Jaha, då är jag med i krossade hjärtans klubb. Får jag vara med fast jag eg tillhör hjärtekrossarna?
Sedan jag var 10-11 år hade jag en dröm, en längtan, det enda jag ville ha ut av livet; en livskamrat att bygga en familj och en framtid med. Som jag var blyg och tillbakadragen och ville bygga en kärleksrelation på vänskap och ömsesidig respekt gick det som det gick. Kvinnliga vänner fick jag, en del som jag ville ha men ingen som verkade intresserad av mig.
23 år gammal var jag fortfarande okysst men längtade efter att åtminstone få uppleva den fysiska kärlekens fröjder men jag ville inte ut och ragga engångsligg. Då träffade jag en flicka som lade an på mig samtidigt som jag i samma sammanhang lärde känna en annan flicka som inte verkade vara min typ. Min flickvän och jag grovhånglade men mer lyckades jag inte med. Vi försökte en gång men det gick inte och så gjorde hon slut.
Nu visade det sig att den andra tösen var intresserad och hon var mer min typ. Det kändes som att vi var ämnade för varandra. Precis som jag trodde jag var hemma med halmen blev hon kylig som en isdrottning utan ett ord till förklaring. Vi som hade suttit och talat om vikten att vara öppna och berätta för varandra. Jag gjorde allt fel. Jag skulle tagit tag i det, frågat henne rakt ut, försökt reda upp det men istället led jag i tysthet.
Jag levde och dog den våren. Allt blev tomt och svart. Under åren som gick försökte jag få kontakt med henne igen men det gick inte. Mitt ex och jag umgicks dock som vänner. Vi hade väldigt roligt tillsammans. Jag har senare förstått att hon försökte få ihop det med mig men dög jag inte första gången så…
Vid 35 års ålder började jag känna att det var dags att bilda familj om jag skulle ha någon. Min äldre bror hade inga barn, kanske på grund av en missriktad spark jag råkade ge honom i skrevet när han var i nedre tonåren, och min fader som dött i cancer när jag var 16 hade sagt att han hemskt gärna ville ha ättlingar. Skulle min bror haft barn tror jag att jag skulle skippat det även om jag längtade efter en livskamrat men då skulle jag mer tagit det som - eller om - det kom.
Jag var inte en sådan som var ute i svängen och den mesta av min lediga tid gick åt till att hjälpa mamma på torpet som familjen hade skaffat när vi var fyra i familjen. Eftersom min bror bodde längst bort av oss var det jag som skötte det mesta av gräsklippning, röjning och annat. Och i utesvängen skulle jag inte träffa min själsfrände. Till slut annonserade jag i en tidning som jag trodde att min typ läste.
Jag fick svar. Inte många men några. En var väldigt angelägen. Jag hade mina dubier. Vi träffades - hon bodde dryga 100 mil bort - och hennes föräldrar fattade tycke för mig. Väl ensamma hände det som inte borde ske på första träffen. Hon tog initiativet och det fungerade. Jag tog det som ett tecken. Samtidigt kändes det som om det var något som inte stämde. Vi hade samma intressen, samma tro, samma smak i mångt och mycket. Ändå kändes det inte riktigt rätt.
En sommar på väg ut till stranden sade hon att hennes mor tyckte det var på tiden att det blev något bestämt mellan oss. Det var ca två år efter att vi träffats. Tja, en förlovning kunde jag väl kosta på mig. Hon sa ja. Väl hemma sade hon “Och efter förlovning brukar man gifta sig” Ops! Jag kände mig lurad in i något jag inte visste om jag var beredd på. Men det fanns många arrangerade äktenskap, en kollega brukade säga “vad är lättast, att lära sig leva med den man älskar eller att lära sig älska den man lever med?”
Hon verkade vara den enda som ville ha mig, jag visste själv hur det kändes att vara ratad och hon verkade i mycket vara som jag. Vad hade jag att förlora? Vi gifte vi oss och två år senare föddes vår son. När jag såg hennes smärta beslöt jag mig att alltid finnas vid hennes sida som tack för vad hon fick gå igenom.
