Att hålla fast vid en och samma och inte bara vilja ha känslan av kärlek. Utan KÄRLEKEN. Jag vet, och det känns nästan som en utopi idag där Tinder och dejtingappar är fyllda av besvikna människor som bara vill ha glädje och lycka (tillfällig) och inte något hållbart på riktigt.
Jag har som sagt varit kär 2 ggr i mitt 46-åriga liv så jag förstår dig.
Och jag förstår och att man tappar hoppet och kanske inte riktigt orkar, att man väljer den enkla, redan inslagna vägen. Det är ditt val och upp till dig.
Men sälj inte dig själv kort, en dag kanske Hon har bleknat och då är jag säker på att du har väldigt mycket att ge.
Jag tycker om ditt sätt att uttrycka dig och hur du sätter ord på dina känslor.
Nu när det gått en tid vill jag fråga dig om en detalj du nämnt i förbifarten några gånger, senast i Mamma Mus tråd, som jag gick hit för att inte kapa.
Du har berättat öppet och ärligt om dina självmordsförsök, och även om dina tankar på att döda både dig och resten av familjen.
Ser dig absolut inte som en sjuk person i övrigt, du är ju beläst, självrannsakande, undersökande, transparent, känslig osv En ovanligt skarpsynt person oxå då det gäller det mörka.
Därför vågar jag oxå fråga dig det jag undrat så många gånger kring detta fenomen som det ju faktiskt är - att vissa, oftast män, skjuter både sig själv och familjen vid ett misslyckande. Jag undrar om det går att beskriva drivkraften, motivet, känslorna, tankeverksamheten inför ett sånt ”beslut”. Jag menar: varför kan man inte ”bara” ta sitt eget liv, varför vill man avsluta hela klanens?
Det här har jag aldrig haft chansen att fråga någon, eftersom de flesta som gjort det inte längre finns och de som funderar på det aldrig dryftar dessa tankar.
Hoppas min fråga inte känns anklagande. Du har gått igenom stora kamper i dig själv, som jag oxå beundrar att du tar dig igenom.
Dessutom har du lyckats beskriva hur petitesser som disk, stök och skvaller hänger tätt ihop med gigantiska problem som hämmad sexualitet och självmord.
Inte alls.
Jag hade själv svårt att förstå hur andra kunde göra det tills jag stod där själv.
Jag tror det finns flera svar.
Ett kan vara att man vill straffa den andra och då inte lämna barnen föräldralösa.
Ett annat kan vara att man vill straffa den andra genom att ta med sig barnen.
Ett tredje att man är rädd att den övriga familjen inte ska klara sig.
Det finns varianter av ovanstående och antagligen fler.
I mitt fall var det nog så i eftertankens kranka blekhet att jag ville nog leva men kände mig misslyckad som man, make och far. Jag ville få bort henne ur mitt liv genom att döda henne men då skulle jag åka dit för mord och det skulle gjort ont och varit ett dåligt och skämmigt exempel för barnet. Jag kunde ta mitt eget liv vilket skulle gjort ont, varit ett dåligt och skämmigt exempel för barnet. Jag kunde tagit både mitt och min frus liv men det skulle varit samma för barnet + att det skulle blivit föräldralöst. Så kunde jag ta livet av oss alla tre så barnet inte behövde bli lämnat bakom.
Kanske dags för en uppdatering.
Jo då, min sista chansen date och jag har fortsatt träffas. T o m börjat fundera på gemensamt boende i framtiden. Till för ca fjorton dagar sedan.
Jag märkte på en gång att det var något. Jag frågade hur det var. Bra sa hon men verkade irriterad. Helgen gick och när jag skulle fara hem kom det fram i förbigående hur besviken och sårad hon var för något som hänt tidigare i somras.
Jag trodde vi hade rett ut det, jag hade förklarat hur det låg till, hon godtog inte förklaringen och jag insistrade inte, tror hon mig inte när jag säger dom det är tänker inte jag krusa.
