Jag hade nog hoppat ur brallan ifall min f.d. svärmor kommit intraskandes och börjat inspektera min lägenhet utan minsta förvarning. Så bara där är du betydligt coolare än jag.
Det är nog naturligt att man tycker synd om folk som är separerade, även fast man själv känner att man klarar separationen bra och är stolt över det man har börja bygga upp själv. Och jag tror nog att sådana uppbrott är svåra för hela familjen, och säkert sörjer hon också på sitt sätt.
Men hon och även andra kommer nog att märka tids nog att du inte behöver deras sympatier, utan klarar situationen på ett föredömligt sätt =)
Jag och barnens far ska ju övergå i vänskap är tanken. Men jag undrar hur lätt det är? Är det bra med det här avståndet vi har nu? Eller försvårar det vänskap? Eller är det ett måste för att kunna byta typ av relation? Och då jag oftast varit den som initierat till det mesta så vill jag verkligen inte vara den som drar igång en vänskap.
Jag tog bort den där förskräckliga appen. Nej, det passar inte mig.
Jag och barnen fick låna hans bil över helgen. Vi kom tillbaka idag och precis då kom han hem också. Jag är osäker på hur jag ska bete mig så jag tror jag nonchalerar honom mer än vad jag vill. Jag ropade in till huset ett tack för lånet. Han såg ledsen ut. Liksom hängande axlar som om han var sårad av mig. Han sa lite osäkert: God jul då! Jag tror jag förstår. Det är första julen ifrån varandra. Jag har ju hela tiden tänkt komma förbi och säga god jul till honom när jag hämtar barnen. Men det visste ju inte han. Jag ska lämna en julklapp också till honom. Inget stort alls. Jag tror inte det är dumt att göra det. Jag förväntar mig inget från honom. Det är svårt att bry sig om någon och behöva ha avstånd för att kunna förstå den nya relationen. Det är kanske så för honom med? Jag förringar ofta min egna betydelse. Att jag inte längre spelar någon roll. Men vi har varit en stor del av varandras liv. Kanske spelar vi alltid roll för varandra? Tårarna rann när jag åkte därifrån. Över hans ledsenhet och den sorgsenhet som föll över mig. Jag lät mig vara ledsen. Det är ok att vara ledsen.
I morgon ska jag önska honom god jul och ge honom en kram om han vill ha en. Jag struntar i totalt avstånd och det där som antagligen är bäst för mig. Det är jul ändå.
Inte lätt det där. Jag känner igen mig. Och det blir extra svårt om man ser att han faktiskt är ledsen. I tanken kan man vilja såra honom rejält, men i verkligheten gör det ont. Det är nog bra. Det betyder att man inte är hjärtlös.
Jag tror absolut att du spelar roll för honom. Såvida man inte delat livet med en psykopat blir man inte utsuddad hux flux.
Man kan hålla nödvändig distans övriga 364 dagar. Jul är väl lite undantagstillstånd?
Jag har gått undan lite i julfirandet. Det blev inte som jag tänkt mig. Men i och för sig är jag beredd på att det inte längre blir det. Han var inte hemma och tyckte det var jobbigt så han ville inte att vi sa god jul till varandra förutom per sms. Jag ville verkligen säga god jul till honom men vill också respektera hans känslor. Han firade med barnen på förmiddagen men valde att åka hemifrån tidigare. Barnen firar jul med mig och just nu känns det så orättvist. De ser helt ok ut. Julfirandet pågår som vanligt men han är inte här. Jag hoppas så att han har det bra. Jag kan ju inte fråga honom för det där med att noll kontakt är det bästa, gäller ju för bägge parter. Det betyder att jag måste hålla avstånd om inte för mig själv så för honom. Jag undrar hur lång tid det tar innan allt lugnar sig och vi kan träffas?
