Igår gjorde jag storkok. Det var skönt. Diskbänk och köksbord var rena så det gick rätt fort. Inte heller behövde jag höra att jag tog fel skärbräda - hon har en för lök (vilket inte är så konstigt), en för fisk, en för kött, en för kyckling, en för grönsaker. Inte heller behövde jag höra att jag använde fel kniv när jag tog den förskärare jag alltid haft sedan jag flyttat hemifrån. Grabben for på utbildning med övernattning så jag var ensam hemma. Så lungt och fridfullt. Frun gjorde ett inlägg på sociala medier om att hon skulle sova och fara hem i dag. Jag önskade jag kunde gillat det. Att jag kunde skriva; “Välkommen hem. Saknar dig” eller “längtar efter dig” Det skulle sett snyggt ut. Det skulle gett omvärlden den bild den borde få. Som det rimligtvis borde vara. Istället känner jag tvärtom vilket ger mig skuldkänslor. Det verkar som om de flesta här tillhör den grupp som blivit lämnade - vilket är fullt förståeligt - eller som har lämnat men sedan ångrat sig. Det känns som att jag är katten bland hermelinerna. Men så har det ofta varit. Lite utanför. Lite annors. Jag drömde om en livskamrat som jag kunde hjälpa, stötta och bära - och vice versa. Vi hade så mycket gemensamt - intressen. känslan av att inte höra hemma, att inte bli tagen på allvar, retade i skolan, ensamma. Jag tänkte jag hade funnit den som matchade mig. Den som kunde ge mig utbyte och gemenskap. Det blev inte så. Det är en stor sorg. En känska av ett totalt misslyckande. Kanske hade jag för höga förväntningar. Jag klarar inte av att se och älska henne för den hon är. Jag klarar inte av att leva i kaos, att behöva ta strider för att kunna röja upp och få någon slags ordning eller låta husfriden råda och ha det rörigt. När jag hittat en vrå, när jag försöker skapa ett utrymme där jag kan få vara i tid, ha lite egentid, kommer hon dit för att prata eller för att lägga sig i hur det ska vara. Hon har omsorg, hon är mån om mig men jag retar mig bara på henne. De diskussioner vi försöker föra slutar bara med att vi inte förstår varandra. Vi är på olika nivåer. Tack för all support. Jag är tacksam för den men jag förtjänar den inte rikigt. Jag borde ha sett, förstått, gjort något åt det, försökt ge lite mer omtanke, omsorg och kärlek, försökt se henne för den hon är.
@Rulle Jag ser en man som visar stor omsorg och omtanke om sin sårbara fru, men har en övermäktig situation där kärleken till slut tagit stryk. En man som troligen anpassat sönder sig för att få saker att fungera, men tappat bort sig själv för att leva upp till egna ideal om att inte svika. Satt ett likhetstecken med att det är det man gör när man väljer skilsmässa. Kanske är det extra starka känslor pga upplevelsen att själv ha varit retad, utsatt och sviken som barn. Ibland är en skilsmässa inte ett svek, ibland är det en nödvändighet. Det är hur man som lämnare hanterar alla omständigheterna runt omkring skilsmässan som har betydelse, inte en skilsmässa i sig. Och jag är övertygad om att du som en omsorgsfull, omtänksam, insiktsfull, empatisk man kommer att göra allt för att genomföra en skilsmässa med hennes bästa i åtanke också. En skilsmässa är alltid smärtsam, men inte alltid ett svek.
Jag har en tonårsson med autism och rådet till föräldrar är att anpassa miljön för att få det att fungera. Ofta känner även jag att jag anpassar sönder mig… Det är tufft och jag kan känna igen mig i dina känslor mot din fru. Man älskar, men blir ganska trasig när man inte får tillbaka lika mycket som man ger, kanske inte ens något alls…
Jag anar att du menar frågan vad hennes beteenden skulle riskera att få för inverkan på er son, om hon sas skulle överföra sina “olater” på honom.
Alltså min tro är att din fru inte alls är ouppfostrad, eller “dåligt uppfostrad” i så måtto att hennes familj direkt eller indirekt har lärt henne en sådan dysfunktionell och grisig livsstil osv. som hon har. För enligt dig så lever de ju i ordning och reda. Man uppfostrar inte fram sådant beteende som din fru har, sådant är medfött.
