Ja- det var lurigt… väldigt tomt härinne… är rätt ok med . Men det var bortglömt ett par timmar pga GES Konsert ikväll
1 gillning
Hoppar in i tråden här😊
Detta med ekonomin är tufft och jag tänker mycket på hur mitt ex klarar sig o barnen.En hel lön har ju försvunnit i hans ekonomi. Jag betalar inget underhåll men jag betalar ett barns försäkringar, mobil, månadspeng. Samt att jag betalar om de behöver nåt. Så jag betalar mer än jag hade gjort i underhåll, men det vill jag göra för deras skull.
Är dock väldigt orolig hur hans ekonomi kommer bli om vi delar huset. Han bor ju kvar o jag vill inte att han ska behöva sälja. Det är barnens trygga punkt. Någon som varit i samma situation?
3 gillningar
@JEbe - TS här och jag har varit i samma situation. Vi ville också ha kvar huset för barnens skull, exet ville inte bo kvar pga alla minnen, jag kom fram till att jag inte hade råd.
Efter ett tag hade han kommit fram till att han nog klarade att bo kvar ändå efter att vi tittat på flera trådar här bl a om att förändra hemma så att det blir ens eget.
Vi valde att göra som det tipsades om på några ställen här att han köper ut mig genom en avbetalningsplan över några år, i kontraktet har vi också bestämt att om han säljer inom en viss tid ska vi dela på ev över- eller underskott. Han får också göra avdrag för de kostnader för underhåll mm han haft under tiden.
Jag betalar underhåll då barnen bor hos honom och vi kvittar avbetalning mot underhåll och just nu är det så att jag betalar honom en mindre summa.
Vi gjorde så att vi använde en värdering som var några år gammal och därför la vi in klausulen om försäljning. Jag skrev själv Bodelnings- och underhållsavtalen samt avbetalningsplanen efter gratismallar på nätet. Banken godkände dessa och han fick ta över lånen på huset.
Jag har sett flera som gjort som vi så det kan vara en väg att gå förutsatt att den som köper huset verkligen betalar.
@mordillo Ok. Jag känner mig helt lost i detta med hur man gör med huslånet. Jag vill inte att han ska behöva sälja huset för där bor barnen. Jag lämnade kvar allt när jag flyttade. Endast lite husgeråd tog jag. Köpte nya möbler för egna ärvda pengar. Vi delade det som fanns på sparkontot. Exet är van att kunna köpa vad han vill till sin träning(cyklar, träningskläder o tävlingar) så det är stor omställning för honom. Han har aldrig sagt nåt om jag köper något men jag har alltid varit sparsam med pengar. Så även om ekonomin är sämre för mig nu så har jag mer kontroll på vad pengarna går till. Vad som är jobbigt är att det blir ekonomiskt sämre för barnen. De klagar inte men jag vet att de tycker det är tråkigt. Jag ger hellre dem än till mig själv o har alltid gjort. Men tänker att det finns de som inte ens har mat för dagen så ska inte klaga. Dottern kom förbi spontant idag o det va dagens höjdpunkt😊
3 gillningar
Torsdag 1 dec.
Jaa, länge sen sist nu.
Jag har haft det av och till, upp och ner under perioden som varit.
Sist var jag ganska nere men jag tog mig upp ur gropen.
Det är konstigt att jag kan vara så nere fast ändå så nöjd med själva skilsmässan? Jag vill inte gå tillbaka men jag saknar så mycket. Halva jag och mer därtill är bortslitet, min bästa kompis (exman), mina barn, gården jag älskar, den fantastiska byn med sina människor och mina underbara tanter…
Däremellan är jag glad så jag sjunger och dansar här hemma.
Jag var tom iväg på riktig dansbandsdans - första gången på 30 år så jag var präktigt nervös innan men det var lika roligt som jag minns det och jag har planerat att gå på fler danser.
Nu verkar ju restriktionerna öka igen tyvärr. Jag har redan köpt biljett till nästa evenemang och allt, fixat boende och vi är flera som ska iväg, men vi får se - det lär väl inte bli nåt. 
Jag känner mig ensam ikväll, kanske mer så eftersom ett intresse jag har haft som jag försökt glömma börjat höra av sig igen och fast jag vet att han inte är intresserad börjar ändå hoppet spira (dumma tanten, få tonårskänslor så här, alldeles onödigt nu. Klara av situationen med skilsmässan först!) fast igår förstod jag varför han börjat höra av sig igen - han var sjukskriven och hade väl litet att göra förstås.
