Vad du än gör så gör inte några stora beslut i början av din resa ifall du inte måste. Låt tiden gå. Annars är det lätt att man gör fel beslut bara i ilskan, sorgen. Ta det lugnt, bo kvar, se sedan efter en tid hur det känns. Ett år eller så…
Tänker såhär:
Den som lämnar har ett enormt försprång, i och med att (i ditt fall) hon hunnit smida planer länge innan hon levererade beskedet.
Då är det lätt hänt att du anpassar dig till hennes plan, eftersom du själv står på ruta noll utan smidda planer alls.
Men du kommer att gå vidare från ruta noll, och på den resan har du lika stor rätt som henne att smida egna planer, enligt din egen smak, även om de tidsmässigt släpar efter hennes färdigt uttänkta resultat.
Bara för att hon för längesedan funderat ut att skilsmässan blir skonsam om ni alla bor kvar i samma kvarter, så behöver det inte bli så - om du själv, så småningom, i din process lägger märke till att du vill göra nåt helt annat.
Hon har försprånget nu, men det betyder inte att du ska springa efter.
4 gillningar
Åhh @christina, att läsa det du skriver roch beskriver är som att vandra spikrakt bakåt längs en mkt smärtsam och knölig memory lane 
Du har beskrivit mitt ex (iaf de sista 3-4 åren) till perfektion. Så mycket fram och tillbaka, så mkt motsägelser och irrationellt beteende, så mkt kärleksförklaringar, löften och själsligt blottande som ständigt kombinerades med nya svek och bortförklaringar, så mkt visad “vilja” som nog egentligen inte alls fanns, så mycket dysfunktionalitet som antagligen funnits där hela tiden… men garden hölls uppe ett antal år så det var inte lika tydligt initialt. Men det fanns där och jag blundade.
Nu idag, så kan jag inte med mitt intellekt begripa hur jag kunde ge mig in i den där cirkusen… jag minns att jag redan efter en kort tid hade en känsla av att jag borde avbryta av någon anledning som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Men den rösten tystnade i takt med att jag bands hårdare och hårdare till honom… inte minst pga. hans ombytlighet och växelbeteenden som jag tyvärr aldrig upplevt och förstod då, när jag hade chansen att ta mig ur…
Idag är jag så luttrad att jag är till lika delar tveksam om jag någonsin kommer att kunna släppa in en man på det sättet igen… och samtidigt rädd att jag är så “grund” att jag kaaaanske skulle gå i samma fälla igen med öppna ögon. Jag kan inte idag fatta att jag inte såg igenom det där och räddade mig ur det i tid… men den mannen var vad jag i åratal efter hans totala “försvinnande och plötsliga död” fortfarande kallade och trodde fullt var the love of my life.
Idag känner jag honom inte ens och han är inte längre the love of my life… men han var det under nästan femton år. Varav de sista 4-5 var efter att han oförklarligt smugit iväg den lördagsmorgonen och så bara plötsligt “dött”… så konstigt, men idag kan jag se honom som den han är, inte som den jag ville att han skulle vara och som den som hade så mkt potential att verkligen vara en sådan person. Tänkte och tyckte jag då, idag ser jag att skalet han visade upp, av någon svårförklarlig anledning aldrig hade den minsta substans inom honom… allt vara bara ett skal.
Idag kan jag tycka synd om alla dessa tjejer som kommer i hans väg och som han garanterat lyckas charma och dupera, ett tag iaf. Förhoppningsvis så är de av bättre virke än jag och inte tillåter sig att bli så upptagna och fascinerat förälskade i den mannen att de slår knut på sig själva, utan istället lämnar honom medan de fortfarande har chansen 
Så är det nog, även i mitt fall… tyvärr gav jag honom alldeles för länge ansvarsfrihet och tog istället på mig all skuld, att allt detta måste berott på mig. På det viset var det en ren gudomlig välsignelse för mig när den första relationen som han direkt smög iväg till tog slut… det var vad jag behövde se för att inse att det inte handlar och aldrig handlade om mig. Utan det handlar om mörkret och tomrummet inom honom själv och det kommer ingen ny partner att kunna fylla. För jag är tämligen övertygad om att han inte tillhör de som klarar av några direkta självrannsakelser och därmed inte heller är förmögen till någon självinsikt. Men det är isolerat hans problem 
Det där “cirkel-resonemanget” tar jag gladeligen med dig vid passande tillfälle framöver, inte bara i drömmarna alltså… låter intressant och jag är på det lilla du skriver här böjd att hålla med dig. En tids/ork/engagmang/emotionellt krävande cirkel är verkligen en stor risk… förmodligen är den chansen till en högvinst också, men jag vet inte längre om chansen är värd risken 
3 gillningar
@christina
Jag vill bara föreslå att du kan starta en ny tråd så att det är lite lättare att följa båda din och ts. historier. 
