Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Jag - en svikare

Jaha, då är jag med i krossade hjärtans klubb. Får jag vara med fast jag eg tillhör hjärtekrossarna?
Sedan jag var 10-11 år hade jag en dröm, en längtan, det enda jag ville ha ut av livet; en livskamrat att bygga en familj och en framtid med. Som jag var blyg och tillbakadragen och ville bygga en kärleksrelation på vänskap och ömsesidig respekt gick det som det gick. Kvinnliga vänner fick jag, en del som jag ville ha men ingen som verkade intresserad av mig.

23 år gammal var jag fortfarande okysst men längtade efter att åtminstone få uppleva den fysiska kärlekens fröjder men jag ville inte ut och ragga engångsligg. Då träffade jag en flicka som lade an på mig samtidigt som jag i samma sammanhang lärde känna en annan flicka som inte verkade vara min typ. Min flickvän och jag grovhånglade men mer lyckades jag inte med. Vi försökte en gång men det gick inte och så gjorde hon slut.

Nu visade det sig att den andra tösen var intresserad och hon var mer min typ. Det kändes som att vi var ämnade för varandra. Precis som jag trodde jag var hemma med halmen blev hon kylig som en isdrottning utan ett ord till förklaring. Vi som hade suttit och talat om vikten att vara öppna och berätta för varandra. Jag gjorde allt fel. Jag skulle tagit tag i det, frågat henne rakt ut, försökt reda upp det men istället led jag i tysthet.

Jag levde och dog den våren. Allt blev tomt och svart. Under åren som gick försökte jag få kontakt med henne igen men det gick inte. Mitt ex och jag umgicks dock som vänner. Vi hade väldigt roligt tillsammans. Jag har senare förstått att hon försökte få ihop det med mig men dög jag inte första gången så…

Vid 35 års ålder började jag känna att det var dags att bilda familj om jag skulle ha någon. Min äldre bror hade inga barn, kanske på grund av en missriktad spark jag råkade ge honom i skrevet när han var i nedre tonåren, och min fader som dött i cancer när jag var 16 hade sagt att han hemskt gärna ville ha ättlingar. Skulle min bror haft barn tror jag att jag skulle skippat det även om jag längtade efter en livskamrat men då skulle jag mer tagit det som - eller om - det kom.

Jag var inte en sådan som var ute i svängen och den mesta av min lediga tid gick åt till att hjälpa mamma på torpet som familjen hade skaffat när vi var fyra i familjen. Eftersom min bror bodde längst bort av oss var det jag som skötte det mesta av gräsklippning, röjning och annat. Och i utesvängen skulle jag inte träffa min själsfrände. Till slut annonserade jag i en tidning som jag trodde att min typ läste.

Jag fick svar. Inte många men några. En var väldigt angelägen. Jag hade mina dubier. Vi träffades - hon bodde dryga 100 mil bort - och hennes föräldrar fattade tycke för mig. Väl ensamma hände det som inte borde ske på första träffen. Hon tog initiativet och det fungerade. Jag tog det som ett tecken. Samtidigt kändes det som om det var något som inte stämde. Vi hade samma intressen, samma tro, samma smak i mångt och mycket. Ändå kändes det inte riktigt rätt.

En sommar på väg ut till stranden sade hon att hennes mor tyckte det var på tiden att det blev något bestämt mellan oss. Det var ca två år efter att vi träffats. Tja, en förlovning kunde jag väl kosta på mig. Hon sa ja. Väl hemma sade hon “Och efter förlovning brukar man gifta sig” Ops! Jag kände mig lurad in i något jag inte visste om jag var beredd på. Men det fanns många arrangerade äktenskap, en kollega brukade säga “vad är lättast, att lära sig leva med den man älskar eller att lära sig älska den man lever med?”

Hon verkade vara den enda som ville ha mig, jag visste själv hur det kändes att vara ratad och hon verkade i mycket vara som jag. Vad hade jag att förlora? Vi gifte vi oss och två år senare föddes vår son. När jag såg hennes smärta beslöt jag mig att alltid finnas vid hennes sida som tack för vad hon fick gå igenom.

Tyvärr visade sig att vi inte var kompatibla. Jag jobbade heltid, oregelbundet och var borta vissa helger. Hon var hemma, arbetslös. Jag satte en ära i att städa och röja köket innan jag gick och lade mig. När jag kom hem efter arbetsdagen såg det värre ut än när jag lämnade det. I hennes värld ingick det i den städning jag lovade sköta när vi blev gifta att plocka undan tomma kartonger och smutsig disk som hon dragit fram och tömt/smutsat ner när jag inte var hemma.

