Vad bra ni har löst det ändå. Det är viktigt att det blir bra för barnen och när ni träffas mitt i veckan så är det även bra för föräldrahjärtan. 
Mina barn är tonåringar så de vill ju inte bara hänga med saknande föräldrar. Jag har ju en del och fixa också men den där ihåliga känslan inuti… jag hoppas med tiden kunna fylla den platsen med trevligare känslor.
Tack för uppmuntran @Trassel. Redan vid första mötet hintade en styrelsemedlem om att jag kunde vara med i styrelsen. Hm… skulle kunna gå hur som helst i denna tid av att finna mig själv. Brevfack vore toppen men tänk om jag ger mig in i gårdsfester och växthus eller hoppborg eller något? Jag tror jag avvaktar.
Nej det är stor skillnad såklart, dom har ju sitt eget också med kompisar och så. Ja den där känslan av att man saknar hela tiden 
Saknar inte bara barnen saknar ju exet också
Det kanske är just nu det är läge att ge sig in i de mest oprövade sammanhang? När man väl har etablerat sig i sitt nya liv finns det sällan tid till nya åtaganden. 
Och bostadsrättsföreningar är ju en genre för sig. Där jag bor skulle vi utan problem kunna få fram material till En man som heter Ove i oräkneliga säsonger.
Får man ha utemöbler om man bor längst ner eller stör det HSB:s gräsklipparpersonal? Vild debatt mellan grannarna. Är det rimligt att installera en ny torktumlare i tvättstugan med tanke på energiförbrukningen? Och vad hände med elektrikern som skulle byta alla gamla vägguttag? Han skulle ha gjort jobbet i våras men dök aldrig upp i en enda lägenhet.
Vid närmare eftertanke är jag nog helt nöjd med att inte ingå i någon styrelse…
Jag trodde inte att jag saknade honom. Han har ju dragit sig undan under en längre period. Men efter två dagars tystnad hör han av sig, bara ett litet sms med en vänlig undran som gör mig så lättad och ledsen på samma gång. Jag vill inte förlora hela honom, alltså kontakten med honom. 
Haha! Note to self gå INTE med i styrelsen.
Om du nu inte skulle sakna småbarn omkring dig igen, såklart 
Nej det förstår jag, jag vill också ha kontakt, men undviker den eftersom jag fortfarande har känslor och vill inte trigga dom ännu mer ,kanske lika för honom?ni kan säkert få bra kontakt igen om det går lite tid att bearbeta känslor först.
Klokt tänkt. Jag hör till dem som tror att man bara kan läka och bli stadig på sina egna ben om man får lite distans.
Läste att uppbrott från någon man varit förälskad i är ungefär som att göra sig fri från heroin rent kemiskt. Och det går nog knappast att bli fri från heroin om man tar lite smådoser då och då…
Sen kanske man kan bli vänner och umgås igen, när magin är bruten och man är stark som singel igen.
Hur går det för dig annars? Mår du bättre?
@Ledsen84 och @onedaymore jag förstår logiskt att avstånd kan hjälpa läkning och få känslor att neutraliseras. Jag tycker inte att jag har några problem med att leva självständigt. Jag har ingen innerlig önska om att flytta tillbaka. Jag är inställd på att bygga upp något nytt här. När barnen inte är här, då kommer sorgen. Men allt är nytt. När jag förstår känslomässigt att de kommer tillbaka blir det nog bättre.
Jag mår ok. Fortfarande trångt i bröstet ibland. Jag har på en vecka bjudit på middag vid tre tillfällen. Det ska bli ett socialt och välkomnande hem. Och jag tror några nya muskler dykt upp på rumpan efter allt trappspring.
En vecka i lägenheten. Den mesta tiden har jag ägnat åt jobb och jakt på möbler på blocket och sedan turnéer för att samla in våra fynd. Jag tänker mycket på att jag inte saknar honom. Beror det på bristen av kontakt? Eller att vi faktiskt sällan gjorde saker tillsammans? Han skickar något neutralt sms ibland oftast en önskan om en trevlig dag.
