Jag förstår att det kan låta som att det här är en tillfällig kris. Det är det inte. Det här handlar i grunden om att vi är två väldigt olika personer, med olika värderingar och sätt att se på livet. I många år har jag kunnat acceptera att det är såhär, anpassat mig efter honom. Men jag har gjort det till en grad där jag utplånat mig själv nästan.
Det är svårt att ge en rättvis bild av vår situation när jag inte vill ge för mycket detaljer av respekt för min sambo. Men det finns mycket bakomliggande orsaker till att vi nu står där vi är. Ingen annan människa kan ju säga hur jag ska göra, det vill jag inte och det förstår jag ju att det inte går. Skriver här mycket saker som rör sig i mitt huvud bara.
Att du säger att jag ska tänka på barnen gör mig så ledsen, ungefär som att jag inte gör det. Att en separation är egoistisk och inte bör ske av respekt för barnen. Jag har tänkt på det här hur mycket som helst. Vridit och vänt på allt. Jag ser inte en separation som automatiskt dåligt för barnen. Att leva med föräldrar som vantrivs, där vardagen inte är fridfull och glädjefylld vet jag inte om det är bättre än att barnen vet att ”den här veckan är jag hos mamma och då är hon hemma” eller tvärtom hos pappa.
Jag får en känsla av att du och jag har lite olika sätt att se på en separation. Utifrån det du skriver låter det som att du haft en jobbig relation där du behandlats illa. Att det i så fall är ett ”giltigt” skäl att lämna en person. Men när det inte finns tydliga saker, så som otroget/misshandel/missbruk, då ska man kämpa liksom. Till dö-dagar om det så krävs för barnens skull. Det håller inte jag med om.
Mina tvivel är ju inte på den nivån riktigt, utan mer kan jag rent utifrån se att vårt förhållande inte är bra. Men jag brottas med skuld ändå, trots att jag vet att för min skull är vårt förhållande inte bra.
Det du skriver är så galet likt hur jag har det, känner!!
Min sambo har ju dock visat mig kärlek i form av kramar och närhet. Dock vill han hela tiden ha rätt. Inte bara mot mig utan ska rätta alla andra också.
Nästan alltid varit nedvärderande när alkohol varit inblandat. Skällt och bråkat. Han har varit en som stått för de största besluten.
Min sambo pratar om vad vi ska hitta på för kul till våren. Han lever på som vanligt utan att förstå att jag skriker efter att gå vidare. Trots att jag sagt det flera gånger.
Du funderar på vem du är. Det har jag gjort många gånger också. Men jag försöker tänka på vem jag är på jobbet, på aw.n, med vänner mm. Då har jag många sidor som jag gillar och det är också jag.
Sidorna jag inte gillar kommer fram i nuvarande förhållande. Om jag kommer vidare och träffat någon annan så har jag lovat mig själv att ta fram de sidor jag gillar med mig själv. Ge mig själv en ny start.
Åh vad jag känner igen mig i det där du skriver om vem du är. Det är precis så jag också känner.
Jag är en person i alla andra sammanhang, men med honom blir jag en helt annan. Har inga problem att stå upp för mig själv och det jag tycker i andra sammanhang men med honom så bara viker jag mig hela tiden. Det är som att jag kan vara mig själv överallt utom med honom. När det är bara jag och barnen hemma är det så himla skönt. Jag är tusen gånger bättre och roligare då. Mer avslappnad och påhittig. Skämtar och skrattar. När han är hemma är jag som på vakt, aktar vad jag säger för att inte bli ifrågasatt. Känner ibland att han dumförklarar mig.
Jag är ingen dum/korkad människa. Jag är bra på att prata och förstå andra, göra mig förstådd och har bra saker att komma med. Vet att jag är en uppskattad kollega, omtyckt av många etc. Men han får mig att känna mig dålig. Säger att jag aldrig förstår någonting, att jag är si eller så, alltid bla bla bla. Får aldrig höra något bra nästan. Känner inte att han bryr sig om mig på riktigt, även om han säger att han gör det när jag ifrågasätter så visar verkligen hans ord och handlingar inte på det direkt…
Han pratar också ofta om hur illa han tycker om vissa saker, om vissa människor och beteenden. Han är så oaccepterande och oförstående för andra människor så det är inte klokt. Ändå kräver han att alla ska vara så förstående för honom. Att han mår dåligt, inte kan bättre osv. Men är jag på dåligt humör en dag, ja då får jag minsann höra att det är tråkigt att jag förstör stämningen.