När jag röjde lade jag saker på fel ställen, lade ren tvätt i smutsig - då hade kläderna kunnat lega i dagar/veckor på smutsigt golv. Till slut struntade jag i det för att se hur länge det skulle dröja innan hon själv tog tag i det. Vårt hus förvandlades till en sopcontainer med mögliga matrester. Jag kunde inte berätta något för henne i förtroende. Hon kunde säga det till sin mor eller för vilt främmande människor hon mötte på stan Hemmet blev något som jag helst undvek. Jag kunde jobba över eller stanna halvvägs hem för att slippa komma in genom dörren.

En dag stormade en kollega in och frågade mig om jag levde. Ingenting - inte heller det sexuella fungerade mellan oss. Men det kanske berodde på mig? Hon sade vid ett tillfälle precis när vi var nygifta att hon var äcklad av mitt kön men tyckte om att ha sex- i fem. 10 minuter så innan jag ens hade värmt upp var hon nöjd.

En kväll funderade jag på om det skulle vara så här. Jag visste inget annat. Jag bestämde mig för att skaffa en älskarinna för att utforska min sexualitet. Det blev jag inte mycket klokare på. Det blev en snabbis, en gång och aldrig mer som hon sa men sedan lade hon an på mig, bjöd in mig men ville ändå inte riktigt så jag blev totalt förvirrad. Så jag gjorde något jag aldrig trott mig om. Jag förförde en annan kvinna, en ensamstående.

Nu fick jag leka rommen av mig, nu fick jag utforska mina möjligheter och gränser. Jag fick lära mig mer av dessa två än jag någonsin gjort tidigare. Framförallt insåg jag att jag efter timmar av älskog ändå inte kände mig tillfredsställd och kunde aldrig säga om jag kommit eller inte så jag gav upp och avslutade den sexuella relationen inte bara med min älskarinna utan även med min hustru.

Jo då, jag har träffat andra kvinnor genom jobb och kurser men inte försökt inleda något nytt förhållande. Det är ju ändå ingen vits. Istället har jag bitit ihop och försökt stå ut. Jag menar, hon lämnade sitt sociala sammanhang, sa upp sin lägenhet och flyttade till mig, hon har ingen egen inkomst förutom halv sjukpension från försäkringskassan och fött vår son

Det fanns perioder då jag funderade på skilsmässa, rymma, självmord, skjuta oss alla tre med mera. Alla varianter. Jag var död, desperat, förtvivlad, förkrossad. Sedan bytte vi på grund av mitt jobb sammanhang. Mindre hus. Kanske lättare att hålla ordning. Hitta tillbaks till varandra.

På förra stället gick vi på slutet till familjerådgivningen. Nu är grabben tonåring. Ibland har frun och han skriktävling. Det är som att ha två barnungar hemma. Två vändor har vi varit på familjeteamet. Första gången var det terapeuterna som valde avsluta, andra tillfället var det begränsat till fem träffar. Det är bara när vi talar med andra närvarande vi kan tala med varandra, annars talar vi förbi varandra.

Hon är en rar och vänlig själ som vill väl men vi är inte kompatibla på något plan. Så hände det jag inte trodde var möjligt. En annan kvinna tände mitt hjärtas låga, fick mig att känna på ett sätt jag inte trodde var möjligt, vidrörde strängar i mitt inre ingen annan kunnat nå. Hon är den enda som behandlar mig som en vuxen, myndig människa. Hon vet exakt vad hon ska göra för att jag ska må bra, hur hon ska bemöta mig och vad hon ska säga för att jag ska känna mig bekväm och tar mig för vad jag är. Hon är ett fenomen och jag har känslor för henne som jag aldrig haft för någon annan. Det viktigaste för mig är att hjälpa henne och att hon är lycklig oavsett med vem.

Problemet är att hon är lyckligt gift med en annan, de verkar vara det perfekta paret och hon är flerbarnsmor och har ett viktigt jobb. Jag skulle sabba allt för henne så hon är ouppnåelig, oåtkomlig. Det är bara att inse att min barndoms dröm, det enda jag velat ha ut av livet, aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Det är hon eller ingen, jag tänder inte ens på andra nu. Hon har dock stärkt mitt självförtroende, min självkänsla så jag har fått kraft att ta tag i mitt liv, att försöka bli den jag vill vara, att bli ärlig mot mig själv och mina närmaste.

