Tack.
Ville skriva tack igen men fick meddelandet att det var för likt det nyss postade.
2 gillningar
Jaha.
Dags för uppdatering.
Den kvinna som kom in i mitt liv strax efter skilsmässan har gått vidare. Hon är fortfarande gift med sin man men flirtar nu med en annan. Hon bröt för ca 2,5 år sedan.
För ett år sedan träffade jag en ny kvinna via en dejtingsajt i en annan stad inte så värst långt bort. Vi träffades och det verkar som hon föll för mig på en gång. Lite för lätt tycker jag nog. Men vi har hållit kontakten och i ca ett halvt år har jag sett det som att vi har fast sällskap fast det tycker inte hon.
Hon säger att hon inte träffar andra, hon visar med text och handling att hon tycker om mig, att jag är speciell för henne men jag undrar hur speciell. Känns så där när jag gosar med henne och hon tar upp sin telefon och börjar messa med någon som skriver att han saknar henne vid sin sida och jag ser att hon skickat symboler hon brukar skicka till mig för att visa på en spirande relation.
Jag vet inte var jag har henne. Vad jag betyder för henne. Vad hon vill med oss. Jag har frågat om hon träffar andra och att jag förstår om hon vill se sig om och dejta andra men det säger hon att hon inte gör. Men det gör mig ont att se vad andra skriver till henne och det gör mig osäker på var jag har henne.
Hittar jag någon får de antingen inte tag på något bättre eller så vill de ta över och styra mitt liv eller så verkar de ha flera samtidigt.
Min dröm om tvåsamhet, att hitta någon där jag både kan och får ge och ta emot, där jag kan känna tillit och vara lycklig åtminstone ett år verkar vara som den där krukan med guld vid regnbågens fot, ouppnåelig. Jag får väl sjunka ner i ensamhetens bittra djup, stänga dörrar och fönsterluckor till elfenbenstornet och stanna där i förnäm avskildhet.
Jag är så trött. Jag trodde jag hade hittat någon som var näst intill en perfekt matchning men men, jag får väl vad jag förtjänar.
1 gillning
Nej! Så får du inte se det! Däremot kanske det är svårare för endel att hitta rätt person. De är inte så lätt heller hur man ska leta, och var.
Jag tycker du verkar som en härlig person med skön självinsikt! Jag önskar dig det bästa!
Tack.
Detsamma.
1 gillning
Men, snälla, vill du ta upp detta och fråga hur hon menar när hon skickar olika symboler, eller i text vad hon skriver till andra, för vad jag föstår så är det ju inget hon smusslar med och tycker det är helt i sin ordning, att det är så man hälsar på varandra.
Jag själv visar uppskattning och glädje till många vänner jag har, med ett 
för att visa att de är betydelsefulla, tillika får jag det tillbaka. För jag har ändå någon i min närhet som betyder mycket för mig, samtidigt att hon är förlovad.
Och vi har det riktigt roligt tillsammans hon och jag med, och hejar extra glatt till varandra när vi ses.
Har en fråga tillbaka, som jag själv jobbar hårt med. Jag har önskat mig många gånger vara tjej, för att om de tjejer jag är vän med har respektive, inte skulle bli svartsjuka. Är det så för dig? Skulle du bli svartsjuk om din tjej skickade precis samma symboler/text till en tjej som kille?
Jo då, det kan jag väl förstå men när karln i fråga svarar att hon fattas honom…
Om man skriver ”saknar dig vid min sida” så låter det som mer än vänskap…
Ja, jag tycker det låter knepigt, samtidigt är det ju han som skrivit så.
Men bäst är att försöka prata om det utan att ge det en negativ klang så hon måste försvara sig. Mer som ett sätt att låta intresserad så kanske det blir en lösning.
Han kanske är kär i henne, fast hon vill hålla vänskapen kvar och har svårt med det?
Jag har gjort misstag i min ungdom, i 20 års åldern, att tjejer trott jag vill ha sex utan att mena det. Och jag är naiv av mig fortfarande, så känner mig själv väldigt kränkt om någon skulle ge sig på mig med anklagande ord när jag försöker vara snäll.
Mitt liv är i nedan och klent nu mitt verk…
Jag har tappat mitt ord och min papperslapp du barfotabarn i livet…
Förruttnelse, hasta o älskade brud att bädda vårt ensliga läger.