Har precis som du lovat mig själv att det aldrig mer får bli såhär för mig i ett förhållande! Jag överväger typ att aldrig mer träffa någon om (när) vi separerar!
Jag går aldrig/sällan in i en diskussion med honom. Eftersom jag vet att han vinner pga att han är så bra med orden.
Sitter vi bland fler svarar jag inte emot eftersom han nästan alltid kommer med någon dräpande kommentar.
Det sjuka nu är att sedan i somras har vi inte haft ett bråk. Jag sa ju då första gången att jag ville separera. Det är då lätt att glömma. Men mina känslor är ändå döda.
I somras kallade han mig nämligen för idiot och dum i huvudet framför väldigt många människor. Jag hade inte reagerat med att hjälpa honom när han tappade en sak.
Lever också upp när det bara är jag och barnen.
Får jag ett eget liv med barnen så ser jag fram emot ett lugn och ro. Ta tag i hobbys igen.
Ev träffa någon igen men ser mig inte som sambo.
Åh, nej det var inte alls så jag menade, att jag som inte insatt utifrån kan ha en åsikt om
vad som är ett giltigt skäl. Jag är övertygad om att alla som står inför ett beslut om en separation tänker på detta länge med stor vånda. Och att barnens bästa är det du och de flesta andra så klart önskar.
Jag vet att när jag själv processade beslutet (som eg var ömsesidig men vi gjorde det på var sitt håll) var jag helt förblindad av den dåliga stämningen som rådde i relationen (ingen av oss mådde bra eller betedde sig bra, jag blev skriken på och önskad ut ur huset på massa olika sätt), och min hjärna klarade helt enkelt inte av att ta barnperspektivet eller ens mitt egna perspektiv där jag är nu. Jag ville bryta upp det som var destruktivt och dåligt efter att ha försökt med terapi i flera år, jag kunde inte stå för migsjälv som mamma och sökte vägar ut på inte så bra sätt för egen del. Jag kunde inte tänka ut hur det skulle bli istället som ensamstående, var för rädd helt enkelt så jag drev igenom varannanveckasboende och inledde en kort affär för bekräftelse som egentligen tog slut rätt fort, men jag höll kvar mentalt som ett skydd mot verkligheten och när jag till slut släppte den förälskelsen kom min hårda smäll jag är i nu. Först nu när jag landat i nytt boende öppnade jag ögonen för övriga familjemedlemmars livssituationer och det jag själv varit med om. Och det gör ont att se och ger skuldkänslor. Jag var inte beredd egentligen när jag tog och drev igenom alla beslut.
Alltså jag har ju också blivit behandlad så där med nedvärderande ord, stress, press och otrevligheter. För min del försvann det inte med separationen utan jag har kvar hans röst i mitt huvud och nedvärderar mig själv och känner att jag är sämre än honom på att ta hand om allt. Och jag är inte lika glad och rolig mamma som jag kunde vara förut då jag var själv med barnen. Mitt självförtroende är knäckt och jag har hamnat i ett tydligt ekonomiskt underläge. Men jag tänker att detta är övergående och att jag kommer återfå min forna kapacitet.
Beklagar hur ditt förhållande påverkat dig!
Man är inte mer än människa. Får man höra något tillräckligt mycket så påverkas man.
Det tar tid att läka.
Känner igen mig i det du skriver om hur det påverkat dig som mamma.
Barnen är det finaste jag har. Men känner mig själv ganska orkeslös och lätt irriterad. Kräver energi att hålla orken uppe.
Något som får mig att se framåt är att jag vet att allt blir bättre med tiden. Det kommer det bli för dig med.
Fy fasen, så himla dåligt att förnedra sin partner så inför andra! Fullt förståeligt att du väljer att inte säga emot när du vet vad du riskerar! Har du sagt till honom direkt sedan att det sårade dig eller har du slutit det inom dig?
Vi har ett väldigt dåligt mönster när det gäller kommunikation. Det är som att vi båda utgår från att den andra vill komma åt en på något vis. Ofta slutar våra diskussioner (som handlar om barnen/hemmet/oss) med att sambon blir sur och säger att det inte går att diskutera med mig för att jag fokuserar på fel saker. Eller så säger han typ att han borde vara tyst jämt bara och så går han ut i garaget eller något i flera timmar och lämnar mig med barnen. Kommer sen in och är sur och tyst.