Om jag stannar hos min hustru sviker jag min känsla. Jag önskar jag kunde älska henne, få det att fungera men tyvärr tar hemmet och relationen all min energi. När jag kommer hem vet jag inte vart jag ska börja och så går kraften ur. Jag ger upp innan jag en börjar. Det känns lönlöst. Nu känner jag att jag nått gränsen för vad jag klarar. Jobbet riskerar bli lidande. Jag har bättre relation med arbetskamrater, får ut mer av tillfälligt sommarumgänge ett par semesterveckor än av min livskamrat. Jag orkar inte bära henne längre. Mina känslor för henne är urtröskade.

Skiljer jag mig sviker jag den plikt och det ansvar för henne som jag åtagit mig. Men med fyra näraliggande tillfällen med självmordstankar varav tre bara en hårsmån från att fullfölja har jag nu bestämt mig. I onsdags träffade jag familjerådgivaren ensam och berättade allt och sa jag ville skiljas. Nu på onsdag ska min fru dit, sedan ska vi ha en gemensam träff där jag begär skilsmässa.

Jag har frågat om skilsmässa ett par gånger, det senaste för några veckor sedan men jag tror inte hon tar det på allvar. Men nu måste jag göra något om jag ska få rätsida på mitt liv, om jag ska orka. Jag kan inte leva i en relation som tar så mycket energi och där möte med kollegor och min arbetsplats ger mer energi än fru och hem.

Så alla övergivna på detta forum, nu kommer jag att vara den som överger den livskamrat jag lovat andra och mig själv att alltid finnas där för. Tyvärr klarade jag inte av det. Jag svek och jag vet att min livslånga dröm aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Det enda som återstår är att finnas för min son och stötta mitt livs andra stora och absolut största men totalt omöjliga kärlek så gott jag kan. Men det är en berusande, underbar känsla att älska någon så mycket att dens lycka är viktigare än allt annat - men det är en utplånande känsla som kan undergräva och ödelägga en relation. Dock kan det inte göra i det här fallet då vi omöjligen kan ha den sortens relation och hon antagligen inte känner något annat för mig än på sin höjd en slag avlägsen vänskap och professionell omsorg och kommer troligen aldrig att få veta vad jag känner för henne och vad hon betyder för mig.

Någon gång skulle det vara härligt underbart att träffa någon där dessa svallande, fantastiska känslor skulle vara ömsesidiga. Nu är det tur att det är som det är. Jag lämnar inte min hustru för en annan utan för att jag inte längre står ut. Det är inte en panikartad, desperat flykt där jag tar problemen med mig utan nu lämnar jag relationen för att själv överleva och få rätsida på tillvaron, för att försöka skapa ett hem där jag kan känna trivsel och koppla av och inte behöver leva i ett kaos med en person som jag inte kan nå. Vi är inte en familj, vi är tre olika individer som lever under ett och samma tak som försöker samsas så gott det går - och det går inte särskilt bra.

Tack till dig som orkade läsa denna långa och osammanhängande bekännelse.

15 gillningar

Som du har kämpat! Av din berättelse att döma verkar du ha fattat helt rätt beslut. Jag önskar dig all lycka.
Och du, även om det just nu känns som att den kvinna du mött är den enda du skulle kunna bli lycklig med, så talar det mesta för att du kan känna så också för någon annan en dag. Det stora undret är just att du upptäckt att det överhuvudtaget är möjligt att känna sådan gemenskap med någon annan. Håll fast vid den övertygelsen och ha tålamod. Allt gott!

1 gillning

Tack. Jag tror det är en dröm jag är kär i. Innan jag inleder en ny relation behöver jag först göra upp med och komma över den jag har nu. Vi får se vad framtiden utvisar. Jag återkommer i ärendet när det finnes mer att förtälja men som sagt, det är jag som är den felande parten i detta som svikit den jag lovat tro och kärlek i nöd och lust. Fast det blev mer av det förra än det senare. Det har varit en strid som gör mig utmattad. Innan jag börjar röja för att få trivsamt måste jag fundera om det är värt att ta striden och den negariva reaktionen om jag gör något som blir “fel”. Jag tar inte gärna konflikter och jag tycker inte att jag ska behöva ta dem så ofta i det som ska vara min oas för återhämtning och vila. Nu har jag mer ro och frid på ett allmänt fik än i hemmet (o)trivsamma vrå.

1 gillning

Jag går omkring i en bubbla av overklighet. Är det verkligen det här jag vill? Finns det inte på något villkorsvis ett sätt att hitta tillbaka till varandra? I går kväll började jag röja middagsdisken. Återvinningskärlen var fulla så jag fick börja med att köra bort till återvinningstationen. Mobilen blev kvar hemma. När jag parkerade på uppfarten regnade det. Jag satt och tänkte på hur väl vädret stämde med mina känslor. Grått. Trist. Tröstlöst. Men jag är starkare nu. Har jag försökt tillräckligt mycket? Kan vi hitta tillbaks till varandra?

