Nej men hon är den bästa kollega jag någonsin jobbat med.
Märkligt. Berättade för några arbetskamrater att jag ligger i skilsmässa. En mimade “bra”, rodnade lätt och blev väldigt uppåt. Jämnårig med mig, ensamstående med en son i ungefär samma ålder som grabben. Släkten är delvis delad. Svägerskan tycker det är bra, svärmor ledsen men tycker det är skönt på sätt o vis. Min släkt har jag inte nämnt det för. Där är det nästan bara brorsan o honom har jag bara kontakt med via fb.
Intressant. Nu när vi skrivit på papperna ser jag hur vacker hon är. Jag ser vad jag såg hos henne när vi först träffades. Jag känner en ömhet och kärvänlighet jag inte känt sedan vår första bekantskapstid.
Ska jag ändra mig? Ska jag försöka fortsätta? Jag vet jag kommer fortsätta göra henne illa. Jag kommer att knäckas av det kaos vi lever i. Jag kan inte ägna ett par timmar med att plocka bara för att komma åt att dammsuga, diska, ställa undan o få skäll för att jag ställer det fel. Sedan ansa häck, klippa gräs o s v. Jag orkar inte. Jag klarar det inte. För att orka, för att överleva måste jag minska stressmomenten. Tyvärr är situationen i mitt äktenskap ett sådant även om jag nu när det står inför sin upplösning kan se hennes goda sidor och uppskatta henne för den hon är.
Undrar varför jag är som jag är. Någonstans i mig har jag ett svart mörker. Lyckan hämtas inifrån men jag kan inte känna mig lycklig. Kanske för att det var så mycket som togs ifrån mig som barn. De första fem åren hade jag inga jämnåriga att leka med så jag lärde mig aldrig socialt samspel. När jag försökte göra något tyckte andra att jag var så tafflig att de tog över och gjorde det åt mig istället eller gjorde om det jag redan gjort. Kanske är det därför som jag känner att jag inte duger. Att jag inte räcker till. Att det är bäst för alla om jag håller mig på min kant så mycket som möjligt för att inte ställa till det för andra. Inte ens min fru kunde jag hjälpa utan stjälpte istället. Och nu när jag försöker ta tag i och få ordning på mitt liv bränner jag broar, förtroende och respekt hos den som väckt mina känslor på nytt. Ändå måste jag gå vidare. Det är äktenskapet, jobbet eller mitt liv. Ett av dem måste väck även om jag gör henne besviken. Även om jag dödar vår vänskap. Även om hon kommer att undvika mig så mycket som möjligt för att inte ge omvärlden en felaktig uppfattning om vår relation, att det inte är mer än genom jobbet. Det är en sorg att förlora hennes vänskap men jag kan inte stanna i en relation för att imponera på andra, jag kan inte leva i ett äktenskap som jag ser som en uppoffring, som en botgöring där jag hela tiden längtar efter att bli fri. Jag orkar inte längre göra våld på mina känslor. Det gick väl an när jag var emotionellt död, när inget spelade någon roll. Nu när jag vet att jag kan känna igen, att jag kan älska, att det finns något mer måste jag vara ärlig även om det kostar mig allt. Som “intebitter” skriver i ett inlägg i ämnet “Min historia” under rubriken “Den sjukaste bodelningen ever!” inlägg nr 6:
"En man kan bete sig otroligt korkat. Sett ur kvinnors ögon. Sett med sina egna ögon kan det vara självklart och det bästa för honom. Om han alls tänkt…alltså. En vuxen, och förutsatt mogen, man kan komma till ett hörn i sitt liv och sin självuppfattning. En sorts slutdestination på livets logiska väg. Det är den platsen som plötsligt, kanske över en dag, växlar från ‘okej’ till ‘no more’. Det blir helt plötsligt ett tvärstopp, rent mentalt. Dörren stängs helt.
