Jag lämnade. Och nu då?

Jag har varit här på forumet ett tag nu. Började läsa av och till mer än ett år innan jag skilde mig men startade inte konto förrän i år och har inte känt att jag ville ha eller behövde en egen tråd men nu tror jag det kan vara dags.

En kort sammanfattning:
Jag har ett drygt 20-årigt förhållande bakom mig, vi var gifta senare hälften och har två barn, ett som redan är vuxet och det yngre har börjat gymnasiet. Vi separerade i början av året och skiljde oss i somras.

Jag har länge i omgångar funderat på separation men inte slutfört av olika anledningar (t o m innan vi fick första barnet). Den främsta anledningen till att jag velat skiljas har varit hans humör och att det ibland (ofta) känts som om han levat sitt liv parallellt med oss istället för tillsammans med oss och att jag känt mig som projektledare i familjen.
Så småningom kände jag mig stark nog att genomföra en skilsmässa med allt vad det innebär.
Jag hade inte råd att behålla gården (mitt drömställe) men min exman kunde tänka sig att ta över den. Det kändes viktigt för oss båda att barnen kunde ha det som bas när nu resten blev förändrat.
Jag förstod redan innan skilsmässan att jag inte skulle kunna bo kvar.
Vi bestämde att barnen utan press från någon av oss får bo var de vill och komma och gå som de vill. Eftersom vi misstänkte att barnen skulle komma att bo mest på gården betalar jag underhåll till exmaken.

I teorin är allt det där jättebra, vi är sams om hur vi delat upp pengar, bostad och barnen är så stora att de får göra som de vill. De har möjlighet att vara kvar i sitt hem de bott i hela sitt liv och det känns bra.
Men.
Som förälder känns det jättejobbigt att inte träffa sina barn, de har inte kommit och hälsat på mig i min nya lägenhet än. Jag har bott här i snart 3 veckor.
Jag känner mig bortvald. Det kanske är karma.
Jag hade bjudit in till middag i helgen men då blev jag sjuk så vi kunde inte träffas.

Utöver det har allt kommit ikapp mig nu - under hela processen med separation och skilsmässa har jag försökt styra upp allt, driva allt framåt och gått med skygglappar och säkert verkat kall över hela alltet. Jag förstod att det skulle komma en dipp nu när jag landat i lägenheten och allt är klart och det kan man ju säga att det gjort.
Jag känner mig ledsen och sorgsen över att det blivit som det blivit, jag saknar gården och byn jag bodde i, jag är ensam, jag saknar kramar, närhet, någon att sova med, någon att prata om vardagligheter med och ffa saknar jag mina barn.
Jag har dubbla känslor inför hela alltet och känner en lätt fasa inför jul eftersom jag förstår att barnen kommer att tillbringa den med sin far och “hälsa på” mig en stund nån dag (som sonen sa när jag sa att vi inte visste hur vi skulle göra i jul). :sob:

Därför tänkte jag skapa min tråd som hjälper mig ta mig igenom tiden fram till nästa år och kanske också längre än så. Jag vet att ni forummedlemmar kommer att bidra med kloka inspel och för mig kan jag förhoppningsvis se att det blir bättre och bättre med tiden.

16 gillningar

Du har stora barn och dina tankar är inte alls konstiga. Kan du inte prata öppet med barnen om hur du känner?
Barnen är snart utflyttade ändå får du också trösta dig med.

Hur har du du det med aktiviteter och vänner? Jag tror det är bra att hålla sig sysselsatt för att inte dippa. Detta innebär inte att man stoppar huvudet i sanden för det är givetvis en sorg att det blev som det blev, men det ger dig tid att processa.
Det låter som du känner att du gjort rätt men ändå behöver vänja dig vid allt nytt. Klart du saknar det du är van vid.
Tid kommer att hjälpa och nya rutiner.

1 gillning

Åh. Jag känner igen detta, många likheter med min egna process. Jag drev igenom, förstod och förstod inte på samma gång hur mycket det var jag skulle lämna. Jag insåg inte heller det stora jobbet som kommer efteråt - att bygga ett nytt liv. Nu har du så pass stora barn så ni kanske är i liknande faser på ett plan med att i olika takt lämna gården. Som ung förväntas man ingå i olika nya sammanhang och bygger gemenskaper med andra i samma sits; på väg ut i livet, familjebildandet och karriären.

