Jag kanske är i förnekelse? Jag vet inte faktiskt. Men det är lättare att berätta för andra om flytt och så nu. Men jag kan uppenbart inte prata med barnens far utan att bli skakad.
Jag vaknade av en dröm. Jag var på en fest med dansande människor omkring mig. Själv stod jag bland alla dansande, glada människor och hade fastnat med blicken på TV:n. Han kommer in och mot mig. Jag vill hälsa glatt. Ta hans hand och lägga den mot min kind. Men han tar handen och går ifrån mig. Min blick hamnar åter på TV:n, som en zombie står jag där domnad.
I verkligheten undrar jag om det ligger något i det? Det känns som att jag har vaknat. Jag har vaknat ur en förlamning och kan röra mig igen. Min kropp har vaknat och jag känner olika känslor. Jag tillåter mig att släppa lite på mina låsningar. Som att berätta om känslor jag känt men inte velat erkänna eller veta av. Jag har försökt skriva ner sådant som gjort mig ledsen. Som han faktiskt bidragit till. Jag tror att lojaliteten börjar släppa sitt grepp om mig. Jag behöver inte längre stå på hans sida. Jag kan tycka tvärtemot utan skuld. Nu vet jag ju inte vad han tycker om något då vi inte har kontakt. Jag vill inte hamna i samma typ av relation med honom även om det är på vänskapsnivå, det vill säga ta initiativ till allt. Så jag kommer inte inleda någon vänskapsrelation med honom. Jag inleder ingen kontakt alls. Det här måste vara bästa sättet att inleda ett nytt liv på. Inte en massa drama mellan oss. Ingen som hoppas.
Jag känner mig inte ledsen efter min dröm. Mer självanalyserande onödigt tidigt på morgonen.
2 gillningar
Drömmar är fantastiska för att förstå sig själv!
Jag må vara trögfattad ibland, men när det undermedvetna skickar tydliga drömmar brukar jag begripa budskapet.
Så talande med alla som dansar och är glada i drömmen och du står utanför och tittar på TV istället för att delta. Precis så känns det ju när man lämnar en relation. Man betraktar livet och alla andra som ingår i det, men klarar inte riktigt att vara en del av det. Hur kändes det i drömmen när han gick ifrån dig? Blev du upprörd, eller kändes det neutralt?
Jag tänker heller inte ta initiativ till någon vänskap. Dels kan jag inte hantera det ännu, och dels vill jag inte krypa efter någon som har dumpat mig. Jag vet att han vill att vi ska kunna umgås “som förr” (så omåttligt korkat!) men det blir tidigast aktuellt när jag har kommit över honom fullständigt. Och då bara om han tänker jobba för det. Annars får det vara.
Så tjurig kan jag vara. 
Jag tänker vara precis lika tjurig. Jag har så många gånger frågat om vi ska göra något i relationen. Eftersom vi inte gjorde så mycket annat än serier och film så är det inte så många situationer jag känner mig ensam på nu. Om han inte ville umgås med mig när han var gift med mig så lär han väl inte vilja det som skild från mig. Jag vill spendera tid med dem som gillar att vara med mig.
I drömmen kändes det neutralt. Kanske som att jag återigen kopplade bort känslorna? Varje gång jag känt mig bortvald har jag förklarat det för mig själv. Jag har ursäktat mycket. Jag vill inte göra så mer. Jag tror känslan av att vara bortvald gjorde mig bortdomnad både känslomässigt men även fysiskt. Det känns som att jag vaknar nu.
Idag är jag irriterad på barnens far och hans sätt att inte bry sig om annat än det som intresserar honom. Det är 2:a advent idag men han har inte julpyntat eftersom han skulle köpa pynt i mellandagarna. Barnen har informerat honom om att det finns julpynt. Klart jag inte tagit med mig allt. Han har inte ens tittat vad som finns. Han har ju aldrig julpyntat tidigare men jag trodde faktiskt han skulle göra det för barnen. De ska ju vara där på julaftonsmorgon och är ju där varannan vecka. Ja, barnen är stora och visst de kan julpynta själva men det är grejen att göra det mysigt för dem, gärna tillsammans med dem. Idag köpte dottern en liten minigran och just nu håller båda barnen på att julpynta för fullt medan deras far inte är hemma. De vill överraska honom. De ser ut att ha kul. Jag sitter och väntar i bilen utanför
Alltså förstår ni hur konstigt det här är? Jag sitter i bilen utanför mitt gamla hem. Dotter har mig på högtalare och de båda frågar mig vart de kan hitta saker. 
4 gillningar
Skulle lätt ha kunnat vara mina barns pappa! 