Ena tonåringen har varit hos mig senaste veckan. Nästa vecka blir hos pappa. Andra tonåringen har valt några nätter där och några här. Det får vara så nu. Det kommer vara lättare och svårare med hela veckor. Lättare med planering och tid då jag låter mig stanna upp och känna. Men så svårt med saknaden.
Jag berättade på jobbet i veckan. Vilken lättnad! Jag har underbara kollegor. De lyssnade, berättade om egna erfarenheter och en var i liknande situation så vi pratade länge.
Trots att mycket är ovisst så känns det här som rätt steg i livet. Det är så skönt att jag inte tycks behöva grubbla över mina bidragande fel i relationen. Kanske för att jag inte alls funderar på någon ny relation? Jag tror att det kan bli en självrannsakan i en sådan situation? Eller så blir man bara kär och njuter av det i stunden.
Livet är kort. Vad jag väljer att ha i det den korta tiden är mitt ansvar trots att det är svårt många gånger och jag är så bångstyrig. Jag behöver jobba med att lyssna på min inre känsla, våga släppa taget och känna alla känslor, släppa spända axlar. Våga stå för våra val så det inte är så svårt att berätta för andra.
Fredag, lördag och söndagkväll utan barnen. Man ska aktivera sig. Jag har varit på en jobbmingelgrej, handlat grejer till lägenheten, tvättat, städat, haft en kompis över på frukost, fikat hos pappa, varit på ikea. Jag är så trött. Sover dåligt. Och hur ska jag stå ut med att bo ensam? Renovering måste vara lösningen!! Jag ska måla inne i garderoberna så jag hittar mina kläder. I morgon stjäl jag till mig en stund men ena barnet. Men framåt, kan jag vänja mig med att bo ensam? Jag är ytterst tveksam. Jag vill bry mig om, visa kärlek, göra saker. Måste jag bli kär igen? Eller kanske vänjer jag mig ändå med det här?
@Solstickan
Har tyckt om att läsa om din resa från att titta på lägenhet, köpa nytt, flytta osv. Om din vilja och dina försök att göra hemmet mysigt och hemtrevligt. Men samtidigt, det sorgliga som överskuggar allt. Och framförallt, längtan efter barnen.
Är också snart där, flyttar i januari. Just att vara ensam när man är van vid att fixa, greja, lösa, skjutsa…vad ska jag göra med den “lediga” tiden? Just nu är planen att ligga på soffan och vänta på att barnen ska komma igen. Förstår dock att jag både för min egna skull, men även för barnens, måste hålla mig sysselsatt. Men just nu känns det helt omöjligt, vill inte vara utan barnen. Vet knappt vem jag är utan dem.
Sömn är viktigt och blir det inte bättre bör du söka hjälp.
Jag sov väldigt dåligt i början av separationen.
Tränade mycket och var fysiskt trött, men huvudet ville inte vila.
Ta hjälp som sagt. Både med att prata och sömnen.
Att hitta på saker är jättebra, men att ta det lugnt och reflektera behövs också.
Gör det som får dig att må bra.
Det blir bättre! 
Åh, vad tråkigt att du också snart är där. Men samtidigt är det bättre än den konstiga situationen att bo ihop men ändå inte vara ihop. Att sysselsätta sig med ett nytt boende är ändå mysigt. Att jaga fynd på Blocket eller köp och säljtrådar är spännande. Det nya är en del av nystarten. Det är intressant att följa sina reaktioner och även uteblivna sådana. Och det tröstar att tänka att känslor kommer och går och stannar inte för evigt. Om du känner att soffan är bästa platsen att vänta på barnen så varför inte? Jag tvivlar på att du kommer stanna där.
Ikväll är sonen här med sin tjej. Det är tryggt med deras småprat i vardagsrummet framför TV:n. Jag behöver inte vara med dem konstant. Men att veta att de är här.
Jag har messat med barnens far idag. Julen är planerad och det känns bra. Och vi har båda fortfarande målet att kunna umgås och göra saker tillsammans. Men först behövs avstånd och läkning. Eller vad är läkning egentligen? Jag är inte sårad eller skadad på något sätt. Lite stött i kanten kanske? Jag såg gammal ut i spegeln i morse. Hur vet man om man är i eller ur en kris? Mår jag bra? Spända axlar, huvudvärk och spända halsmuskler talar för att nej, du mår inte helt bra. Men ångesten av att inte veta, att känna sig osäker på om man är älskad och tillräckligt intressant, den är borta. Jag känner inget mindervärdeskomplex, att jag inte skulle duga, i alla fall inte idag. Men så har jag de där trygga rösterna i vardagsrummet också. Jag har lagat mat åt andra (och mig själv) och haft en trevlug kväll.
