Jag förlorar mitt (ganska trasiga) livs kärlek

Berka · 13 Januari 2021 21:49

Onsdag 13 Januari

Har läst runt en del de senaste dagarna på forumet och tror att dialogen som ni alla för här, kan vara till hjälp.

Dessutom är det mitt första inlägg på ett forum nånsin tror jag. Ha överseende då texten nedan kan vara rätt osammanhängande.

Lite bakgrund är nog relevant.

Jag och min sambo har varit ett par i 15 år. Mestadels underbara år och jag kan inte ha haft större tur än att leva med henne. Vi har byggt en familj bestående av min 19-åriga dotter sen tidigare och vår gemensamma 8-åriga dotter. Vi lever ett liv med villa, semesterbostad i varmare del av världen och en relativt priviligerad ekonomisk situation.

Nu är det över.

Jag såg henne första gången på en arbetsplats där vi båda arbetade. Jag blev kär direkt. Hållningen hon har när hon går. Leendet. Ögonen. Kroppsspråket. Hon utstrålar värme och glädje. Jag föll direkt. Mitt livs kärlek.

-EDIT- sammanfattning av tuff barndom.

Innan jag nådde tonåren upptäckte jag alkohol, lösningsmedel och med åren alla andra berusningsmedel som finns här i världen. Vid 23 hade jag nått en punkt där jag var tvungen att göra ett val. Jag valde inte den bana som då var mitt liv.

Jag blev pappa kort därefter. Mitt mående var extremt pendlande. Ånger över mina tidigare livsval. Skadan jag ställt till med. Men nu hade jag en anledning att fortsätta kämpa för ett normalt liv. Min äldsta dotter. Jag rensade upp mitt förflutna. Betalade av skulder. Arbetade hårt och långa timmar för att bli utan skuld. Förhållandet med mamman fungerade inte. Min mentala utveckling tog fart och ganska snart var vi inte kompatibla. Evigt tacksam dock för resultatet av de få åren - min äldsta dotter. Min första frälsare. Min stolthet.

Ett par år senare träffar jag mitt livs kärlek. Det hårda arbetet har nu lett till nåt som kan ses som början på en karriär. Och jag lyckas få henne. Henne. Livet tar en helt ny skepnad. Jag har aldrig varit lyckligare. En känsla av att sola sig i en ängels glans.

Vi har ett par stökiga första år där hon sätter stopp och söker sig vidare. Tills våra vägar korsas igen och vi tar vid där vi lämnade. Efter några vändor så känner vi båda att vi är i fas. Vi satsar och flyttar ihop. Karriären tar fart. Både hennes och min egen. Vi får vårt gemensamma barn. Köper en bostad. Börjar plugga. Renoverar. Och startar företag.

Den som träffar mig idag uppfattar nog mig som en (relativt) framgångsrik entreprenör med flera bolag i olika konstellationer och många anställda i flera länder. Av mitt förflutna finns inga spår vid första anblick.

Mitt mål har alltid varit att trygga min familj ekonomiskt om något skulle inträffa, drivet av att min pappa dog ung. Därefter skörda frukten av arbetet tillsammans med mina nära och leva som vi vill.

Nu är jag vid målsnöret. Hundåren börjar hamna i backspegeln. Familj, hus, semesterhus, god ekonomi. Och mitt livs kärlek vid min sida.

Hon vill lämna. Inga känslor kvar för mig. Min cyniska, rätt hårda livsåskådning har skapat en klyfta mellan oss. Hon önskar att jag kunde vara mer som jag är i relationen med min yngsta dotter. Mjuk, inkännande, tålmodig och förstående.

Livet har tvingat fram ett beteende hos mig. Möt rädslan med aggression. Hot backas inte från. Livet gör ont. Nära och kära har gått bort. Att bita ihop, stänga av och sträva framåt har varit mitt skydd.

Men genom de sista 15 åren har jag haft henne vid min sida. Sedan jag träffade henne finns bara hon för mig. Det finns ingen bättre känsla (möjligtvis en spontankram från mina barn) än när hon ser på mig med den där blicken. Det har varit självklart att det är vi. Min alldeles egna familj. Familjen som jag vill skydda mot allt ont. Som jag nu inte har längre.

