Jag har varit här på forumet ett tag nu. Började läsa av och till mer än ett år innan jag skilde mig men startade inte konto förrän i år och har inte känt att jag ville ha eller behövde en egen tråd men nu tror jag det kan vara dags.
En kort sammanfattning:
Jag har ett drygt 20-årigt förhållande bakom mig, vi var gifta senare hälften och har två barn, ett som redan är vuxet och det yngre har börjat gymnasiet. Vi separerade i början av året och skiljde oss i somras.
Jag har länge i omgångar funderat på separation men inte slutfört av olika anledningar (t o m innan vi fick första barnet). Den främsta anledningen till att jag velat skiljas har varit hans humör och att det ibland (ofta) känts som om han levat sitt liv parallellt med oss istället för tillsammans med oss och att jag känt mig som projektledare i familjen.
Så småningom kände jag mig stark nog att genomföra en skilsmässa med allt vad det innebär.
Jag hade inte råd att behålla gården (mitt drömställe) men min exman kunde tänka sig att ta över den. Det kändes viktigt för oss båda att barnen kunde ha det som bas när nu resten blev förändrat.
Jag förstod redan innan skilsmässan att jag inte skulle kunna bo kvar.
Vi bestämde att barnen utan press från någon av oss får bo var de vill och komma och gå som de vill. Eftersom vi misstänkte att barnen skulle komma att bo mest på gården betalar jag underhåll till exmaken.
I teorin är allt det där jättebra, vi är sams om hur vi delat upp pengar, bostad och barnen är så stora att de får göra som de vill. De har möjlighet att vara kvar i sitt hem de bott i hela sitt liv och det känns bra.
Men.
Som förälder känns det jättejobbigt att inte träffa sina barn, de har inte kommit och hälsat på mig i min nya lägenhet än. Jag har bott här i snart 3 veckor.
Jag känner mig bortvald. Det kanske är karma.
Jag hade bjudit in till middag i helgen men då blev jag sjuk så vi kunde inte träffas.
Utöver det har allt kommit ikapp mig nu - under hela processen med separation och skilsmässa har jag försökt styra upp allt, driva allt framåt och gått med skygglappar och säkert verkat kall över hela alltet. Jag förstod att det skulle komma en dipp nu när jag landat i lägenheten och allt är klart och det kan man ju säga att det gjort.
Jag känner mig ledsen och sorgsen över att det blivit som det blivit, jag saknar gården och byn jag bodde i, jag är ensam, jag saknar kramar, närhet, någon att sova med, någon att prata om vardagligheter med och ffa saknar jag mina barn.
Jag har dubbla känslor inför hela alltet och känner en lätt fasa inför jul eftersom jag förstår att barnen kommer att tillbringa den med sin far och “hälsa på” mig en stund nån dag (som sonen sa när jag sa att vi inte visste hur vi skulle göra i jul).
Därför tänkte jag skapa min tråd som hjälper mig ta mig igenom tiden fram till nästa år och kanske också längre än så. Jag vet att ni forummedlemmar kommer att bidra med kloka inspel och för mig kan jag förhoppningsvis se att det blir bättre och bättre med tiden.