Hel freefalling. Läste igenom din tråd nyss.
Tränar du? Om inte så kan gymet vara en bra start på denna separation.
Försök se det ur den positiva sidan, vet att det inte alltid är så enkelt… försök blicka framåt och utnyttja denna svåra tid så mycket som det går med dina barn. Även om hon väljer att lämna så är du fortfarande kvar.
Man kan ju tyvärr inte spola fram tiden men tiden går i alla fall framåt, även om det känns sakta.
Jag kan tänka mig att ditt ” ex ” är väldigt upprymd och glad över hennes nya start i livet men det kommer att se annorlunda ut när hon har flyttat in och allt blir verkligt för henne. Då är det bara hon och lägenheten.
Försök håll dig samlad och låt henne vara, vet att det är svårare gjort! Men låter du henne vara så får hon känna hur det är att vara utan dig och eventuellt börja sakna dig. Utav erfarenhet så saknar vi alltid när vi inte får något tillbaka.
Jag vet att det är svårt men lägg ner så mycket tid som möjligt på dig själv och barnen. Det kommer att lösa sig!
Tack för ditt fina svar! Jo men jag gör nog det, jag bönar och ber inte och tjatar inte om varför mm. Hon verkar dock inte speciellt upprymd över det nya.
Vårt stora problem i familjen egentligen är barnens mående. De har sedan tre år (nära anhöriga gick bort då men kort mellanrum) varit oroliga och ledsna. De har haft det svårt i skolan med sina klasskamrater. Lillebror är ångestfylld, varje kväll blir han upptrissad och börjar flaxa runt. Då är alla trötta och det blir bråkigt och trist. Storasyster är tonårsarg och det finns en mobbingsituation i klassen. Vi har även haft det jobbigt på våra arbetsplatser. Att komma hem på kvälllen har inte varit nåt fristad för vila utan då börjar nästa kamp. Såhär har vi haft det i tre år nu. Egentligen längre. Precis efter vi gifte oss för fyra år sedan blev jag av med mitt jobb och svärfar fick sin cancerdiagnos. Då hade min mamma redan varit sjuk i två år i sin cancer. Så detta har varit vårt liv sedan dess. I och med dödsfallen försvann vår stöttning och hjälp som man ofta har från sina föräldrar. Svärmor är deprimerad och upptagen med att vara änka. Där finns inget att luta sig mot för min fru. Tvärtom är det ännu en konflikt att hantera. Så vi känner oss så trängda. Vi har ingen utväg och jag tror att det blev såhär som det har blivit på grund av att frun inte står ut med familjesituationen längre.
Det låter lite som de första åren när man får barn och har ingen stöttning. Så mycket nytt och rutiner så man går in i väggen… kommer ihåg den känslan, när jag gick ut på balkongen bara för att komma bort från det en liten stund.
Vad vore livet om allting vore enkelt? Men jag beklagar verkligen det låter som att ni har varit med om så mycket under en så kort tid och det är klart att barn inte kan hantera det som vi vuxna då de även saknar erfarenhet.
Du har ingen möjlighet att ta dina barn och Åka iväg på en weekend? Eller en liten resa?
Kanske det stärker er som familj och även får dig att må bättre att komma iväg lite. En ny start för dig och barnen
Tack för tipset om en resa men just nu hade det bara känts konstigt att åka iväg själv med barnen…
På sikt skulle det vara trevligt. Vi har ofta roligare utan frugan faktiskt. Jag har börjat tänka på vad som är tråkigt med henne och det är en lång lista. Egentligen överväger det dåliga många gånger men jag har kämpat på för familjen och kanske för att det är svårt att ta steget.
Det var konstigt att skriva detta men det är nog så. Tyvärr.
@FreeFalling Även om det stundtals är jobbigt och upp & ner så kan du reflektera över situationen och det tror jag är bra.
Skulle nu frun ångra sig när hon väl har flyttat så får du ta tag i det då, som du själv skriver så är det kanske allt jobbigt som gör att det blivit såhär. Får hon distans så kanske hon gör ett annat val.
Jeg og pappaen til mine barn levde i flere år uten avlastning eller hjelp. Jeg har alltid prøvd å finne tid til å være kjærester, det var ikke alltid min x ville det, han ville som oftest være bare ham, ha alenetid. Jeg satt da igjen med barna, ble som en alenemor. Lei for alt det vanskelige dere har vært gjennom, vi har ikke det.
