Jag förlorar mitt (ganska trasiga) livs kärlek

Berka · 16 Januari 2021 15:40

Lilla tjejen är ledsen men modig idag. Ber att vi inte berättar för någon utifall det skulle komma fram i skolan. För hon vill inte behöva svara på frågor för då kommer hon börja gråta och hon har inte gråtit i skolan på jättelänge, så det vill hon inte.

Rädslan för att någon av oss ska träffa en ny är stor och återkommer i samtalet. Jag säger att hon inte behöver oroa sig för det. Hon vill inte få en ny mamma eller pappa. Lovar att det bara är hon som bestämmer om nån ska få äran att vara en ny mamma eller pappa.

Ser att hon kämpar för att vara glad och låtsas som att allt är som vanligt. Det gör oerhört ont i mig att se. Min enda dröm var hennes trygga uppväxt i en kärnfamilj.

Stora tjejen har slutit sig. Vet inte riktigt vad hon tänker. Hårt skal precis som pappa. Ensam är stark och livet är hårt. Kommer vara en svårare uppgift att få henne att dela med sig av sina tankar. Oroad.

Berka · 16 Januari 2021 15:43

Efter den första chocken och känslostormen så blev jag något mer stabil framåt slutet av veckan. Kände mig mer i fas med jobbet och hade förmågan att så smått leda igen. Hade fokus på en del praktiska saker som måste göras avseende tillgångar, juridik etc. Sånt jag förstår och kan relatera till. Tänkte att det är ett bra tecken. Att jag börjar acceptera situationen och det värsta snart är över.

Jag hade fel. Under eftermiddagen har gråten hälsar på igen. Ovälkommet i det sammanhang jag befann mig i dessutom.

Berka · 16 Januari 2021 15:47

@christina

Jag lider med dig. Det låter helt surrealistiskt!

Det är inte konstigt om en person blir gradvis mer cynisk i takt med att livet serverar sin beskärda del.

Hoppas du har bättre lycka i framtiden!

Noomi · 16 Januari 2021 16:01

Vad tråkigt att höra att livet farit hårt fram med dig igen… nu vet jag inte om jag missminner mig, eller om det gått sååå lång tid sedan vi gick med här, vilket var ungefär samtidigt vill jag minnas

Du skriver att du varit med den mannen i fem år, jag får inte riktigt ihop det… upptog du och mannen som du skilde dig från er relation igen? Eller är det någon ny som jag totalt missat?

Men oavsett vem han var så var det ett ynkligt beslut att göra slut via sms… jag trodde uppriktigt att jag var hart när den enda som fått utstå både den plågan och nesan, men tydligen är den sista idioten inte född ännu. Obegripligt hur man kan göra på det viset efter fem år och samma som mitt ex gjorde efter tio, för att momentant flytta in till någon ny och göra sig okontaktbar… man tror i sin enfald man känner en människa, men så händer något sådant fullkomligt obegripligt och man inser att han var en total främling

Skriv gärna mer, jag har saknat dina inlägg En mer intressant, mångfascetterad, reflekterande och analyserande debattör än dig är svårt att uppbringa

Buenita · 16 Januari 2021 16:10

@Berka

Läser igenom och funderar, kan ni prata om hur ni ska ha det under tiden ni måste bo tillsammans? Jag tyckte det hjälpte mig (men jag var ju på den andra sidan dvs lämnade). Vi diskuterade om hur vi ska göra med måltider, handlandet, när man hänger hemma på kvällarna osv. Både jag och mitt ex hade behov av att skapa nya spelregler.

Fortsätt skriva av dig, det är en viktig del av processen!
Styrkekram!

mamma_mu · 16 Januari 2021 16:16

Usch, får flashbacks hur det var i början. Ingen vill vara där du är nu. För mig har det gått ett år och jag är inte hel på något sätt. Igår grät jag senast. Blir ju längre emellan och tiden är vår vän men nog är det en grym sorg man skall igenom.
Känslorna går upp och ner. Man är arg, besviken, lite elak och i nästa stund är man hjälpsam och snäll. Nå, det blir ju bättre en vacker dag. Den dagen vi alla väntar på. Sköt om dig.