Nyorienteringens väg som separerad är inte lika utstakad eller välskyltad.
Hur ska man veta vad man vill med sitt liv, mitt i livet?! Jobbet är definitivt inte allt. Barnen var det under en intensiv period men sedan måste man ju släppa dem och nöja sig med att se på, på allt större avstånd större delen av tiden. Även om den nära relationen alltid består.

Jag har inget facit egentligen på hur allt ska gå till, men de som nämnt tiden har hittills haft väldigt rätt. Och vad du väljer att lägga din tid på. Knyt nya band med positiva personer i dina nätverk, försök hitta nya marker du vill utforska på fritiden, där du har sociala kontakter. Investera i egen terapi, där du kan få hjälp att bolla din situation och bli sedd och hörd. Kompensera behovet av närhet med att umgås med djur, boka in massage, frisörbesök, fotvård/manikyr eller spa eller gå på badhus och basta eller börja en danskurs eller gruppträning/gruppaktivitet, försjunk en stund i trädgårdsarbete om du har den möjligheten. Jag vet att det på långa vägar inte alls är samma som att krama sin familj men det är alltid någon liten positiv känsla som får bo i dig en stund, och ju fler trygga och härliga stunder du unnar dig desto bättre kommer du må på sikt. :hibiscus:

Sedan finns alla tankarna där ändå, (saknad av drömhuset, småbarnsåren, drömmarna att bli äldre tillsammans, uppleva saker som en idyllisk familj, smärtan jag orsakar barnen etc.) i alla fall för mig. Värst är det med morgonångesten. Men jag kommer upp, varje dag. Och jag vill tro att till slut, så kommer jag märka att allt blir lättare.

4 gillningar

Nu har jag inte samma situation som dig eftersom mina barn är yngre och här varannan vecka, i övrigt har jag ju dock lämnat mitt drömhem för ett litet parhus som inte direkt uppfyller några drömmar, och mycket av det sociala livet kommer ju också se annorlunda ut.

Än så länge tycker jag ändå att det har funkat bra att fokusera på allt jag nu slipper (anledningarna till att jag ville lämna) och känner då ändå att det är så oerhört mycket bättre nu på grund av allt som var dåligt i mitt förhållande som jag nu inte behöver dras med varje dag.

Vad gäller barnen tänker jag att du kanske kan hitta en aktivitet ni kan göra tillsammans, regelbundet? En kurs, förening eller något ni styr upp själva men som blir något ni gör ihop med jämna mellanrum. Beror förstås på om de är sugna, men du får väl försöka hitta något som tilltalar dem. Jag tänker annars att det kan vara svårt att fresta tonåringar och yngre vuxna med fika/middag allt för ofta, då tänker de kanske lätt att andra aktiviteter, kompisar osv går före. Ungdomar brukar väl se sina föräldrar som bifigurer i kulisserna, i alla fall fram tills de inte finns där i kulisserna längre, då blir de nog så viktiga.

4 gillningar

Jo, det ska jag nog göra om det fortsätter så här. Nu har jag varit sjuk och dottern fick inte ens till att handla åt mig så just nu känns det lite dystert men jag hoppas och tror att det blir bättre, ffa när pappan börjar må bättre och de ser det.

Många bra tips, jag ska se om det finns nåt bra i närheten: Just nu är det mest digitala kontakter. Trädgårdsarbete - ja det är/var ett av mina stora intressen så jag lämnade också min fina trädgård tyvärr. Här finns inga kolonilotter men när jag kommer i ordning mer och jag kanske känner jag vill ska jag kolla om det inte finns någon som vill avstå en bit land som jag kan odla lite på eller om hyresbolaget kan tänka sig att jag får ta en bit av gräsmattan vi inte gör något med nu.

Det är här som det blir svårt nu känner jag. Nu när jag mår bra kommer tankarna på om jag gjorde rätt, “det kanske inte var så farligt, hade jag inte kunnat stå ut” … Logiskt vet jag ju att jag mår bra nu för att jag skiljt mig och att jag inte vill tillbaka egentligen. Men frågan kvarstår om det var värt det? Och det är det. Snart.