Det är ofta så det är här hemma, att han går omkring och är missnöjd och sur av olika anledningar och så ligger det som en dimma över hela familjen. Så himla kvävande!
Det där med att det inte varit bråk sedan man började prata om separation känner jag väldigt väl igen. Och även fenomenet att man lätt glömmer då. Men mest är det ju att det bara flyter lite smidigt i familjelivet… det gör ju inte att ens känslor kommer tillbaka.
Här har det också varit bättre ju, men nu börjar saker komma tillbaka som varit borta ett tag…
Jag planerar också för framtiden. Försöker visualisera hur mitt liv ska bli framöver. Ser inte heller mig med någon annan, inte honom heller. Jag vill vara själv, med barnen.
Ingen fara. Jag tror jag vänder taggarna utåt direkt så fort jag hör något om barnen Det har nog att göra med mitt dåliga samvete. Hur ska jag med säkerhet kunna veta att jag gör rätt liksom?
Jag tänker att du hade dina anledningar till att du gjorde som du gjorde. Det fanns förmodligen ingen annan utväg just då. Var inte för hård mot dig själv för att det blev som det blev Det kommer att bli bra! Det är nog bara så att du inte hunnit med att bearbeta allt det där innan fullt ut och att det måste pågå nu medan du redan är i det.
Den här situationen är ny både för dig och dina barn, det tar ett tag att hitta era nya rutiner och roller i det här. Klart en omställning påverkar barnen. Men som sagt, det kommer bli bra!
När han förnedrat mig inför de andra så drog jag mig undan och pratade bara med några vänner. Senare kom han och ville prata. Jag trodde att han skulle be om ursäkt men istället undrade han hur jag tänkte när jag inte hjälpte honom. Han sa att det var ok att han kallade mig dum i huvudet eftersom jag var det i den situationen. Jag sa att jag inte var intresserad av att fortsätta med honom om det ska vara så. Han sa att det bara var för mig att packa väskorna Isf.
Självklart var det alkohol inblandat.
Några dagar senare pratade vi om det. Han ursäktade sitt språk. Men det blir ändå som mitt fel.
Den där tystnaden som blir när man bara går runt är så jobbig!!
Nu är ju min sambo mellan jobb, borde stötta honom men orkar inte.
Jag har mentalt inrett hela min nya lägenhet
Hoppas bara det går att få tag i en hyreslägenhet när det är dags. Har inte längre något större sparande eftersom det gått åt under åren när han varit utan jobb tidigare och till att lösa lån som varit hans.
Återigen, oj vad jag känner igen mig!
Även min sambo säger dumma saker i det påverkan av alkohol. Sen efteråt menade han aldrig så illa, eller skyller på att ibland är svårt att formulera sig. Genom åren har det verkligen varit skitjobbigt när han dricker. Jag får ångest bara jag hör honom öppna en ölburk för jag vet inte hur många det kommer bli och vad som kommer upp den här gången… Detta vet han om, hur dåligt jag mår av att hm dricker. Men han gillar att göra det så det måste han få göra tycker han…
Även här är sambon arbetslös. Började med sjukskrivning pga ”utbrändhet”/depression i slutet av förra året, som pågick till nu i höst. Sen sa han upp sig… Det är inte första gången han säger upp sig utan att ha något nytt på gång. Han har en allmän ovilja att arbeta, han tycker det förstör hans liv. Jag är av helt annan åsikt och menar att mitt arbete är en DEL av mitt liv. Något jag gillar och vill ha. Han uttrycker ofta att folk är dum i huvudet som tycker om att jobba, att det är att ge bort sin tid osv. Han säger inte direkt till mig att han tycker så om mig, men det är ju indirekt det han säger.
Att han är så motvillig att jobba gör att jag har svårt att ta hans utbrändhet på allvar. Elakt kanske men med hans historia och övriga åsikter om annat så kan jag inte hjälpa det… Kan heller inte tycka synd om honom som är arbetslös eftersom han själv satt sig i sitsen och heller inte är villig att ta vad som helst. Men klagar som f*n på att han inte ha några pengar gör han.
Han sprider en sån enorm negativ energi så jag håller på att kvävas. Han är inte nöjd med någonting. Klagar på sig själv, att han inte kan något, att han vill leva typ i ödeskogen utan att behöva ha att göra med andra människor osv.