När jag kommer in hittar jag ett meddelande på messenger. Hon undrade om jag flytt. Om jag smitit undan när jag såg hur köket såg ut. Så ville hon göra när hon kom hem när jag varit hemma och ledig en dag i veckan och jag inte hade gjort något. Jasså. Börjar hon förstå nu? Jag ville gå ner till källaren där hon satt och tittade på tv och fråga; ”Och du då? Den första tiden vi var gifta? Du var hemma, jag jobbade. Jag försökte röja köket varenda kväll och när jag kom hem såg det värre ut än dagen innan?” Där någonstans kom allt tillbaks.

Energin, orken, viljan, allt rann ur som det brukar göra. Varje gång jag försöker, tänker att nu vill jag ordna upp det här säger eller gör hon saker som tömmer mig på orken. För ett par veckor sedan var jag nära att styra rakt in i mötande timmerbilar men ville inte riskera chaufförernas hälsa. På personalfortbildning var jag under lunchen första dagen på väg upp till ett stup i närheten för att se om jag kunde flyga utan vingar. Jag tänkte dock att det skulle förstöra stämningen för övriga i arbetslaget och att min fina, fantastiska chef skulle få problem med arbetsmiljöverket och kanske en och annan självanklagelse. Jag skulle vänta tills vi kom hem igen.

Andra dagen vände det. Jag kom i humör. Ekiperade mig. Mådde gott. Så kom helgen. Jakt. Äntligen. Och där hände det igen. Något som drog ner mig. Något som sa jag fixar inte det här. Hur jag än gör är jag rökt. På väg till passet på söndag bestämde jag mig. Jag skulle inte lämna det levande. Jag skrev en dikt som jag tänkte lägga ut på nätet och sedan skjuta mig. Fast jaktledaren hade fått låna min jobbtelefon för att hålla koll på tiden så den ville jag ha tillbaks först. Sedan hade några arbetskamrater diskuterat om vad som rör sig i huvudet på en man som har fru och barn men som väljer att skjuta sig. Den uppgiften kunde jag bestå dem med.

På kvällen skriver jag ett självmordsbrev som jag tänker lägga ut på nätet och sedan leta rätt på ett trevligt ställe och skjuta mig. Men det skulle vara att svika kollegornas förtroende. Jag gör ett bra jobb. Chefen räknar med mig och jag vill inte vålla arbetslaget bekymmer och problem. De trivs med mig och är måna om mig. Som min fru. Det gör så ont att inte kunna ge något gensvar. Att tänka att jag vill försöka och sedan händer något som får kraften, viljan, lusten att försvinna som en droppe på en het klippa. Jag ville ha en gemenskap där vi kunde stötta varandra, hjälpas åt, komma överens, dela stort och smått, ljuvt och lett. Nu måste jag gömma mina innersta tankar så hon inte sprider dem. Vi når inte varandra när vi samtalar.

Det har blivit att jag lyssnar men hon kan inte diskutera med mig som jag behöver. Varje kärleksakt – länge sedan nu, minst fyra år förutom en snabbis på ett par minuter då inte ens hon kom, slutade med att jag fick tillfredsställa mig själv. Jag har försörjt familjen och stått för de mesta inkomsterna och utgifterna. Jag lever i en container där hon drar fram mer än jag hinner plocka undan. Men jag har blivit starkare. Jag har tagit tag i mitt liv på andra plan. Min chef litar på mig. Har gett mig självförtroende och självkänsla. Litar på att jag löser de uppgifter jag får och berömmer mig när jag gör det, kommer med försynta råd när det är något som hon har synpunkter på. Hon är den första jag mött som behandlar mig som en vuxen, myndig individ. Det var där någonstans jag tänkte att jag måste göra något åt min situation och då är det bättre att klippa äktenskapsbandet än livsbandet.

Idag träffar frun familjerådgivaren. I bilen på väg dit när hon skjutsade mig till jobbet tackade hon mig för att jag ville gå i samtal och ge det en ny chans. Den 18/10 har vi en träff tillsammans med familjerådgivaren. Det är då jag kommer att säga det. Säga att jag vill skiljas. Skriva på papper. Bodelning. Fundera på hur vi ska lösa allt praktiskt. Eftersom vi har en son under 16 år har vi ett halvårs betänketid. Det är därför jag vill göra det nu. Så vi hinner tänka. Planera. Känna efter. Det hade varit lättare om hon också skulle ha velat.