Jag gråter sällan. Nu har jag gråtit hela tiden sedan 9 dygn tillbaka. I bilen. Tvättstugan. Sängen. Kontoret. Toaletten. Skogen vid pulkabacken. Jag har slutat fungera.

Jag kan inte ta in att det här händer. Att hon säger att det inte finns känslor kvar. Att hon måste lämna mig och ta sönder vår familj. Min och hennes älskade familj.

Jag förstår att livet fortsätter. Det gör det alltid. Men jag vill inte. Känner inte.

Tankarna accelererar och saktar aldrig ner. Hur kunde jag inte se tidigare? Varför kunde jag inte släppa garden och våga möte henne i hennes känslor? Hur kunde jag tro att hårdheten skulle skänka trygghet? Jag flyttar ju berg för mina kära.

Jag vill inte. Men jag har inget val. De första dygnen var jag utom mig. Arg, ledsen, tom. Om vart annat. Jag har landat i att det finns inget jag kan göra. Jag kan bara stå för mina känslor. Låta mig känna för en gångs skull. Det gör ont på ett sätt jag inte upplevt innan. För hennes, min och mina älskade döttrars skull. Jag ska fortsätta känna. Inte stålsätta mig och gå vidare i livet. Hårdheten måste försvinna.

Jag måste stå för min känsla. I grunden älskar jag henne. Jag kan och tänker inte försöka påverka eller övertala henne att stanna. Däremot måste jag stå kvar i min känsla. Att jag älskar henne. Jag vill att hon ska må bra. Även om det är utan mig och vår familj. Jag står kvar i min kärlek till henne oavsett.

Jag bävar för en framtid utan henne och utan min alldeles egen familj. Framtiden blir inte som den skulle bli. Som jag känt självklar.

Vet inte hur jag ska klara det här. Nu ska det här göras oåterkalleligt. Barnen skall få veta på fredag. En helt overklig situation. Jag fruktar det mer än döden. Att se rädslan, sorgen, besvikelsen i mina barns ansikten. Jag har aldrig känt större rädsla. Jag ger och gör vad som helst för att inte det samtalet skall äga rum. När orden yttras, öppnas såren där. Med mycket kärlek och lite tur, så blir deras känslomässiga sår till ärr. Kanske till och med knappt märkbara. Men gud vad jag fruktar det här. Livet förändras för alltid.

Är inte klar över vad min tråd här egentligen skall ge uttryck för, bidra med eller bidra till. Men jag antar att det blir nån form av kanal där jag kan ventilera mina tankar och känslor anonymt och helt öppet.

onedaymore · 13 Januari 2021 22:13

Jag fastnar väldigt mycket för dessa stycken.
För även om din text mest handlar om henne och er förlorade kärlek låter det i mina öron som om det mest handlar om dig och det sätt att tackla livet som du har mött

Jag är den första att erkänna att ens bakgrund präglar väldigt mycket av ens personlighet och framförallt livsstrategi. Och jag är den första att veta hur svårt detta kan vara att göra upp med i vuxen ålder. För min barndom var heller inte perfekt, och det har påverkat mig i livets alla skeden.
Men det är också därför jag känner att detta handlar så mycket om dig snarare än er? Ert uppbrott var, om jag förstod rätt, i mångt och mycket ett resultat av hur hon uppfattade dig och er relation?

Jag tror att du gör helt rätt som inte försöker övertala henne att komma tillbaka. Alla måste få gå igenom processen på sitt eget sätt, och att tjata någon till att återvända är ingen seger alls.

Jag tror att det bästa du kan göra nu är att fokusera på dig själv. Det här handlar om dig, ditt mående och den person du vill vara. Det handlar om din framtid och din person.