3 gillningar

Idag har jag känt mig piggare så jag tror jag håller på att bli frisk. En kompis handlade det som var mest nödvändigt åt mig och jag lyckades dammsuga efter jobbet.
Har försökt laga bäddsoffan men jag behöver hjälp för att klämma i spjälorna i ribbotten men en fönsterlampa i barn- och gästrummet har jag fått upp efter att jag lekt lite elektriker.
Jag känner mig nöjd och mår faktiskt ganska gott nu.
I kväll blir det att ta det lite lugnt, dricka lite kaffe och tända ljus, kanske en sväng förbi Mallans Inn.
Ska se om jag och barnen kan äta tillsammans i helgen, borde vara frisk och symptomfri tills dess, då kan vi prata om hur det varit och hur de vill göra framöver, jag får visa lägenheten och vi kanske kan hjälpas åt att sätta upp lite tavlor och foton.
På lördag ska jag gå en digital work shop - det blir kul.
Idag känns livet ganska bra ändå. :slightly_smiling_face:

7 gillningar

Haft två bra dagar med intensivt på jobbet. Känt mig piggare och beslutat mig för att försöka se till att få hit barnen eller se om vi inte kan hitta på något tillsammans på helgen när yngsta är hemma och även i veckan med den äldsta som jobbar här i byn.
Så jag frågade dem om de ville komma på middag fredag eller lördag och nu har vi bestämt lördag - jag känner mig så glad. :smiling_face_with_three_hearts:
Idag har jag dansat lite för mig själv (och med en förvånad hund i famnen), jag har satt upp några tavlor, och gjort lite annat småfix, röjt undan, filmat allt och skickat till släkt o vänner så de ska se hur jag bor och kanske få lust att komma och hälsa på.
På lördag är det heldag - först en digital workshop och sedan middag med barnen - kanske spelar nåt spel eller tittar på en film också - har jag riktig tur sover de över. Jag har ansträngt mig lite för att få till barn- och gästrummet och vardagsrum/kök snyggt och avvaktat lite med mitt eget sovrum så de ska känna sig välkomna och trivas.
Alltså några bra dagar bakåt och även framåt ser det ut som.

9 gillningar

Sitter här på söndagskvällen och summerar lite av veckan som gått.
Jag har haft sjukt mycket på jobbet så inte har det blivit mycket tid eller ork över för mycket annat.
Barnen var på middag och vi hade jättemysigt, diskussioner, skratt och god mat! :smiling_face_with_three_hearts: Tyvärr valde de att åka hem men jag fick i alla fall ha dem några timmar.
Dagen efter kom äldsta förbi helt spontant och åt middag med mig också då pappan och yngsta åkt bort för jobb och skola. Jag blev så glad!
Sen har jag inte haft mer besök av dem men jag har försökt att vara mer social själv, träffat en fb-vän som jag aldrig träffat förut, varit ute på hundpromenad med en tjej som är mamma till en av min äldstas bästa kompisar under grundskolan, bjudit in en kollega som ska vicka på mitt gamla jobb att bo i min lägenhet under tiden hon jobbar (knappt två veckor), tagit kontakt med gamla vänner och nya vänner, funderar allvarligt på att gå på dans i helgen.
Jag älskade att dansa när jag var yngre, när jag flyttade till stora staden för att plugga var det ingen pardans längre som gällde. Jag har varit sugen länge men nu tror jag faktiskt det ska bli av - det var 30 år sen sist så jag lär vara både ringrostig och ha dålig kondis.
Det var det positiva men sen har vi baksidan med att vara den som lämnade, min exman ser inte ut att må bra alls - vi har fortfarande en del kontakt och det gör så ont i mig att jag gjort honom så illa men samtidigt känns det så rätt för mig - hur kan man få ihop de bilderna och känslorna? Ibland tänker jag när det känns jobbigt (för det gör det ju även för mig) och jag tvivlar på att jag gjort rätt att det hade varit lättare om jag bara stått ut och försökt mer. Försökt att få honom att förstå att de saker han gjorde sårade mig och gjorde att jag mådde dåligt men när jag försökt så länge och så många gånger som jag gjort innan jag så småningom verkligen tog mod till mig och pratade allvar och bad honom att tänka igenom det jag sagt och att vi sen skulle pratas vid igen om det, att det var tvunget att vi försökte göra något åt det och att det var viktigt att han gjorde det för annars skulle det inte gå bra.
När vi då skulle prata igen och gensvaret på min fråga om han tänkt något på det jag pratade med honom om förut blev: Nä, inte så mycket… då försvann all kärlek som var kvar i ett ögonblick - det var nästan så det kändes hur den lilla låga som ändå fanns kvar bara tvärslocknade och dog ut - istället för fnöske hällde han på vatten. Jag blev alldeles kall och visste vad jag ville göra men skulle jag tordas och hur skulle jag säga det?
Jag tordes och jag sa det. Bara rätt upp och ner. Han blev givetvis förtvivlad, jag blev ledsen allt var tungt, tungt och tankarna bara gick runt, vad har jag gjort, hur ska det gå, vad händer nu, jag ångrar mig, nej jag känner mig fri, jag kan andas igen, han vill försöka igen, ber om ursäkt och ska förändra sig, jag känner mig usel som säger nej osv - ni känner säkert igen er i både mig och min exman beroende på vilken erfarenhet ni har in i det här.
Nu är allt klart, vi har bara barnen kvar som gemensamt “projekt” och de bor hos honom alla dagar.
Jag får bara inse att mitt val ledde till de konsekvenser jag ser idag - det är bara svårt att acceptera dem alltid. Jag har väldigt svårt att åka till mitt gamla hem om jag ska hämta någon sak eller något barn ska skjutsas/hämtas - jag älskar det där stället och inte blir det sämre för att mina älskade barn också bor där.
Men jag har räknat och inser att jag har varken ekonomi eller ork och kunskap att driva det själv och det är bättre att pappan har det kvar så att barnen får ha det kvar tills de är vuxna. Sen får han sälja om han vill och det kommer kännas hemskt - det känns hemskt nu bara att tänka på det. inte bara stället i sig utan alla mina, hans, våra gemensamma drömmar går i kras så definitivt när någon annan tar stället i besittning. Det blir så påtagligt då.
Nä, nu ska jag ta och lägga mig i yngstens soffa och sova så tar vi en gemensam frukost imorrn innan han cyklar på skolan och jag börjar jobba. Ha det gott alla forumvänner och kram på er - det är skönt att ha er här!