christina · 16 Januari 2021 17:37

@Berka Ja, det är faktiskt helt surrealistiskt och även om jag börjar skriva om mig själv nu (som svar på frågor av Noomi), så: jag följer med i din tråd och är imponerad av din handlingskraft OCH berörd av ditt sätt att mera leva dig in i dina döttrar än i dig själv. Konversationerna du har med din 8-åring är på nåt vis så mitt i livets kärna, och du vet nog inte själv hurudan bra pappa du är. Hur du lyckas göra henne trygg där hennes liv svajar en gång - i samma ålder som ditt eget liv svajade flera. Du ger henne det du själv aldrig fick, och bara för att det nu brister på ett plan i hennes liv så faller inte hela hennes barndom så som din fallit - du har ju redan givit henne så mkt mer än du nånsin fick uppleva som barn, för henne är ju tryggheten till och med en självklarhet. Så hon kommer nog aldrig att falla ner i den ”grop” som du nu känner att öppnar sig inom dig, eftersom livet aldrig nånsin varit så bottenlöst för henne. Det är bara du som känner av den avgrunden.

Är oxå berörd av ditt sätt styra upp allting för alla andra, medan dina egna känslor kommer som små överraskningar i vardagen, som påminnelser om att du oxå finns i ekvationen.

Som en åsnebrygga till det som Noomi frågade om, så fungerade jag själv ganska likadant då jag skilde mig, dvs tänkte mkt mera på resten av familjen än mig själv. Men i en mkt mera uttöjd skala än du. Där påminner jag nog mera om din fru som du var så arg på igår när hon inte ville berätta för barnen ”ännu”.

Så Noomi: tiden är ett gissel. Jag skrev in mig här hösten 2017 om jag minns rätt. Men själva skilsmässan skedde för över fem år sen. Och i samma veva började jag skriva med den här mannen. Vi sågs live första gången sommaren 2016. Men i det skedet hade jag och exmaken fortfarande huset ihop + en etta som vi turades om att bo i, så att barnen inte skulle behöva vara de som flyttade av och an.

Men då exmaken fick flickvän 2017, en kvinna som flyttade in i hela vårt system i både lägenhet och hus (där hon skrev & bandade in & lade ut låtar på youtube om att det finns ”shadows from the past”) utan att jag själv ens fick träffa henne live då, utan bara se spåren av henne, ja, det var då jag inte behövde tänka på alla andra längre och hur de ska klara sig, och då jag kraschade så pass att jag skrev in mig här. (För mig handlade kraschen mkt om att jag förlorade min identitet som en del i exmakens familj som jag ändå ingått i i 20 år.)

Först 2019 sålde vi huset (så uttöjd kan en skilsmässa tydligen bli), men då hade jag redan skaffat egen lägenhet sedan över ett år tillbaka där barnen genast valde att bo på heltid.

Så den ”surrealistiske mannen” har ju själv varit med om hela den här karusellen och försökt få styr på den på sina sätt. Var nog inte helt lätt för honom heller. MEN vi blev jättenära under alla dessa fem år, och han blev nära barnen oxå, så sent som i år har han suttit med som förälder på äldsta dotterns mera privata möten i skolan till och med. (För allting har alltså slutat med att jag har 100% ensamvårdnad om båda barnen.)

Ihop med att han då oxå friade och att vi hade en härlig höst med flera fjällvandringar osv är det en chock att det slutade så här. Med ett tvärt sms som inte hade nån förankring i den verklighet han visat upp för mig iaf.

Iofs: tidigare under hösten kom han med ett förslag om att han skulle skaffa en ung, snygg inneboende som hyresgäst i sitt hus, som ett slags eldprov för oss. Att om han klarar sig att hålla sig ifrån henne ÄR det verkligen meningen att det är vi. Kändes som en idiotisk idé som han oxå skrattade åt som ett skämt. Men i oktober skaffade han plötsligt faktiskt en 19-årig inneboende en dag. Jag gjorde inte så stort nummer av det, men i november kom sedan sms:et.

Han låter galet oseriös när jag skriver ut det såhär. Men grejen är att hans utstrålning är så stabil att alla lutar sig mot honom, tills han stiger undan.

Värst då för den som fått ställa sig närmast.

Berkas motsats.