Men samtidigt undrar jag varför du har lättare för att vara mjuk och inkännande mot din dotter snarare än din fru?

christina · 14 Januari 2021 00:16

Du är inte så hård som du tror. Gråter du så mkt som du skriver att du gråter, har du älskat samma kvinna i 15 år… Då är du själv i fas med allt du uttrycker. Du är inte irrationell och kall - när du en dag ser tillbaka på den här tiden och t ex läser igenom den här texten igen, så kommer du att förstå och ha respekt för varje skiftande känsla. Det som händer nu är inte ditt fel. Livet händer, du känner. Det enda du kan göra nu är att älska & hålla i dig, för det svajar mindre längre fram.

Det din kvinna säger nu behöver inte vara skrivet i sten heller. Du ska ta det på allvar förstås, men processen är oförutsägbar och det finns en frihet i det: att bara kunna ta ett steg i taget.

Att kunna älska så som du gör är en gåva, oavsett omständigheterna.

Caro · 14 Januari 2021 09:00

Hej.
Du har hittat rätt ställe att ventilera på… här är vi många med liknande erfarenheter (tyvärr). En helt suverän resurs!

Jag läser att du redan har nått stora insikter om dig själv och om er, och hur du borde göra och agera nu. Du har en lång, ensam, trist resa framför dig. För att orka, och för att fungera hyfsat, för både din egen och dina barns skull, ska du vara snäll mot dig själv. Har du någon att prata med? Professionellt samtalsstöd rekommenderas varmt, liksom att våga anförtro sig till någon vän eller familjemedlem som kan finnas där i vardagen och stötta. Att skriva av mig här på forumet har gett mig oerhört mycket under det år som mitt kaos varat, utan den möjligheten hade jag varit ett vrak tror jag!

Sova är viktigt. Kan du inte det ska du omedelbart söka hjälp för att få något (icke beroendeframkallande) att sova på. Utan sömn eller med dålig sömn orkar man inte så länge. Med sömn hankar man sig ändå fram. Äta är också viktigt, några tuggor varje gång det är dags även om man inte har aptit. Bara dricka vatten… jag skippade alkohol helt under många månader efter Kraschen, eftersom jag inte litade på att jag kunde bete mig på ett värdigt sätt annars. Träna. Har väl aldrig varit så viktigt som när en är helt förtvivlad. Trötta ut sig på ett bra sätt, som gynnar en i långa loppet.

Alla är olika men för mig har jobbet alltid varit en trygghet. En frizon där jag bara är jag och ingens fru eller mamma. Alltså fortsatte jag jobba genom hela kaoset. Jag bröt förstås ihop ibland, men mina kollegor stöttade mig. Jag har aldrig velat visa någon som helst svaghet på jobbet, men det visade sig att alla tyckte att jag var stark som vågade berätta vad som hände och visa hur jag mådde! “På jobbet” var också den första situationen där jag kände mig som vanligt igen.

Du vet inte än hur den här historien kommer att sluta. Under tiden du tar reda på det tänker du i första hand på att ta hand om dig själv och dina barn. Om du är lugn kommer de att vara det också.

vilsen6 · 14 Januari 2021 15:50

Jag är på väg att lämna. Min man har gråtit i två månader men en kort bortavistelse på egen hand och att vardagen tog ny fart efter jul hjälpte honom ur sängen. Han kan sova hela nätter nu. Och vi har fått en lugnare process. Har också parterapi och individuell terapi på schemat. Vet inte om vi kommer återgå till ett starkare äktenskap eller om vi skiljs åt men han har rest sig och börjat fungera igen. Det kommer du också göra. Vi äter nästan normalt och tränar massor, trots att han var så sliten innan jul så har han tränat. Detta har hjälpt oss ur chocktillståndet.

Noomi · 14 Januari 2021 16:04

@christina… long time no see, hur har du det?

