram när det gått över (en kram jag då bett om) som varit som från en död, helt känslolös och som bara skriker att det går emot allt vad han vill. Jag har bara känt mig som en last, någon jobbig människa som kommer och stör i hans sura/arga/irriterade bubbla.
Aldrig att det visas någon förståelse för mig. Jag ska acceptera allt hans medan han inte visar någon förståelse för mig i det. Det är som att det inte finns någon plats för mig och mina känslor.
Sådant gör att man börjar bita ihop ännu mer och tvivla på att det jag känner är rätt eller förståeligt… eller betydelsefullt. När man möts av motstånd blir det tyvärr så att man sluter mycket inom sig, sväljer. Tillslut exploderar man”

Ändå tänker jag ibland på att det kanske är jag som begär för mycket…

3 gillningar

Känner igen det där så mycket! Det är distans som skapas. Bit för bit, varje gång det sker. Så sorgligt.

2 gillningar

Det är ju det! Dessutom bryter det ner en, får en att tro att man inte förtjänar bättre.
Min sambo är ingen elak människa, men han är egoistisk. Eller egoistisk, men självupptagen. Kan inte göra något som inte är för hans egen vinning skulle jag säga. När jag står där och SÄGER vad jag behöver, men möts av att han inte kan ge mig det när jag ber om det för så känns det fel för honom. Men om han inte ger mig det jag behöver utan att jag ber om det och heller inte när jag gör det, hur ska jag då få det jag behöver? Jag får ju inte det.

När jag började prata om separation blev han ju helt förkrossad. Han älskar ju mig och bla bla bla. Han skulle visa det så mycket och bygga upp allt så det blir bra igen. Hjälpa till mer. Ja, han började hjälpa till mycket mer ett tag men jag märker att den entusiasmen dalat rejält senaste tiden igen. Det där med mer närhet och omtanke som jag efterfrågat ser jag inte någon förändring i. Snarare har min egen syn på vår situation bara växt sig tydligare, det här är inte bra. Det är som att jag öppnat en dörr där jag nu ser hur JAG påverkas av allt som varit omkring honom. Av allt jag spelat med i. Av att jag bortser från mina egna behov. Det har även börjat gå ut över barnen. Det spiller liksom över på dem. Jag är irriterad på deras pappa för att han inte lever upp till mina förväntningar och så är det dom som får en sur mamma…

4 gillningar

Åh. Åter igen ett mönster jag känner igen. Skulle vilja höra hur de som lyckats bryta detta gjort. Men de finns nog inte på detta forum tyvärr! Här finns mest historier som bekräftar att ens egna misstag är vanliga. Hm… får mig att fundera på vart jag kan läsa vidare för att resa mig ur hålet det är att vara i som ensamstående. Jag vill ha tillbaka min livsglädje, kraft och ork!

2 gillningar

Låter som det är ett jobbigt hål du hamnat i :neutral_face: Var det nyligen du separerade?
Vilket mönster är det du kommer igen? Är du rädd att du ska ta med dina mönster vidare in i en eventuell ny relation i framtiden?

Jag hoppas/tror att de mönster som finns i min relation nu till viss del beror på hur vi fungerar tillsammans jag och min sambo. Att det med någon annan blir annorlunda. Dock inser jag ju att jag behöver jobba på mig själv. Vem är JAG? Vad vill JAG? Vilka behov har JAG? Och lära mig att stå upp för mig själv, för mig själv så att säga. Inse att jag är viktig för mig. Det borde jag börja med redan nu… söka hjälp.
Även om jag står och stampar i relationen, vill lämna men är rädd för det okända, så är det ju alltid bra att jobba med sig själv. Kanske det också underlättar beslutet.

Åh, ibland önskar jag att vi verkligen bara bestämde oss för separation när det verkligen var uppe på tapeten för ett par månader sen. Nu är det ju som att börja om i den processen igen… sambon pratade idag om att vi borde köpa nya muggar hem, medan jag kände att nej det ska vi inte för snart finns det inget vi på det sättet längre. Måste försöka bli mer öppen mot honom med hur jag faktiskt känner. Vi har ju roligt mellan varven och det känns uthärdligt. Är jag för egoistisk som ändå inte vill vara kvar i den här relationen längre? Att tänka att jag kan stå ut till sommaren kanske, och sen lämna? Måste han veta att jag redan har tänkt ut hur det ska bli? Han vet ju redan att mina känslor inte finns där som dom ska, men det är som att han har glömt det och låtsas som ingenting.

1 gillning

Alltså, jag tror du bör ge digsjålv ett antal gånger i terapi och reda ut detta. Att känslorna inte finns som de ska just nu betyder inte att du per automatik kommer få bra känslor i förhållande till ditt liv bara för att du väljer att leva som ensamstående. Tänk också på att ett sådant beslut påverkar familjestrukturer ur barnens perspektiv. Sätt dig in i ju livet/vardagen kommer att förändras för dem, vad det innebär att inte ha tillgång till både mamma och pappa när de kommer hem till en och samma plats varje dag. Jag vet ju inte hur allvarliga bekymmer ni har, om det tex finns missbruk, otroget eller misshandel med i bilden, alla beslut grundar sig ju på någon form av process. Att han vill köpa muggar är en jättebra öppning för dialog, att han vill bygga fint med dig, enas om något tillsammans. Gör ni sådana saker för varandra ofta, medvetet så tror jag att ni kan arbeta fram nya känslor av gemenskap och kanske till och med se det som att ni gemensamt arbetar er att genom en kris. Om du någon stans vill rädda relationen (och därmed upptäcka nytt i det du har framför näsan), är det värt tid och förståelse för en process som med bra stöd utifrån kan ge fina resultat.

1 gillning

Ang mina mönster så har jag varit och är fortfarande utsatt för någon form an psykisk nedbrytning. Jag blir markerad för att jag inte duger som mamma och mitt självförtroende som förälder är knäckt. Jag ser just nu väldigt många dysfunktionella mönster i både mitt och min ursprungliga familjs beteende men även hos mitt ex. Ser även bra sidor men har inte ork att lyfta mig (är konstaterat deprimerad) och därmed barnen varje dag. Just nu går det mesta på sparlåga men jag har stöd hos terapeut och bra förståelse hos arbetsgivaren och är öppen med mitt mående till min omgivning så jag hoppas det vänder till våren. Försöker planera in roliga småsaker med barnen och hitta glädjen i det lilla, men det sociala och ekonomiska fallet har varit stort för mig och jag saknar all energi som mina tidigare miljöer erbjudit mig genom exets släkt som jag när jag var i förhållandet gick upp i till 100%. Det tar tid att bygga upp eget för mig och barnen. Jag tar en dag i taget och försöker lita på att det kommer ljusna.