Hoppas ni har en bra jul trots alla svängande känslor
Det är konstigt med noll kontakt till en person jag levt med så länge. Jag vet inte vad som är bäst längre. Jag vill inte fortsätta jaga hans uppmärksamhet som i relationen. Men är vi alltså inget nu? Det är inte så att jag är trög och inte fattar att det är slut. Jag gissar att han är ute och träffar tjejer och då går det inte att ha kontakt med mig. Jag tror det kan vara svårt för känslor att anpassa sig. Kanske skulle han få dåligt samvete? Eller så slutade han tvärt att tycka om mig när han började tänka på vårt gemensamma liv? Målade det i svart? Han sa förut att han ville prata men jag gissar att han inte förmår sig att göra det? Jag tänker att jag antagligen finns överallt i hemmet och han försöker sudda ut mig. Det måste ju gå vara så. Men jag känner mig sorgsen över det. Jag glöms bort. Varför är det där så viktigt för mig? Skulle han vara här skulle han säga ”aldrig”. Men det är väl det som är problemet. Han svarar mig bara som en fantasiröst. Jag kontaktar ju inte honom heller. Jag har ett sådant enormt behov av att få vara viktig, önskad, saknad, att man vill kontakta mig oavsett roll.
Fast skulle jag kunna vara där, se hans förvandling med andra? Se honom lycklig av någon annan? Det är lätt att säga att jag vill se honom lycklig.
Morgontankar en ensam morgon.
Det är svårt, det där. Visst vill man väl se dem lyckliga - åtminstone tillsammans med en själv. Annars blir det svårare. Även om jag inte vill ha mitt ex tillbaka skulle det nog göra ont att se honom med någon annan, speciellt ifall han gav henne allt det han inte ville ge mig i form av uppmärksamhet, uppskattning, tid och engagemang etc. Jag måste erkänna att en inte så smickrande del av mig gärna skulle se att han ångrar sig och inser vad han förlorade i oss. Inte för att jag vill tillbaka, som sagt, men för mitt ego. För det är en jobbig känsla att plötsligt inte längre existera eller vara någon för en person som man ändå själv älskade och gjorde så mycket för.
Men idag känns det ändå lite mera okej för mig. Han må ha suddat ut mig ur sitt hjärta och sitt liv, men jag är inte utsuddad från jordens yta för den sakens skull.
Rädslan att ha varit så betydelselös att man är enkelt bortglömd och utbytbar… Den är inte särskilt rationell, men ändå väldigt påträngande.
Jag tror att våra ex faktiskt måste anstränga sig för sudda ut oss. Jag tror inte det är så enkelt för dem att lyckas. De försöker nog, för de tror kanske att det är bästa vägen. Men det är nog värre än de först trodde.
Vore man en extremt storsint och ädel själ skulle det förstås inte spela någon roll för en själv. Då skulle man önska dem äkta lycka och inget annat. Men nu är vi bara människor och det är helt rimligt att vi vill att de ska våndas lite och ångra sig, åtminstone ibland.
Nej, du har rätt. Och min känsla behöver inte heller vara helt sann. Jag tror han tycker om mig som jag tycker om honom. Jag vill snabbspola tills vi är neutrala i den formen av känsla vi hade till vänskap. Jag kan inte tänka mig att inte vara vän med barnens pappa och han började som min vän. Jag saknar den han var när han var glad och busig.
Jaa, jag vill att han ska tycka att allt är tråkigare utan mig. Men ändå…ja, ni vet ju. Tack för era ord @onedaymore och @Trassel, ni är så fina på att ge några tröstande ord.
Dejtingappar alltså…uppmärksamhet som trollar bort en ensam stund. Men är det något för mig? Att välja ytan så där. Det känns så elakt. Om någon kontaktar mig och är rolig tycker jag att det är kul. Så kommer jag på att jag inte bara ska vänta på att bli vald utan välja själv. Men jag ratar jättebra och väljer ut uselt. Det är som att det inte går. För att gilla den där ytan utan ord blir tokfalskt för mig. Jag vill bli gillad för orden, innehållet. Jag vill gilla innehållet inte skalet.
I alla fall så pratade jag med flera. En stannade. Var aldrig påtryckande. Så jag pratade med honom. Messade. Pratade i telefon och har nu träffat honom. Jag är stolt över modet men känner mig något bedrövad över att kanske lura honom i att tro att något pågår. Jag får höra att jag kanske inte ska förstora upp det så mycket. Jag lyssnade på det och därför träffade jag honom. Han vill träffas igen. Det kanske är så det är. Man träffas några gånger, blir kära, blir vänner, blir ingenting. Nej, just idag är jag inte överförtjust i det här. Bollande av ord, känslor, tankar. Men det tysta rummet är så tyst utan de där samtalen. Men nu kan jag inte gå in där längre, i den där jäkla appen. För han ser när jag är där och då känns det som att jag är elak fastän jag inte direkt är trolovad. Och dessutom har jag lyckats rata ALLA killar. Hur kan man få vara så fisförnäm?