Så fint du har skrivit till TS

Brister · 14 Januari 2021 21:43

Mycket stark och målande beskrivning. Känner med dig och känner igen det du beskriver fast utifrån din frus perspektiv. Det är tufft ett leva med någon som har ”muren” och ”fasaden” intakt (ursäkta uttrycket). Jag tycker dock din text uttrycket en självinsikt som få uppvisar. Ta vara på den. Ta hjälp att fortsätta bli sårbar för att trygga dina nära relationer. Jag tror att det är ett vinst för hela resten av ditt liv. Ta hand om dig

Berka · 14 Januari 2021 21:54

Jag känner en stor sorg över situationen och kan såklart se min del i det som leder fram hit. Kanske inte så tydligt och definitivt för sent.

Jag är övertygad om att mitt beteende har skapat klyftan och avståndet hon känner. Jag känner ju inte samma sak. Tvärtom. Ur min synvinkel har vi en stark grundläggande kärlek för varandra men nu inser jag att det just bara är min synvinkel.

Hon har känt sig ensam i relationen. Jag kan se att jag blivit passiv i vår hemmarelation. Inte fullständigt men i de där vardagssysslorna. Planera maten, handla, tvätta. I andra delar har jag varit drivande. Projekt med huset, semesterplaner, sociala tillställningar. Att trygga vår ekonomiska framtid. När min pappa dog var han i min ålder och hade inte ordnat det. Resultatet var att hans familj splittrades abrupt och landade lite vind för våg.

Både hon och jag arbetar i perioder ganska mycket, och även om jag har förmågan att stänga av tankarna på mitt arbete och mina företag, så har hon nog svårare.

Dinf fråga onedaymore avseende varför jag är mer inkännande med min yngsta dotter så har jag funderat en del på det genom åren. Det faktum att jag är äldre och mindre självupptagen spelar in. Men störst roll spelar nog den villkorslösa kärleken. Det finns ingen bättre känsla än att hänga med dottern och se världen ut hennes ögon.

Det finns också ett perspektiv av skuld gentemot min äldre dotter som kom till världen under en period där jag var mitt uppe i en läkande process efter mitt tidigare liv. Jag har varit och är så klart även präglad av min uppväxt. Det är först på senare år som jag funderat mycket på det och vill inte att den hårda kalla miljön jag växte upp i skall följa med till mina barn och eventuella barnbarn. Arvsskulden du vet.

Jag vet att jag inte kan eller bör göra något för att få min sambo att stanna hos mig. Det måste vilja utan påverkan. Välja att leva med mig för den jag är. Mitt fokus framåt är att fortsätta min personliga resa och utvecklas som person. Göra upp med mina rädslor och beteenden kopplade till dessa.

Men hela min kropp skriker nej. Jag vill inte vara med om det här. Det är så självklart vi. Hon och jag. Det enda jag vill är att vakna ur mardrömmen, backa bandet och inte tappa fokuset på henne genom vårt liv tillsammans. Känslan av självklarhet är skönt förrädisk. I perioder av många yttre tunga omständigheter, så har jag varit övertygad om att bara vi kommer igenom den hör perioden så blir allt bra igen. Vi kan plocka upp tråden där vi lämnade den. Men så fungerar det uppenbarligen inte.

Det är svårt att förklara kärleken jag känner för henne. Den har varit så självklar och nästan lite beroendeframkallande. En varmare och mer omtänksam person har jag aldrig mött.

Berka · 14 Januari 2021 22:05

Tack till er alla för det stora välkomnandet. Ovant för mig att vara öppen på det här viset, vilket borgar för att detta kan hjälpa mig att utvecklas.

Jag måste erkänna att jag kämpar för att inte sluta mig. Bita ihop och fortsätta framåt. Imorgon är dagen jag fruktar mest i hela den här situationen. Vi ska berätta för barnen. Jag ger vad som helst för att imorgon inte ska finnas. Obeskrivligt rädd inför att vara del i att beröva tjejerna deras framtid i vår älskade kärnfamilj. Rädd för konsekvenserna. Såren och ärren.

Vår familj har varit en varm och välkomnande miljö. Mycket kramar i vardagen. Inga stora bråk och sällan ens mindre.