1 gillning
Hejsan Berka!
Har läst din historia.
Ja nu tänker du fel, snävt och egoistiskt.
Du ska släppa de tankarna till förmån för din yngre dotter. För dig och din självbilds skull.
Den äldre kan hantera det, det är jag utan att veta rätt säker på.
Det dina döttrar behöver är en pappa som äger situationen.
Den pappa du vill vara. Den pappa du är!
Jag känner och förstår din frustration och känsla av både svek och meningslöshet.
Men nu är det som det är. Då gäller det att göra rätt saker.
Så du får en liten hög med tips.
Använd de du tycker är lämpliga.
Jag tror alla är det. Empiriska dessutom.
Från att ha gjort många tokigheter i din ungdom verkar du vara den som numer gör alla rätt.
Att ditt X var en stor del i dina rätt och glädjen i den resan framgår.
Av någon anledning, i eller utom er relation har hon nu fått klart för sig att en annan framtid än den med dig väntar.
Hon kan ha rätt?
Eller fel?
Du kan ge henne orsak att tvivla eller visa henne att hon hade rätt?
Ditt val!
Enkelt men ditt val att göra.
Jag skulle inte bli superförvånad om det visar sig finnas något som lurar i vassen.
Antingen en fysisk krokodil eller en imaginär.
Tycker mig kunna ana att hon påbörjat bokslutet när ni påbörjade terapin.
Eran relation blev satt under känslomässig KBR.
Revisorn kunde inte påvisa varför hon skulle fortsätta driva kärleksaffären med dig.
I det läget är det inte omöjligt att hon börjat kika åt sidan?
Sett nya möjligheter?
Nu är jag inte helt påläst härom men jag tror att sambolagen inte delar era respektive tillgångar, bara de som har varit gemensamma och avsedda för gemensamma inköp.
Dvs hus, fritidshus, gemensamt införskaffade kapitalvaror.
De pengar som du överfört från ditt lånekonto till ert gemensamma.
De köpeavtal ni har skrivit på tillsammans, de lån ni har tagit tillsammans.
Men
Det som har stannat på ditt lönekonto och gått till din aktiefond och pension delas inte.
Inte heller jänkaren som du köpt med pengar med från utdelningen.:-
Fritidshuset kanske ägs av annan juridisk person?
Nå, hur det nu än är med det.
Var precis så djävla arg du kan och orkar.
Men håll det för dig själv.
Det här är en förhandling likväl som du fört andra förhandlingar.
Sköter du den snyggt kommer den att skänka dig stolthet på sikt.
Röker du en bra deal med bad behaviour så kommer du ångra dig, resten av livet.
Ge henne det hon har laglig rätt till, försök hitta en deal som är rimlig om det finns saker som är orimliga trots det lagen säger. För din dotters skull.
Är den som lämnar någorlunda smart så tar den inte mer än du kan ge?
Undantag finns men de är antingen i affekt eller har något annat som förhindrar dem att vara kloka.
De flesta vill nå en win-win om inga andra orsaker finns.
Är hon ett litet monster så är det priset du får betala för att slippa ha det som ditt.
För då är hon ju knappast den du hoppades och trodde ändå?
Men just i detta läge så uppfattar jag att hon hotar dig när du vräker ur dig din ilska och sorg?
Så sluta med det.
Det vinner DU på.
Hon vet redan vad du tycker.
Hon visste det kanske innan hon sa något men det kan också kommit som en överraskning?
Hon har kanske trott att ni är väldigt inne på samma tankar?
Låt henne bo nära, du har allt att vinna på att din yngsta dotter bor nära dig.
Att X också gör det är liksom oundvikligt.
Man vinner inte alltid, ibland får man helt enkelt fundera på vad man har råd att förlora på ett plan för att vinna på ett annat.
Å du, försök håll dig ifrån att tvinga dottern att ha dubbla uppsättningar etc.
Mammasaker och pappasaker. Usch.
Sånt jävla skit är dödande för en barnasjäl. Tar dessutom fokus till HELT fel nivåer.
Småaktigt som fan om du frågar mig. Dont go there!
Stå stark och lugn i stormen!