Da vi ble skilt var ikke overgangen stor for meg, jeg var vant til å gjøre absolutt alt selv. Og jeg slapp å irritere meg over en pappa som prioriterte seg selv fremfor oss.
Jag tror mindre och mindre på det där med att ändra sig eller att ”provseparationen” bara skulle vara en paus. Vi får se. Min tråd är verkligen ett virrvarr när jag läser bakåt. Jag måste bara skriva av mig här ibland, tankarna far omkring och det känns bra att få ur mig det jag tänker på för stunden. Tack alla som svarar i tråden.
Förstår om det känns konstigt att du skriver så men det är bra att du kommit en bit på vägen. I början av separationer så är man alltid ledsen och tänker på det positiva men efter ett tag när man kommit en bit på vägen så börjar man tänka på det negativa också och det är ju det som stärker oss.
Jag förstår ditt tankesätt när du säger att du tänker på familjen men ibland är inte en hel ” familjebild ” vägen till lyckan. Jag tex växte upp med 2 föräldrar som endast höll ihop för mig och mina syskons skull, nu i vuxen ålder tycker jag synd om dem. Det har varken gett mig något eller dem lycka tyvärr.
Saknar du henne eller saknar du bara någon? Det är ju oftast ensamheten som är värst…
Jag brukar tänka att antalet människor i världen är mer är ” honom ” och vad skulle hindra mig från att i framtiden kanske finna mig någon som jag verkligen hör ihop med och som jag verkligen kan vara lycklig med.
Och tänkt då vilken lycka jag skulle reflektera ut till mitt barn. Det är ju tyvärr lite så, vi kan inte få andra att må bra om inte vi mår det själva också. Men det löser sig ska du se!
Stor styrkekram
Tack för ditt svar! Det där med dina föräldrar som stannande för er skull, det känns så sorgligt. Både för dig och dem. Att det ändå inte gav något. Det var den tanken som fick mig att redan från början göra klart för henne att jag inte ville leva med någon som inte vill ha eller vara med mig längre. Hon sa att vi kunde bo tillsammans som vänner, men va fasen, jag har vänner redan.
Liten uppdatering här. Julen gick ok, men jag tänkte mycket på om det var vår sista tillsammans. Ledsen lite för barnen och vad som väntar dem. Kände nästan att vi närmade oss varandra lite under ledigheten. Men nu är hon förändrad igen. Nu är ju alla helgerna förbi så snart får hon ta tag i flytten. Vilket hon verkar ha stor ångest för. Så kan det vara, det är hon som dragit igång det här. Var så kaxig i höstas. Inte lika tuff nu.
Anar en konflikt framgent. Hon gick igång igår med att huset minsann är hennes hem också. Att hon inte har något i lägenheten. Jag sa då att det är hon som har startat detta. Hon valde själv att skriva på kontraktet på lägenheten. Får man inte stå sitt kast då?
Men hon kan plocka vad hon vill här, det är hennes grejjer också. Sånt spelar inte mig någon roll, det är inte sådant jag är ledsen över.
Uppdatering igen då. Snart februari, frun är fortfarande kvar hemma. Just nu är hon dock i lägenheten för att fixa lite. Hon är helt under isen. Ångest för allt hon måste fixa med själv. Hon har aldrig behövt göra nånting på egen hand men nu är det väl dags för det då. Det som retar mig i detta är att det är just sådana (för mig) småsaker som oroar henne. Trodde naivt ett tag att hon kanske ångrade sig angående mig men det är ju inte så.
En annan grej. Inatt drömde jag att jag träffade en annan. Drömmar är ju alltid väldigt konstiga men det var ett ögonblick i drömmen där vi sa att vi gillade varandra. Minns ni sådana stunder i livet (få för mig) då man blev ihop? Det härliga varma pirret som strömmar igenom bröstet. Exakt så kände jag i drömmen. Allt tokigt i drömmen lugnade sig och det var enbart vi i den stunden.
Blev lite ledsen när jag vaknade, undrar hur det hade varit att få känna så igen?
Vad härligt. Jag skulle säga att du med största sannolikhet kommer att få känna det igen Om du kan så plocka fram den där härliga känslan när du behöver det, för att ge hopp i mörka stunder.
Hej! Nej jag tror inte det tänks en vända till. Nu ska hon dit över helgen så efter det vet jag nog ganska snabbt hur det blir. Men jag vet redan. Hon har ju varit tydlig egentligen ända från början.
Själv är jag så förbannad just nu. Så jävla dåligt, vad är det med folk? Alla historier man läser här. Det är viktigast att JAG mår bra. Jag jag jag.