Jag förstår mig inte riktigt på män - om jag hade varit i hans skor hade jag absolut inte hört av mig igen eller försökt hålla kontakten.
Kort resumé - vi hade en liten fling eller vad jag ska kalla det ( iaf från min sida - han kanske bara flörtade och tänkte på sex, vad vet jag), jag tyckte det var härligt att flörtas lite men tänkte inte ta det längre förrän han tar tre raska steg framåt och ja, vi har sex. Vet inte hur det gick till nästan, jag tror han överrumplade mig och jag tänkte att “va, fan - släpp loss lite katten - det svänger ju”. Jag var lycklig i nästan 12 timmar innan han klämmer ur sig att det var nog dumt gjort.
Jag hoppades väl fortfarande efter det men gensvaret var klent och då tog jag bladet från munnen (jag är ju ändå vuxen och orkar inte spela) och berättade som det var att jag var intresserad men då sa han att det var ett misstag och att han inte skulle ha nån, det var inte jag - det var han, bla, bla, bla Käre John…
Efter det hade vi sporadisk kontakt innan jag kände att det här går inte, jag måste bryta så jag slutade kontakta, avföljde på sociala medier mm. Berättade att jag inte klarade detta och att jag stängde ner kanalen och kommunikationen nu ett tag. Vi hördes inte av på 1,5 månad c:a och jag började komma ur det kändes det som men sen tog han helt plötsligt kontakt igen som om ingenting hade hänt. Innan jag bröt hade det varit jag som drev konversationen med korta svar från honom (eller ibland bara emojis) men nu var det han som var på. Jag kände att jag ska inte ta första steget här utan jag svarade på det som kom men inledde inte nya samtal eller ställde nästan inte ens frågor som han kunde svara på. Intensiv messning i flera dagar och fast jag inte vill så blir det ju som det blir - känslorna väcks till liv igen. Igår förstod jag som sagt varför han varit så på.
Hade jag varit i hans skor hade jag inte hört av mig mer till honom för min skull men också för hans skull. Nu går jag och väntar (dumma gås) på meddelande och jag vet att det inte kommer att komma något och kommer det nåt så betyder det inget.
Dessutom så jobbar jag med att både hantera och intehantera tanken på julafton som jag ska tillbringa ensam i år. Barnen ska vara hemma på gården och fira med pappan. Första gången i hela mitt liv som jag är ensam på julafton och jag vet att det är många som är det men det gör det tyvärr inte lättare att tänka på för mig.
Därför har jag inte tid med velputtar och snuttefiltsgossar som vill få bekräftelse! Är arg, ledsen och känner mig dum om vartannat - som en helt normal nyskild människa då antar jag. 
Vad ska jag göra - det finns några vägar att gå:
- Avvakta och se om han hör av sig igen och om han gör det vara mitt vanliga jag som bubblar på som vanligt och ser om han är lika aktiv som jag eller inte.
- Köra taktiken jag gjort nu att han får ta kontakt om han vill och jag svarar men bubblar inte över och tar inte initiativet.
- Konfrontera och fråga vad han vill.
Skulle ha kört en kahoot men jag vet inte vad jag ska svara…
Jag har två kompisar som har motsatta teorier:
- Klart han är intresserad - annars skulle han inte höra av sig!
- Han är en typisk sån som bara vill messa och få bekräftelse men inget mer!
Iofs kanske han hjälper mig genom att jag tänker mer på honom och problemet än julen just nu - jag kanske ska vara tacksam?
Ekonomin är i alla fall bättre denna månaden - jag löste bort ett lån den här månaden så jag får de amorteringspengarna fria fr o m nästa månad, julklapparna är nästan helt klara också.
Ja, nu avvaktar jag bara, nu ska jag ta ut hunden en kort sväng, ta en varm dusch och sen gå och lägga mig med en lättläst bok (orkar bara såna just nu).
2 gillningar
Fredag 2 dec.
Nu tar jag en promenad med hunden efter att ha slutat lite tidigare.
Jag har fått nya grannar i lägenheten bredvid och hunden har inte vant sig riktigt än, tror vi ska få besök när det hörs ljud från dem… 
Kanske ska se om jag kan göra några hemgjorda julklappar i år - just nu breder helgen ut sig som en öken och jag vill inte bli sittande framför datorn ännu en helg…
1 gillning
Söndag 5 dec.