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud allenast dig jag i världen äger…
Allt jag strävat efter
allt jag velat uppnå har jag nått.
Utom en sak.
Det enda jag egentligen innerst inne velat ha och drömt om.
En livskamrat.
Först tänkte jag att om jag skötte mig, var vänlig, snäll och hjälpsam och såg tiden an skulle jag finna en hjärtevän. Ha ha ha!
Från gymnasieexamen har jag stått och sett ner mot bubblande svarta vattenmassor och funderat på att hoppa i. Senare har jag stått vid järnvägar och funderat på att hoppa framför tåget,
Sedan började jag söka mer aktivt. Det gick inte alls. Var det någon som ville ha mig hade de antingen flera på g samtidigt eller så ville de styra och ställa över mig eller så ville de ha någon som tog hand om och försörjde dem utan att behöva lyfta ett finger.
Vid min skilsmässa efter ett 17 år långt dysfunktionellt äktenskap där jag flera gånger var nära att ta livet av mig kastade sig en gift kollega i mina armar. Hon var trasig. Jag bröt mot mina ideal, mina principer, min moral – jo, det hade jag gjort förut men nu skulle jag ju som skild finna mig själv. Jag besvarade hennes närmanden. Vad hade jag fått för att försöka sköta mig? Blivit försmådd och levt i bitter ensamhet medan de jag älskade och stöttade gick till andra. Nu var det min tur att få ta för mig att livets goda. Ack så frestande den förbjudna frukten var utanpå. Så bitter och rutten den var inuti. Det slutade med jag ett par gånger på olika ställen stod eller satt med ett skarpladdat, osäkrat gevär med pipan i mun och fingret på avtryckaren.
Dejting.
Det otroliga inträffade. Mitt allra sista försök kröntes med framgång. Dock i en annan stad ett 20 tal mil bort.
Eller…framgång och framgång.
Hon var på. Jag var tveksam. Till sist, efter ca ett halvår föll jag som en fura.
Den vintern, över min födelsedag, tog hon hem en karl till sin lägenhet.
Till mig sa hon att hon inte var beredd att binda sig riktigt än och hon sa aldrig att hon älskade mig.
Inte heller ville hon planera allt för långt i förväg.
Till jul kom hon ner till mig. Vi hade det fint. Hon sa hon älskade mig men sedan fick hennes x som mådde dåligt flytta hem till henne för att hon skulle ta hand om henne och då kunde vi inte höras.
För att avgifta mig och förbereda mig på det värsta såg jag på film, lyssnade på musik, sökte förströ mig. Nervpärsen gick över och hon ville träffas i gen. Tyvärr fick vi inte semester samtidigt och min hemmaboende 17-åring var väl inte alltför glad åt förhållandet.
Jag jobbar varannan helg och på grund av personalbrist har jag fått jobba lite mer. Nu ville hon komma ner när jag jobbade men just då passade det inte så bra. Sedan kom jakten och när det var uppehåll. Helgen innan den började igen ville jag fara upp men hon sa att hon inte ville att jag skulle stressa upp utan att vi skulle ha mer tid och att jag och tonåringen behövde tid tillsammans. Korkad som jag var lydde jag hennes uppmaning. Naturligtvis skulle jag sagt att det inte var något problem utan åkt dit och hälsat på. Nu ringde hon på söndag och sa att hon mådde dåligt, att hon kände sig som ett bihang och att hon inte ville vara ensam i tvåsamheten i vår relation – den som hon inte velat definiera utan hållit öppen hela tiden. När vi var tillsammans kändes det understundom som att hennes mobil var viktigare än mig men jag kände att glädjen att vara med henne övervägde prövningarna som jag haft från dag 1.
Jag har känt mig försummad och åsidosatt men värdesatt desto mer tiden när vi ägnat oss åt varandra. Jag har föreslagits och velat träffas men det har inte passat henne. När jag sa att det inte passade just då så tog hon det så hårt och sa att hon kände sig så försummad att hon valde att göra slut.
Så nu har jag inget hjärta kvar. Det har blivit krossat en gång för mycket, det går inte att laga längre. Det är bara smulor kvar som blåst och sköljts väck av känslostormarna och tårarna som nu rasat ut så intet återstår än tomheten. Där det en gång satt är bara ett isande tomt svart hål. Jag har ingen kärlek kvar att ge. Den sista droppen har runnit ut och dunstat. Jag går in i zombiemode. Det enda som återstår är att existera till dess döden kommer som en befriare.