Finns det någon annan med i bilden? Nej, inte i det här fallet. Ja, jag har haft en älskarinna för att se om det var mig det var fel på och samma sak där som med frun, jag fick aldrig den där avslappnade, tillfredsställande orgasmen även om jag hade större utbyte på andra plan. Men jag bröt kontakten för att känna efter, fundera över vad jag kände om det var äkta känslor eller en desperat flykt från något annat. I så fall skulle jag ta problemen med mig. Jag måste veta vad jag vill och varför. Veta vilken förändring det är jag behöver och varför. Kan vi åstadkomma den tillsammans?

Jag har funderat och grubblat. Nej. Det går inte. Antingen får vi det så jag trivs och då otrivs hon och vice versa. Hittar vi en kompromiss kommer ingen av oss att trivas. Vi når inte varandra på något sätt. Men jag är social och ekonomisk trygghet för henne. Jag har ett ansvar. Men ska jag få ordning på mitt liv, ska jag orka med jobb och faderskap måste jag ha en frizon i mitt eget hus och inte känna vantrivsel. Jag hör hon går och muttrar över vad jag gör och inte, hon talar med sin mor och andra om vad hon är missnöjd med men inte med mig. Vi har inte växt ihop. Vi når inte varandra. Det är en avgrund mellan oss. Varje gång någon av oss försöker bygga en bro händer något som raserar den. Det får vara nog nu.

3 gillningar

Var försiktig med tankarna på att göra slut på allt. När jag berättade om sådant för min terapeut kontrade hon med att berätta om alla människor hon mött som förlorat en förälder, partner, familjemedlem, vän eller kär kollega på det sättet. Värst var det för barnen. En sådan smärta vill du inte tillfoga någon annan människa.
Lita på att det kommer att bli bättre. Det tar lång tid och är smärtsamt under tiden, men det blir verkligen bättre. Håll fast vid det. Jag tänker på dig.

6 gillningar

Jag kan nog inte hjälpa dig så mycket eftersom jag aldrig har haft några självmordstankar. även om jag varit så trött att jag inte ens orkat ta mig ur sängen ibland.

Tror du har mycket att tänka och ventilera. Det låter mer som du är deprimerad och att det kanske din fru är också och det går då mycket ut på förhållandet.

vill bara ge dig en tankeställare.
Många gånger känns det som svart eller vitt.
1 skiljas och bli glad.
2 inte skiljas och vara halvdeppig hela livet.
men kan också skrivas:
1 skiljas och må ännu sämre för man gjort ett fel val.
2 inte skiljas och jobba enskilt och tillsammans med sitt mående och må bra.

menas ju inte att du inte kämpat i din relation, det har du, men kanske på fel sätt?
har du någon att gå till och bolla tankar med själv utan att det måste vara familjerådgivning?

4 gillningar

Yep. Du har rätt. Dessa tankar har kommit och gått sedan ungdomen men inte så starkt som nu när jag inser vilken hycklare jag är. Jag måste sluta leva på lögner och ta tag i mitt liv. Jag måste reducera stressmomenten och ordna upp så jag får trivsel hemma och inte bara på arbetet. Frågan är hur jag ska lösa det på bästa sätt. Men tack för omtanken, den värmer.

2 gillningar

Du har så rätt. Det är just de frågorna jag brottas med och vad som är mest ärligt. Jo då, jag har personer jag kan och har talat med både vänner, f d arbetskamrater och nuvarande arbetskamrater. Tack för omtanken, den värmer.

[quote=“Rulle, post:7, topic:6613, full:true”] Dessa tankar har kommit och gått sedan ungdomen men inte så starkt som nu när jag inser vilken hycklare jag är. Jag måste sluta leva på lögner och ta tag i mitt liv. Jag måste reducera stressmomenten och ordna upp så jag får trivsel hemma och inte bara på arbetet. Frågan är hur jag ska lösa det på bästa sätt.
[/quote]

Ber om ursäkt om jag missat någon uppgift, men min första tanke är om du träffar någon annan professionell samtalsterapeut än den du kallar “familjerådgivaren”?

Jag tycker väldigt mycket i din text indikerar att det skulle vara nödvändigt för dig med en egen samtalskontakt, bara för dig och bara för att sortera lite bland allt bagage du bär med dig. Mycket av det du skriver låter i högsta grad illavarslande, även om det förvisso är omöjligt att bedöma graden av allvar bara utifrån dina ord här.

