Jag sover ok om jag har samma sovplats. I natt vaknade jag av en mardröm. Barnens far träffade en annan och jag blev galen och kastade saker. Helt olikt mig. Men det var fullt av känslor. När jag vaknade försvann panikkänslorna på en gång. Jag var inte ledsen. Inte arg. Ingenting. Jag vet inte om jag någonsin levt så i nuet som nu. Det kanske är så jag behöver hantera det här? En stund i taget? Jag mår inte dåligt. Barnen mår inte dåligt. Jag vet inte hur barnens far mår. Är det inte konstigt? Borde jag inte gråta på golvet i badrummet eller så? Jag måste acceptera mina reaktioner. Följa skiftningarna nyfiket.
1 gillning
@Solstickan Inte alls konstig dröm eller att inte känna ngt speciellt efter drömmen.
Har själv drömt liknande och inte upplevt ngn speciell känsla när jag vaknat efteråt.
Man kan ju inte bestämma sina känslor.
Men man kan välja hur man agerar/reagerar på dem.
Att leva i nuet tror jag är väldigt bra.
Ha korta nåbara mål och göra det som man själv uppskattar.
Önskar dig en trevlig helg.
Nej, man kan ju inte styra sin känslor även om det skulle underlätta ibland. Jag har haft mardrömmar tidigare och då har jag vaknat stel av skräck. När jag väl kunnat röra mig har det tröstat att ha en varm, trygg kropp bredvid mig. Så det är skönt att det inte var så den här gången. Jag ska försöka börja skriva mer. Vad jag känner och inte känner och mina drömmar. Kortsiktiga mål låter bra! I morgon är mitt mål sovmorgon 
1 gillning
Jag har fört känslodagbok en längre period. Då fokuserar jag mer på hur det känns än på vad som har hänt. Det kan vara bra om man har upptäckt att man tidigare har stängt ute och tryckt undan känslor!
Det låter som om du ändå har hittat en tillvaro där du kan både vila och växa. 
3 gillningar
Jag har alltid tidigare skrivit dagbok men slutade för att det kom ut för mycket negativt. Jag borde kanske ha undersökt vad det berodde på? Att läsa sina tankar i efterhand kan göra saker och ting tydligare. Jag ska börja igen men märker att jag skjuter på det. Undrar varför?
Jag gjorde faktiskt det under sommaren för att utvärdera relationen. Då fokuserade jag på hur jag mådde i relationen och utvärderade dag för dag. Och när jag märkte att de dåliga dagarna under flera månader var betydligt fler än de bra dagarna så blev det svart på vitt vad jag ändå kände att jag behövde göra.
Det blev mycket negativt, men ibland kan det vara bra att se det så man känner vad man måste göra.
(Fast det lät rätt klyschigt, kanske)
Mm, jag tror att jag inte var redo att se det jag egentligen visste. Men nu skriver jag igen. Jag har alltid älskat att skriva. 
2 gillningar
Jag prioriterade bort matsalsbord (har stort kök med stort bord) och har en riktig säng i v-rummet (bakom en skärm) och jag är nöjd med det. Sover där även när barnen är hos sin pappa. Har gjort hörnet lite mysigt med bokhylla, lampa och ett tygstycke på väggen.
För mig är det tryggt med en egen vrå. Jag har en hörna med fåtölj, sidobord och lampa också - ett eget hörn. Annars funkar det förvånansvärt bra med barnen i varsitt rum och jag i kök/v-rum!
2 gillningar
Vad bra att du hittat ett sätt som fungerar och känns tryggt. Ja, om jag skulle ta bort matsalsbordet skulle det gå att ha en säng där. Det är bara det att det tar emot. Jag har alltid gillat middagsbjudningar, att duka fint. Och det känns liksom orättvist att jag ska ta bort det för sängplats. Särskilt om det står en tom säng i ett rum. Hittills har sonen sovit här en natt denna vecka. Och å andra sidan har jag bjudit på middag vid matsalsbordet 0 gånger hittills denna vecka. Men i jul ska jag ha folk här. Och det är ett bra bort att spela brädspel vid. I köket har jag ett högre bord med förvaring i och barstolar till så det kan inte ersätta matsalsbordet helt. Jag såg en fåtölj på Mio som kan bäddas ut till säng. Men vad är egentligen skillnaden på att sova i en fåtölj och sova i en soffa? Det får vara så här en stund till i alla fall.