5 gillningar

Du har ju varit stark så länge och lyckats göra så mycket bra, så det blir väl lätt att det kommer en “nu då-känsla” när allt praktiskt man tagit tag i väl kommer på plats. Det är nog nästan ofrånkomligt att det kommer en dipp vid sådana tillfällen, och självklart ger det en känsla av ensamhet när man plötsligt sitter där själv och inser att man sitter just själv.

Men när man väl landat brukar den känslan bli rätt skön. För att vara själv innebär också en frihet. Frihet från en dålig relation och frihet att kunna bygga upp sitt liv på egna villkor. Jag tror också att när barnen väl landat i allt detta kommer det te sig naturligare och naturligare för dem att spendera alltmer tid hos dig.

Annars låter det verkligen som om du har lyckats fantastiskt! Du träffar vänner och fixar hemma. Och du funderar på att ta upp gamla hobbys igen. Och så vidare. Det är ju hur bra som helst =)

Det är klart att det gör ont och känns tomt ibland. Men det är okej. Så känns det för oss alla ibland, även om vi vet att vi gjorde rätt.

3 gillningar

Tack!
Ja, det är nog så som du skriver - det är naturligt med dippar och det visste jag ju innan men den dubbla känslan av rätt-fel/bra-dåligt/underbart/hemskt osv var svår att föreställa sig. Jag hade nog mer tänkt mig att lättnaden från när allt var sagt skulle kännas längre - men den kanske kommer tillbaks när jag har det lite lugnare omkring mig.
Dessutom den tomma känslan du beskriver när man sitter själv och inser just hur själv man blir.
Jag försöker nu ta mig ur min ledsna bubbla och tvingar upp dörren för nygamla och nya människor fast just nu har jag nog jobbat lite för hårt på alla fronter så jag måste nog ta det lite lugnare ett tag.

3 gillningar

Åh. Hejja dig. Detta är vägen du tar med dina små steg varje dag. Det kommer bära frukt. När du gläntar på dessa dörrar uppretat så kommer du till slut ha jobbat upp något nytt. Det kommer till en början inte kunna mäta sig med det gamla, men det är annorlunda, smällt och fint för dig efter son bästa förmåga. Låt det finaste nuet kan erbjuda duga för dig. Känn din sorg men fortsätt framåt. När du vilar, vilar du av en slags träningsvärk. Du vänder ditt sinne och växlar din lojalitet mot ett nytt håll och det stretar emot. Nygamla bekantskaper tycks finnas redo att ta emot dig, och det är ju underbart vackert. Njut av det och njut av din tacksamhet!!

3 gillningar

Humöret och måendet växlar men grunden är stark trots allt.

