Jag - en svikare

Klart du fixar det. Och du, vi är många fantastiska kvinnor härute, men jag tror att du behöver bo själv och hitta ett lugn och finna en ny relation till din blivande exfru innan du hittar någon av oss :wink:

3 gillningar

Exakt! Först behöver jag avsluta den här relationen och landa i mig själv. Det finns stunder när jag är övertygad om att jag kan få vem jag än skulle vilja ha om jag bara hittar rätt strängar att spela på. Frågan är om jag vill det? Nej. Det vill jag inte. Inte till vilket pris som helst. Jag vill inte förstöra någon annans lycka. Jag vill inte försöka “vinna” någons hjärta om jag inte genom att vara mig själv kan vinna deras. Det ska vara ett ömsesidigt, medvetet val och vilja, inte att med lock och pock dra någon från något där de redan har det bra. Sedan vet jag inte om jag klarar av att leva i en nära relation. Är rädd att jag är för mycket ego. Oj, det är en lång historia men är något av en enstöring som sätter mig själv främst, har svårt att se hur andra mår och är mycket affärsmässig och kortfattad i möte med andra. Därför blir jag så chokad när jag plötsligt börjar se hur någon annan mår, försöker se känslomässiga skiftningar, sysselsätta mig med tankar om någon ser hennes behov och att hon får utymme för sina drömmar, tid för sina intressen. När jag dessutom ser att hon klippt håret vilket jag inte ens lade märke till hos min första (och enda) flickvän en annan livstid. Men kanske är det så att hon om än omedvetet visat mig vägen och visat hur det kan/borde vara och att det är en lärdom jag kan ta med mig in i framtiden. Det känns som att jag håller på att riva gamla murar, krypa ur det skal jag stängt in mig i som skydd för livets besvikelser, hugg och slag för att nu avskalad och ömhudad förvirrad se en värld som långsamt öppnar sig för mig medan gryningsljuset sakta sprider sig vid horisontens rand medan mörkret och iskylan från den förstvivlans natt jag befunnit mig börjar vika för den kommande dagens värmande ljus.

1 gillning

Kraften håller på att rinna ut. Idag är jag ledig. Har legat och läst hela dagen. Jobbade Tisdag till söndag förra veckan. Fick skjutsa grabben till skolan i morse. Han kom sent. Det var frun som skulle väcka honom. När hon kom hem på eftermiddagen tömde jag i a f diskstället. När jag satte in glasen sade hon där hon satt i salen: “Nej, det glaset ska inte stå där, det ska stå på andra hyllan. Jag vill ha det så!” Det var “mitt” glas. Jag hade god lust att säga; “Och om jag vill ha det där?” Men jag gjorde inte det. Jag backade. Som vanligt. Ville inte ta konflikten. Det skulle kosta energi. Det spelar egentligen ingen roll vart det står. Det borde inte spela någon roll vart det står. Det vore en sak om ett glas stod i ett skåp, ett annat glas i ett annat skåp. Nu är det på vilken hylla i skåpet de ska stå. Framför vilka glas. “Nej, det glaset ska stå framför de glasen”. Det tar också energi. Jag kunde tycka det var sött och rart. Jag borde tycka det. Det skulle vara en sådan där egenhet som jag älskade henne för om jag älskade henne. Nu är det bara irriterande. Det tar också energi. Jag har lust att kasta glasen i golvet. Lämna huset. Sova över hos någon kompis. Om jag hade någon. Eller på arbetet. Om det fanns en säng där. På onsdag ska vi tala med familjerådgivaren. Jag fruktar dagen. Jag längtar efter den. Har svårt att koncentrera mig på annat. På eftermiddagen ska jag träffa och samtala med bästa chefen. Vi får se vad och hur mycket jag berättar för henne. Vad som bubblar fram. När det här är över kanske jag kan ta kontroll över mina känslor. Komma fram till vad jag egentligen känner. Vad jag vill. Jag behöver bo själv. Landa i mig själv. Hitta rutiner som fungerar för mig och grabben. Sedan får vi se. Allt är möjligt, allt är inte lämpligt. Jag ska reda ut den här härvan. Det finns ett liv att leva. Det finns en framtid som väntar. Ensamhetens vinter. Längtans vår. Drömmarnas sommar. Härlighetens höst. Vilket det blir vet jag inte, bara att det blir något nytt. Kanske något värre, kanske något bättre, kanske status quo men i varje fall något annorlunda, mindre energislukande och fridfullare. Take care out there. Torka tårarna, släpp det som varit och gå vidare. Det är ni värda.