Jag funderar över det här med kärlek till en man och kärlek till familj och kompisar.
Vad är egentligen skillnaden och varför är det så svårt? Och kan attraktion finnas utan kärlek och vice versa?
Jag fick rådet av en vän här på forumet att titta över min och intressets senaste konversationer och se om det var mest ytligt kompisprat eller om vi hade nån sorts djupare emotionell kontakt och det måste jag ju erkänna att det är mest ytligt gnabb och av och till nåt som visar att vi bryr oss om varandra men nåt djupare vet jag inte.
Jag måste också säga att jag har hittat få killar som det går att prata nåt djupare med, ffa i början av bekantskapen men även senare, både i ett förhållande och som kompisar.
Jag menar - jag kan prata riktigt djupt och med stor emotionell kontakt med mina vänner men inte vill jag ligga med dem eller leva tillsammans med dem för det?
Jag trodde att jag hade den där djupare kontakten med min man men ofta visade det sig senare att han inte lyssnat utan nickat och hummat utan att höra… 
Vad är det egentligen i det här med kärlek som är så svårt? När vet en att det är kärlek och inte attraktion och vad är det egentligen för skillnad mellan dem - är inte attraktion nåt som ska få oss intresserade av en person för att vilja tillbringa mer och mer tid med den?
Kan en vilja ha sex utan attraktion? Är det skillnad mellan tjejer och killar där?
Jag träffade en kompis häromdagen som jag haft mer ytlig kontakt med tidigare men nu började vi prata mer om livet på riktigt. Hon blev singel för c:a 2 år sedan, lämnad och hade riktigt jobbigt ett tag men mår nu bra igen. Det var intressant att prata med henne (och jag tror att hon tyckte samma) för vi kommer in med olika perspektiv. Jag sa att egentligen ska du väl prata med min man men hon tyckte det var bra att få prata med nån från “andra sidan”. Och det känner jag också är en av styrkorna med detta forum att vi är både lämnare och lämnade samt även de som funderar på att lämna och de som också lyckats laga förhållandet och gått vidare tillsammans.
Vi pratade iaf och hon berättade att hon haft en kk och att hon precis som jag inte kunnat tro att hon skulle kunna eller vilja ha det innan.
Där funderar jag också över temat kärlek - är att ha en kk kärlek? Ett par som bryr sig om varandra och har det skönt tillsammans - är det nåt annat än att vara t ex särbos som är nåt jag skulle kunna tänka mig?
Har den allmänna definitionen av kärlek med exklusivitet att göra? Om jag skulle ha ett särbo/kk skulle jag nog vilja vara bara vi två men det är ju jag det.
Jag undrar också över hur jag själv förhåller mig till kärlek - jag tänder gärna till på alla cylindrar och då vill jag ha den andra personen nära jämt - ni vet hur det är när en är nykär - så blir jag även om jag egentligen inte känner personen medan andra behöver lång tid på sig att bli kära. Jag har också en tendens att idealisera personen och drömma om hur det skulle kunna bli - jag kämpar med det och försöker verkligen tänka på att se saker för vad de är och inte vad jag skulle önska att de var…
Ja, eftersom mitt intresse sagt sig inte vara intresserad känner jag mig nu lite som JK eller nån annan äcklig kladdgubbe som inte ger sig. Jag törs inte säga nåt som skulle kunna uppfattas som “kladd” och eftersom vi haft en ganska skämtsam och i tider grov jargong oss emellan kan jag inte vara mig själv.
Jag har försökt vara som vanligt men det funkar ju inte.
Jag har sagt till honom att det inte funkar att vara bara vänner och har också försökt att inte höra av mig alls men ändå hör han av sig vilket jag inte riktigt förstår - han kanske helt enkelt är trög? 
Jag ska fundera en vecka till, dämpa mig i kontakten och se vad som händer. Sen får vi se hur jag gör.
Det kanske är alldeles för tidigt efter skilsmässan i vilket fall.
Och allt detta gör att jag så lägligt inte behöver tänka på julen… 
Att vara ensam julafton blir tungt men barnen kommer på Juldagen om allt går som planerat. Bara att genomlida - vi kanske är fler här på forumet så vi kan ha jul på Mallans?
2 gillningar
Hej @mordillo , lite svar från mig.
Du skriver om kärlek kontra KK, du är inne på att DU inte kan ha en KK för sådan intimitet fodrar kärlek.