Jag tycker att det första du ska göra är att söka personlig hjälp för att reda ut dina egna tankar och känslor, ditt eget mående och allt som hör till dig och ditt liv (inkluderar definitivt din fru och hennes beteenden, men kanske inte alldeles primärt). I det arbetet så kommer frågorna om din relation till din fru och ert gemensamma liv i ert hem (som verkar vara en komplex plats för er båda) att utkristallisera sig. Men det är inte alldeles säkert att det är skilsmässa hals över huvud som är prio ett för dig. Jag gör egentligen ingen värdering, men jag vill bara påtala vikten att du söker någon form av professionellt stöd för din egen person, innan du rycker upp hela ditt liv med rötterna och det i ett läge där det inte förefaller helt klart ens för dig själv vad som egentligen är hönan och vad som är ägget.

1 gillning

Hej Rulle!

Tänkte på det du skrev om att du måste sluta leva på lögner, sluta vara en hycklare etc. Och fick några frågor i huvudet, också då du skrev att du känner dig mera hemma på ett allmänt fik än just hemma.

Är det så att du ofta kör bort med bilen och parkerar den nånstans och bara tittar tomt ut i luften?

Är det också så (angående att du känner dig som en hycklare) att vanliga saker du gör i vardagen känns fejk? Sådär så att du nånstans känner att du ljuger när du t ex krattar gården, även om du gör det på riktigt? Som om handlingen inte är uppriktig?
Handlar känslan av att vara en hycklare om att väldigt få saker du gör känns riktigt äkta? Som att du inte riktigt gör något alls helt inifrån och ut, förutom då du sitter uppgiven på caféer?

Får känslan av att det du egentligen längtar efter är att bottna i dig själv. Att få ro och känna dig hel inifrån och ut. Ett tillstånd där du kan vila.

På samma sätt som du försöker bygga broar till din fru, så försöker du kanske också bygga broar inuti dig själv, när du “hycklar” och gör saker du inte kan stå för inför andra? (När du är otrogen, eller när du bara stirrar tomt ut i luften på fik.) Du vill nå din egen botten, men måste bygga broar över “glappet” som du inte riktigt vet vad det är?

Även om ert äktenskap är olyckligt så behöver det inte vara det som gör dig utmattad. Utan kanske det istället är det här “glappet” som du hela tiden bär på inombords. Som gör att ingenting känns äkta. (Om det är så.) Och som gör så att du måste hyckla. (Om det är så.)

Jag är kanske helt ute på villovägar nu. Men om du skulle ta en riktning i ditt liv och söka hjälp för just den här frågan (vad är mitt glapp?) så kanske du kan bli hel utan att behöva förstöra äktenskapet.

Ofta är det väl så att svaren kan börja nystas upp just där det knutit sig som hårdast. T ex i sexualiteten för din del. (Som var ett av problemen.)

Förvänta dig inte att EN terapeut kan hjälpa med allt. Men att gå ut på en sådan resa, kanske till en sexualterapeut och till en psykoterapeut till att börja med (och det kan ta tid att hitta rätt)… Ja, att gå ut på en sådan resa i dig själv kan ge dig många ledtrådar om vem du är och hur du kan få ro. I livet.

Förlåt om jag svamlat en massa som du inte alls känner igen dig i. Isåfall är det bara att glömma :wink:

2 gillningar

Tack, Pratat med min chef i dag och det var det bästa jag gjort. Hon sa mer kloka saker under en timmes samtal än familjerådgivare och familjeteam gjort tillsammans eller så var jag mogen att ta till mig det nu och det bara var vi två. Jag har en fantastiskt stöttande, empatisk, förstående och klok chef.

3 gillningar

Det är en lång historia. I hela mitt liv har andra tagit över det jag hållit på med eller så har de gjort om det för att de inte tyckt det duger. Förra stället jag jobbade på vart det många stirrande tomt ut i luften men jag tyckte jag hade mig själv att skylla, jag förtjänade väl inte att ha det bättre än så. Nu får jag kännas att det jag gör räknas, jag har fått stärks självkänsla och självförtroende. Jag har börjat ta tag i mitt liv. Ofta har jag tänkt att skulle jag se mig själv utifrån och ge mig själv och frun ett råd så skulle det vara skilsmässa. Det som känns fejk är att jag skulle ge råd åt andra som jag själv inte är beredd att följa. Nu när jag har börjat leva upp och vill vara den jag känner att jag innerst inne är vill jag göra upp med alla lögner och bli hel igen. Till saken hör att jag aldrig var riktigt säker på om jag ville vara tillsammans med min hustru över huvudtaget men hon verkade vara den enda som ville ha mig, hon var så angelägen och jag själv visste hur det kändes att bli ratad. Vi hade många gemensamma intressen så jag tänkte att känslan och kärleken skulle komma med åren. Det blev inte så. Vi är inte kompatibla och tär på varandra mer än vi när varandra. Kankse mitt fel, jag har kanske haft för höga förväntningar. Nu måste jag komma underfund med hur jag ska göra för att orka med jobb, hus och son. Jag orkar inte bära det ansvar hon vill och förväntar sig att jag ska ta och vice versa. Nej, du svamlar inte, det är jag som gör det. Jag uppskattar frågor och kommentarer. Det får mig att bena ut saker och ting. Tack!