Jagvillvaralycklig · 16 Januari 2021 18:01

Ja, det här är det värsta jag också varit med om. Jag famlar i avgrund av sorg och kroppen reagerar så starkt fysiskt. Igår trodde jag att mitt hjärta skulle skena sönder, att jag skulle få en hjärtinfarkt… hjärtat gör verkligen riktigt ont, både psykiskt och fysiskt. Och jag kan inte äta, inte sova. Vill bara klamra mig fast vid mina barn, men de ska ju inte hjälpa mig i denna situation…det är ju tvärtom.

Jag önskar dig allt gott. Jag har läst otroligt mycket om separationer, skilsmässor och alla dess praktiska och känslomässiga inslag. Det är mitt tips, det river stundvis upp olika känslor men det ger också tröst och framför allt “stör det” panikkänslorna.

Det är en kris som ligger utanför vår kontroll…Men “no storm lasts forever”. En timme i taget betyder ett steg framåt.

Noomi · 16 Januari 2021 18:23

Vad uppriktigt och så in i märgen roligt att få höra hur du haft det… även om berättelsen tyvärr inte slutar i dur, men hade den gjort det så hade jag med all sannolikhet inte vetat om det heller

Jadu… en tanke, två själar som det låter. Mitt ex flyttade till en ny kvinna, tjugo år yngre än mig. Jag trodde i min enfald att det skulle bli superdupermegajättebra (förtvivlan, avund och nedvärdering gradis majorus) för dem, hon skulle ge honom allt jag kämpat med men aldrig nått fram. Nåväl, det höll inte såklart… nu är han inne på nr. x i ordningen, även hon lika ung så den som lever får se…

Största skillnaden är att nu så bekommer det mig inte särskilt… jag vågar inte skriva “inte alls”, men väldigt lite iaf. Han har ju inga egna barn och börjar nu ha uppnått den aktningsvärda åldern även för en man att det börjar bli brådis, så vi får se…

Jag har inte varken dejtat eller ens närmat mig män utan avfärdat alla närmanden kort men bestämt. Har inrättat mitt liv med vänner, kollegor, yrke, karriär, barnen och deras näromgivning och jag har det ju bra… så jag kan fråga mig varför jag skulle riskera allt igen?!?

För ett helt oskrivet manligt blad (hur mkt bekräftelse det än skulle kunna ge i stunden) som sedan kan visa sig vara den fulaste och slemmigaste paddan som skådats… paddor är jag egentligen inte så värst rädd för, det som jag däremot är fullkomligt paralyserande skräckslagen inför är att själv tappa fotfästet på samma sätt en gång till, som förra gången… jag är väldigt osäker på om jag kan klara att ta mig upp från det absoluta bottenläget ytterligare en gång

onedaymore · 16 Januari 2021 18:58

Det är så det troligen kommer att vara ett tag. Det är en berg- och dalbana där handlingskraft och framtidstro kommer att varvas med hopplös sorg och ilska.
Det jag försöke säga är alltså att inte bli besviken om du upplever bakslag. Det betyder inte att du backar i processen, utan tvärtom att du bearbetar den.

Jag tycker även att det är fullt rimligt att du sätter dig ner med henne och gör upp om villkoren under den tid ni framöver kommer att leva under samma tak. Om du inte vill eller orkar ha henne nära i soffan på kvällarna, exempelvis, eller på andra sätt leva som om ni fortfarande var ett par så är det ett krav du kan ställa.
Du kan behöva få ditt utrymme under denna tid, och det tycker jag att hon borde kunna respektera.

@Noomi @christina
Jag måste erkänna att även jag är en av de idioter som gjorde slut via mobilen.
Men till mitt försvar försökte jag verkligen få till att träffas och prata, men han hade roligare saker för sig och meddelade att han ändå inte skulle ha tid till det förrän tidigast tre veckor. Och så länge orkade jag inte vänta när beslutet väl var taget. Men det var rätt typískt för hur vårt förhållande blev. Hans liv gick ut på att göra allt han själv ville, och att ta tid för oss eller mig kom långt ner på listan. Om han inte ville ha något från mig, så klart, då skulle jag finnas tillgänglig för honom d-i-r-e-k-t. Annars blev det rejält grinigt.
Ledsen att höra om din historia, @christina

Noomi · 16 Januari 2021 19:02

Ja, att inte ha tid att prata med sin partner på tre veckor får ju anses som väldigt out of order… så ditt exempel är förmodligen inte synonymt med idioternas

Men att göra slut på en mångårig relation via sms är så “fjortis”…att inte ens fjortisar gör så längre

onedaymore · 16 Januari 2021 19:13

Det var definitivt inte mitt förstahandsval, om man säger så. Men han vaknade ur sin lilla ego-bubbla då åtminstone, och ville plötsligt föra en normal (vad nu det än är, i och för sig) konversation kring det efteråt.