Jag älskar människor! Och kan absolut inte tänka mig att leva så, men han pratar ändå om att så ska han leva någon gång. Då har han ju inte ens med mig i framtidsplanerna, men ändå ska vi hålla ihop till varje pris tycker han.
Börjar tro (är ganska säker) på att han vill att vi är tillsammans för att han ska få ta del av barnen varje dag. Jag tror inte han pallar att ha eget ansvar för barnen, inte varannan vecka. Och det tror jag han själv vet också, därför är det bekvämt att ha mig som gör allt och så kan han gästspela lite ibland.
Han älskar sina barn, men är alldeles för ego för att kunna sätta sina behov åt sidan så mycket som skulle krävas om han var själv med dom.
Precis som du har inte jag heller något stort sparkapital. Vi äger huset tillsammans så vid en separation får jag ut en del på det, dock har jag ju ett lån att lösa först så pengar att köpa lägenhet för kommer jag inte ha automatiskt. Eventuellt skulle jag kunna få ta ett lån men osäker om banken godkänner. Möjligtvis om någon kan gå i borgen eller något med tanke på att jag blir ensam inkomsttagare med tre barn…
Jag har börjat titta på inredning jag med. Även funderat på vad jag vill skapa för rutiner, både för mig själv och barnen.
Sorry för kanske obekvämt svar… men hur i all världen kan ni klösa er fast vid dessa hopplösa män som inte verkar kunna bidra med något what so ever i positivt hänseende. Men dricka öl, bli otrevliga och hotfulla, vara arbetslösa och deprimerade, utbrända och arbetsskygga det kan de minsann
Snälla söta rara Ni duktiga, uthålliga, omtänksamma och empatiska kvinnor… droppa de där parasiterna ni har låtit härbärgera er så länge och satsa era kvaliteter och omsorger på de som uppskattar er och ger er detsamma tillbaka
Om ni känner ett obetvingligt inre behov av att ha någon som behöver er, som ni kan försöka rädda och uppfostra och fixa… så ägna de omsorgerna åt era barn istället.
Där finns ett obegränsat område för reservationslöst visade omsorger, omtanke, välvilja, engagemang och kärlek
På köpet kan ni istället rädda/förbereda och ge bästa möjliga förutsättningar till nästa generation, istället för att slösa all er energi på att försöka rädda de sedan länge vuxna män som är och förblir räddningslöst förlorade för den sortens engagemang
Inte obekvämt alls faktiskt för min del! Jag håller med helt och fullt! Tack för dina ord❤️
Och nu när jag fått upp ögonen för vad jag hållit på med, vad han gjort med mig, så kan jag liksom inte inte se det längre. Det är som att jag blundat och bortförklarat det mesta.
Har dessutom börjat välja ett konto på Instagram, mansbebisar, som öppnat mina ögon ytterligare.
Jag ska gå. För min och mina barns skull! Som det är nu tar deras pappa allt för mycket fokus från mig som gör att jag inte ger dem vad dem förtjänar.
Ingen idé att ägna ens en endaste sekund åt att klandra dig själv för det, slå bort det direkt varje evig gång som den tanken tränger sig på vilket troligen är hundratals gånger om dagen
Beröm och beundra istället dig själv HELA TIDEN för att du NU äntligen har fått upp ögonen… istället för att ytterligare några decennier hade hunnit förspillas
Hej!
Inget obekvämt svar. Uppskattar ärlighet.
Jag har kommit till insikt. Måste iväg.
Min sambo har bra sidor också men han är inte ”min person”.
Just nu väntar jag/vi på tid hos familjerådgivningen. Där har jag tänkt att avsluta förhållandet så att han förstår. Vill också få hjälp med hur jag/vi går vidare när han är arbetslös. Många tycker att jag bara ska sticka, att han får lösa ekonomin med a-kassa och soc. Hade det inte varit för barnen så hade jag gjort det.
Kommer titta på lägenheter med inflyttning till våren.
Efter 18 år ihop så är det lätt att tro att det ska vara som vi har det idag. Men det är inte rätt. Jag vill inte bara vara glad på jobbet utan hemma också.
Det har nog att göra med mitt dåliga samvete. Hur ska jag med säkerhet kunna veta att jag gör rätt liksom?
Det kommer att bli bra! Det är nog bara så att du inte hunnit med att bearbeta allt det där innan fullt ut och att det måste pågå nu medan du redan är i det.