Hade det varit den gamla tidens Riddare så hade det varit som att hästen plötsligt självdött mitt under ritten. Rustningen var för tung och måste bums av. Och sedan blir det till att långsamt promenera … någonstans… iförd endast ländkläde. En stolt man kan göra precis så. Han försvarar sig själv. INFÖR sig själv. Vad andra tycker spelar inte längre någon roll eftersom en man i bara ett ländkläde (avklädd människa) inte kan vare sig hånas, avkrävas skuld eller engageras för uppdrag.
En mans stolthet är något av de mest värdefulla han har. Den behöver inte synas för andra. Den bara finns där. Inuti honom. Många män kan nog till och med hävda att ‘näh, sån är inte jag’ om sin stolthet. Men den finns där i alla fall. När den här stoltheten utsätts för dödsfara så är punkten för livets logiska väg kommen till sitt slut. Allting upphör då.
En man har alltid ett eller några halmstrån till sin räddning. Alla har det. Alla utom de som eventuellt väljer den sista utvägen. Den vi inte vill prata om. De här halmstråna kan vara vad som helst. Vilka de är, det vet han bara själv. Och han pratar aldrig om dem! Det är sådana saker som sakta växer fram under livets gång. Så kallade B-planer. Kanske även C och D…osv.
Det enklaste sättet att se på en man, vilken som helst, är att sätta honom i en situation där hans stolthet blir hans största styrka. Vad gör han då? Vad säger han? Hur uppför han sig? Vad är då viktigast för honom? Hur ser han då ut?
På det här viset kan det möjligen vara lättare för kvinnor att iakttaga sin man och försöka förstå hans egendomliga beteenden. En man kan vara full av skit. Men den förgör honom inte. Han lever i den och han kommer framåt. Ungefär som att ro i en leråker :Känslorna stängs däremot av helt och hållet."
Lite så
3 gillningar
Du skriver oerhört fint och väldigt självutlämnande. Vilket är bra för det gör det lättare att försöka förstå, utan att för den skull göra anspråk på att förstå.
Jag ska inte gräva ner mig i detaljer i din text, även om det finns beskrivningar som tål att reflekteras över.
M E N en fråga, vet inte om jag redan ställt den till dig (antagligen 
)… för jag ställer den jämnt så jag börjar snart befara att folk ser mig som utsänd av “psykolog/psykoterapeut”-förbundet 
I alla fall, allvarligt nu… har du gått i egen terapi? Har du träffat en psykodynamisk samtalsterapeut? Jag har tyckt mig förstå att du bör vara en man i (dryga?) femtioårsåldern och ta för guds skull inte illa upp om jag missuppfattat dig utan rätta mig bara isf. Men min tanke är att det för män, med sin stolthet, i den generationen/åldern vanligtvis långt ifrån är självklart (eller ens tänkbart) att uppsöka den typen av behandling och det är det inte för väldigt många kvinnor heller faktiskt.
Du har kommit en låååång bit på väg i det steg du nu tagit, men nu kommer igen stadiet med ruelse, tvekan och ännu mer självanklagelser som ett brev på posten. Det låter som att du har en hel del obearbetade saker med dig från din barndom/uppväxt/ungdom osv. Mitt varmaste och mest uppriktiga råd till dig är att du släpper upp allt detta i ljuset under kunnig, säker och stadig vägledning. För att steg för steg bearbeta (en förutsättning) och sedan äntligen kunna lägga allt detta bakom dig. Ditt livs bäst investerade kronor skulle iaf. jag kalla det.