Visst fan kan det va så, om du frågar 100 pers. Så tror jag 30 vill inte ha, 40 vill nog ha kk & kärlek, 30 vill ha kk utan krav.
Det finns skitmånga som har KK och efter ett tag får stora känslor för snubben, dessa känslor rubbar hela skiten.
Dom kvinnorna är alltifrån singel till gifta som råkar ut för det.
Sen frågade/skrev du om djupa samtal, där kan jag säga så att ha sådana samtal med en ny partner/person efter sisådär 3/4/5 gånger är nog inte bra, man måste nog känna personen lite längre, kanske inte känna på djupet men åt det hållet.
1 gillning
Ja, tack för ditt svar - det är nog så det är gällande just kk.
Mina funderingar är nog mer vad som egentligen är kärlek till en partner och när den uppstår, om kärlek till en partner är nåt mer än attraktion. Vi har ju kärlek till våra vänner och vår familj utan attraktion och sex menar jag så för ett kärleksförhållande kanske det krävs bägge delar?
Nyförälskelsefasen kanske består av mest attraktion (så har det nog varit i de flesta av mina förhållanden iaf) och sen växer kärleken fram så småningom.
1 gillning
Hej!
Det känns som det finns många många svar, men jag undrar själv samma sak och läser populärvetenskap kring relationer och tittar på seriösa relationssökande program. Alla är så olika i hur de tänker och vad de reagerar på.
Själv har jag båda ggrna jag varit kär gått från
ny vänskap till kärlek och sen stark attraktion.
Men jag skulle säkert kunna gå omvänd väg också tror jag.
Jag tänker att det är inte alla vänner och släkt jag skulle vilja bo med, trots att jag älskar/har kärlek till dem. DET måste ju kunna vara en ingidiens f a bli kär.
Kan detta va en ingridienslista f a bli kär:
-Stark Attraktion (den kommer med de inre egenskaperna för mig)
- känna att man kan bo ihop/ va nära jämt
- Ha KUL, givande samtal och avspänt ihop.
- ha närhet o njutning ihop
Hur ser din lista ut?( Du som läser detta just nu)
Attraktion är ett måste.
Ha kul ihop.
Kunna prata med varandra och lyssna på varandra
Liknande grundvärderingar
Bra sex.
Det är nog mina “måsten” - har nog tummat på både det ena och det andra tidigare i mina förhållanden.
Eftersom jag inte är säker på att jag vill flytta ihop med en eventuell framtida partner behöver jag inte känna att jag vill bo ihop med den men känner jag mig rätt så kommer jag inte klara att bo isär
2 gillningar
Bra lista och listor är bra! Din historia är intressant och inspirerad. Du uttrycker dock en oro och en slags osäkerhet kring vad som händer i ditt liv. Kanske kan jag bidra med ett nytt perspektiv då jag drabbats av en liknande historia (eller kan jag inte det - jag försöker).
Det är oklart för mig, oberoende läsare, från din beskrivning om du inte redan hade en relation som uppfyllde alla kriterier i din lista i ditt tidigare förhållande.
Listan är bra, men har du helt klart för dig vad respektive punkt betyder och påverkar din livsval? Du skriver också att du är lyckligare efter skilsmässan, men inget i ditt liv förefaller (för mig som läser) konkret bättre - snarare tvärt om. Kan det vara så att du inte var riktigt säker på varför din tidigare relation kändes dålig, trots listan som hjälp, och att du nu inte vet vilken sorts ny sorts relation du vill ha?
Mitt eget förhållande, som varade i 19 år, var en ständig berg-o-dalbana där vi båda var starka personligheter med egna idéer och tankar om framtiden. Människor utvecklas, gör fel och prövar saker. När förändring sker så måste man kommunicera vad man vill ha och var gränserna finns.
Det som står ut i din berättelse är att du trots de brister du räknar upp att han har ändå haft en attraktion till ditt ex. Framför allt har du skaffat flera barn med honom vilket knappast kunde skett om du inte var attraherad av honom, eller hur?
Ett av dina främsta skäl till uppbrott är att han levt ett parallellt liv och inte varit mer engagerad i familjen. En tänkbar lösning på det problemet är ju inte att du inte vill ha färre timmar med honom utan fler.
Hade jag levt med någon jag inte varit attraherad av eller känt kärlek till så hade jag inte främst klagat på att hon inte engagerat sig tillräckligt mycket utan på att hon var i vägen för mig och att jag behövde utrymme. Det problemet hade då varit kompatibelt med lösningen att skaffa avstånd och spendera färre timmar med henne. Din lösning passar inte ditt problem.