@Anna8, så klart är du någon även utan barnen men jag förstår skörheten i den känslan. Hur gamla är barnen? Det kan vara intressant att lära känna sig själv utan roller, inte som fru, mamma, syster, dotter utan bara som du. Jag tänkte att jag visste vem jag är. Men jag tror jag ändå ska fördjupa mig lite i det där och se vad som händer.
Jag tror att när jag bara känner mig hemma i mitt nya hem och sovsituationen löser sig så kommer sömnen bli bättre. Jag bor i en fin 3:a och rummen är barnens. Det är viktigt för mig att de får fina rum de trivs i och vill vara i. Kunna få vara ifred i. Det betyder att jag sover på olika platser. När någon av barnen inte är här sover jag där. Är båda barnen hemma sover jag i soffan. En jätteskön soffa som jag somnar i varje kväll så det är inte synd om mig. Problemet är att jag så gärna bjuder på middagar så jag prioriterade ett matsalsbord i stället för sovplats. Osmart kanske men socialt och tröstande. Jag funderar på ett sängskåp. Men hittills stannar det vid tanken. Jag har inte fått alla pengar ännu heller. Jag inväntar dem sedan ska jag lösa det. Och då kommer sömnen bättras, jag är övertygad.
@Solstickan Det är jättebra att du och barnen trivs och mår bra.
Bara du inte sätter barnen framför dig själv hela tiden.
För om du inte mår bra, så märker barnen det och påverkas också.
Bra att du och din fd kan prata och umgås.
Blir så mycket lättare då.
Det där är svårt. Hur vet jag att jag sätter barnen före mig själv? Och alltså är det inte en självklarhet? Barnen först sedan jag. Men det är ju inte en självutplånande handling. Om jag till exempel fokuserar på deras rum innan ett sängskåp så blir rummen trivsamma och de vill vara här vilket gynnar mamsen som därmed med list satte sig själv först genom att sätta barnen först. Klurigt.
Jag tänker att så länge du och barnen mår ok så är det bra.
Men om du mår sämre och känner själv att du påverkar barnen negativt. Blir irriterad lätt, har svårt att sova osv så är det inte bra.
Du kan förhoppningsvis inse själv hur du mår.
Sedan går det kanske upp och ner.
Men det blir bättre
Jag stal till mig tid med min dotter idag. Fika på stan. Mysigt fik, jag förlorade stort i tre i rad. På söndag kommer hon hem igen. Sonen far lite hit och dit. Sist han var här satt vi framför TV:n som vi spelade musik ifrån och så såg vi låttexten på TV:n och sjöng. Ingen av oss höll tonen.
Jag saknar stök. Jag är så himla stökfri. Allt måste ligga rätt för att det ska kännas bra. Jag behöver folk som stökar till mitt liv. Fast det gör mig galen. Visst behövs det lite galenskap?
Barnens far skickar då och då en önskan om att jag har en bra dag. Det är kanske fint? Jag har inte bestämt mig ännu. Det är så neutralt. Jag behöver känsla. Men det är svårt just från honom förstås.
En på jobbet tyckte jag skulle chatta med killar på något som heter happy pancake. Alltså namnet på en mötessite är ju jätteroligt! Fast jag fick panikkänslor. Jag blir stel och tråkig. Varför kan jag inte bara vara avslappnad och inte ta allt så allvarligt? Jag kan inte vara sådan. Jag måste älska! Men man älskar inte om man inte gör det där första? Varför pratar jag om detta? Jag är inte redo.
Tjejmiddag ikväll. Allt är förberett och hela lägenheten är full av tända ljus. Kompensation från husets brasa. Jag älskar att elda. Kan jag lova mig själv en brasa någon gång igen?
Musik och ett glas päronbubbel.
Trevlig fredag på er!