Tyvärr visade sig att vi inte var kompatibla. Jag jobbade heltid, oregelbundet och var borta vissa helger. Hon var hemma, arbetslös. Jag satte en ära i att städa och röja köket innan jag gick och lade mig. När jag kom hem efter arbetsdagen såg det värre ut än när jag lämnade det. I hennes värld ingick det i den städning jag lovade sköta när vi blev gifta att plocka undan tomma kartonger och smutsig disk som hon dragit fram och tömt/smutsat ner när jag inte var hemma.
När jag röjde lade jag saker på fel ställen, lade ren tvätt i smutsig - då hade kläderna kunnat lega i dagar/veckor på smutsigt golv. Till slut struntade jag i det för att se hur länge det skulle dröja innan hon själv tog tag i det. Vårt hus förvandlades till en sopcontainer med mögliga matrester. Jag kunde inte berätta något för henne i förtroende. Hon kunde säga det till sin mor eller för vilt främmande människor hon mötte på stan Hemmet blev något som jag helst undvek. Jag kunde jobba över eller stanna halvvägs hem för att slippa komma in genom dörren.
En dag stormade en kollega in och frågade mig om jag levde. Ingenting - inte heller det sexuella fungerade mellan oss. Men det kanske berodde på mig? Hon sade vid ett tillfälle precis när vi var nygifta att hon var äcklad av mitt kön men tyckte om att ha sex- i fem. 10 minuter så innan jag ens hade värmt upp var hon nöjd.
En kväll funderade jag på om det skulle vara så här. Jag visste inget annat. Jag bestämde mig för att skaffa en älskarinna för att utforska min sexualitet. Det blev jag inte mycket klokare på. Det blev en snabbis, en gång och aldrig mer som hon sa men sedan lade hon an på mig, bjöd in mig men ville ändå inte riktigt så jag blev totalt förvirrad. Så jag gjorde något jag aldrig trott mig om. Jag förförde en annan kvinna, en ensamstående.
Nu fick jag leka rommen av mig, nu fick jag utforska mina möjligheter och gränser. Jag fick lära mig mer av dessa två än jag någonsin gjort tidigare. Framförallt insåg jag att jag efter timmar av älskog ändå inte kände mig tillfredsställd och kunde aldrig säga om jag kommit eller inte så jag gav upp och avslutade den sexuella relationen inte bara med min älskarinna utan även med min hustru.
Jo då, jag har träffat andra kvinnor genom jobb och kurser men inte försökt inleda något nytt förhållande. Det är ju ändå ingen vits. Istället har jag bitit ihop och försökt stå ut. Jag menar, hon lämnade sitt sociala sammanhang, sa upp sin lägenhet och flyttade till mig, hon har ingen egen inkomst förutom halv sjukpension från försäkringskassan och fött vår son
Det fanns perioder då jag funderade på skilsmässa, rymma, självmord, skjuta oss alla tre med mera. Alla varianter. Jag var död, desperat, förtvivlad, förkrossad. Sedan bytte vi på grund av mitt jobb sammanhang. Mindre hus. Kanske lättare att hålla ordning. Hitta tillbaks till varandra.
På förra stället gick vi på slutet till familjerådgivningen. Nu är grabben tonåring. Ibland har frun och han skriktävling. Det är som att ha två barnungar hemma. Två vändor har vi varit på familjeteamet. Första gången var det terapeuterna som valde avsluta, andra tillfället var det begränsat till fem träffar. Det är bara när vi talar med andra närvarande vi kan tala med varandra, annars talar vi förbi varandra.