3 gillningar
3 gillningar

Frun är på torpet över helgen ensam. Jag är hemma med grabben. Lugnt. Fridfullt. Vi har haft trevligt. Fredagsmys. Ett av de bästa på mycket länge. Jag har lagat mat och diskat undan. Kom på att grabben hade en tallrik i köket. Bad honom ta ut den. Det gjorde han villigt och glatt. Han passade på att oombedd ta ut flera glas som han hade på rummet. Jag känner vila. Lugn. Ro. Kraften kommer strömmande.

Jag får hänga disktrasan på vattenkranen i köksvasken. Bara en sån sak! Gjorde alltid mamma. Det får jag inte göra för frun. Så var det inte i hennes hem. Det ska vara som hon hade det. När jag försynt påpekar att hemma hos oss gjorde vi på ett annat sätt får jag höra att det är fel. Innan hon talar med mig säger hon år grabben att si och så får du inte göra, de här reglerna gäller och sedan förväntar hon att jag ska stötta henne. Jag försöker tiga och vänta tills det är vi två. Då säger jag att jag inte håller med, jag tycker att det borde vara så här. Hon svarar att det fick inte hon göra utan så gjorde de hemma hos henne, det är vad hon fått lära sig.

I torsdags pratade jag med bästa chefen. Hon pekade på ett par faktorer, ställde relevanta frågor, fick mig att tänka efter. Sanningen är att vi suger mer energi ur varandra än vad vi förmår ge varann, åtminstone ger jag ut mer än jag får. Hemmet är inte en oas att hämta kraft ifrån utan en stridarena där olika viljor bryts mot varandra, kämpar om herraväldet. Nu när jag är ensam sänker sig friden. Det är hemskt att säga det men det har varit en riktigt skön kväll. En givande kväll. En kväll där grabben och jag kunnat nå varandra. Far son snack. Ingen av oss har gått i försvarsställning. Ingen av oss har behövt försvara våra åsikter, ståndpunkter, handlingar. Vi har bara fått vara oss själva. Ingen som rättat, haft synpunkter, försökt styra upp.

Om jag ska försöka längre vet jag att jag måste strida. Jag måste sätta mig över känslan av att inte duga, försvara eller undertrycka vad jag tycker, hur jag vill ha det. Jag måste hitta andra arenor för vuxensnack, för påfyllning, för själslig stimulans, för att få energi och kraft att orka. Jag vet inte om jag klarar det, om jag vill ha det så. Risken är överhängande att jag också behöver hitta fysisk stimulans i form av stöd, tröst, närhet om än inte intim kontakt men frågan är hur lätt det skulle vara utan att gå över gränsen.

Jag är färdig med att gå bakom ryggen på folk, att gömma mig bakom lögner, att försöka låstas som att allt är bra när det inte är det. Jag tänker inte använda äktenskapet som en täckmantel. Jag kan inte leva i en relation vars grund är medlidande, jag kan inte bygga ett samliv på plikt och ansvar. Jag önskar ofta att jag skulle hitta en väg ut för att jag inte längre orkar. Jag gifte mig av fel anledning, jag var inte riktigt övertygad och jag har inte lärt mig att älska henne för den hon är och jag tror att även hon anser att jag lämnar mycket i övrigt att önska men för henne är jag en ekonomisk och social trygghet.

Det är hemskt att säga det men det var länge sedan grabben och jag hade det så här bra tillsammans.

4 gillningar

Vilka är ni i er relation? Får en känsla av att ni båda inte är ärliga mot er själva. Som att ni aldrig har brutit er fria från er uppväxt, utan lever efter era föräldrars önskemål och drömmar.

Bra fråga. Jag var 36 när vi träffades och hon 33. Ingen av oss hade haft någon relation innan. Jag har försökt påtala att oavsett hur vi haft det hemma under vår uppväxt lever vi i nuet och vi måste hitta ett sätt som får det att fungera för och som passar oss utifrån våra förutsättningar. Hon jämför dock ständigt med hur hon haft det.