4 gillningar

Twentithree hours and counting. Nedräkningen fortgår. Nedräkningen till timmen BB - brisera bomb. Om det nu blir någon. Om hon inte redan misstänker det. I går kväll läste jag. Läste till 2:50 i morse. När jag väl släckte lampan för att sova kändes det som om jag var på väg att lämna kroppen. Som att jag svävade en bit ovanför sängen. Tidigare på eftermiddagen när jag slumrade till lite var det som att en grå dimma strömmade ut från min kropp och ut genom fönstret. Vet inte om det var det sista av mitt hopp, den sista delen av min anständighet och värdighet eller om det var det sista av hopplöshetens och förtvivlans skugga. Jag vet inte. Jag lever i en bubbla av overklighet. Som jag är på väg någon annanstans. Förr var jag aktiv i andra sociala medier. Jag lade ut bloggar i två forum, ett kopplat till facebook, jag skrev ut texter och sinnesstämningar på facebook eftersom jag inte hade någon att dela tankar med. Det ledde till reprimander från vänner och kollegor då de tyckte jag var för självutlämnande. Nu har jag hittat tillbaka till en samtalskontakt jag haft tidigare men tappade bort under en period, nu har jag hittat arbetskamrater jag kan anförtro mig åt och framför allt har jag hittat hit. Det gör ont att läsa andras berättelser men har också hittat stöd och förståelse jag inte trodde jag skulle finna här. Tack alla goa människor för support, det har betytt oerhört mycket.

4 gillningar

Lycka till i morgon, du kommer att klara det :thumbsup::hugging:

Tack. Jag behöver det.

1 gillning

Ja lycka till!

Tack!

Dagen D timmen 0. Gruvar mig. Hur ska detta gå? Återkommer med rapport.

3 gillningar

Lycka till! Kram Bubbi​:slight_smile::+1:

Tack. Det var jobbigt men gick bättre än väntat. Luften gick ur henne och de blev behärskade tårar. Inget skrikande, inget anklagande, inga upprörda scener. Dock sa hon att hon ville försöka ett tag till. Jag sa att vi hade försökt i drygt 16 år. Men hon vill ha ett juridiskt ombud så det ska hon få. Jag skippar helgens jakt och på lördag ska vi meddela grabben så vi har helgen på oss tillsammans att dela tankar och funderingar. Det känns skönt att ha första fasen överstökad.

5 gillningar

Luften måste ha gått ur dig också…
Styrkekramar :hugs:

Tack. Nja, det var länge sedan luften gått ur mig. Det var när jag började andas igen och ville börja få ordning på mitt liv som jag kände att det inte gick längre. Mina vänner tycker jag är en hjälte som stått ut så länge, min son beundrar mig för att jag lyckats härda på, hennes syster tycker frun borde lämnat mig för länge sedan. Vi har inte mått bra i vår relation men frun lever hellre i ett dåligt förhållande än är ensam och för mig är det tvärtom. Nu är det bara att bita ihop och kämpa vidare. Vi ska i alla fall till svärfars i sommar men jag tänker bo på camping. Frun hälsade från svärmor och frågade om jag inte tyckte om dem längre. Jo då, svärmor gillar jag men någon slags självrespekt har jag. saken är den att de bor 116 mil bort och när vi hälsar på bor vi hos dem. “Tjena, jo, det var jag som drog upp er dotter till mig, fick henne att säga upp lägenheten och lämna sitt sammanhang och nu dumpar jag henne. Ni har väl inget emot om jag bor här ett par dagar, äter av er mat, använder ert vatten och er el?” Någon skam i kroppen har jag.

2 gillningar

Jaha, det var det. Märkligt samtal. Hos familjerådgivaren sade jag att jag ville skiljas. Frun sa att hon ville försöka fortsätta ett tag till. Istället för att nysta i det och stötta henne sa familjerådgivaren att det räckte med att en av oss ville skiljas. Vi diskuterade fram och tillbaka. Jag fick försöka stötta frun samtidigt som jag stod på mig. Vi kom överens om att berätta för grabben på lördag morgon så att han inte skulle behöva fundera över det i skolan. På em talade jag med chefen. Klok kvinna. Stöttande kvinna. Bästa chef jag haft. Mest mångisdiga och fulländade person jag haft äran att samarbeta med. Frågade om jag kunde skicka hjärtan till henne på fb och mena dem, då skulle det vara vi, annars inte. När jag skulle gå hörde frun av sig och berättade att grabben ville ha en kompis över helgen. Hon sa det inte gick och då blev han orolig. Både chefen och svärmor tyckte vi skulle berätta redan ikväll. Vi gjorde det och det var klokt, Han såg ut att ta det bättre än väntat. Han hade blandade känslor och bad oss att inte bråka den tid vi skulle bo samman. Det lovade vi. Jag kunde visa mer stöttning, stöd, tröst och kärvänlighet än jag kunnat på flera år. Märkligt!

Men där ser du ju, du tror då inte så mycket om dig själv :point_up: Även fast det du skriver faktiskt signalerar betydligt mycket mer styrka än du själv vågar ta till dig. Du klarade ju allihop alldeles utmärkt idag, och frun verkar du har kunnat stötta så att även hon håller ihop.

Nu kommer din nästa utmaning, att bygga en gemensam plattform för dig och din son. Där du blir hans självklara och fasta punkt, hans trygghet och trivsel :raised_hands: :clap:

???

…hon menar att om jag kan visa min kärlek och omsorg öppet på sociala medier och stå för det så har jag en kärlek, omsorg och känslor som kan bära som gör förhållandet värt att kämpa för. Kan jag inte det så är det rökt och bättre att bryta för att ge bägge en chans att kunna gå vidare än att stanna kvar i något där känslor saknas.

1 gillning

Vem är det som menar det? Din chef? Eller din fru?

Chefen. Meningen är uttryckt ur sitt sammanhang i ett längre resonemang.

aha trodde du hade nått fuffens för dig med chefen :slight_smile:

1 gillning