[EDIT] Vet du vad, du är ändå på så god väg som jag uppfattar dig, du petar på skorporna och sparkar lite lätt på stenarna på ett väldig hoppingivande sätt… så jag tror att du med lite sakkunnig hjälp kommer att resa dig som Fågel Fenix ur askan 
1 gillning
Förljugenhetens landskap
Skulle tro att alla som hänger här vistas eller någon gång har vistats i förljugenhetens landskap. Antingen är man den som blivit ljugen för eller den som ljuger. Kanske både och. Jag fick en aha-upplevelse häromdagen. Papperna påskrivna och inskickade. Jag står och tittar på henne. Ser hur fin hon är på sitt sätt. Inser vad det var jag såg hos henne. Vad jag ville. Vi har kommit varandra nära igen. Vi talar på ett sätt vi inte gjort tidigare. Vi rör vid varandra på ett sätt vi inte gjort sedan den första tiden. Jag börjar se henne sådan jag såg henne då. Hon säger samma sak till mig. Hon börjar känna igen den jag var när vi träffades. Och jag börjar sjunga. Jag sjunger ”vår” låt. Vi talar om resor vi aldrig hann göra. Jag sa att det inte var för sent än. Jag börjar vackla i mitt beslut, vela. Tidigare har hon sagt att hon vill älska med mig igen. Nu börjar hon tala om att det inte är för sent för henne att skaffa barn än. Jag överväger det. Allvarligt. Kan vi reparera det? Kan vi med en förnyad ansträngning få det att fungera? Planera bättre? Kan jag stå över kritik? Nu när jag försöker trösta, visa närhet, vara ett stöd håller något på att hända.
Telefonen ringer. Min svägerska. Hennes syster. Jag går ner i källaren. Grabben sitter där vid datorn och ser på film. Filmen tar slut. Brottstycken från samtalet svävar ner. Jag är så omöjlig. Jag har så dumma idéer. Jag gör henne så illa. Kalldusch. Ridå! Något dör. Samma som dog den första tiden vi var gifta. När hon väl flyttat in. När jag skulle ta hand om allt medan hon gick hemma och gjorde ingenting. När jag inte orkade utan mina späda känslor för henne kvävdes under krav jag inte kunde leva upp till. När jag på väg in i bostadsdelen råkade höra henne tala med sin mor. Klagade på mig. På vad jag gjorde. På vad jag inte gjorde. Berättade saker jag sagt i förtroende som jag trodde skulle stanna mellan oss. Jag mindes. Jag mindes och vaknade upp till verkligheten.
Jag såg klart vad jag förut anat men inte riktigt förstått. I 16 år har jag levt i förljugenhetens landskap. Hon har bedragit mig. Inte med en annan men att säga en sak till mig, en annan till sina närmaste, till vänner och dem hon råkat möta. Jag har ljugit för mig själv. Sagt att jag inte är värd något annat. Som jag ropat har jag fått svar, som jag bäddat får jag ligga, har jag tagit en viss potentat i båten får jag ro honom i hamn.
Jag har saknat egenvärde. Inget jag sagt eller gjort har någonsin dugt åt någon. Förrän nu. När jag bytt miljö. Folk förväntar sig något av mig. Räknar med mig. Jag har en potential som legat latent, som jag inte utnyttjat till fullo. Jag reser mig ur skiten. Jag borstar av träcket. Jag tvättar mig ren med tårarna över vad som varit, vad som kunde varit och blickar mot det som kan bli.
Tyvärr, min vän, jag måste bli fri. Tyvärr min vän, du kan inte komma och kela, tala om hur gärna du vill fortsätta att umgås och vara vänner, säga hur mycket du älskar för att sedan så fort jag inte hör göra ner mig totalt när du talar med din släkt och dina vänner. Om jag hört dig säga något positivt om mig till dem, att jag försöker trösta dig, stötta dig, hjälpa dig, att jag visar omtanke och omsorg men nej. Inte ett ord vad jag har hört - utom när du vet att jag lyssnar.
.
Det lustigaste är sedan på kvällen när vi lägger oss och du kommer med din hand, stryker mig och vill att den här odugliga, omöjliga mannen som gjort dig så illa ska älska med dig och kanske ge dig ett barn till. Vill du älska, visst ska du få älska. Jag vill göra den här tiden som är kvar så fin och bra för dig som möjligt. Men du, jag kommer att använda kondom. Jag kan inte leva med en partner som ger dubbla budskap.