Hon hänvisar ofta till sina föräldrar, sina syskon och uppmanar mig att fråga svärfar till råds i olika frågor. Jag upplever henne som osjälvständig och att hon projicerar sin uppväxt på vårt förhållande. När vi träffades de första gångerna kröp det snart fram att hennes mamma hade kommit hem till henne och hjälpt henne städa undan. Senare när jag kom och hälsade på stod det högar med odiskad disk i köket och en allmän röra i lägenheten.

Till en gemensam bekant hon lärde känna sedan vi gift oss hade hon sagt att hon förväntade sig att jag i likhet med hennes syster skulle jobba heltid, sköta hushållsarbetet och ta hand om henne som hennes syster gjorde medan svågern inte behövde lyfta ett finger. Både svågern och min hustru hade inget jobb utan var hemma hela dagarna. Jag har krävt att hon tar hand om det hon drar fram när inte jag är hemma, kartonger och förpackningar hon tömmer, disk hon smutsar ner, tar hand om matrester och diskar undan efterhand när hon är ensam hemma.

Hon klagar på mig till sin mor och till andra om saker hon inte säger till mig och berättar för andra vad jag sagt i förtroende så jag kan inte prata med henne om vad som helst. Det finns inget förtroende eller tillit och det intima fungerar inte heller. Jag känner mig inte så kelen när det verkar som att inget av det gör duger och jag inte kan leva upp till de förväntningar hon har att vi ska återskapa hennes föräldrahem med skillnaden att jag ska sköta alla städning och disk plus hus, trädgård och jobba heltid.

Jag velat att vi ska hitta ett samspel som fungerar för oss. Vi är inte våra föräldrar, vårt hem är inte våra barndomshem, vi har en annan familjebild, det är en annan tid. Vi måste hitta något som fungerar här och nu för oss i vår situation.

Men du milde :rolling_eyes:

Allt det du beskriver rörande din fru ger ju bilden av en person som lider av någon sorts funktionsnedsättning/störning?! Har ingen någonsin funderat/uttryckt oro eller tvivel på om hon är riktigt frisk, eller om hon behöver någon form av stöd - behandling - hjälpinsatser? Hon skulle nog behöva utredas för eventuell psykiatrisk funktionsnedsättning. Att bara trampa på i samma hjulspår ytterligare årtionden och utan yttre åtgärder fortsätta vänta på att hon mirakulöst nog skulle normaliseras låter ju fullständigt utsiktslöst.

Hon klarar ju inte ens basal ADL för sin egen person och än mindre för ett barn/familj, därutöver är hon och har alltid varit som det verkar oförmögen att som vuxen person inse ansvaret för att göra en insats för sin egen försörjning, eller att åtminstone bidra till sin egen familjs försörjning.

Något måste definitivt vara fel med henne, och visst kan hennes föräldrar ha bidragit till att förstärka hennes egenhete/nedsättningarr genom att curla och stryka medhårs (förmodligen för att inget annat fungerat för henne) men trots allt måste hon ju närma sig femtio år idag och allt kan omöjligt vara avhängigt föräldrarnas (samt ditt genom deras ansvarsöveråtelse till dig) “curlande”…nog måste majoriteten av problematiken härstamma från henne själv, iaf som jag ser det.

Oj, det låter inte som en bra relation alls…
Ni har ju en barn-vuxen relation, där hon är barnet. Tror inte att detta kommer att ändras, diagnos eller inte, så är detta något hon helst vill behålla. Hon behöver ju inte göra något alls, vilket är perfekt för henne.
Ni lever efter hennes familjeideal och att kritisera det innebär att du kritiserar hennes familj.
Du kommer inte att nå fram till henne, hon har en hel familj bakom sig som säger att det här är helt ok sätt att leva- de lever ju likadant själva.
Det finns det en risk i att den son får samma ideal själv, med sig ut i vuxen livet…
Du måste börja fokusera på det livet du vill ha, och tänka på din son, för hur bra mår han i att leva i detta?

Jo, nu försöker vi få till en utredning. En gång i veckan har hon boendestöd. Hennes föräldrar har ordning och reda hemma och har försökt få henne att ta större ansvar redan när hon bodde själv men nu tycker hon som sagt att det är mitt ansvar att se till att få hus och hem att fungera - ja, förutom mat och tvätt som hon sköter. Å andra sidan går det de bitarna si så där också, skulle sköta det bättre själv. Det känns rätt hopplöst och ändå har jag tagit på mig ett ansvar när vi gifte oss och det känns inte så kul att bara sparka ut henne med den problematik hon har när hon nu har lämnat sitt sammanhang långt bort för att bilda familj med mig.

Det är just den frågan som har blivit alltmer påträngande.