Ett stökigt humör är å andra sidan ett skäl till att skapa avstånd, men du har levt med honom i 20 år? Har humöret blivit sämre? Vidare skriver du att barnen föredrar pappan, och då låter det som att hans humör inte ensidigt upplevs som dåligt.
Att vara projektledare känns vidare inte helt oangenämt, men jag antar att det beror på vad du jämför med. Någon leder alltid i ett förhållande, även om det kanske växlar. Har du starka åsikter och vad som ska göras så måste du leda, annars måste du finna dig i att bli ledd. Till och med om man samarbetar så kräver det att man kompromissar vilket alltid innebär att någon leder och någon står tillbaka. Det ska så klart inte vara samma person som står tillbaka hela tiden.
Dock, om du verkligen varit projektledare så förstår jag inte hur han kunde ha råd med gården men inte du. Det känns spontant som han hade mer koll på “projektet” om han hade förmågan och pengarna att behålla det. Det känns lätt som läsare att föreställa sig att du kanske önskade att du hade mer inflytande på gårdsprojektet än du fick, dvs att problemet är det omvända - du fick inte utvecklas till den ledare du ville vara.
Du har i din text sagt att din man har mått jättedåligt. Det förefaller som han är mer ett offer här än du är. Det kan vara (bör) en känsla som plågar ditt samvete. Var det oundvikligt? Kommer det ske igen? Ibland är enda möjligheten att få tillbaka självkänslan och samvetet att göra bot. Det behöver inte betyda att du kapitulerar och går tillbaka till er tidigare relation, men kanske behöver du prata med ditt ex.
-
Attraktion - vet du vad som är attraktivt för dig? När du träffade ditt ex, var han inte attraktiv då? Ni skaffade ju flera barn tillsammans! Vad förändrades? Varför förändrades det? Kan du styra förändringen? Har du läst om de underliggande biologiska orsakerna till attraktion? Var det biologiskt mekaniska orsaker till att din attraktion påverkades eller var det obesvarade fantasier?
Attraktion kan ofta bero på grundläggande i ägglossningscykler, hormonbalans eller andra hårdkodade biologiska processer. Utan självkännedom blir vi människor ofta ett offer för vår biologi. Det finns ingen magi i vem du attraheras av. Rent krasst, med rätt kemi kan du bli kåt på ett stolsben. Frågan vi bör ställa oss är om vår tillfälliga attraktion är hållbar för en längre relation. -
Ha kul ihop - Finns två komponenter. En del är en bekräftelse från den du är med att han ska bli glad av det du gör. Är du rolig?
-
Prata och lyssna? I din tidigare berättelse gör du klart att ansvaret helt faller på den som lyssnar och när du pratar och inte blir förstådd så blir din kärlek kall och ditt äktenskap tar slut. Du lägger även ensidigt skulden på din partner för att din självkänsla inte är bra nog. Parterapi kanske hade hjälpt?
-
Liknande grundvärderingar - efter 20 års äktenskap borde du och din man ha börjat med liknande grundvärderingar föreställer jag mig? Känner du till dina egna grundvärderingar och upprätthåller du din personliga integritet utan att få dåligt samvete?
-
Bra sex - går att lära sig. Vi har ett inbyggt belöningssystem som går att förstå. Spelar inte så stor roll vem du har sex med om hen begriper dina personliga knappar och rattar. Personligen tycker jag sex är överspelat, men ofta faller äktenskap på det ändå eftersom många inte förmår att särskilja sex från kärlek och hållbar vänskap.
Du gjorde säkert rätt som skiljde dig, men kanske är det värt att gå ett par steg tillbaka och fundera på varför du hamnade där du har hamnat genom att fullständigt acceptera möjligheten att det beror på dina egna handlingar snarare än på någon annans?
1 gillning
Tack för dina synpunkter - en del saker kan jag svara på direkt utan att fundera.
Lycklig är jag kanske inte just nu men jag har ingen klump i magen inför varje dag min man skulle komma hem från jobbet och hitta nåt att klaga på som jag gjort fel eller inte gjort och som han tyckte jag eller barnen skulle ha gjort. Jag känner mig friare på så sätt och har ingen som dömer mig om jag ställt in glasen i fel ordning, laddat diskmaskinen fel eller använt fel sorts spik när jag spikat upp/fast något. Jag blir heller inte tutad på om jag inte kommer ut tillräckligt snabbt när vi ska åka nånstans eller knuffad om jag står i vägen.