Nu ska inget bli som det var tänkt att bli. Stora tjejen har mer eller mindre flyttat hemifrån. Lilla tjejen är jag rädd kommer ta störst skada. Hon älskar också familjen och pratar ofta om våra gemensamma upplevelser. Stort hjärta och mycket omtänksamhet i den lilla kroppen. Nu blir det inte fler fjällsemestrar, några vinterveckor i hennes älskade semesterhus. Hennes största rädsla är nig just att familjen splittras. Hon har sett det bland sina kompisar sista åren och pratat mycket om att hon inte vill att vi skall göra så.

Imorgon vill jag inte skall hända.

Berka · 14 Januari 2021 22:14

@Caro

Det där med en fristad har varit mitt hem och min familj. I min vardag litar hundratals människor på att jag leder dem rätt och skapar trygghet och möjlighet till fortsatt utveckling.

Det var otroligt svårt att informera mina närmaste medarbetare om situationen och be dom om förståelse om jag beter mig märkligt eller är frånvarande. De har dock klivit fram på ett fantastiskt vis och håller mitt skrivbord rent. Ger mig utrymme att vara svag och ledsen. Känns faktiskt rätt stort att de är måna om mig.

Jag försöker få nån form av kortsiktig plan på plats. Barnen först, träna, arbeta som aldrig förr och inte undvika sociala kontakter även om det känns tungt.

Lösa bodelning snabbt för att möjliggöra snabb utflytt. Inte spela teater i familjen. Drt måste vara skillnad från fredagen och framåt. Ingen otydlighet i vad som komma skall. Inte väcka falska förhoppningar genom missriktat försök att underlätta. Tror jag.

Berka · 14 Januari 2021 22:17

@Brister jag gillar ditt användarnamn.

Jag vet att den hårda ytan och rätt begränsade utrymmet i mitt hjärta skapar problem. Väl medveten och arbetar sen länge med att försöka förändra. En liten bit på väg men sannolikt ett livslångt projekt.

onedaymore · 14 Januari 2021 22:18

Jag tycker att du verkar hantera detta väldigt bra, fast det måste vara fruktansvärt. Jag tror att alla vi här inne har varit nere i den svarta hål som du nu beskriver, och vi vet att det är en smärta som inte går att beskriva.

Jag är imponerad över hur du ändå lyckas resonera kring dig själv, din uppväxt och ditt mående, och jag är övertygad om att du har kunnat bidra med mycket positivt till er relation också. Om jag har förstått rätt sker alltså detta uppbrott utan att in egentligen har gått i familjerådgivning eller på annat sätt hanterat de olikheter och svårigheter som förhållandet har inneburit? Har du funderat på att söka samtalsstöd för egen del?

Jag förstår att det måste vara en grym ångest!
Och säkert kommer det att leda till initialt många negativa känslor och frågor. MEN jag vill ändå framhålla att kärleken, värmen och en välkomnande miljö inte försvinner för att kärnfamiljen splittras. Och så länge hon fortfarande har två föräldrar som ser henne, älskar henne och stöttar henne genom livet tror jag verkligen inte att hon kommer att få några djupare ärr eller skador. Naturligtvis blir det en omställning för er alla, men med hjälp av den närhet som du har beskrivit till din dotter kommer hon med största säkerhet faktiskt kunna landa rätt bra i det hela, efter den första jobbiga omställningen. Även om både hon och du har varit rätt för att just en splittring ska ske, kommer det nog ändå att bli tydligt att det som verkligen gäller för ett barns utveckling just att värmen och kärleken är densamma.
Och på det sättet kommer du ju ändå att lyckas ge henne så mycket mer än vad många barn i kärnfamiljer faktiskt får!

Brister · 14 Januari 2021 22:21

Tack

Ja. Det är det nog för dom flesta. En del behöver kämpa mer än andra. Att visa sårbarhet är svårt. Det gör en just sårbar och det är bland det läskigaste som finns men också det härligaste

Önskar dig verkligen så mycket värme genom detta och hoppas du har vänner som finns där. Våga prata, öppna upp och känna. Ta det stöd du kan få. Det är så viktigt.