2 gillningar
Dags för uppdatering.
Livet är bra märkligt,
Jag läser min egen historia. Minns kännslorna, Tankarna, Nu känns de som förbleknade drömmar, längde sedan förbipasserande ovädersmoln. Tröstlöshetens trista landskap badar nu i eftertankens strålar. Förhoppningens sol stiger vid horisonten och nya möjligheter har öppnat sig,
Så annorlunda livet ter sig, så mycket som hänt. Vilken resa jag gjort. Jag har nått målet för mina drömmar. Min längtan är uppfylld. En till synes omöjlig situation men som rymmer möjligheter och hopp.
Om vi börjar med bodelningen är den en historia för sig. Före jul träffade vi en advkat. Vi sa att vi tänkte ta bodelningen i samband med årsskiftet, I början på januari skickade jag in det ekonomiska underlaget jag gjort i en excelfil. Efter ett par dagar fick jag svaret att på grund av omändringar i firman hade han slutat och hänvisade oss till en advokat på annan ort som sporadiskt besökte vår närmsta stad.
Jag sökte efter advokater på närmare håll men tog till slut kontakt med den föreslagna advokaten. Han lovade att hjälpa oss så jag skickade underlaget till honom, Han ringde oss en vardag så jag fick vara hemma från jobbet några timmar innan ett arbetspass. Det krånglade med förberedelserna så jag fick ta jobbsamtal medan vi talade med advokaten.
Summan han sa att frun skulle ha av mig lät orimligt hög men ok. Efter samtal med dem på jobbet kom jag på att det inte kunde stämma. Vid ett närmare betraktande visade det sig att han inte hade dragit av lånen på dryga halvmiljonen jag hade för huset. Jag kontaktade advokaten som bad om ursäkt för att han missförstått underlaget. Jag förtydligade vilka lån jag hade, vilka summor han missat att ta med.
När vi väl fick utkastet var summan betydligt rimligare men det visade sig att han ändå missat ett stort lån jag tog i samband med husköpet. Nu har jag skickat in dels det lånet, dels de exakta siffrona för frun pensionsförsäkring samt fördelning av lösöre, Vi värderar det inte utan gör upp i godo om det.
Frun söker lägenhet och nu vill jag ha ut henne så fort som möjligt.
Sedan har det osannolika inträffat. Jag skulle ju först leva ensam vilket skulle vara klokt, undersöka vilka alternativ som fanns, prova mina vingar, se vad som livet hade att erbjuda. Nu kan det ha kommit in en ny kvinna i mitt liv. Jag borde vänta. Men mittt äktenskap är redan avslutat. Mina känslor döda och tomma. Hade vi inte haft betänketid skulle vi varit skilda, Hade frun hittat lägenhet skulle hon varit ute ur huset. Mina två tidgare relationer - min första flickvän och min blivande ex-fru - inledde jag förhållande med för jag såg inte att jag hade några andra möjligheter - nu vet jag att jag har mängder av vägar att välja, möjligheter bortom min vildaste fantasi som står till buds. Dock känns det här så rätt på något konstigt sätt.
Vi ger varandra tid. Vi ger varandra utrymme. Ingen pressar eller lägger an på den andre, kommer med orimliga eller omöjliga krav utan vi lyssnar in och tar hänsyn till varandra. Det är en förunderlig känsla. Kanske blir det ingenting av, kanske kommer det att rinna ut i sanden men det gör inget. Jag tror det är så nära kärlek och det jag sökt jag någonsin kommer att komma och att ha fått uppleva det en gång även under dessa besvärliga och omständiga förhållandena är mig nog. Blir det inget kommer det att finnas andra möjligheter men nu har jag sett solen, jag vet att den finns och jag hoppas av hela mitt hjärta att den en gång kommer att gå ner i min famn.