Det enda jag ville, längtade, drömde, kämpade, strävade efter – det som var mening med mitt liv, att hitta en livskamrat, någon att älska och bli älskad av – tja, det var det enda jag aldrig lyckades med.
Jag var ämnade att vara en glad, kärleksfull och vänlig själ. Besvikelserna har gjort mig bitter, förgränd, misantropisk, pessimistisk – en riktig surgöbb. Jag orkar inte längre försöka le genom tårarna. Jag orkar inte plocka upp resterna av mig själv igen. Jag vet att jag borde vara stark, ta kommandot över mitt liv, leva för mig själv och min son men den hägrande drömmen om tvåsamhet och gemenskap med en kvinna har ryckts ifrån mig en gång för mycket. Ingenting – och då menar jag ingenting – spelar längre någon roll. Fast jag får bara vad jag förtjänar.
Men det finns ju alltid hopp…ge inte upp. !!! Du är värd kärlek. Det kommer!!! Kämpa!!!
2 gillningar
Jag vet inte vad jag ska skriva eftersom du verkar må så genomdåligt…!
Men det är väl det du beskriver som jag riskerar att hamna i om jag försökte bygga en ny relation igen. Och personligen tycker jag absolut inte att det är värt det.
Tvåsamheten ter sig allt mer överreklamerad i mitt liv. Och det säger jag inte med bitterhet utan med lättnad.
Jag ser mig också som en glad, vänlig och kärleksfull själ som har mycket att ge. Men trots detta ser jag inte att jag måste ha en livskamrat att rikta min kärlek och energi mot. Det finns så oändligt många fler mottagare.
Det gäller kanske bara mig. Kanske inte alls dig. Men nu när jag har märkt att det är så lätt för mig att trampa snett i relationsdjungeln så väljer jag hellre att hålla mig utanför den.
Kanske är jag inte riktigt skapt för den världen. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag hittar massor av mening i alla andra områden i livet. Det där med att ha en livskamrat har halkat långt ner på min lista, utan att jag riktigt märkte hur det gick till.
Finns det ingen chans att det är så för dig också? Att du kan hitta mer mening utanför den så kallade kärleken (jag tycker att det sällan verkar vara så mycket kärlek inblandat) och finna helt andra sammanhang där din personlighet kommer till sin rätt?
Jag har ett socialt jobb där jag ger mycket av mig själv. Jag måste bygga relationer, jag måste hitta sätt att kommunicera i svåra situationer, jag måste vara rak och rättvis och jag måste respektera dem jag jobbar med och tro på deras förmåga.
Allt det där som inte var värt något i mina relationer kommer till stor nytta på mitt jobb. Och eftersom jag arbetar med utsatta ungdomar känns det oerhört värdefullt.
Utöver detta har jag två egna barn som behöver rätt mycket extra stöd. Dessutom andra uppdrag som handlar om att ge av mig själv till andra. Musik på äldreboenden, t ex.
Inget av detta ersätter en parrelation. Men samtidigt kan inte en parrelation ersätta dessa områden heller. Och jag har märkt att livet verkligen kan vara helt fullödigt utan en relation.
Jag låter kanske bara äckligt hurtig. Det är inte min mening. Men det är så förfärligt att du känner att det enda du egentligen velat uppnå är det som är ouppnåeligt.
6 gillningar
Jag tänker såhär; att om din djupaste, innersta och sannaste längtan i livet är att få älska och bli älskad så är det ju dit du måste försöka nå. Kanske inte just idag, eller imorgon, men sen. Är du inte skyldig dig själv det? Om du förstår hur jag menar. Med all respekt liksom. Om du har hittat det som skulle göra ditt liv komplett, din innersta längtan. Ska du bara ge upp den? För att du inte mår bra just precis nu. Tillåt dig att må mindre bra ett tag, men tillåt dig också att känna att din längtan är värd att få bli uppfylld.