Efter flera års funderande av och till ställdes allt på sin spets när jag fick nog, försökte prata med mannen och fick inget gensvar alls. Då dog mina romantiska känslor för honom. Vi separerade och i och med det började jag leva känns det som. Det känns hårt och elakt att säga så för min exman är inget monster, han var inte dum eller slog mig men han hade ett sätt att vara, att göra och säga saker som gjorde mig illa och mitt sätt att hantera det var inte bra - det gjorde att det tärde på mig, min självkänsla (som var låg innan redan) och mitt mående.
Under tiden jag funderade började jag komma nära en annan man - som kompis, jag hade inga romantiska tankar alls, kände mig helt avstängd på den fronten, men vi hade kul och det hjälpte mig genom ångesten under perioden när jag försökte få rätsida på vad jag kände och ville göra med äktenskapet.
En dag upptäckte jag att det fanns ett pirr i kroppen som gällde den kompisen - jag blev förskräckt, jag kände mig otrogen som tillåtit mig att känna för en annan man. Efter att ha diskuterat igenom det med mig själv och en kompis kände jag att pirret inte var orsaken till att jag ville bryta utan istället ett symptom. Under alla år jag och exmannen varit gifta hade jag inte tittat åt nån annan men nu när jag kände mig färdig med relationen och erkänt för mig själv att jag inte mådde bra i den öppnade jag omedvetet upp och såg helt plötsligt andra män.
Jag agerade inte på känslan utan den fick vara, den svalnade och försvann ibland och kom tillbaks av och till. Den fick ligga ifred.

Spola framåt någon månad tills när separationen är ett faktum, jag har då en skojig och härlig konversation med en man, han är attraktiv och vi flirtar lite men det var så långt jag tänkte gå. Han gjorde att jag kände mig som en kvinna igen, jag skrattade och livet kändes lite roligare, jag kunde glömma sorgen en stund, sorgen över att äktenskapet/livet inte blev som tänkt.
Men.
En dag förändrades allt när han gav mig en invit, jag blev chockad - det var inget jag trodde skulle hända, inget jag trodde att han ville, heller inget jag trodde att jag skulle vilja - men oh vad jag ville!
Jag sa ja. :scream:
Vi bor inte nära varandra + pandemi så virtuellt blev det. Jag var lycklig igen, det kändes härligt, pirrigt, jag var kvinna igen, kände mig glad, stark - visst försökte jag tänka nyktert att vi egentligen inte passade ihop som par men samtidigt tänkte jag att jag blir ju inte yngre. Jag har alltid varit så försiktig - varför inte ta chansen när den erbjuds?
Vi hördes av igen dagen därpå och han var väldigt gullig, ville ha mig nära osv, osv…
Sen blev det tyst. :no_mouth:
Tyvärr visade det sig att jag varit ett misstag (eller att han bara blev extra sugen och jag fanns till hands just då - vad vet jag) :flushed:

Jag fladdrade omkring ett tag i mina känslor, skräck, ledsen, förvånad, rädd, arg.
Så småningom skrev jag ett långt mess om hur jag kände och att jag bara ville ha en förklaring vad som hade hänt, varför han hade gett mig en sån invit om han ändå inte menade nåt med den osv.
Han verkade inte fatta alls vad jag menade så jag fick bokstavera det lite tydligare :wink: och då trillade polletten ner. I allafall för vad jag menade så han gav en sorts förklaring att han ångrat sig, han kände sig skyldig (varför? för vem?) och att han inte skulle ha nån i sitt liv - det blev för krångligt. Men vi kunde väl vara kompisar?
Jag är för gammal för att spela spel så jag sa som det var hur jag verkligen kände för honom och det var clearly helt fel approach…Ooops sa han och sen blev det verkligen tvärtyst.
Ett tag.
Nu kommer det ibland mess om enkla saker, han frågar ibland om saker som tydligen bara jag kan svara på.

Vad ska jag tro om det här?
Jag vet inte om jag ska känna mig ledsen, arg, utnyttjad eller om jag ska vara glad över det jag faktiskt fått ut av det hela - glädje, hjälp att ta sig igenom en mycket svår period, att jag har fått min lust tillbaka.

Som det är nu känns han som nåt som aldrig kommer att bli men jag är fortfarande radarstyrd mot honom. Jag försöker tänka att jag ska vara tacksam för det jag fått och inse att det inte kommer bli nåt med den mannen.