Hur det än blir kan jag gå vidare i livet helad och fri. Jag behöver inte söka, jag behöver inte längta, nu kan jag äntligen leva i den frid jag så länge förgäves jagat efter men som jag nu lyckats finna. Jag är äntligen lycklig, Så här gott har jag aldrig tidigare mått och haft det i en relation. Som jag har längtat och drömt om att få uppleva det!
1 gillning
Hjälp.
Jag blir tokig. Jag sitter på kontoret och försöker jobba undan. Nio. Nio meddelanden på messenger.
Två riktigt långa. Det mesta av noll och intet värde. Det hade räckt med hälften.
Luften går ur mig. Energin rinner bort. Mörkret sänker sig över mig, Tomheten, meningslösheten breder ut sig.
Jag vill skrika högt rakt ut. Dunka skallen i skrivbordet. Rusa ner till älven och hoppa i. Jag orkar inte mer. Jag står inte ut! Står inte ut med hennes plattityder. Med hennes behov av att meddela varje liten detalj.
Jag borde göra det. Jag borde vara lyhörd. Jag borde lyssna. Jag borde bry mig. Jag lovade det en gång. Men jag orkar inte. Jag orkar inte vara en vårdare. Jag orkar inte ta hand om henne. Jag orkar inte älska henne som jag borde och en gång lovat. Hon älskar mig. Hon gav mig 16 år av sitt liv och en fin son. Jag borde kämpa. Men jag är urlakad. In i själen trött. Slutkörd. Hon får fram mina sämsta sidor.
Hade jag inte en vän som stöttar hade jag varit ännu värre ute. Hade jag inte det sällskapet att se fram emot skulle jag ha varit körd.
Jag gråter när jag läser historierna av dem som blir lämnade. Jag lider när jag läser om de som försöker kämpa med näbbar och klor att hålla ihop där tillit och förtroende brustit. Och så står jag på andra sidan och känner att blir jag inte fri kommer jag att gå under. Hon drar ner mig. Tömmer mig på livsglädje och ork. Jag försöker bara stå ut. Snart, snart, snart. Inte fullt två månader kvar. Men vi behöver hitta en lägenhet åt henne.
Jag pallar snart inte mer. Det ironiska? Det fanns ingen annan i mitt liv när jag beslutade om skilsmässa. Det kan det göra nu. Inte en. Inte två. Tre-fyra stycken, kanske tio. Det är sjukt. När jag meddelade min skilsmässa ställde sig några på kö och fler har tillkommit. Det känns konstigt. Den jag har mest att göra med lockar fram mina bästa sidor.
Jag vet inte hur det blir. Det kanske inte blir någon alls. Det var liksom planen och känslan när jag beslöt mig för att skiljas. Ingen mer kvinna i mitt liv. Nu vet jag inte. Kanske ändå. Men först måste jag avsluta det här. Jag blir galen. jag blir tokig. Och då är det så skönt med någon som förstår, med någon som jag trivs med. Med någon som jag kan dela tankar och känslor med.
3 gillningar
Jaha ja. Frun har flyttat till egen lägenhet. Det gjorde hon i mitten av april. Jag fick låna jobbets släpvagn, chefens man en dag och en kompis nästa, Vi fick väck det mesta av hennes möbler. Sedan har vi varit iväg till ett möbelvaruhus och skaffat nya möbler till henne och grabben.
Nu har jag fått ordning i köket. Grabbens rum ser ut som hej kom och hjälp och hallen med. Omflyttning och utbyte av möbler så vi har tömt hans rum.
Gav jag upp för lätt? Ska jag straffas för att jag lämnade? Kanske, Kanske skulle jag ha på nöten för hon ville ju fortsätta. Jag beslutade mig för skilsmässa fast hon inte ville.
Grabben var hemma hos henne i eftermiddag. Odiskad disk. Sylt och godispapper på golvet. Hon satt i soffan och tittade på tv. Jag hade inte orkat. Jag hade inte orkat med hem, jobb, torp och uppfostra grabben med henne kvar i huset.