Och till råga på allt har jag fått hem mitt sängskåp som nu sedan några dagar ligger i lådor på golvet. Jag älskar inte tanken på att skruva minsta lilla skruv ens.
Tydlighet is the shit i alla relationer, eller hur? Jag älskar inte direkt det där spelet med ett steg fram, tre tillbaks och så en liten svängom. Jag gillar dock leken med ord väldigt mycket. Det måste vara den där dagdrömmaren i mig. Hon som målar allt lite vackrare. Jag måste hålla koll på henne helt klart. Grejen med det hela i nuläget är att utmana fegisen i mig. Våga ta kontakt. Våga prata och visa mig själv. Börja uppskatta mig själv och tro att jag kan tillföra en annan människa en trevlig stund. Jag poängterar att jag är på pratstadiet. Blygisen, någon rest från barn och ungdomen har vaknat och den sköra biten av mig måste ledas av en varsam hand. Jag vet inte om det här är bästa sättet att utmana mig själv på. Jag har läst om någon kompisapp också. Det låter ungefär lika nervöst.
Varför är det läskigt att visa sig själv? Riskera att bli ratad? Är det vad det handlar om?
Förstår dina känslor kring dejting. Jag vacklar själv fram och tillbaka i frågan. Vill.absolut inte, inte, inte ha en ytlig app där bara bild och ingen profiltext finns. Och är dessutom ytterst tveksam om jag orkar älska (och framförallt orka förlora) igen.
Men däremot saknar jag väldigt mycket att ha någon att prata och småflirta med. Jag saknar att få det där meddelandet som ger mig ett leende. Jag saknar att ha någon att tänka på.
Än så länge får det vänta, för det är ett farligt spel att ge sig in i för båda parter.
Men det känns oerhört tomt utan det.
Varför ett farligt spel? Jag har hållit på ett tag och det är hur oskyldigt som helst. Du sätter gränserna. En del har verkligen utan att de kanske vet det fått mig igenom det här. När man känner sig osynlig är det skönt att bli sedd. Men mest gillar jag orden. När ett samtal flyter, trasslar in sig i en rolig väv. Jag får ta del av olika liv, tankar, drömmar. Jag tycker det är fint. Det är lite som här. Man kan dela en stund. Förstå vad man vill ha. Förstå sina gränser. Eller bara skoja bort en stund. Kanske är det precis nu du ska in där? Få lite uppmärksamhet och ha roligt. Du vill inte ha en relation just nu. Perfekt! Alla vill inte det. Och du behöver inte träffa någon alls @onedaymore, du bestämmer!
Gjorde tyvärr det misstaget sist. Efter mitt förra väldigt destruktiva uppbrott där jag nog begick alla fel som går att göra i min förtvivlan.
Men för att göra en lång historia kort. Det som var oskyldigt för mig blev allvar för någon annan. Det var ingen erfarenhet jag vill göra igen, och kommer nog att ligga lågt denna gång tills jag är redo för något seriöst.
En svacka av ledsna känslor. Väljer att vältra mig i dem. Ligger i soffan i tystnad och tittar på olika videos av honom. Han sjunger. Han skrattar. Han busar. Han säger att jag är fin. Han har alltid tyckt att jag är fin. Jag tittar på huden på hans hals där jag brukade borra in näsan och dra in doften av honom. Han luktar alltid gott. Jag fick stå på tå för att nå upp. Hans stora händer runt mina små.
Jag trodde att det gick bra. Vad hände just idag? Jag saknar den glada, busiga versionen av honom. Men jag vet också att vi inte passar ihop på flera plan. Jag ville skicka någon film. Berätta att jag saknar. Tänkte att det kanske kunde kännas bra att veta att han inte är glömd. Men sedan kände jag mig så sorglig. Känner jag mig ensam, är det vad det handlar om? Ja, jag längtar verkligen efter en varm kram från någon som verkligen tycker om mig.
Jul är väl lite undantagstillstånd?