Om er son är frisk och normal så ser han (och har förmodligen insett för länge sedan) det onormala i mammans beteende. Så frågan för mig, om det vore mitt barn och jag vore övertygad om att barnet inte hade några liknande funktionsnedsättningar, vore istället hur jag på bästa sätt kunde försöka se till att mitt barn skulle få uppleva någon form av normalitet i det som är kvar av hans barndom.
Dina svärföräldrar var med all sannolikhet utmattade av att ha försökt hjälpa sin dotter så länge (hon var 33 när ni träffades vill jag minnas) och det är svårt att klandra dem för att de där och då såg dig som en skänk från ovan. En jämnårig man som älskade deras dotter för den hon var, trots alla hennes egenheter. Men nu har ursprungsfamiljen gjort sitt, du i egenskap av hennes nya familj har gjort ditt. Du kan inte sätta hela ditt liv åt sidan för att du “lovat att ta hand om henne”. Hon är inte ditt totala ansvar och du/ni har nu dessutom en ny generation som behöver vettig guidning in i livet.
Boendestöd låter som en alldeles utmärkt början, det är vad hon hade behövt för många årtionden sedan men ni alla har ju fungerat som det så länge ni orkat och det är en strong insats så ingen av er har någon som helst anledning att klandra er själva. Nu måste hon få hjälp att strukturera upp sin egen vardag på alla fronter mha samhällsstöd, för det här är garanterat en komplex problematik som hon lider av som långt ifrån enbart handlar om att “lära sig städa och hålla ordning”.
Ta hand om sonen och var uppmärksam på hans utveckling.
Ja, det är inte lätt. Det är tufft att ge och få lite eller inget tillbaks, att behöva anpassa sig för att det ska fungera för andra. Men tack för dina vänliga ord. Jag blir lite tårögd, Det var en liten tröst. Ja, jag vill göra det så bra som möjligt för henne. En av anledningarna till att jag dröjt är känslan av att om jag lämnar henne och hon stannar kvar i närområdet skulle jag tillbringa mycket tid hos henne för att hjälpa henne för mitt samvetes skull. Vartannat år far till svärföräldarna 116 mil bort. Kommande sommar är det dags igen men går skilsmässan igenom är vi skilda då. För grabbens och för hennes skull är jag beredd att åka ner och stå för det mesta av kalaset för deras skull. i så fall kommer jag att bo på camping, annars brukar vi bo hos svärfars men någon skam i kroppen har jag.
Tack. Dina ord kastar ett förklarande ljus på vissa saker och hjälper mig att se saken i ett delvis nytt ljus. Nu när du skriver det kändes det faktiskt lite som att de ville vältra över ansvaret på mig. Första gången jag hälsade på bodde jag hos dem. När de skulle sammanföra mig med deras dotter första gången verkade min blivande svärmor väldigt angelägen om att jag skulle intressera mig för deras dotter. Men det ärm lite det jag tänker på, grabben ska börja nian till hösten och sedan gymnsaiet. Ett läsår som jag med säkerhet vet att han kommer att bo under samma tak som jag och då vill jag försöka visa honom hur ett hem åtminstone någorlunda bör skötas.
Söndag. Ledig. Jag går och småplockar här och där. Nu vet jag att det försvinner och inte kommer dit något nytt. Ett tag försökte jag att vi skulle plocka upp/städa undan minst tio saker var och inte dra fram något nytt. Vi satte ett schema på kylskåpsdörren vi skulle fylla i. Efter två-tre dagar var det bara jag som höll på medan de andra två kom med en massa undanflykter och försökte ta genvägar så jag ledsnade. Det är lungt och skönt. Jag drömmer om att få i ordning. Att hitta en vän som är min like. Någon att skratta med. Någon som lyfter mig och inte dra ner mig. Och som jag tror jag skrivit jag har hittat henne. Tyvärr är hon ouppnålig och det finns inte på kartan att hon skulle intressera sig för mig. Men kanske, kanske, kanske kan miraklet ske, kanske kan kärleken och omsorgen vakna mellan mig och min fru, kanske kan betänketiden bli en nystart då vi hittar varandra, når varandra men jag har föga hopp. När jag gick hem på lövtäckt trottoar kände jag en stilla frid i mitt inre över mitt beslut att skiljas, ett lugn jag inte känt på länge men blandat med ett stilla vemod, en fridsam sorg över den gemenskap som är på väg att ta slut och den ensamhetens vinter som väntar. Nej, jag tänker inte ta en reserv istället för den jag inte kan få. Jag tänker inte lägga an på henne och riskera förstöra något för henne. De räcker med de människors liv jag redan trasslat till. Jag ska vandra i skuggorna mot ålderdomen och försöka göra vad jag kan för min son och för den jag inte kan få och stötta min hustru så gott det går efter skilsmässan utan att bli neddragen. God natt alla vänner där ute. Hoppas ni hittar en ny, en ljusare framtid. Jag är inte den som har det värst, tvärtom, ingen annan har ställt till något för mig utan det är jag som ställt till det för andra och mig själv.