Ja, jag hade tänkt att vi skulle bli gamla tillsammans. Ja, jag hade tänkt att problem löser vi tillsammans. Problemet var att hon ville att jag skulle curla henne medan jag ville ha en like so stod vid min sida så vi kunde hjälpas åt och båda ta ansvar. Tyvärr blev det inte så. Jag svek. Jag vek ner mig. Jag hade kunnat hålla ut. Jag hade kunnat fortsätta kämpa. Tills jag hade gått under.
På fredag blir jag fri. Då brister de juridiska banden. Men vi har varit skilda länge. Två olika individer under samma tak. Jag har sett det, känt det sedan länge. Hon ville inte inse det. Vi gav inte varandra det vi behövde. Vi tärde på varandra men gav ingen näring. Jag såg det. Hon ville inte se. Beslutet fick bli mitt. Jag tog det. För att rädda det som räddas kunde. För att kunna ge grabben ett hum om hur man sköter ett hem. För att finna någon slags frid i hemmet.
Ja, det var jag som lämnade. Kanske borde jag straffas för det. Kanske borde jag få igen det jag gjort. Det kanske skulle vara rätt åt mig. Det kanske är antingen svart eller vitt. Jag vet bara att jag var tvungen att gå för att orka med. Jag klarade inte av att vara hennes förälder, vårdare, hjälpreda. Jag vet bara att en sak kan ha två sidor. Jag försökte kommunicera med ord, visa med handling men till sist blev jag tvungen att skriva henne på näsan. Inte ens då ville hon inse och acceptera det. Ändå är jag övertygad om att det var det bästa för oss bägge som hon gick och muttrade över mig. Vi retade oss båda på varandra, vi försökte prata om det men nådde inte varandra - utom när det var tredje part med. Då kunde vi förstå varandra verbalt men det blev ingen förändring hemma fast vi var överens.
Ja ja, nu är det ett avslutat kapitel. Men jag kunde inte begripa hur hon kunde vara beredd att leva med någon som hon retade sig på, som inte älskade henne och som gick henne på nerverna.
Meeeeh… inte är det väl så svårt att begripa, eller hur?!
Där har du svaret…
Du kan utan dåligt samvete se detta som en form av AHLR för dig och din son. Ta hand om dig och sonen nu på bästa tänkbara sätt och ge järnet för att förse ditt barn med stabilitet, rutiner, trygghet och verktyg så att han får bästa möjliga chans att kunna tackla sitt kommande vuxenlivs alla förväntningar och krav på ett annat sätt än hans mor är kapabel till 
2 gillningar
Ja du borde rullas i tjära och fjädrar och sättas i stupstocken. Skämt å sido. Känner man att man inte kan och vill leva med sin äkta hälft är man skyldig både sej själv och sin make/ maka att ta ut skilsmässa. Vad vore väl värre att höra på sin dödsbädd att ens partner inte älskat år men stannat kvar i äktenskapet enbart av plikt.
Jag var den som blev lämnad och vill ibland döda mitt ex lite. Men jag skulle aldrig, aldrig vilja att han stannat med mej och inte älskat mej. Han hade med facit kunnat skött det mycket snyggare så jag inte blivit så totalkrossad, men det är en helt annan historia 
2 gillningar
Jadu,@Rulle…
Du är nog snarare en stayer än en runner.
Jag har bara din version att gå på, men törs nog ändå säga att du hoppades längre än jag skulle gjort.
Och jag blev lämnad😉
Starkt att du stannade så länge och försökte så mycket.
Dags för en ny tid i ditt och sonens liv.
Grattis och fånga den nya dagen!
3 gillningar
Var det en livskris du hade? Känns som du aldrig fick uppleva det andra gjorde när de var unga och nu när du blev till åren fick panik…
Berättade du för din fd om dina svek? Om dina affärer?
Hur ser er relation ut idag?
1 gillning
Om inte du berättat…varför ?