Jag levde med honom så länge - ja. Jag vet inte varför det blev så länge eftersom humöret aldrig blev bättre trots att jag påpekade att det var jobbigt för mig och barnen. Barn är lojala - de ser att pappa är ledsen nu, han bor dessutom i deras hem som de bott i sen de föddes. Jag har hela deras liv buffrat hans dåliga humör eller försökt skratta bort det vilket jag kan ångra idag - nu ser de det som nåt naturligt och ett av barnen gör allt för att det ska bli eller göras på “rätt” sätt.
Missförstå mig inte - han älskar barnen men jag klarade inte av att hantera hans humör och han ville inte lyssna på vad jag sa. När barnen var små kunde han bli lite för hårdhänt och därför lämnade jag inte då - jag ville inte att de skulle vara själv med honom.
Vad gäller projektlederiet så var det svårt att få något gjort hemma, han (precis som jag) jobbade mycket och ville vara ledig och åka bort när han var ledig. Däremot att jobba jättemycket samt vara engagerad i en massa föreningar - det gick alltid före familjen.
Att laga mat, städa, handla, se till att all vardagsplanering mm blev gjort allt sånt såg jag till.
När jag blev sjukskriven och han skulle ha varit pappaledig jobbade han istället eftersom de inte hittat nån vikarie för mig så jag var sjuk hemma med två småttingar.
Vad har det med om jag har råd att behålla det eller inte? Det här med projektledare var alltså inte vårt yrke utan projektledare för familjen/hushållet jag menade. Jag har helt enkelt inte lika hög inkomst som honom
Det är klart han mår dåligt - han har blivit lämnad av den han älskar och lika klart är det att jag tycker det känns hemskt att ha tillfogat honom den här smärtan. Jag har trots allt levt med honom och vi har inte varje sekund haft det dåligt - det tror jag inte många som är inne på det här forumet säger.
En del av dina punkter måste jag nog fundera lite över men en del kan jag ändå nämna eftersom jag tänker att du inte förstått eller jag varit otydlig.
- Attraktion - jag vet inte vad du menar med biologiskt mekaniska orsaker? För mig (och många av mina medsystrar) styrs även attraktion och sexlust av om ens partner kanske hjälper till hemma eller säger nåt snällt, rart, trevlig till en, tar i en även om han inte vill ha sex, ger en kram osv, små saker i vardagen som påverkar.
- Ha kul ihop - jag vet inte om jag är rolig att vara med. Jag har svårt att bedöma det själv.
- Prata och lyssna - vi kunde prata om sånt som inte gällde oss, dvs jobbet, politik, miljö mm sånt gick utmärkt att prata om men inte mer emotionella saker. Min självkänsla var låg redan innan min partner - det vet jag inte varifrån du tog att jag anklagar honom för det - däremot har han i vissa lägen hjälpt upp den men i andra lägen sänkt den.
- Likande grundvärderingar har vi. Annars hade vi aldrig hållit ihop så länge.
Jag är väldigt medveten om de fel och misstag jag gjort och gör. Jag vet att jag skulle ha gjort på andra vis redan tidigt i vårt förhållande när jag märkte vissa saker som jag inte tyckte om men av olika anledningar blev det inte av, jag var svag, konflikträdd, kär mm mm.
Däremot kommer jag att försöka tänka igenom riktigt vad jag vill ha ut av ett eventuellt förhållande framåt och vad jag kan göra för att stärka mig och min självkänsla för att kunna möta någon på jämlika villkor.
Jag vet inte om du förstår mig bättre nu men i min tråd har jag två spår, dels den om mitt lämnade äktenskap dels den om framtiden och ibland skriver jag nog om bägge i samma så de blandas ihop. Kanske jag inte heller är så bra på att uttrycka mig.
3 gillningar
Hej Ikaros!
Berätta din historia istället.
Ingen blir hjälpt att bli analyserad på det sätt du gjort här. Det är mer nedtryckande än hjälpande/stöttande.
Ingen av oss som läser här kan förstå någons situation fullt ut gm att läsa några inlägg mitt i en personlig process.
Vi kan ge varandra respons som gör att man kan vända någons tanke, vilket kan behövas om man gör det med respekt.
Fortsätt skriva alla.
Men låt oss va försiktiga om varandra!
Det behövs här.
8 gillningar
Bra @Pio71 , jag är inne på samma spår som du angående sättet/innehållet att skriva.