Sedan tyckte hon jag inte prioriterade henne, att hon verkade långt ner på min lista. Jag sa ingenting om hur jag kände det när hon tog upp en främmande karl när vi kunde ha setts, att hon lät sitt x bo hos sig ett par månader då hon nätt och jämt hörde av sig och hade fullt upp med sina aktiviteter så hon inte ville/ kunde ses.
Nu ska jag tydligen släppa allt inklusive jobb och hemmavarande låt vara myndigt barn. Hon sa som sagt att jag sårat henne, att hon inte ville satsa på en relation som tog så mycket energi och ville inte gå och vänta. Eftersom jag numera kan jobba flera helger i rad och jag är med i ett jaktlag och jag har fastigheter att ta hand om sa jag att då var det väl bäst att bryta. Då sa hon att det var mina ord men jag tog henne på orden när hon sa att hon var missnöjd och kände sig åsidosatt och jag visste att jag inte kunde ge henne så mycket mer tid, snarare tvärtom så nu är det slut.
Ja men det måste finnas ett ömsesidigt flöde, en ömsesidig respekt och gemensamma intrssen. Flera av hennes samanföll med mina och de som inte gjorde det var jag villig att dela med henne men hon var inte villig att dela mina. Jag skulle anpassa mig efter hennes tider och intressen.
Den verkliga dödsstöten var dock att jag från dag ett gjort fullständigt klart att 1) Jag menar vad jag säger. Take it or leave it by that.
2) Jag är i behov av tydlig och rak kommunikation. Är det något så säg det. Gå inte och sura och tjura och nr jag frågar hur det är, säg inte att det är bra när det inte är det.
3) Tala inte tvärtomspråket. Frågar jag om jag ska komma över och du vill det, säg inte “du behöver tid med det” eller “gör du det du har tänkt” och sura sen för att jag gjorde som du sa. Vad vet jag du kanske har andra planer. Ibland betyder det “,jag vill se om du väljer mig”, ibland betyder det “det passar inte nu jag har andra planer.” Hur Fan ska jag kunna veta vilket?
Det gör vi alla. Strävar på med våra besvikelser och motgångar.
Jag är så gammal nu och gått igenom så många misslyckade relationer och obesvarade känslor att hag börjar bli avtrubbad. Jag klarar väl inte av att leva i nära relationer. Hade inga jämnåtiga mina fem första levnadsår men en riklig fantasi och upptäckarlusta. Har trivts gott i mitt eget sälkskap men saknat någon särskild i mitt liv. Antingen har de varit ombytliga eller så har de försökt göra om mig eller så har de varit tvetydiga och gett dubbla budskap.
Hellre själv än att ha det som vissa av er har det med omöjliga x
Jag har kommit ur elden i askan utan att bli alltför illa bränd och behöver inte närma mig den igen.
Fördelen med att ett distansförhållande när det inte fungerar.
Du kanske är lite som jag. Man slits mellan behovet av samhörighet och behovet av att få vara ifred.
Jag har inte rett ut den paradoxen än och vet inte om jag någonsin kommer göra det heller. Jag vet inte om lösningen är att hitta någon unik typ som kan passa in i min konstiga balansgång, eller om det är bättre att leva utan partner och istället hitta samhörighet på helt andra arenor.
Tills vidare kör jag på det sistnämnda. Det ger mig ett större lugn, mindre drama och mer förnöjsamhet att vara singel. Men någonstans längst inne vet jag ju inte om det är meningen med livet? Att det ska vara lugnt och dramafritt?
Dina önskemål på en partner är exakt samma som mina. Jag kallar det att vara åt Aspergerhållet. Förmodligen är jag lite åt det hållet och funkar bäst med någon annan som är åt det hållet.
Mitt x var inte sådan, jag fick ständigt tolka tonfall och kroppsspråk för det var något helt annat än orden som sades. Plus att jag skulle “gissa rätt”
Var glad att du är av med henne innan ni flyttade ihop!
sådant händer.