Då kanske mamman också kan det?
Dina döttrar och du har allt att vinna på det!
Lycka till!:-
8 gillningar
Fina @Berka💕
Det är väll inte konstigt att du just nu och en lång tid framöver svämmas över av känslor? Vissa av dem utan förmåga att låta sig kontrolleras eller tryckas ner- såsom stark ilska, sorg, hat, oro, ångest, avsky.
Allt det där är ok att känna och alldelles, alldelles normalt. Att genomgå det du genomgår nu är en fullkomlig känslomässig berg-och-dalbana som är svår att hänga med i.
Mitt råd är att tillåta dig själv att känna allt det där, låt känslorna komma och försök stanna kvar i känslan till dess den försvinner. Det du inte ska göra (och som du redan vet) är att agera på känslorna.
Be inte om ursäkt, eller skäms för det du känner, du reagerar helt normalt. Jag var själv i din sits för 1 år sedan och minns den totala paniken jag hade. Kontaktade en psykolog eftersom jag inte kunde hantera alla känslor. Hon sa det jag nu säger till dig; dina känslor är ok och ingenting du ska skämmas för eller försöka “ta bort”. Detta är svårt och det gör ont (och inte lite heller).
Med tiden kommer du, om du låter dem komma (utan att skämmas för dem) märka att dessa starka känslor allt mer släpper sitt grepp om dig. De kommer mer sällan och med mindre toppar och dalar.
Under tiden finns vi här för dig💕
@Merro och @Anna8 skyll nu inte oförtjänt på @christina, det var jag som tog upp diskussionen med henne… så ska ni be någon sluta skriva så är det mig 
Men det behövs inte, för i’ll rest my case 
3 gillningar
Helt klart är det så att hon har ett enormt känslomässigt försprång. Samtidigt vill jag så snabbt som möjligt få utrymme att skapa ny vardag för mig och mina barn.
Apropå att lära barnen inför framtiden. Mitt fokus är att de inte ska tappa den oskyldiga tron och drömmen om den romantiska livslånga kärleken. Trots allt så inser jag och är tacksam för att jag upplevt en liten del av himmelriket tillsammans med henne.
Även om allt just nu överskuggas av känslan att bli bortvald av den jag älskar, bli bestulen på min framtid, se på när mina barns framtid förändras mot deras vilja.
4 gillningar
Ja, din mening där innan (till mig) om att du förstår att mänskor kan bli cyniska längs med livet… har fastnat i mig. Är jag redan cynisk? Hur ska jag förhindra att bli? Vad ÄR cynisk? Etc.
@Berka
1 gillning
Hej Skipper
Rätt kul liknelser faktiskt. Synd bara att jag inte var med när KBR upprättades.
Huruvida 3:e part har nån påverkan vet jag inte. Det skulle vara på ett sätt vara betydligt enklare att förstå på ett plan (inte min mening att trampa på den som gått i genom den versionen av helvetet), för då finns det en logik och dessutom något att rikta ilskan mot.
Jag gör allt praktiskt by the book. Har ingen som helst önskan att undanhålla henne något hon har rätt till. Jag må ha en cynisk sida, begränsad mängd empati och hårt skal men mina nära och kära betyder allt för mig. Hon - tyvärr - är ju fortfarande en sån.
Men det jag känner är att jag nu har rätt att fokusera på hur jag vill ha mitt liv. Vill jag ha henne runt hörnet? Jag kommer betala rätt dyrt för att behålla huset för att barnen ska vara kvar i sitt kvarter, vilket blir helt bortkastat om hon också bor här.
Driver ett antal bolag med några hundratal anställda spridda över flera länder. Jag måste därför se till att få en fungerande vardag med så tydliga skiljelinjer mellan pappaveckan och arbetsveckan - låter hårt så klart då jag alltid är pappa men tror du förstår vad jag menar.
Är själv uppvuxen med skilda föräldrar och tror det är bra med tydliga skillnader mellan mamma- och pappavecka. Barn är rätt bra på att nyttja sådana luckor annars.
Och sist men kanske minst. Under hela vår tid tillsammans har jag aldrig känt dragning till någon annan. Jag har inte ens fantiserat om en annan. Det här är en så djup kärlek som jag nånsin kan föreställa mig även om jag som person har uppenbara brister i att visa det. Det gör mig övertygad om att jag måste skapa en så stor distans som möjligt till henne, för att tillåta mig själv att läka, hitta mig själv igen. Vem är jag nu?