Jagvillvaralycklig · 15 Januari 2021 18:46

Din text, den går rakt in i mitt hjärta. Ditt sätt att beskriva dina känslor, det är som om det är jag som skriver.

Min man har tagit beslutet att han vill skiljas och jag hör vad han säger, men jag kan inte förstå… hur ska jag kunna laga mig själv och hur ska jag kunna hjälpa mina barn igenom det här.

Jag är vanligtvis en person som har ordets gåva, men du övermästrade mig. Jag vet att det inte hjälper din situation, men du är inte ensam. Vi är i exakt samma situation just nu. All styrka till dig!

Berka · 15 Januari 2021 23:13

Fredag 15/1

Idag var dagen. Ingen återvändo och allas våra liv kommer att förändras. Ångesten har rivit i mig sen lunchtid och ökat till orkanstyrka framåt eftermiddagen.

När jag kom hem från jobbet (nu tar jag inspiration från forumet), så fann jag X i vardagsrummet med tusen anledningar till att inte vilja ta samtalet med barnen idag. Känslan av att hon såg sig som offret var extremt provocerande. Samlade tjejerna och X inledde samtalet. Men inte som vi kommit överens. Så fegt.

Mitt i all misär fann jag tröst i att döttrarna direkt kramade varandra och stannade vid varandras sida. Efter nån timme av sörjande och sporadisk frågor, så fixade jag en enkel kvällsmat - inga favoriträtter då det vi åt ikväll kommer för lång framtid vara starkt förknippat med negativa känslor. Erfarenhet.

Lilla tjejen bad oss efter en stund att bara för ikväll låtsas att allt var som vanligt. Vi sa ok. Stora tjejen ville till bästa kompisen som planerat. De ringde varandra via FaceTime. Pratade och grät.

När lilla tjejen skulle lägga sig för kvällen ville hon prata. Legat i hennes säng i en timme nu och försökt stilla den värsta oron. Förklara varför vi inte kan vara ett par längre. Att hon ändå inte ska tappa tron på att kärleken är för evigt. För många är den det.

Rädd att få ny mamma och pappa. Lovar att hon har rätt att välja vem som bor under samma tak som henne och bara hon bestämmer om det är en person som kan kallas extra mamma eller pappa.

Förklarat att vi ska klara oss och kunna bo kvar i huset och ändå ha råd med julklappar och presenter. Att jag inte behöver hennes pengar utan de ska hon göra nåt kul för.

Förklarat att det inte kommer bli jag och mamma igen. Att hon inte blir lämnad av nån av oss. Att hon och stora tjejen alltid har varandra och oss som alltid. Att det ska bli kul och spännande att få nytt rum hos mamma. Och ja - jag vill gärna att hon bakar nu när mamma inte finns här.

Det här är en dag som gärna får raderas ur historieskrivningen. Jag är full av hat mot X och mot mig själv för att vi låtit oss hamna här och konsekvenserna det innebär för våra barn.

Berka · 15 Januari 2021 23:17

@Jagvillvaralycklig

Ledsen att höra att vi är i samma situation. Många motgångar under åren men detta är den största och mest smärtsamma av alla. En magnitud som jag aldrig kunnat föreställa mig.

Ta hand om dig. Jag skulle vilja sträcka ut en hand men är sannolikt inte i skick att stötta någon just nu.

Berka · 15 Januari 2021 23:27

@Radhuskillen

Tack för dina rader. Jag har redan ordnat med psykologstöd med början nästa vecka. Som tidigare nämnt i tråden så ska jag inte hantera den här krisen som jag gjort innan. Dags att lära sig nåt nu när man är en bit över 40.

Jag låter mig själv vara arg, sviken, hatisk, förbannad och ledsen. Men jag har samtidigt ingen ambition att undanhålla några tillgångar för min sambo - menar X - i bodelningsprocessen. Nu är det tur i oturen att jag inte kom till skott med frieriet.

Från och med måndag är det strikt affärsmässig relation avseende alla praktiska detaljer att lösa. Förberett överföring av summan som bodelningen sannolikt kommer landa i. Vill få ut X omgående. Smärtan är stor och djup.