Noomi · 16 Januari 2021 19:20

Nu förstår jag inte vad du menar… ville han först inte kommunicera med dig alls, förrän om tre veckor och då blev du tvungen att gör slut via sms… men sen då?

Var det efter ditt sms-avslut som han återkom och plötsligt var tillgänglig för kommunikation?

onedaymore · 16 Januari 2021 19:24

Exakt så!

Då först började han ta mig på allvar, trots att jag försökt prata med honom i månader om att jag mådde dåligt i förhållandet och att saker behövde ändras, för annars skulle jag inte orka längre.

Men först som jag verkligen uttryckte rätt ut att kände att det bästa var att faktiskt avsluta förhållandet som han lyssnade till. Och fick plötslig panik. Då blev det först en massa löften om bot och bättring och att han skulle gottgöra mig och allt sånt, men jag kände honom väl nog vid det laget för att veta att det bara skulle vara tillfällig bättring tills han kände att han kunde börja slappna av igen.
Och han skulle aldrig ha gjort det för min skull. Utan för sin egen skull, för att han plötsligt insåg att han höll på att förlora något som varit till nytta för honom.

Noomi · 16 Januari 2021 19:31

Världen är full av tokskallar… no more no less

Det är ett riktigt mirakel att allt rullar på som det gör…

Berka · 17 Januari 2021 14:09

Jag har så otroligt svårt att hantera mina känslor just nu. Allt hon gör är provocerande. Just idag känns det helt omöjligt att sköta det här på ett moget och ansvarsfullt sätt. Ångesten och ilskan kräver att få komma fram.

Jag säger saker som jag vet inte hjälper den här situationen. Det som blir helt tydligt är dock att hon definitivt inte har några känslor kvar. Svarar kallt och kort. Inte intresserad av att möta mig i mitt mående skapat av hennes beslut.

Hon hotar med att försöka kräma ur varenda krona ur bodelning, vilket skulle vara förödande för lilla tjejen. För min egen del känner jag att det på nåt sätt vore skönt att bara släppa allt nu och sen blir det som det blir. Sälja huset och starta om i nytt boende.

Jag kommer nog aldrig kunna förlåta henne för just det här beslutet. Att jag inte fick vara del i framväxten av det som nu förändrar allas våra liv. För henne mot nåt självvalt bättre. För oss andra ett liv vi inte valt.

Svårt att komma överens om nåt överhuvudtaget. Jag ser att det är på grund av mina känslor men saknar förmågan just nu att sätta mig över dem.

Berka · 17 Januari 2021 14:23

Söndag 17/1

Idag skäms jag för mig själv och mitt agerande. Sårad, ledsen, känslan av att vara bortvald. Att mitt livs kärlek hellre möter framtiden utan mig gör ont. Overkligt ont.

Idag beter jag mig som en idiot. Möter allt med ilska. Måste lära mig att hålla mig undan när jag känner att jag inte kan kontrollera känslorna.

Följde med lilla tjejen till bästa kompisen för att vara stöd när hon ville berätta att hennes mamma och pappa ska ”skiljas”. Igen en dag som helst borde raderas.

christina · 17 Januari 2021 14:57

Tänker nog att det inte alls beror bara på dina känslor att ni inte kan komma överens i den här situationen. Du kan ju inte ta ansvar för ALLT, speciellt inte för att hon tagit det här beslutet och dessutom beter sig kallt. Vissa saker är omständigheter, allt är inte du.

@Noomi & @onedaymore: Själva detta med att dumpa per sms är inte det värsta, att du skrev ett sms var väl helt naturligt i just er situation. Man kan ju kommunicera på många kanaler nuförtiden, och gör det oxå, det pågående samtalet sker lite här och där med de närmaste. För mig blev sms:et chocken för att det verkligen var det ENDA. Dvs, en präktig formulering om att det nu är slut, som han nog mest formulerade för sig själv, för att känna sig mera rejäl än han är i verkligheten. Och ja, sen efter den präktiga formuleringen: ingenting. Då har han alltså enbart lagt på luren de tre gånger jag ringt. Och sen har jag fått gissa mig till resten. Blev det nåt med den inneboende? Har han blivit besatt av nån annan etc?