5 gillningar
Jag blir ledsen att läsa det du skriver och kan inte komma med något vettigt. Beklagar att du drabbas så hårt av att någon du ville vara med har avvisat dig. Tyvärr tycks det inte helt ovanligt, enligt vad man läser här på forumet inte minst, att även människor i mogen ålder beter sig obetänksamt och ganska hänsynslöst mot den som de vet har djupa känslor för dem. Det är svårt att förstå hur, och varför, vissa, inte alltför unga, människor väljer att vålla sådan smärta, att hantera en kärleksrelation, som deras partner investerar en stor del av sin själ i, så ovarsamt och oberäkneligt. Om det är vår tids anda eller något annat som är förklaringen, jag hittar inget bra svar på det.
3 gillningar
Vid 56-års ålder så har man nog krossat en del hjärtan och tagit sig igenom ett gäng förälskelser och blivit krossad själv. De flesta har nog många fler på kontot än vad du har. Och det är ju definitivt inte försent.
Däremot förstår jag känslan av att inte orka försöka igen. Att vara tom.
Jag är 46 år, har varit gift en gång och nu sambo då. Egentligen bara dessa två män genom mitt liv som fått mitt hjärta att öppna upp och tycka att det är värt det.
Och jag tror inte heller att jag orkar igen. Eller ens har en chans att kunna bli kär igen. Två ggr på 46 år, det är förbannat få.
Och gå igenom hela anställningsintervjudejtandet igen, nej, tack. Det är bara jobbigt. Så jag förstår dig. Men jag känner heller inte att min innersta längtan är att älska (i ett äktenskap), jag tänker att barn och vänner och kollegor kommer man långt med.
Tänker du att du skulle ta tillbaka din hjärtekrossare om hon ändrar sig? Skulle du lita på henne?
4 gillningar
Jag tror inte heller att det är antalet kraschade förhållanden som är problemet. Det kryllar av folk som har haft tiotals relationer och ändå ser framåt.
Det handlar nog mer om vilken inställning man har till kärleksrelationer. Vilka förväntningar man ställer upp. Och hur man hanterar uppbrott.
Jag är en person som inte kan hoppa från blomma till blomma. Det är helt omöjligt. Även om jag ville, skulle det inte fungera. Och jag har rätt gammeldags förväntningar på en relation. Jag har bilden av att det ska hålla för alltid. Inte av moraliska skäl givetvis (hur andra gör är mig totalt oviktigt) utan av helt personliga skäl.
Och sen har jag svårt för uppbrott. Jag är känslig, sentimental och skör. Inte riktigt typen som glatt vinkar hejdå och springer vidare, alltså. Jag gillar inte att byta jobb eller att flytta heller. Det river upp sår i mig. Människor som har tagit sig in i mitt hjärta blir kvar där, vare sig jag vill det eller inte.
Allt detta leder till att jag förmodligen INTE kommer prova en tredje gång. Det handlar inte om att jag inte tror på kärlek eller något sånt. Inte heller om att jag har blivit bitter.
Det handlar bara om att jag måste se till mitt eget bästa och göra smarta val. Den som är mer robust lagd än jag kan naturligtvis kasta sig ut i kärlekskarusellen hur många gånger som helst. Inget fel med det.
Men de där allmänt käcka uppmaningarna att “man måste våga för att vinna” eller “ge inte upp, någon gång kommer du hitta rätt!” - de gäller inte riktigt för mig i det här sammanhanget.
Vinsten med att hitta en ny kärlek står inte i proportion till risken att krascha igen i mitt fall.
Jag mår alldeles för bra på egen hand, och mår så förbannat dåligt när det spricker.
13 gillningar
Jag tycker inte att du är en svikare utan en modig man som fattat ett rätt o modigt beslut.
Man behöver inte fortsätta leva ett sånt dåligt liv och må dåligt o tänker mörka tankar under hela sitt liv. Alla människor har upplevt åtminstone något dåligt, men oavsett vad, ska man aldrig tänka på självmord. Man ska bemöta alla sina svårigheter, dilemma o försöka lösa dem på alla möjliga sätt. Allt kommer att lösa sig om du inte ger upp. det kan ta tid, längre tid men absolut allting kommer att ordna sig kanske om en dag, en månad eller om ett år, bara om du försöker hela tiden göra ditt bästa o kämpa mot alla svårigheter för att kunna komma in på rätt spår.
Jag har inte läst alla kommentarer, men jag förstår hur de negativa tankar utgör väggarna i ditt personliga fängelse, ett fängelse du gjort för dig själv o att ta dig ut ur detta kräver bara en förändring av ditt tankesätt.