Hon är en rar och vänlig själ som vill väl men vi är inte kompatibla på något plan. Så hände det jag inte trodde var möjligt. En annan kvinna tände mitt hjärtas låga, fick mig att känna på ett sätt jag inte trodde var möjligt, vidrörde strängar i mitt inre ingen annan kunnat nå. Hon är den enda som behandlar mig som en vuxen, myndig människa. Hon vet exakt vad hon ska göra för att jag ska må bra, hur hon ska bemöta mig och vad hon ska säga för att jag ska känna mig bekväm och tar mig för vad jag är. Hon är ett fenomen och jag har känslor för henne som jag aldrig haft för någon annan. Det viktigaste för mig är att hjälpa henne och att hon är lycklig oavsett med vem.
Problemet är att hon är lyckligt gift med en annan, de verkar vara det perfekta paret och hon är flerbarnsmor och har ett viktigt jobb. Jag skulle sabba allt för henne så hon är ouppnåelig, oåtkomlig. Det är bara att inse att min barndoms dröm, det enda jag velat ha ut av livet, aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Det är hon eller ingen, jag tänder inte ens på andra nu. Hon har dock stärkt mitt självförtroende, min självkänsla så jag har fått kraft att ta tag i mitt liv, att försöka bli den jag vill vara, att bli ärlig mot mig själv och mina närmaste.
Om jag stannar hos min hustru sviker jag min känsla. Jag önskar jag kunde älska henne, få det att fungera men tyvärr tar hemmet och relationen all min energi. När jag kommer hem vet jag inte vart jag ska börja och så går kraften ur. Jag ger upp innan jag en börjar. Det känns lönlöst. Nu känner jag att jag nått gränsen för vad jag klarar. Jobbet riskerar bli lidande. Jag har bättre relation med arbetskamrater, får ut mer av tillfälligt sommarumgänge ett par semesterveckor än av min livskamrat. Jag orkar inte bära henne längre. Mina känslor för henne är urtröskade.
Skiljer jag mig sviker jag den plikt och det ansvar för henne som jag åtagit mig. Men med fyra näraliggande tillfällen med självmordstankar varav tre bara en hårsmån från att fullfölja har jag nu bestämt mig. I onsdags träffade jag familjerådgivaren ensam och berättade allt och sa jag ville skiljas. Nu på onsdag ska min fru dit, sedan ska vi ha en gemensam träff där jag begär skilsmässa.
Jag har frågat om skilsmässa ett par gånger, det senaste för några veckor sedan men jag tror inte hon tar det på allvar. Men nu måste jag göra något om jag ska få rätsida på mitt liv, om jag ska orka. Jag kan inte leva i en relation som tar så mycket energi och där möte med kollegor och min arbetsplats ger mer energi än fru och hem.
Så alla övergivna på detta forum, nu kommer jag att vara den som överger den livskamrat jag lovat andra och mig själv att alltid finnas där för. Tyvärr klarade jag inte av det. Jag svek och jag vet att min livslånga dröm aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Det enda som återstår är att finnas för min son och stötta mitt livs andra stora och absolut största men totalt omöjliga kärlek så gott jag kan. Men det är en berusande, underbar känsla att älska någon så mycket att dens lycka är viktigare än allt annat - men det är en utplånande känsla som kan undergräva och ödelägga en relation. Dock kan det inte göra i det här fallet då vi omöjligen kan ha den sortens relation och hon antagligen inte känner något annat för mig än på sin höjd en slag avlägsen vänskap och professionell omsorg och kommer troligen aldrig att få veta vad jag känner för henne och vad hon betyder för mig.
Någon gång skulle det vara härligt underbart att träffa någon där dessa svallande, fantastiska känslor skulle vara ömsesidiga. Nu är det tur att det är som det är. Jag lämnar inte min hustru för en annan utan för att jag inte längre står ut. Det är inte en panikartad, desperat flykt där jag tar problemen med mig utan nu lämnar jag relationen för att själv överleva och få rätsida på tillvaron, för att försöka skapa ett hem där jag kan känna trivsel och koppla av och inte behöver leva i ett kaos med en person som jag inte kan nå. Vi är inte en familj, vi är tre olika individer som lever under ett och samma tak som försöker samsas så gott det går - och det går inte särskilt bra.
Tack till dig som orkade läsa denna långa och osammanhängande bekännelse.