När jag skrev om de ideal sonen kan ta med sig, tänkte jag ifrån båda håll. Alltså att han kan ta efter sin mamma, men han kan lika gärna ta efter dig…
Att han hamnar i liknande relationer när han blir äldre/vuxen.
Kom hem efter ett par dar borta. Undrade om jag kunde överbrygga gapet mellan oss. När vi låg i sängen började stryka hennes rygg. Jag rös av obehag. Jag måste försöka låtsas att hon är någon annan. Någon jag skulle vilja röra. Vad jag skäms! Jag mår illa över mig själv. Ska jag ändå försöka hålla ihop det? Igår när jag skulle köra hem grabben fick jag ett jobbsamtal. Mot bättre vetande körde jag till slut fast jag talade i mobil. Lyssnade, ska jag kanske säga. Parkerade på uppfarten. Grabben gick in. Jag satt på högtalaren och fortsatte lyssna. Till slut kom frun ut. Hon ville tala med mig. Jag försökte mima att jag talade i telefon och fick inte bli störd. Fungerade det? Nej, hon gav sig inte. Hon kan inte respektera när jag jobbar. Men hon frågade faktiskt om hon fick sätta in en blomma på mitt arbetsrum som hon inte annars hade plats för. Jag sa nej. På onsdag ska vi träffa familjerådgivaren. Det är då jag ska berätta att jag vill skiljas. Jag har funderat om jag skulle avstå från det och försöka ett tag till men jag pallar inte mer. På onsdag em ska jag träffa chefen och berätta hur det gått. Hon försöker. Frun försöker men jag har inga andra känslor än medlidande och självömkan. Jag står inte ut. Jag måste hitta en väg ut. På ett eller annat sätt måste jag hitta en väg ut - helst på ett värdigt sätt.
Usch. Jag gruvar mig. Jag läser andras historier. Blir ledsen och upprörd när jag ser vad andra får gå igenom. Snart är jag där själv. Den som dumpar. Den som lämnar. Jag tänker mig att hennes reaktion blir den som många historier vittnar om. Ratad. Bortvald. Oduglig. Värdelös. Hon har dålig självkänsla som det är. Mobbad i skolan. Hon är värd att bli sedd. Älskad. Bekräftad. Som jag önskat att hon i de sammanhang hon befinner sig i ska kunna hitta någon som älskar henne för den hon är.
Nej, en parrelation är inte alltid en himlastormande lycka. Jag har alltid trott på en vänskap som grund i ett förhållande. Gemensamma intressen. Diskutera saker. Göra saker tillsammans. Och som krydda på moset intim samvaro. Krypa tätt intill varandra på kvällen. Hålla om varandra. Trycka henne intill mitt bröst. Begrava mitt ansikte i hennes hår eller ligga med läpparna intill varandra. Viska ljuva, ömma kärleksord i hennes öra.
Jösses, så helt annorlunda det blev. Jag kan inte säga ord jag inte menar. Jag får rysningar när hon rör mig. Jag vänder mig bort från henne och önskar jag var någon annanstans, vilade i någon annans famn. Jag skäms. I onsdags kväll var det nära. Tog med bössan och ammunition, lämnade arbetsmobil och jobbnycklar på chefens skrivbord. Var på väg att lämna byggnaden för att fara och skjuta mig vid strandbrinken. Det var som en osynlig kraft som dog mig mot utgången. Men livsviljan segrade.
Nu går jag som i ett vakuum. Känslorna åker berg- och dalbana. Skam, svek, skuld. You name it. Allt det där jag nyligen last om hur den som lämnar reagerar. Försöker skuldbelägga den som blir lämnad. Den som är värd något bättre. Det är skönt att veta i alla fall. Jag lämnar henne inte för någon annan. Det handlar inte om att jag söker spänning, omväxling, romantik. Jag är inte ute på dejtingsidor. Det är ingen idé.