Men de funderingarna är ändå inte de värsta, utan det mest skräckfyllda är helomvändningen och mina tankar på vem den här mänskan egentligen ÄR, typen som jag släppte långt innanför alla mina skal och lager. Han var starkt berörd av, enligt hans egen beskrivning: min ”trasiga livshistoria” (som han målade upp mkt svartare än jag själv kan se den, det HAR varit mkt kärlek i mitt liv) och skulle då själv komma in som en räddare för både mig och barnen. Och även om jag var skeptisk till hans ettrighet och frenesi många gånger gav jag ändå efter till sist och lät honom ”ställa upp” för oss så mkt han ville. Men nu i efterhand har han bara ställt till det och förstört mera än han nånsin hjälpt.

När det kom fram att han ljugit och varit otrogen (med flera stycken) i ett år (vad jag vet, i själva verket har han väl levt dubbelliv hela tiden), var jag redan så insyltad och ordentligt bunden och kär att jag förlät honom och tänkte att allt blir bra bara JAG hittar tillbaka till ”tillit och trygghet” igen.

Så simpelt. Han talade ofta i simpla slogans och PowerPoints. Och det var alltid jag som skulle jobba med mig själv på något i dessa slogans. Som det här med ”tillit och trygghet” då, det blev mitt projekt att hitta dessa egenskaper i mig igen, efter det han gjort. Själv stod han mest och stampade och väntade otåligt på att min ”tillit och trygghet” äntligen skulle bli färdig.

Han återkom oxå till min släkt och mina vänner och bad om ursäkt för snedstegen, och som sagt, friade - så ett tag var det lätt att tro att han faktiskt menade allvar, trots att han beskrev sin förändring som en Quick Fix i stil med Paolo Roberto. (”Igår ändrade jag och nu ska inget liknande hända igen!”)

Parallellt med att jag skulle hitta ”tillit och trygghet” fick jag ju oxå lägga pusslet igen, av alla härliga minnen som nu skulle trixas ihop med den underjordiska verksamheten som hela tiden funnits med där. (På DEN resan, då hade han oxå en annan, och då vi renoverade min lägenhet och hade så kul, då fanns oxå andra brudar med i skuggorna…) Det ger känslan av att jag inte varit med om någonting alls egentligen, de senaste åren - som stämt. Allt har skett i Lustiga Huset, vid skrattspeglarna.

Mest arg är jag på hur han oxå nästlade sig in i barnen, på sådana privata områden dessutom - för även DE förlät ju honom redan en gång när han kom tillbaka.

Så när han nu lämnar på detta brutala, chockerande vis - från 109 % omsorg till att inte ens bry sig om hur vi firade jul, dvs han gjorde sig helt död för oss - ser jag flera andra slogans från hans ständiga PowerPoints snurra på skärmen. Om hur han talat om sina tidigare flickvänner t ex: ”Vi var färdiga med varann” (hur blir man ”färdig” med en mänska, om inte när man konsumerat henne?), ”Plåstret ska dras bort så kvickt som möjligt” (nu är jag alltså ett plåster som han drog bort och kastade ner i avgrunden).

Och sen alla andra kärleks-slogan på PowerPointen, som visade sig vara bara just slogans utan någon substans: ”Det finns bara du för mig.” / ”Jag ska aldrig ljuga igen, jag ska aldrig hamna där igen.” / ”Jag älskar dig mer än jag älskar mitt eget liv” osv. När någon upprepar exakta fraser tillräckligt ofta är det ingenting som kommer inifrån, spontant. Snarare är det murar som skyddar det spontana livet bakom PowerPointen.

Jag visste det redan då, men tyckte ändå att tiden visade något, som jag längs månaderna kunde börja lita på och njuta av igen.

Ännu kan jag inte heller helt se honom som en Padda. Lever i tid ännu för nära allt det jag faktiskt saknar med honom. Kramarna, blickarna, dofterna, vår kommunikation som i princip pågick jämt i fem år. Att bara avbryta det på en dag är ju nästan ett mord.