Föräldrarollen i alla övriga frågor. Dock väldigt besviken när det kommer till X kommunikation och ansvar gentemot stora tjejen. Finns ingen plats i nya boendet. Lilla tjejen tar för givet att de båda bor varannan vecka. För stora tjejen är det den enda mamman hon har så hennes biologiska mamma dog i C för nåt år sedan. Hoppas och tror dock att X i situationen helt enkelt inte hann tänka klart och är övertygad om att stora tjejen alltid kommer ha en plats i hennes mammahjärta.

Berka · 15 Januari 2021 23:35

@onedaymore

Uppbrottet kommer något naivt som en chock. Inte utan signaler dock. Senaste halvåret i parterapi. Både jag och psykologen uttryckte dock efter ett antal sessioner huruvida X var närvarande eller bara satt av tiden. Det sistnämnda känns som närmast sanningen. Min känsla var dock att vi gjorde framsteg. Jag lade mycket fokus på att möta X i hennes mående och behov. Samlivet har funnits hela tiden. Inga tecken i övrigt på avslut. Bra magkänsla. Skratt och en del ömhet.

Kom hem förra veckan från en kort fjällsemestrar med lilla tjejen och på kvällen kom de bevingade fruktade orden. Vi måste prata.

christina · 16 Januari 2021 08:18

Hej!

Utan att stjäla Berkas tråd för mkt här, måste jag tyvärr meddela att livet skitit sig lite igen. Mannen jag träffade efter skilsmässan och hann få nästan fem år ihop med, lämnade mig tvärt med ett kort sms i november. Inga processer har lett fram till det, enbart dyrbara lovord och till och med ett frieri från hans sida. Men nu blev det alltså genast tyst (svarade inte då jag ringde upp tre gånger), och eftersom han varit otrogen förut, och mkt lögnaktig, så vet jag ju ändå vad som sker där. Så därför har vi inte ens önskat varandra God Jul eller Gott nytt år (högtider vi skulle fira tillsammans) och ärligt talat tror jag att han lever loppan nu. För det är så han funkar. Själv går jag högaktningsfullt med kniven kvar i ryggen och funderar på hur jag ska dra ut den därifrån, skonsammast möjligt. Det var ju inte bara mig han nästlade sig in i, utan även släkten, barnen…

Så för att förankra mitt öde i Berkas tråd finns det folk som avslutar relationer mkt värdigare än det jag nu fick uppleva. Även om det nog är chock på båda hållen.

Berka · 16 Januari 2021 15:34

Lördag 16/1

Dagen efter samtalet med barnen. En overklighetskänsla. Charader och skådespel.

Känslan bryts av med en ursinnig ilska och hat mot X för att hon väljer den här lösningen istället för att arbeta mot en lösning. Extremt provocerad av hennes sätt att tycka synd om sig själv. Ta ansvar och äg konsekvensen av dina beslut.

Känns outhärdligt att hon skall bo här i huset under tid framöver innan hennes eget boende är löst. En lösning som hon hela tiden söker stöd från mig i. Hjälp med bankkontakt, lånelöften, handpenning, läsa årsredovisning för BRF, belåningsgrad. Ryggradsreaktionen är att hjälpa till men det sårade jaget tycker tvärtom. Äg konsekvensen av ditt beslut.

Befinner sig ofta i samma rum som jag vilket också provocerar. Har ett helt stort hus där hon gott kan uppehålla sig utom synhåll. Barnsligt men så känner jag nu.

En oresonlig ilska är vad jag känner inom mig. Blir provocerad av allt hon gör. När hon peppar lilla tjejen med hur kul och spännande det skall bli med mammas nya lägenhet. Inreda rummet i mammas nya lägenhet. Jag säger samma sak när jag och lilla tjejen pratar så klart men att höra det från henne gör mig vansinnig.

Sån berg- och dalbana av känslor. 5 timmar kvar idag som känns ogenomlidliga innan jag äntligen kan be henne hålla sig utomsynhåll.

Vill bara att det här ska vara över. Nu.