Jag vaknar, kliver upp, förbereder frukost, kläder på, vattnar törstiga blomman och basilikan, kokar te, tänder ljus i tre ljuslyktor på köksbordet, tänder fönsterlampan. Lyssnar på radion, P3, till koppen te, gärna ur glaskoppen med texten Positivitea på, en kärleksgåva från en syster. Fil med banan, kanske flingor. Tittar på mitt kök med kärleksfulla ögon. Det är ok att vakna så här.
Blås ut ljusen, säga god morgon till trött dotter om det är en sådan vecka, möjligen hinna säga hej till sonen om det är en sådan dag sedan iväg. Tre trappor ner. Öppna garaget och iväg till mitt älskade jobb. Skratt, flams och allvar. Hej, hej, ses i morgon.
Hem, laga mat, tända tre ljus i ljuslyktor på köksbordet, äta med barn om det är så det är den dagen. Städa undan, sjunk ner i soffan under favvofilten i favvofärgen. Socialisera per telefon eller lite TV. På balkongen fladdrar två elektriska verklighetstrogna blockljus i en lykta. Under mina fötter en lurvig matta. Ovanför soffan hänger nygamla tavlan (secondhandfynd) silvertejpad rak av klurig dotter. I minnet ekar hennes ord: ”det enda du behöver i livet mamma, är silvertejp”.
Nåja, det skulle kunna vara värre? Sakta, sakta bygger jag rutin, bygger ett hem, stryker kärleksfulla penseldrag kring vardagens konturer. Och i morgon kommer jag andas lite lättare igen.
Och jag har en hel rulle med silvertejp…
6 gillningar
Det finns till och med rosa silvertejp om man behöver lite färg i tillvaron! 
Tänk så bra du har fixat det! Btw, du har inte rejäl takhöjd? Det har jag, så jag har byggt ett sovloft. Ett stort, där jag har en riktig resårmadrass! Förutom som säng funkar det både som rumsavdelare mellan matplats och vardagsrum, och som förvaringsutrymme.
1 gillning
Hmm, vad smart!! Jag har rätt skaplig takhöjd. Jag tror faktiskt jag måste skissa på den idén! Tack!
1 gillning
Åh, nej, sjukliga ångest, hoppades jag skulle slippa dig. Jag var nyfiken igår och skaffade en app. Ville bara prata. Ingen dating för det är jag så skraj för. Men uppmärksamhet, någons tankar på min skärm. Men den där ytan. Kryss om du inte gillar utseendet, hjärta om du gillar det. Hur kan man göra så mot andra? ”Alla gör så” Men det känns inte mer rätt för det. Och får man prata om det man verkligen vill eller ska man bara vara lite så där mystisk. Men jag är inte ett skit mystisk längre. Jag är bara jag med all min oro för livet. Min entusiasm för densamma och mitt hopp om äventyr. Och en dröm om kärlek någon gång. Det är för snart. Men jag ville bara chatta. Men alla namn som dök upp, den sa det, den gillade, den crushade. Alltså vad betyder det??? Ingenting! Det är kanske där tomheten sätter igång att eka.
Det betyder ingenting all den där uppmärksamheten. Alla tankar, alla ord som jag har. Jag tror inte folk orkar med dem. Tänk om jag är tråkig? Jag vet inte alls om det var den uppmärksamhet jag ville ha. Jag vill inte prata fantasier med en främling. Jag gillar visserligen att prata passioner i livet men det går inte att fokusera när det dyker upp fler namn på skärmen. ”Hej, tjenare, vad gör du raring…” Det är inte jag. Jag måste ta bort appen och börja meditera i stället.