Men ändå. Gemenskap. Närhet. Omsorg, Sällskap. Jag trodde jag var en ensamvarg. Trivdes bäst själv. Kanske var det ett försvar för att stå ut med ensamheten. Kände mig utanför. Ratad. Ensam. Och nu utsätter jag henne för det. Den enda som ville ha mig. Som fött vår son. Jag har ändrat livsföring. Gått ner i vikt. Fått en annan spänst, en annan svikt i steget. En annan självkänsla. Känner att jag vill, kan, önskar något mer. Jag klarar inte av att vara en vårdare. Jag klarar inte av att simulera känslor jag inte har. Jag trodde jag skulle kunna fixa det men det går inte.
Jag är nervös inför onsdagen. Nervös för samtalet. För hur hon ska ta det. För vad min fina svärmor ska säga. Men jag klarar inte av att leva på en lögn längre. Jag måste ta tag i mitt liv, rensa ut det som inte fungerar, vara sann mot andra, mot mig själv. Det fanns en tid jag hade gett upp, när jag inte brydde mig. Jag var fast i tröstlöshetens träsk och försökte äta bort min sorg, min bedrövelse. Men jag har en son. Jag måste ta tag i hans uppfostran, hjälpa honom med hans skolarbete. Det hinner jag inte som det är nu när jag kommer hem till ett hus i kaos, när energin rinner ur mig och hopplösheten slår klorna i mig var gång jag kommer inom hemmets vrå.
Hur ska det gå? Hur ska det bli? Hur kommer grabben att ta det? Vill han ha kvar farsgubben och ska jag må bra måste jag ta det här steget. Vågskålen har tippat över. De mörka känslorna av sorg, skuld och skam över att överge henne väger nu lättare än de mörka känslor jag har om jag fortsätter så här. Fem tillfällen inom ett par månader när jag är nära att ta mitt liv för att jag mår så dåligt är en rejäl varningssignal att jag måste få en förändring till stånd. Jag vill inte knäcka henne men annars kommer jag att knäcka mig själv.
Starka ord, känner oerhört med dig @Rulle.
Även om jag är den lämnade in min egen historia så förstår jag din förtvivlan och ditt dilemma.
Som du säger att överväga självmord är som du säger en varningsklocka, tanken har slagit mig med men viftats bort i samma stund som den dykt upp.
Jag har min son att leva för, vilket är en drivkraft högre än något annat.
Jag kan bara skänka dig en tanke av styrka och styrkekramar inför onsdagen.
Det är som sagt flera sidor av ett mynt i en situation som handlar om att lämna/lämnas. Många saker att ta in och fundera över vare sig man är den lånade eller den som lämnar. Ibland så finns ingen annan utväg än den som alla vi har mött eller påväg att möta.
Ta hand om dig!
Tack, det ska jag. Har läst din historia och lider med dig.
Ett av alla skäl till varför ett självmord inte är en lösning.
Och det kan du inte ge henne som äkta make, men kanske som en god vän - när skilsmässan är över. Du försöker älska, men kan inte. När du försöker tvinga dig att älska är risken stor att föraktet föds för både dig själv och henne när det inte lyckas. Det du kan är att genomföra en skilsmässa med respekt och omtanke. Tror att en egen samtalskontakt skulle vara väldigt bra för dig så att du har någon som kan leda dig rätt vid genomförandet. Främst för din egen skull, men också för hennes. Om hon blir riktigt dålig efter att du berättat är akutpsykiatrin inte ovana att hantera kriser, så hjälp henne dit. Men genomför skilsmässan. Låt henne inte leva med någon som föraktar henne. Bevara den lilla kärlek och omtanke du har för henne. Troligen kommer de känslorna ha lättare att växa i takt med att ansvaret som äkta make lyfts bort från dig. Men då som vän.
All styrka till dig och din fru @Rulle:heart:
Under vissa perioder är det vetskapen om att den nödlösningen alltid finns tillgänglig men att den är oåterkallerlig som gör att jag orkat. Problemet är att jag inte får grabben att göra ens det han själv vill och ber om att få göra så jag känns överflödig. Det som hållit mig tillbaka när det varit som värst är att jag skulle svika chefens förtroende, att hon de facto litar på mig och räknar med mig på ett sätt ingen annan gjort förut och jag känner att min insats räknas och betyder något för henne. Hon gav mig en chans och jag vill inte svika henne.