Du har all rätt i världen att vara arg, ledsen osv. Såklart.
Det finns en enda person man garanterat ska leva med i resten av sitt liv. Sig själv. Att både ha förmågan att rå om andra, men också lyssna till sig själv är en fin balansgång.
Såhär försöker jag tänka, när jag är rädd att jag själv kanske är just den där självcentrerade personen:
Det är fint att kunna förlåta andra, men ännu viktigare att förlåta sig själv ibland.
Förlåta att man inte förstod.
Förlåta att man inte kan se utanför sig själv.
Förlåta att man inte var tydligare i sina behov.
Förlåta att man var dum.
Förlåta att man är blåögd.
Förlåta att man inte kan sluta älska.
Förlåta att man inte förmår älska.
Förlåta att man är mänsklig. ️
Jag vet att du är på andra sidan skranket här. Och jag vet att det inte finns svart och vitt i det här. Jag äger inte min fru, kan inte tvinga henne till någonting. Men jag kan inte hjälpa att jag är så besviken på henne.
Ingen här vet ju hur det har varit hemma hos oss alla. Vi har alla mer eller mindre bra stunder vi tänker tillbaka på. För mig blandas resor, bråk, sex, vardagsbestyr, födslar, förlovning och giftermål i en stor förvirrad soppa nu.
Jag har tänkt många gånger genom åren att nä nu skiter jag i det här. Men det har jag inte gjort. Jag har känt ett ansvar och ett band starkare än tillfälliga motgångar.
Men så har väl inte hon tänkt utan undan för undan har känslorna falnat.
Och alltså, det ska du ha en eloge för! Heja dig för att du kämpat, det har du alltid med dig.
Du satte verkligen fingret på spiken i det där samelsuriumet av minnen och tankar i en enda soppa. PRECIS så är det. Och det gör att det är så svårt att se klart.
Min man är också besviken. Jättebesviken. På mig såklart, men också på sig själv för att han inte lyssnat i tid tror jag.
Och JAG är besviken på mig själv. Önskar att det gick att stänga av och vända om och känna annorlunda, men just det är svårt tyvärr.
Men helt ärligt - om jag fick välja så skulle jag vakna imorgon och känna massor av glädje, kärlek och lust till min man och så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar. Allt skulle vara så mycket enklare då.
Så kan det vara i en relation också. Tanken med en parrelation är att två jag ska bli ett vi. I vårt fall blev det inte så. Jag skulle vara hennes vårdare, make, far och mor, hembiträde och familjeförsörjare. Vi skullle kopiera hennes föräldrar, hennes uppväxkt Mitt jag räknades inte, det skulle underordnas hennes medan jag ville hitta ett symbiotiskt vi. Istället blev det ett parasitiskt jag där tre olika individer delade tak och säng men inte mycket mer. Vi var ensamma i ett parförhållande, var och en levde sitt liv. Jag dränerades på känslor förutom besvikelse och bitterhet, jag såg att ingen av oss mådde bra. Till sist tröttnade jag på att leva på en lögn, dela en bostad med någon medan jag längtade efter något annat och jag såg hur barnet for illa. Undrar hur många som stannar i dåliga relationer för de känner medlidande eller rädsla för sin partner, som eg vill eller skulle må bättre av att lämna men inte vågar, parrelationer där ett jag har kuvat, tuktat, begränsat, nästan utplånat ett annat jag för sitt eget bekräftelsebehov? Som sagt, allas historier är olika och egoism kan ta sig olika uttryck. Jag skulle inte säga att alla som lämnar bara tänker på sig själva. Det kan vara så att man lämnar en osund relation för att ge bägge en ny chans. Att stanna i en relation där man gör våld på eller utplånar sig själv är förvisso ett självutgivande offer men hjälper man/ blir någon annan lycklig av att man far illa och blir olycklig själv? Det finns som sagt nyanser, allt är inte svart eller vitt.
Då får jag väl som trådskapare skriva inlägg nr 200!
Jag ska försöka ”skärpa mig” och inte vara arg, bitter och anklagande. Vad har jag själv sänt för signaler genom åren när jag tänkt att nu skiter jag i det här? Säkert inte varit drömmannen i de lägena.
Det kanske är detta jag vill också? Känner ibland (som efter drömmen härom natten)
att jag längtar efter ett annat liv.
️
Om du kan så plocka fram den där härliga känslan när du behöver det, för att ge hopp i mörka stunder.
.