Ikaros har en egen story om jag inte minns fel, kan oxå vara så att de inlägg han gjort hos andra har haft innehåll som liknar @mordillo och där @ikaros framfört i mitt tycke " lite grekiska mytologi " grejjer, visst fan får folk skriva vad som helst, men jag tror mig komma ihåg att några blev lite stötta/sura på hans sätt att skriva.
1 gillning
Jag är fascinerad av din berättelse för att den i mycket är den lik vad mitt ex sagt till mig när hon lämnade mig: Hon hävdade att mitt humör var galet till exempel (vilket jag inte alls förstår). Det är samtidigt en helt annan historia som inte stämmer på andra punkter - tex det var mer hon som kritiserade mig för att inte städa på rätt sätt.
Mina frågor är färgade av mina erfarenheter och har en viss antagonistisk ansats, men jag tror det kan hjälpa både mig och dig.
Wooaa… Det känns som att du levt med en besynnerlig perfektionist. Det är knappast kärleksfullt att alltid kritisera allting hela tiden. Tvärt om är det ett säkert recept på att krascha vilken relation som helst. Du har definitivt min sympati för det här!
När barnen var små kunde han bli lite för hårdhänt och därför lämnade jag inte då - jag ville inte att de skulle vara själv med honom.
Den här biten förstår jag inte. Varför skulle han bli själv med barnen om han gjorde dem illa? Är det inte bara att koppla in soc. och ta över vårdnaden? Om du verkligen kände att han inte var rätt för barnen, varför agerade du inte på det? Det är lätt att missförstå i text, men det låter som en besynnerlig offerkofta om jag ska vara ärlig, men du vet så klart bäst själv hur det var.
När jag blev sjukskriven och han skulle ha varit pappaledig jobbade han istället eftersom de inte hittat nån vikarie för mig så jag var sjuk hemma med två småttingar.
Det är inte viktigt egentligen, men det här förstår jag inte heller: Du var sjuk med två småttingar och han jobbade. Känns rimligt att han vabbade en vecka för att ta hand om småbarn, men jag får inte hur det går ihop med pappa-ledighet. Skulle ingen av er jobba? Känns som maximal tillförlitlighet på välfärdssystemet här, men det är så klart min personliga åsikt. Normalt sätt tror jag inte en familj har råd att bara leva på föräldraledighet. Det vore bra om det gick dock.
Jag tolkar det som att han aldrig fanns där när du behövde honom och du kände ingen empati. Det var lite så jag kände med mitt ex också. Hon var sällan där när jag behövde henne och hon hade mer empati för överkörda ekorrar än när jag var febersjuk. Sådant tär på kärleken. 
Ja, det stämmer att vi kan hamna i zonen av att rätt ord kommer i rätt ordning, men lika ofta så är vi beroende av sådant som ägglossning, hormoner, stressreaktioner och liknande. Du “känner” att din partner är rätt för dig för att din biologi bestämmer att det är så och du rättfärdigar det med förnuftet after-the-fact: “Det var för att han sa en sån gullig sak till mig idag”. Samma sak skulle en annan dag eller sagt av en annan person kanske skulle låta dumt, “slemmigt” eller oattraktivt. Det sker förmodligen oftare än du vet. Det är bara så vi människor fungerar. En bra populärvetenskaplig bok på ämnet är The Chemistry Between Us: Love, Sex, and the Science of Attraction. Poängen är att man ska vara skeptisk på känslor så man inte låter dem styra förnuftet allt för mycket, men det är så klart lätt att säga. I fall då man känner sig djupt olycklig och inte vet varför så kan det kanske vara en väg att förstå hur man ska bli lycklig. En retrospektiv strategi så att säga: Begriper jag hur min kropp fungerar? Det är lättare att fråga sig det om man inte är en romantiker dock… Inte för att jag vill dra på för stora växlar på det här heller. Jag saknade själv de där små sakerna - en liten kram, en vänligt ord. När jag tänker på det kanske det borde ha varit jag som skulle ha lämnat henne istället.
Jag tror du har en uppfattning om hur rolig du är eftersom det är en kvalité du letar efter i ett förhållande. Om du inte vet, hur kan du hitta det? Ska man ha roligt ihop så är det ju något som båda måste jobba på det. Mitt ex var rolig - jag var tvungen att jobba på det.
