Hon tittade mig i ögonen flera gånger och förnekade det med bestämdhet. Jag hittade konversationer mellan X och en sk kompis där hon beskrev hur kär hon var (som en tonåring om jag inte minns fel) och att han skulle bli en bra pappa till mina barn - att det skulle bli dem även om det skulle ta tid. Och så klart en del om sex. “Kompisen” erbjöd sig att låna ut sitt hus och hejade vilt på - i tryggheten hemma med sin familj. Sen var det saker om mig som inte va så kul att läsa.
Det var fruktansvärt att läsa - jag föll handlöst, bokstavligen genom golvet. Men i efterhand som sagt ganska skönt att veta att man inte varit tokig.
Gått en månad sedan jag skrev här sist. Vi har kommit så långt att vi lämnat skyttegravarna och pratar sansat med varandra. Mest för min egen skull. Vill bara beta av tiden fram till den dagen hon flyttar. Är så trött på situationen. Vilken bergochdalbana denna tiden har varit. Hade några riktigt dåliga dagar då jag inte kunde gå till jobbet. Nu mår jag faktiskt bättre. Fortfarande inget sagt till barnen dock, vilket är helt värdelöst dåligt. Jag tyckte vi kunde prata med dem som ikväll , men är hon hemma? Nej.
Uppdaterar min tråd lite, tänker att detta är min krönika över denna tiden. I helgen berättade vi för barnen. Jag hann inte så långt förrän de sprang iväg gråtandes. Jättehemskt. Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Vill berätta mer konkret men frun velar väldigt nu, vet inte vad hon vill. Lägenheten har hon ju redan och har börjat handla saker till den. Kan se en liten liten öppning mot mig, hon är inte lika kylig längre. Vi har skrattat och kramats, vilket inte hänt på månader. Vad snabbt det kan gå utför när man slutar prata, börjar positionera sig och skjuta av elaka oneliners istället.
Man kan också hitta tillbaka till något genom att släppa prestigen och vara ärlig. Jag körde hårt ett tag med att inte visa mig svag eller ledsen. Nu ”erkänner”
jag rakt av till henne att jag älskar henne och inte ger upp än. Känns bättre för mig än att vara arg och svartsjuk.
LJust nu, nej. Vaknade precis med en otäck känsla av att hon trots allt är förlorad. Vi har haft det bättre ett tag men det är ju för att jag försöker vara hövlig. Men ändå finns den ju där, kylan. Inte lika uttalad men ändå. Efter julhelgen får jag nog se mer beslutsamhet.
Men jag har bestämt att jag ska vara stark. För barnen. Måste inse att familjen är splittrad och att hon har lämnat mig.
Det är så svårt! Jag griper efter minsta halmstrå, hoppet tänds när jag får en liten kram eller trevlig blick. Men sen kommer den sakta krypande igen, sorgen.
Känslan kom från en dröm om henne jag drömde precis innan jag vaknade. Jag hade Queens The Show must go on i huvudet när jag vaknade till.
Show must go on
Inside my heart is Breaking
But I have to find the will to carry on
The show must go on
Du har en tuff tid framför dig.
Det viktigaste för mig under denna tiden var att acceptera just det du skriver.
Då jag ändå hade som förhoppning att hon skulle hitta tillbaka till oss, så kom jag också till insikt att min bearbetning behövde jag göra inte bara för barnen men även för mig själv.
Jag minns att jag gick i stockholm försjunken i mina tankar, tittade upp och tittade in i ett skyltfönster. Personen som blickade tillbaka var någon jag inte kände igen och mindes att jag tänkte att han såg helt förkrossad och sorgsen ut. En person som såg allt i gråskala, tills jag insåg att det var min egen spegelbild jag tittade på…
Från den dagen bestämde jag att jag var tvungen att börja leva, att börja ta hand om mig själv. För hur skulle någon, någonsin kunna attraheras och dras till den som tittade tillbaka på mig, allra minst min fru.
Jag har alltid tyckt om att träna men, orken och viljan hade försvunnit, men började ta upp den. Gymmet blev min räddning, kunna fokusera och släppa ut känslorna i den fysiska ansträngningen. Sakta så började jag lyfta, började titta upp från marken, började sträcka på mig. Jag har tillåtit mig att gråta, att känna mig svag, att reflektera över mig själv, vår relation, över livet, över situationen.
Acceptera att dipparna kommer och omfamna dessa, att vara mitt allra bästa för min son, och det inbegriper att också vara svag inför min son.
Börja acceptera och se ett liv utan henne, stärk dig själv. Vi vet ju aldrig hur livet kommer att spela sina kort. Man vet aldrig om ni hittar tillbaka till varandra eller om du själv kommer fram till samma slutsats som hon efter att du börjar lägga märke till saker under själva processen. Oavsett så är det viktigaste i detta skede du själv.
Barnen är starkare än vi tror, men om du “spelar” stark så är risken att det slår tillbaka senare. Var ärlig mot barnen, finns för barnen, det de verkligen behöver är din närhet och närvaro.
Behöver du prata så finns jag bara ett PM bort.
Ta hand om dig.
Idag har verkligen varit en dipp, känslan från igår sitter kvar. Jag har ju känt mig lite hoppfull ett tag efter att jag försökte köra en mer försonlig stil. Det har känts bättre att göra så för mig men nu dalar energin. Julen närmar sig och tankarna på att det kan vara vår sista ihop är jobbiga.
Efter jul, då blir det vardag igen och då kommer nästa hemska fas. Säga till barnen att nu flyttar snart mamma. Ska jag stå här och se henne tömma garderober mm?
Vad händer när hon lämnat? Fy fasen…
Ja nånstans vet jag att det kan komma bra saker ur det här. Om vi säger att det skulle bli så att vi fortsätter ihop så var det här tvunget att hända. Vi kunde inte köra på som vi gjorde längre. Vårt äktenskap skulle kunna vara helt ok egentligen om vi bara slutade tjura över de saker i livet som Vi egentligen inte kan påverka.
Tar det slut så öppnar sig andra möjligheter. Frånskilda grannfrun är ganska het t.ex!
Det här blir ett lite skissartat inlägg. Jag vill få ner mina runtflygande tankar ”på pränt”.
Efter sommarens och höstens skyttegravskrig hissade jag i oktober till slut vit flagg. Vi gick till en terapeut och det lugnade sig och vi hade en bra ton. Jag såg halmstrået och grep det. Försökte verkligen vara tillmötesgående och gav lite komplimanger när jag tyckte att hon var fin eller söt. Vi enades om att vi skulle kalla detta för en provseparation. När barnen fick veta så kom ju allt i ett annat ljus. Det blev mer på allvar. Då började tvivlet gnaga hos mig igen. Barnen var ledsna och sa då blir det inga resor eller helgfirande mer! Då svarar hon bara med jo men vi kan resa som vänner, vi kan fira som vänner. Som vänner.
Det känns som att den för mig osäkra utgången av den där provseparationen inte är så osäker hos henne. Tillbaka till de där komplimangerna då. De faller platt till marken. Jag får någon slags tycka synd om-blick tillbaka. Känner mig patetisk. Så nu vill jag inte säga nåt fint mer och då känns det som att jag är på väg att halka ner i den leriga skyttegraven igen. Men soldaterna som stred i första världskriget klev ju upp och firade jul med varandra, så jag får bita ihop. Efter nyår då drar offensiven igång på allvar antar jag, då kommer flytten och min och barnens reaktion på den måste hanteras.