Så jag kan relatera till den botten du beskriver, Noomi. Och jag har ingen aning om hur det här nu kommer att sluta för mig. Respekterar mig själv för att jag aldrig ljög och för att jag älskade. Men jag är skadad. Min arbetspsykolog säger att ”varje vecka utan en man är en vinst nu”, och jag tror det ligger något i det.

Sen tänker jag oxå två saker till gällande det du skrev om unga kvinnor och det om att varför skulle du äventyra att falla ner i det bottenlösa igen:

Har man unga kvinnor som fetisch, så kommer en 18-åring alltid att vara 18 år. Och behöver bytas ut vartefter de växer. (Tycker förresten inte alls om hur jag utvecklade svartsjuka i den här relationen, jag som aldrig varit svartsjuk förr, utan mera vidsynt. Men har insett att det var han som spelade ut mig mot andra kvinnor. Dessutom såg han själv på svartsjuka som ett slags kärleksbevis, att är jag svartsjuk betyder det att jag älskar honom…)
Att när man tänker på fortplantningen, är kvinnors cirklar mycket större och vidare och mera tidskrävande än mäns. (Det här drömde jag om inatt, att jag diskuterade med dig, Noomi. ) Att en man skulle kunna producera barn med 365 kvinnor i året, och att det kan hänga ihop med hur stort ett fall blir för en kvinna som investerat i en tidskrävande ”cirkel” på riktigt.

Men nummer två går verkligen att diskutera. Det är ju inte en feministisk tanke precis.

Hursomhelst. Väntar på att kunna landa i mig SJÄLV så som du gjort. Utan att fixera mig vid en enskild man. Eller Padda. På länge.

P.S. Har fått frågor om varför jag inte stalkar, ringer mera, kräver förklaringar. Och kan själv vara förvånad över integriteten som reste sig i mig efter det där sjuka sms:et. Jag VILL helt enkelt inte höra hans lögner nu. Jag vill inte höra den yra sanningen heller, för den vet jag redan. Och detaljerna får han ha för sig själv. Hans slogan ”jag ska aldrig hamna där igen” handlade inte om att ljuga - den handlade om att han aldrig ska hamna där igen, att han på nytt måste stå upp för en sanning han skäms för. Och han vet att jag vet. Och jag vet att han vet att jag vet. Och därför klipper han tvärt istället.

Buenita · 17 Januari 2021 15:07

Jag tänker att det här är också en del av din process. Du har massor av känslor inombords och det vore väl konstigt om inte dessa eller en del av dem kom ut. Du är ju ingen maskin! Var snäll mot dig själv, det är helt ok att ha alla dessa känslor. Det är också helt ok att ångra hur man betett sig. Just nu handlar det om att leva här och nu och acceptera det som hänt. Du har all tid i världen att tänka framåt.

Ta hand om dig!!

Berka · 17 Januari 2021 16:31

Tack för dina tankar.

Känslorna är extremt oförutsägbara just nu. Svårt att hitta nån riktning för mig själv.

För en stund sen fick jag veta att X planerar att bo på andra sidan kvarteret där vi bor. Det får mig också väldigt upprörd. Varför ska jag då anstränga mig att behålla huset för att barnen inte ska behöva lämna sitt område med kompisar och välkända gator? Varför ska då ta hela den ekonomiska uppoffringen det innebär?

Dessutom känns det som ren tortyr att hon ska finnas 100 m ifrån mig. Kommer vara svårt att gå vidare även om hon inte bor runt hörnet. Barnen kommer inte med enkelhet rätta in sig i varannan vecka livet när den andra föräldern är ett stenkast bort. Blir svårt att skapa struktur i ansvar, utöver det faktum att jag för min egen del behöver ett visst avstånd för att kunna läka och gå vidare i livet.

Tänker jag för snävt? Egoistiskt?

Jag kan ju inte bestämma vart hon ska bo. Men om hon inte vill möta upp och ta mina behov i beaktande, så vet jag inte om ansvaret är mitt att behålla huset? Det handlar ju uteslutande om att lilla tjejen inte ska behöva lämna sitt älskade kvarter.

Just nu känns även det här konstigt. Det var självklart men inte nu längre.