Egentligen tror jag att jag jagas av tanken att han kanske redan är igång att träffa andra. Det var länge sedan han hörde av sig. Jag gör det inte heller men han har gjort det då och då. Avståndet är bra för mig. Och om han träffar någon så är det förhoppningsvis bra för honom och jag behöver inte veta. Och jag behöver inte skaffa en jäkla app för att hinna före honom eller hur? Jag skäller så på mig själv. Jag visste från början att jag inte klarar av det där. Men så har jag mitt uppdrag att bli modigare också. Vad är mod just nu? Låta appen vara där och sluta vara så hysterisk. Vara mer avslappnad? Eller ta bort den helt?
Och jag ska ärligt börja meditera nästa vecka.
1 gillning
Jättebra idé att meditera. Är du van? Annars behövs guidning i början. Det finns bra guidningar på Mindfullnesscenter, det vill jag gärna rekommendera.
Ett specialtips till dig: läs boken 50 vägar till självmedkänsla. Så kanske du blir lite snällare mot dig själv. För det verkar du behöva❤️
1 gillning
Låt appen vara kvar, men glöm av den ett tag. Meditera lite, hitta ditt inre lugn och kör hårt med appen. 
1 gillning
@Kristinaa Ja, jag är inte alltid snäll mot mig själv. Självkritisk och tar ibland större ansvar än vad jag behöver. Det är en bra idé att läsa om ännet. Tack för tipset! 
Och jag har mediterat förut, lättast är guidad meditation. Ska leta upp de jag hade förut och kolla på sidan du tipsade om.
@Golvad tror du det? Det är tvära kast från intimsnack till inbjudan till seriöst förhållande. På typ 1 dag! Jag skulle ju bli upprymd och fnittrig av det här. Inte nervös och ja, jag vet inte. Men jag skulle bli modigare. Och utveckla min förmåga att prata med killar. Inte gifta mig. Så ja, en paus och djupandning är möjligen rätt råd, tack! 
1 gillning
Idag ringde en vän och hade sett en krockad bil på motorvägen. Hon tyckte det såg ut som barnens fars bil. Jag ringde först ena barnet, inget svar. Andra barnet var redan hos mig. Ringde därför barnens far. Vi har inte pratat med varandra sedan flytten, inte setts, endast några artiga sms. Jag har tänkt att den här förändringen går bra. Jag har tänkt att jag kanske är känslokall som inte sörjer mer. Jag hade fel. Det var ett kort samtal. Han var ok. Det var det jag ville veta. Jag märkte att jag blev blyg och osäker. Berättade varför jag ringde och han tackade och sedan lade vi på. Och då kom tårarna. Framför spisen trillade de nedför kinderna. Det var dags nu kroppen! Dags att sakna den där rösten, sakna den där personen, allt skoj, skratt och varma kramar. Jag är visst inte känslokall. Hjärtat saknar och sörjer. Trots att saknaden smärtar så känns det skönt att jag vet säkert att jag älskade, älskar kanske för alltid. Det blev bara inte rätt till slut. Men jag har älskat och det var fint. Kärlek är en av meningarna med livet. Och jag älskar flera människor. Vilket inte alls hjälper just nu. Jag är bara ledsen över förlorad kärlek. Vad händer nu?
8 gillningar
Kroppen portionerar ut reaktionerna i den takt man kan hantera dem. Det är ju finurligt, även om man kan gå där och känna sig oberörd och känslokall periodvis.
Och andra gånger är man totalt överkänslig med nerverna på utsidan. 
Men det faktum att du inte har haft i princip någon kontakt med honom har säkert påskyndat läkningen. Om ni hade träffats regelbundet hade du antagligen fått många fler gråtattacker vid olika tillfällen.
1 gillning
Jag tänkte att vi skulle vara vänner med en liten paus bara. Men under perioden kvar i huset grät jag typ så fort han var i närheten och vi pratade. Jag kunde inte hindra det och då är jag en person som sällan gråter. Nu börjar jag alltmer tro på din teknik med så lite kontakt som möjligt men fortfarande med målet om vänskap.
Om min kropp ger mig de doser av sorg jag kan hantera så vore jag så tacksam och imponerad av kroppen.
Nerverna utanpå har jag upplevt framför allt när jag vid flera tillfällen var på banken. Förskräckligt ställe. De upprepade ordet ensamstående.
Så jäkla träffande beskrivning av den kaotiska förnekelsefasen. Där man nästan inte tror att det är på riktigt…
1 gillning