1 gillning
Tack för att du tog dig tid att läsa. Svar ja. Både mitt äktenskap och mina otrohetsaffärer handlade om livskriser. Nej, jag berättade aldrig för mitt ex om dem men hon misstänkte dem. Innan jag begick min första otrohetsaffär hade jag talat om för henne att jag var missnöjd med den äktenskapliga bädden. Hon sa med gråten i halsen att om jag kända att jag måste prova med någon annan var det ok för henne. 
Jag har känt mig som en skurk. Min mr Hyde (Jekyll and Hyde) om den är bekant, mitt sämre jag har allt för länge fått diktera mitt handlande. Alla ädlare känslor hade tröskats ur mig. Allt som återstod var bitterhet och besvikelse. Jag ryser när jag tänker på vem - vad - jag varit under alla dessa år. Nu ligger det bakom mig. Jag känner att med de krossade hjärtan, dörmmar och förhoppningar som jag åstadkommit hos andra förtjänar jag inte kärlek och lycka. Men ändå - kanske, kanske ligger den om hörnet. Kommer den att ryckas ifrån mig är det inte mer än vad jag förtjänar med tanke på vad jag gjort. 
Jag vågar inte. Tror hon hade sina misstankar. Jag sopade det under mattan. Det ligger bakom oss nu. Ser ingen anledning att peta i såren med att dra upp det igen.
Varför är du inte ärlig mot henne? Ni har ju barn ihop, det minsta du kan göra . Respekt . Hon förtjänar det !
Det är vad jag tycker . Sj önskar jag att mitt x varit ärlig . Det hade känts bättre . Med ärlighet
Vi är skilda. Vårt barn bor mestadels hos mig. Vi har väldigt lite kontakt. Ska jag dra upp det som hände för flera år sedan? Strö salt i såren? För vems skull? Kommer hon må bättre av att veta? Jag avslutade förbindelserna med den andra när vi flyttade. Efter det gick det fyra år. Skulle jag kommit dragande med det då? Hade jag skilt mig för att vara med den andra hade det varit en annan sak. Då skulle jag sagt det. Nu försökte vi få en nystart med nya omgivningar. Skulle jag dragit upp det då? En sak har jag varit glasklar med: anledningen till skilsmässan. Den känner hon till. Det har jag varit öppen med.Ska jag nu, flera år senare, komma och säga: “du, jag har varit otrogen mot dig”? Ska jag säga namnen på dem också? Hon kommer att gissa. Under hela vårt äktenskap kunde jag inte anförtro något till henne för hon kunde berätta det för vilt främmande människor. Hon kunde klaga högjutt för andra hur hopplös jag var men när jag frågade henne rakt ut sa hon att allt var så bra, så bra. Vi kunde inte kommunicera. Så jag kommer inte att säga något om mina otrohetsaffärer. Tyck gärna att jag är hemsk men utifrån hur jag känner oss båda tror jag det är bäst för oss bägge att inte säga något.
3 gillningar
Det var på tiden att jag läste din tråd, @Rulle .
Självklart ska du inte berätta något nu. Men det vet du själv så det behöver inte jag säga.
Jag skulle inte vilja höra något sånt från mitt ex nu. Hemska tanke! Hu. Vi har ju gått vidare, båda två. Nej tack, den soppan vill jag inte röra mer i.
2 gillningar
Jag tycker inte att du ska säga något. Förhoppningsvis har hon gått vidare i sin sorgeprocess och det finns ingen anledning att ta upp det nu av hänsyn till henne. I så fall borde du ha valt att ta upp det tidigare. Jag lägger ingen värdering i om det beslutet att tiga DÅ var fel eller rätt. Men som jag tolkar det var det väldigt mycket i ert äktenskap som inte var bra och du har redan för dig själv reflekterat över dina livsval och det känns som att du kommit långt i din process. Världen är sällan svart eller vit, oftast är det grått. Och inte heller enbart ens fel när två träter.