Det jag vill komma fram till är om hon messar dig o skyller på dig bara “för att”… Du ska absolut inte känna dig skyldig för att du har gjort allt du kan, men man ska också tänka på sig själv. Du behöver också att må bra o du ska ha ett riktigt bra liv med en kvinna som uppskattar dig o det du gör för henne.
Du behöver inte ens oroa dig o svara på något, bara gå vidare o ta hand om dig o din son.
Vad gäller kvinnan som du tror att du är kär i. Jag kan bara tycka att det är ingen riktig kärlek. Jag tror själv att du har saknat de här känslorna, att ngn behandlar dig rätt o förstår vad du vill o vad du behöver, att du känner dig omtyckt, uppskattad o tar dig på allvar.
Om du vill ha mitt råd o kanske andra också skrivit till dig.
Om du jobbar på dig själv först o lära dig att älska dig själv, förstå ditt inre och komma i kontakt med det för att kunna förstå dina känslor, kommer du att förstå direkt att du är kär i hennes beteende o hur hon behandlar dig men inte direkt i henne. Du behöver att se dig själv som en värdefull person o att du förtjänar allt gott. Om ingen har sett dina fina sidor, då är det deras förlust. När du börjar tro på dig själv o har en stark självföretronde då börjar alla se den riktiga du.
Lycka till o snälla tänka inte på självmord, det är inte värt. Ingenting o ingen värt att ge upp ditt liv. Vara ett bra exempel till din son o till de andra. Ge inte upp. Allt kommer att ordna sig om du bara tror på dig själv.
3 gillningar
Jag förstår dig. Vi skapades för att lära oss från våra misstag. Ingen är perfekt.vissa har gjort värre än vad du gjort och de tycker att det är helt ok.
Men du erkänner dina misstag o du tycker att du behandlat andra kvinnor på väldigt dåligt och oacceptabel sätt och detta behöver en riktig modig människa. Inte alla kan erkänna sina misstag.
Jag vet, alla vi kommer att dö i slutände men du ska absolut inte döda dig själv. Var är äran i det? Vi skapades för att uppfylla vårt uppdrag i livet. Jag är 100% säkert du har inte gjort det än.
Karma: mmm ett starkt ord. Kanske vi kan kalla det du upplever nu för KARMA om du har inte erkänt dina misstag, Men du gjorde det. allt du upplever nu är bara pga av du har övertygat dig själv att det är en karma o du förtjänar det.
Så snälla om du vill vara en bra man igen o hålla dina ord o principer, gör det nu. börja på nytt. Be om ursäkt från alla kvinnor du sårade. Börja ett nytt o rent liv. Du kommer att känna dig älskad av andra o du ska kunna älska andra på riktigt. Jag lovar
2 gillningar
Först innan jag kommenterar, jag tycker själv att du kan skriva en bok för att ditt skrivande sätt är ju fantastiskt. Kanske det här är ditt uppdrag att du ska skriva en bok o vägleda andra, så att andra ska inte gå igenom samma misstag.
Ju, det finns absolut en mening i livet, föda ett barn är ju en mening, att älska är ju en mening, göra misstag är en mening, bråka o diskutera. Jobba o kämpa, tävla, allt du gör har en mening.
Man behöver inte leva i skammen, du ska förlåta dig själv för att kunna gå vidare.
Och, även om det ska inte gå bra den här gången, det ska gå bra nästa gången. Du ska inte ta allt för evigt. Inte människor och inte heller dina misstag.
Det räcker med att du förlåter dig själv o älska dig själv, all den här tomheten kommer att försvinna.
Sorry men om du har på riktigt förstått ditt inre, om du har hittat dig själv, då skulle du aldrig ha såna mörka tankar. Alla vi på forum har gått igenom mycket o upplevt massor, oavsett om vi har sårat andra eller vi blivit sårade av andra. Men vi är här för att stöta varandra o för att kunna hitta den rätta vägen o komma in på rätt spår igen. Så snälla ge inte upp.
3 gillningar
Aså jag känner inte dig och oavsett vad du gjort o varför, Men från det du skriver, ditt skrivande sätt o det du gillar, dina egenskaper som du har skrivit o hoppas verkligen att du berättar sanningen ( menar inte något illa, förstås), då tycker jag att du är en fantastisk man o förstår inte varför de kvinnor du träffade vill inte vara ihop med dig.
2 gillningar