Tanken med att berätta om skilsmässan när vi är på familjerådgivningen är just att hon ska få stöttning och hjälp. Jag har en egen samtalskontakt och jag skulle kunna ha två- tre till om jag skulle önska och behöva. Jag är priviligerad på det sättet att jag är omgiven av personer som är bra att samtala med. Det är just det jag känner, jag måste vara ärlig mot mig själv och henne, med vad jag känner. Tack för stöttning och omtanke.
Pratar du med din professionella samtalskontakt om självmordstankarna? För det låter inte som de bara är “räddningsfantasier”, dvs en utväg men bara i fantasin. Låter allvarligare.
Jag kan lätt känna igen mig i känslan av att vara helt fel och helt överflödig när man inte får något tillbaka från sin tonåring. Men det är bara att kämpa på. Vi är inte överflödiga. Det bara känns så, men det är inte sanningen.
Instämmer med vad alla andra har skrivit här och
vill ge dig en stor Styrkekram 
Jag vet inte hur nära det var. Om det bara var tillfredsställelsen att veta att jag kunde göra det. Om det var ett sätt att fly undan ett tag för att tänka efter eller om jag de facto var på väg att verkställa det. Nu känns det dock som att den värsta krisen är över. Jag har en som jag har regelbunden kontakt med som jag helt nyligen berättade om mina självmordstankar för och det lättade betydligt. Jag nämnde det för familjerådgivaren men jag har ännu inte sagt något till chefen. Jag har pratat med henne en gång och är inbokad för samtal en gång till och hon är professionell när det gäller svåra samtal. Jag vet att jag behövs för grabben men det känns galet att jag ska uppleva det som att enda chansen för mig att få ordning på honom är att kasta ut frugan. Kl 2 i morse hade de skriktävling så de väckte mig. Hon iddes inte gå ner i källarvåningen där han satt och spelade dator utan stod uppe vid trappan och gormade och skrek. Att jag skulle upp och arbeta idag så jag behövde få sova brydde hon sig inte om men när jag ska ut och jaga får jag sova i källaren för att jag inte ska behöva väcka henne när jag ska upp tidigt - även om hon skulle vara ledig den dagen.
Tack för omtanken.
Hej,
Har läst och förstår din kamp, men snälla släpp tankarna på självmord. Sök hjälp, hitta en vän att prata med. Hade en kompis farsa som valde den “fega” vägen. Min kompis har inte haft ett enkelt liv ska jag säga dig. Det är nog det värsta man kan göra mot ett barn. De efterlevande får dras med skuldkänslor och frågor utan svar i resten av deras liv. Du betyder något för många i din närhet, även när allt känns mörkt. Glöm aldrig bort det.
Kram
Yep. Jag vet. Tankarna kommer att finnas där som en säkerhetsventil. Jag vet att jag betyder mycket för många men krafterna sinar, de ställen där jag tidigare hittat styrka och påfyllning är på väg att ta slut. Ironin i det hela är att när jag började min livsstilförändring började en vilja att vakna, en längtan och känslor som sedan länge varit döda och sådana jag inte trodde fanns. Världen låg öppen, alla möjligheter fanns men tyvärr så avfyrade Amor en pil som genomborrade mitt hjärta, en pil med ett namn på en kvinna jag aldrig kan få men som jag vet är mina drömmars kvinna i vars famn all min längtan och oro skulle stillas, alla mina sår helas och alla prövningar, kamp, lidande och tårar skulle vara glömda. Och det är ouppnåligt, hopplöst. Men det hjälpte mig att öppna mina ögon och ta det sista avgörande steget för att komma mig för att ta ut skilsmässa. Det är väl tanken på att befrielsens timme är nära som gör att jag känner att jag inte längre behöver bita ihop utan snart kan släppa taget. Jag längtar och jag fasar. På onsdag är det dags, då ska jag begära skilsmässa. Vi ska träffa vår andra familjerågivare (andra familjerådgivaren, första för ett par år sedan, två vändor hos familjeteamet) och då ska jag framföra det så skonsamt som möjligt. Jag har fyra-fem personer jag kan tala med det om, av dem har jag nämnt det i förbgigående för en och ingående för en annan. Men tack för omtanken Jag fixar det här.