Nu är jag skild sen några månader tillbaka och jag är rädd att jag aldrig kommer hitta nån annan att kramas med, att ha närheten till, skratta och diskutera med. Jag misslyckades ju kapitalt här och trots allt positivt det gett mig och att det inte påverkat att jag skilde mig känner jag mig lite smutsig.
Jag känner mig skrattad åt för hur kunde jag tro att han…?
Gamla tankespöken dyker upp och jag försöker hantera dem så gott det går och med hjälp av forumet klarar jag det hittills rätt bra men hur det är på riktigt, djupt inne i mig får tiden utvisa. Jag vågar inte släppa fram det i ljuset än.
Det är iallafall skönt att försöka sätta ord på det även om det är svårt - jag är ingen skribent och allt låter stolpigt och konstigt men det är mina ord på min historia - det är viktigare än att det blir snyggt.
Kram på er (och mig). :broken_heart:

7 gillningar

Det är verkligen upp och ner från dag till dag.
Idag är jag trött, så trött och tårarna är nära att bryta ut för ingenting.

Mycket på jobbet, ensamt i lägenheten, tankar bakåt och framåt - insåg att jag bara har 89 kr på bankkontot så det blir ICA-kort och kredit som gäller till nästa lön.
Att skilja sig innebar verkligen stora omställningar på alla plan och visst mår jag bättre psykiskt men ibland undrar jag om det ändå var till ett för högt pris. Det kanske hade varit bättre att bo kvar för att få bo med barnen några år till.

5 gillningar

Känner verkligen med dig @mordillo :pray:t2:, all styrka till dig! Vissa dagar är mer kämpiga än andra och då bubblar tvivel och sorg och allt möjligt upp. Men det kommer en ny dag imorgon och då kommer det kännas bättre igen. Rå om dig själv och pyssla om dig så gott det går. Du gör så gott du kan och kämpar på så bra. Låt dipparna komma när de kommer, rid igenom stormen, så kommer ljuset snart igen. :star2:

3 gillningar

Tack @Masai.

2 gillningar

Hej! Att separera är en omställning och vill skicka dig en tanke om att när det är upp och ner, ena dagen känns det något bättre medan andra dagen är superjobbig. Det i sig är ett tecken på att du processar. Alla kriser vi går igenom innebär att vi antingen måste processa dem eller gömma dem.

Jag har gått igenom två separationer med barn och tre cancer omgångar. Varenda kris är jobbig och ibland har jag parallellt haft andra större problem (arbetslöshet, anhörigs depression, ingen bostad osv).

Men jag lovar dig, när du tillåter dig känna alla dessa känslor samtidigt som du jobbar med sig själv, du kommer bli starkare från varje kris! Det är tufft. Väldigt tufft. Och många väljer att bli bittra i stället för att orka jobba med sitt inre. Just därför ville jag kika in, påminna dig om att du är i din process och att det blir bättre!

Ge inte upp❤️

9 gillningar

Oja, en helt omställning i livet att plötsligt efter 20 år bor ensam, tidvis med myndig barn som bor hos mig o bortrest i omgångar. X flyttade ut i somras och det var tufft… och det är det fortfarande men inte lika jobbigt längre. Det känns bättre i själen idag.

Men vi skriver till varandra då vi har en son tillsammans, vi har uppdrag tillsammans i föreningslivet och det funkar bra men det lilla extra om han antyder som påminner om förflutna då kan jag egga till lite.

Men det kommer att bli bättre, jag går hos en psykolog - nästa träff ska vi koncentrera på mig - vända på tankarna så att man kan sikta framåt och må bra men ändå bearbeta under tiden men inte älta det som varit. Inte så lätt att låta bli att älta…

3 gillningar

Förstår det… Jag har förmånen att jobba med människor som lever gömda, mellan myndigheter, utan pengar el nätverk och genom att varje dag se hur dessa människor kämpar, det har gett mig kraft att inte stanna för länge i mina tankar. Jag hade försökt jobba med att göra om ältandet till en kraft framåt! För mig blev gymmet och träningen en sådan omvandling, alla negativa känslor fick jag ut i träningen och på köpet kom god kondition. Tids nog så orkar du inte leva i det negativa och precis där i det ögonblicket börjar arbetet framåt! Så det kommer!!

8 gillningar

Ska inte trådkapa. Kasai - jag är så imponerad av din resa och ännu mera imponerad av dina råd, din empati och ditt pepp!!

5 gillningar

Precis - jag vill inte heller kapa av tråden.

Det är bara att kämpa sig framåt i sin egen takt och hitta något annat att göra under tiden, svårast att göra det i början men det kommer med tiden att orka göra något annat.
Försöka vända på tankarna, lättare sagt än gjort.

2 gillningar