Hej alla! För ett par veckor sedan hade jag inte en aning om att detta forum fanns. Men nu skriver jag min första post här.
Jag har varit tillsammans med min fru i över 20 år. Gifte oss för några år sedan. Vi har två barn. Vi har haft en ganska tuff resa med sjukdom, arbetslöshet och nära anhöriga som har gått bort. Jag har dock hela tiden känt att det har stärkt våra band till varandra.
Men de senaste två månaderna har det förändrats dramatiskt här. Min fru har gått från att i våras vara ganska glad till att sova i ett annat rum. Jag får inte röra henne. Har väl kramat henne två, tre gånger sedan i somras. Hon ville gå i parterapi så det har vi börjat med. Där sa hon att jag är ”en vän”, men inget mer. Va fan hände? frågar jag mig nu. Vad har ni för erfarenheter av denna plötsliga ”kyla”?
Välkommen hit! Detta är ett bra ställe att vara på när världen ställs på ända eller är skakig ett tag. Kan det vara så att din fru är utbränd kanske? Deprimerad? Finns det tecken på att hon skulle ha träffat någon annan?
Som de 2 skriver ovenfor, så er noe hendt i din kones liv. Hun er mentalt på vei bort fra deg, og derfor denne kulden. Du vil fort nok finne ut hvorfor hvis hun mener noe med parterapien. Ingen vits i å bruke tid og energi på det dersom hun skal skjule den egentlige grunnen til at dere går der. Be om å få vite, usikkerhet er jo tortur.
Vet heller ikke helt hva jeg kan si enn at jeg sender deg masse varme tanker og styrkeklemmer!
Ja hon har varit dålig. Nu säger hon att hon har ”vaknat upp” och ”ser klart” efter att ha mått så dåligt länge. Trist att hennes slutsats verkar vara ett liv utan mig. Slits mellan att vilja böna och be eller be henne fara. Tror parterapin är ett sätt för henne att kunna bryta. Vi har haft kriser förr men detta känns väldigt allvarligt.
Att hon inte har lust eller känner nåt för mig. Hon satte in en spiral också i somras. Tycker att hon blivit konstig av den. Läst på olika forum hur kvinnor vittnar om hur de blev arga, deppiga och tappat all lust efter att ha satt in spiral.
Hua, kan tänka mig att du likt ditt användarnamn befinner dig i fritt fall just nu. Jag vet hur det känns. Jag minns när jag fick beskedet att mitt ex skulle lämna mig och leva med den han var otrogen med. Jag minns att jag inte kunde sluta upprepa ”jag klarar inte det här, jag kommer att dö”. Men det gjorde jag inte, som du märker. Fick du några förklaringar mer än ”jag är inte kär längre?
Nej. Men vi har haft det tufft med mycket tråkigheter som hänt runt oss. Men nu när det är sagt vad som gäller ska jag ju ställa några direkta frågor som man undvikit innan.
Inte så ledsen just nu. Känner mig nästan lite lättad. Samtidigt som det ändå hugger i hjärtat.
Känner igen mig…” Jahapp hur löser man detta? ”
Det är inte helt enkelt, det är en stor förändring.
Viktigt att ta det i sin takt sen är det ju allt praktiskt… Jag löste ut mitt ex från huset och ska nu se hur första vintern blir, hästar, ved, snöskottning…
Vad känner du är svårast?
Eller är allt bara kaos?
Det är en lång process framför en nu. Först ska det hittas boende som passar och det ska väntas på inflyttning. Sen ska hon fundera och pausa och allt vad det kan vara. Ska jag bara sitta och vänta på besked? Börjar tänka att det kanske inte är så mycket att sträva efter, att få tillbaka allt det gamla. Vi har inte haft det så värst bra alla gånger.
Tänker mest hur jag ska klara huset själv. Å andra sidan försvinner många kostnader också. Barnen blir väl ledsna när vi säger detta till dem antar jag, det är det jag menar med oro för dem.
Jag antar att du inte har varit på banken än. De hjälper dig att räkna på kostnaderna när du lever själv.
Alltid svårt med barnen, viktigt att trösta och förklara så gott man kan. Inte skuldbelägga eller prata illa om den andre även om man så besviken att man är både arg och ledsen.