- Prata och lyssna - vi kunde prata om sånt som inte gällde oss, dvs jobbet, politik, miljö mm sånt gick utmärkt att prata om men inte mer emotionella saker. Min självkänsla var låg redan innan min partner - det vet jag inte varifrån du tog att jag anklagar honom för det - däremot har han i vissa lägen hjälpt upp den men i andra lägen sänkt den.
Jag nämnde självkänslan eftersom du är här och skriver att du är olycklig. Hade du haft en god självkänsla och känt dig bekväm med allt så hade du sannolikt inte skrivit här tänker jag. Här läcker sannolikt också en del över från min egen erfarenhet. Mitt ex hade jättedålig självkänsla. Tråkigt att inte kunna prata om emotionella saker det är verkligen en viktig del i en relation.
Jag vet inte om du förstår mig bättre nu men i min tråd har jag två spår, dels den om mitt lämnade äktenskap dels den om framtiden och ibland skriver jag nog om bägge i samma så de blandas ihop. Kanske jag inte heller är så bra på att uttrycka mig.
Jag är tacksam att jag kan få ställa frågor till dig! 
Det övar mig att begripa min egen situation. Jag tror och hoppas att min lite ifrågasättande infallsvinkel kanske hjälper dig också att tänka i nya banor och se något nytt (hopp kanske). Min uppfattning är att de här två spåren om att fundera på framtiden och att lämna äktenskapet hänger ihop mer än du kanske reflekterat över, men jag kan ha läst in för mycket mellan raderna och är säkert för mycket färgad av mina egna erfarenheter.
@Pio71 Nja, det är trivialt att bevisa att några har blivit hjälpta och visat uppskattning så där har du fel. Jag är också av den bestämda åsikten att mycket av den “hjälpsamhet” man ser i det här forumet i själva verket är en stjälpande kraft som inte alls leder till bestående lycka. Det kan kännas bra med en klapp på axeln ibland, men om det sker utan eftertanke eller utan förståelse så är det som att kissa på sig; först är det varmt och skönt och sedan blir det pinsamt och kallt. Sedan har vi den nästan skadliga eko-kammaren i vilka alla får höra att det finns narcissister, psykopater och monster runt omkring oss hela tiden (läs om de 14 vanligaste varningstecken på att allt du misstänkt är helt rätt och du är ett oskyldigt offer 
).
Jag håller med i stort, men misstänker att du inte använder ordet respekt helt rätt här. Du menar kanske hänsyn vilket är något helt annat. Du har respekt för en huggorm, yakuzan eller en björn därför att det får svåra konsekvenser om du inte ger dem respekten de förtjänar. Vill man kommunicera ett nytt perspektiv behöver man å andra sidan hänsyn för den andre personens perspektiv. Jag hoppas jag visar hänsyn, men det är lätt att göra fel och skriva för klumpigt. Ibland är det dock omöjligt att inte stöta sig med någon trots att man visar hänsyn eftersom det man säger kan träffa helt rätt och obekväma sanningar svider. Det är också dem vi behöver höra. Var annars är bättre än i ett anonymt forum? Det är ju inte som du kan tappa ansiktet. 
Slutligen:
Det är ju det jag gör. 
Jag har haft väldigt ont. Det går att spegla sig hos andra, men jag förmår inte ännu att posta en egen tråd. Det kommer kanske.
Jag förstår inte riktigt varför du känner dig manad att agera som en moderator dock. Är det ont om plats i forumet så att mina, ganska ovanliga inlägg blir ett besvär för dig? 
@nuggen Du tror dig komma ihåg att några blev stötta? Det är ju bra att du finns här och vakar över dem då så att allt går rätt till. Nåväl, jag tar till mig av kritiken och ska tänka över hur jag skriver.
Där är mitt minne skapligt klart, jag skrev till dig ungefär såhär: om ca. 5 personer här inne skriver förslag/uppmuntran/inlägg om ev. Lösningar i problemet så skrev du nästan - nästan motsatta.
Jag tyckte då att du knäppte TS på näsan, visst fan kan det va bra att få motsatta lösningar/förslag, alla behöver inte gå på " ja-sidan ", men jag reagerade då över ditt inlägg.
I @mordillo fall så finns det textpassager som jag absolut inte fattar något av, men va fan, jag gick inte i nått högstadie eller högre utbildning.
Tack för mig
1 gillning
Ikaros. Ditt inlägg till Mordillo är det enda som varit nedtryckande och obehagligt att läsa härinne.
Sluta vara nedlåtande. Fel forum.
2 gillningar