Men inte mina ungar, de är inte fullt så där handlingskraftiga som dina. De skulle ha klagat för mig istället över den bristande julstämningen hos honom!
Jag tycker det låter lite mysigt när du beskriver det. Som en ny tradition syskonen emellan. Behöver inte vara fel. Det kanske blir ett roligt minne mitt i alltihop. 
1 gillning
Han frågade mig idag om det var min idé. Sedan förklarade han att det var svårt med julpynt för att det påminde lite för mycket om mig. Det var fint på något vis. Men barnen har ju pyntat på sitt sätt. De slängde upp tomteluvor över gardinstången 
Han tyckte julpyntet var fint och det känns bra. Nästa år är jag säker på att de pyntar ihop. Och då är vi nog vänner.
3 gillningar
Det där är humor! 
Jag skulle ge allt för att få vara i min mans famn, känna hans lukt och bara få känna mig trygg hos honom… Fan vad ont det gör
@vilsenochensam vad jobbigt att känna så. Hur länge sedan är separationen? Med avstånd så lindras känslorna. Tröstkram till dig 
Det här gått en månad nu och tex inatt har jag drömt om honom hela natten… Idag är det tungt
Jag hoppas det… Fan det är så jobbigt…
En månad här och har inte haft en natt där jag inte vaknat mitt i natten och tänkt på henne.
Ge det tid, det kommer bli bättre för oss
Det är fruktansvärt jobbigt.
Drömmarna på natten var bland det värsta, för i nästan alla drömmar hade vi tagit oss igenom krisen och var tillsammans igen. Jag var lycklig och lättad. Och så vaknar jag och kommer ihåg att allting var över för min del. Det var som att genomleva smärtan av det akuta skedet i separation på nytt varje morgon.
För mig har det gått 2½ månad nu, och jag drömmer inte alls lika ofta längre. Visst händer det fortfarande, och visst tänker jag fortfarande på förhållandet varje dag när jag är vaken också. Men med myrsteg (och återfall då och då) kommer man ändå framåt, fast man inte tror det.
Det är jättebra att du skriver av dig här, för det kan verkligen hjälpa att få lätta lite på ångan ibland. Men tyvärr tar det tid.
Vilket inte är så konstigt, för vad vore man för människa ifall man kommer över en person som man har älskat och stått nära på bara en kafferast?
2 gillningar
Jag drömmer också. Oftast drömmar där han går iväg. Men jag känner inte samma saknad som du beskriver. Det har varit så många känslor så länge som jag inte vill känna längre. Jag hoppas du även har stunder där saknaden lättar.
1 gillning
Det är så jäkla sjukt hur bra jag kan må av att han är i samma rum typ bara som jag är. Det är som solen tittar fram då… Så jäkla psykiskt och fysiskt jobbigt att inte vara tillsammans längre på det sättet…
Ja ni här är min ventilation, ni förstår vad jag går igenom och all smärta känns det skönt att veta att det kan komma ljusglimtar.
Jag jobbar på dessa känslor konstant… Hoppas det blir bättre och enklare snart
Jag håller tummarna för dig. Håller tummarna att den kärlek du känner får komma till sin rätt.
Allting behöver inte vara kört bara för att man har en paus, utan min bror och hans fru hade en kortare paus ett tag under sitt förhållande och de är as strong as ever idag.
Men jag är orolig för vad denna väntan gör med dig? Det är mycket smärtsamt att leva i limbo, i mitt tycke faktiskt värre än ett uppbrott.
2 gillningar
Ja det är jobbigt, faktiskt skit jobbigt… Känns som om jag sitter som en hund och väntar på min husse som är för mig och när han kommer så viftar jag med svansen och är överlycklig…
Men lite så är det… Han är den som bestämt reglerna
Ensam hemma. Plötsligt öppnas dörren och sonen kommer hem. Med sig har han sin farmor. Jag tycker om henne och visar henne runt i lägenheten. Men när de ska gå säger hon att jag ska ha det så bra på ett sätt som låter som att hon tycker synd om mig och att vi aldrig mer kommer ses. Jag tycker inte om när folk tycker synd om mig. Det finns inget att tycka synd om. Jag tror också att det får mig att känna det som att jag skulle ha det dåligt och det har jag inte. Jag tänker ha ett bra liv trots skilsmässa. Jag är alltid väldigt välkomnande vilket alla omkring mig vet, därför kom de utan att säga till. Det gör inget att min fd svärmor kom över utan att fråga innan men jag vill inte att hon tycker synd om mig. Jag vet att hon vill att vi ska ångra oss, att jag flyttar hem igen. Kanske misstolkade jag den där tonen till att hon inte gillade situationen?
1 gillning