Och jag har noll lust att se henne promenera förbi var och varannan dag…
4 gillningar
Du är så långt från cynisk som man kan komma, tro aldrig annat… den som mindre eftertänksamt använder sig av det begreppet är förmodligen inte helt bekant med synonymerna 
1 gillning
@Berka sånt du får fundera på nu. Självklart har du all rätt att bygga upp din nya tillvaro såsom du nu vill. Var du vill bo ingår i det och jag förstår att du inte vill bo så nära, blir svårt att skapa avstånd för läkning då.
Som tur är, måste ju inte allt bestämmas nu direkt. Låt var sak ha sin tid.
Jag förstår din tanke om att slippa se x.
Jag förstår även din tanke om att hålla barnveckan “ren” och inte hamna i tjaffs om varför du är borta eller jobbar längre om x vill göra si eller så och du har andra planer.
De tankarna är rätt dessutom.
Helst i skenet av ditt sista stycke och ffa mening i svaret.
Jag utgick från mig själv, hade vi hamnat i skilsmässa när barnen var små så hade jag tagit alla möjligheter till att ha dem så nära som det någonsin bara gick.
I ditt fall kommer den äldre att stanna hos dig.
Närheten till henne för lillasystern skulle kunna vara en bonus.
Är de tajta så kan man tänka sig att storasyster och möjligheten att gå över till henne även om du jobbar kunna vara en ytterligare säkerhet för liten?
Skulle x landa nära nuvarande boet så tror jag att du ganska snart skulle kunna uppskatta närheten till barnen.
Förr eller senare blir x som stallkattor. De kommer och går, inget man bryr sig om eg.
Kärleksrelationer kan vara en evighet, kort eller lång.
Men familjen är för alltid.
Good or bad.
Better make it good!
PS
Om ni gick i gemensam terapi så var du med när KBR upprättades.
Hon var kreditgivaren som ställde kravet.
Och hon var den som såg att det var dags att slå vantarna i bordet.
Sen planerade hon sin exit.
Du visste bara inte om det.
Som stallkattor? Det va elakt 
Mina stallkattor som funnits genom livet minns jag med värme och namn och skänker dom en tanke då och då. Exet däremot jobbar jag hårt på att förtränga och han heter numer Gollum i telefonen utifall att han skulle höra av sig. Då är jag i alla fall beredd med rätt mental inställning
3 gillningar
Mitt ex heter “The fuck up” i min telefon 
2 gillningar
Har en ganska stark känsla kring att så kan vara fallet ändå. Cynisk i grunden men smakade ett tag på en annan värld tillsammans med henne.
21/1
Varit på tjänsteresa några dagar. Gjorde gott att få avstånd, fokusera på konkreta arbetsuppgifter och byta miljö. Imorse var jag till och med ganska glad. Kände att logiken började ta lite mer plats. De praktiska detaljerna börjar bli redo att ta tag i.
På resan hemåt så sjönk stämning undan för undan. Pratade med medarbetare och då vi alla har familjer så blev det naturligt samtal om det. Det gör ont att komma på mig själv med att prata som om det fortfarande är vi. Jag känner och berättar som alltid om hur fantastisk hon är.
Nu. Just nu. Vill jag bara att hon ska väcka mig imorgon bitti och säga ”Vänta. Vad är det vi håller på med? Så här kan vi inte göra och slänga bort allt det fina i vårt liv”.
Samtidigt funderar jag på hur vi kan ha så olika syn på vårt gemensamma liv. Ville jag inte se? Duckade jag ansvaret? Min bild är oavsett att vi hade allt någon kan önska sig.
Nu känner jag mig extremt nere och meningslösheten sköljer över mig. Jag vill ha min familj. Jag vill fortsätta känna stoltheten när vi tillsammans anländer en tillställning. Glädjen när vi åker på semester. Hennes leende.
Fan.
3 gillningar
Uppenbart så hade jag en jäkligt dålig dag den dagen.
Jag har svårt att se närheten som något positivt. Om känslan var att - ok detta har nått vägs ände - så förstår jag att det kan fungera. Men det kräver en viss balans i känslorna mellan personerna.
Tut i oturen så är mina yrkesmässiga engagemang nu rätt väl utvecklade med kompetent ledning som hanterar mycket utan en överdriven arbetsinsats från min sida. Jag är inte speciellt orolig över hur jag skall fixa vv-livet i kombination med företagandet.
På sikt kanske det ändras. Men på vägen dit tänker jag faktiskt försöka sätta min känslor först.
1 gillning