jag har gått till psykolog i omgångar hela mitt vuxna liv, jag äter antidepp, som fungerat ok tills nu.
jag pratade alldeles nyss med min psykolog om att byta ut min medicin, jag misstänker att den slutat att fungera. jag har haft flera panikattacker, ngt som jag inte haft på åratal, och tankar på att avsluta allt.
det är ngt som inte stämmer med dem iaf.
jag undrar så vem jag skall “bli” nu när jag blir själv, det hela känns skrämmande men samtidigt så var jag så trött på att leva detta livet. det håller inte att vara DUKTIG och härma alla, brist på egen erfarenhet av ett normalt liv.
jag önskar att jag var så mkt mer än vad jag är, det verkligen jättejobbigt att känna den pressen.
jag kan tänka mig att det känns bättre att äntligen få vara fri, att få vara sig själv. men jag är samtidigt så rädd för henne, den jag är. jag är rädd att inte hon heller duger.
Du kan inte kopiera andra, bara vara dig själv.
Det finns ingen mönsterfamilj.
En relation, en familj är något som växer fram i ömsesidig, tillåtande atmosfär där man vågar vara sig själv, där man är sedd och älskad för den man är. Min hulda moder sade: Det gäller inte att hitta den man vill gå till sängs med, sådana finns det hur många som helst, utan den som man vill vakna upp med.
Det är när du är sur, ledsen, trött, nere och någon finns där, ser det, bryr sig om och bär dig. Det är kärlek. Tillsammans formar man ett samliv, helst där man kompletterar varandra, där min svaghet är den andres styrka, där vi lär av och stöttar varandra och gör saker tillsammans. Måste jag föreställa mig för att passa in, uppfylla andras normer - nej. då är inte relationen något som bär utan som tär.
ja, jag dör lite inombords när jag läser det du skriver. det har jag inte fått på många år. men du verkar veta hur det är att leva utan det också?
vad är din story?
bara att se att andra tänker, känner och kan förmedla sina känslor och tankar som du gör är helt främmande, jag talar aldrig så med honom. snarare så talar han inte med mig. han sitter mest tyst och väntar på att det skall vara över.
varför pratar han inte med mig? gjorde du det med din hälft?
jag pratar och förklarar säkert huvudet av honom, särskilt nu när jag tydligen måste dra all skit ur mörkret.
men han sitter tyst. det känns bra att äntligen få sagt allt men det blir lite för mkt för han verkar det som.
jag har försökt att nå till han även innan detta blev definitivt, gett han alla svar och nycklar till lösningen, men han har inte tagit dem till sig.
han har lämnat mig för längesedan det är bara det att jag inte kunnat se det, vägrat sluta hoppas.
det är det svåraste nu, att acceptera att det inte går att få ogjort.
jag måste erkänna att det iaf känns bättre nu när jag vet och inte behöver gissa och hoppas.
jag känner att det du skriver om kärlek känns så avlägset för mig, hur skall jag någonsin hitta dit?
och vem är jag ens? jag vet typ inte längre.
inte den här människan iaf. jag är glad. jag är rolig. inte bitter och misstänksam.men kommer jag bli det, svart i själen och inte kunna lita på ngn igen?
jag borde kanske själv gjort slut på det hela för längesedan, när jag inte längre kände kärlek.
men jag ville inte erkänna mitt misslyckande och jag ville inte ge upp. kanske skulle det bli bättre om jag gjorde si eller så?
jesus vilken idiot jag varit, hahaha.
jag ville bara känna mig trygg inte ensam. jag vågade inte.
och jag vågar typ fortfarande inte. det känns så stort och skrämmande. och barnen… hur kommer de att ta det? hur fan kan man pendla såhär mellan känslorna, det är ju så utmattande.
vi har levt varsitt liv, snarare han har haft sitt liv, där jag hänger i hans trasor och skrapar i mig av det lilla som trillar ner till mig. som en börda, en böld och utan värde.
liksom ivägen, inte en tillgång eller en vän eller nåt.
*hur synd kan man tycka om sig själv?
har jobbat med mig själv, gått till psykologer etc för att må bättre, men problemet var ju att det inte gick eftersom jag gick igenom det själv utan stöd.
när jag förklarar för han hur jag mått av vår relation säger han “varför har stått ut med detta om det nu är så som du säger?”
"varför har du stannat kvar när du mått så dåligt av vår relation?"
jag har gett han mina nycklar till att få det att fungera men han har vägrat att bidra. inte LYSSNAT.
inte tagit action på ngt igt.
har inte hört eller sett mig på år. och nu säger han att det inte varit med avsikt att behandla mig så.
att han inte bara har orkat. han har tagit hand om sig och huset och barnen och framför allt jobbet.
det betyder jättemkt för honom och det går lätt före allt.
han har inte orkat ge mig ngt. det känns konstigt att bli prioriterad sist. så uppenbart jävla sist.
men det fattar jag nu, det var för att han inte älskade mig, älskar man nån kommer allt det där som du skrev. att bry sig, stötta, göra saker tillsammans.
det var bara jag som älskade.
jag måste känt orättvisan i det hela med tanke på hur jag nu mår.
Så sant och så fint skrivet.
Det är ju det där man längtar efter.
Jag är både glad och ledsen att du förstår mig. Jag är ledsen för att du går igenom samma sak, och jag blir ledsen över din situation och hur fruktansvärt det måste vara. Men jag är också glad, för det betyder så mycket att kunna få lite stöd i ett liv som just nu känns oerhört tungt.
Ja, så fort det gäller relationer till andra tappar jag allt självförtroende.
Spelar ingen roll hur stark och glad jag egentligen är innerst inne som person. Alla otrygghet, svek och svårigheter att känna att jag kan duga för någon annan nöter ned all glädje och självförtroende.
Och jag försöker göra allt för att duga och förtjäna någons kärlek. Är oerhört självkritisk och vill vara den perfekta flickvännen och vännen, men inte ens det är bra nog.
Och då mår jag dubbelt dåligt. Dels för att ha blivit lämnad och sviken igen. Och dels för att jag har svikit mig själv i mina försök att göra någon annan glad.
Jag lämnade till slut förhållandet av en anledning. För att jag förstod att han inte älskade mig eller brydde sig om mig, utan endast använde mig som en bekvämlighetsinstitution. Jag mådde för dåligt av att alltid vara prioriterad sist och bara existerade när han ville ha något från mig.
Men nu går jag sönder och kan ändå inte låta bli att tänka på de bra stunder vi en gång har haft. Alla minnen och löften och skratt och kärlek. Speciellt hösten och vintern känns tung, för jag minns hur vi brukade kura ihop under höstrusket med te, tända ljus och en skräckfilm. Och hur vi hade adventsmys och värmde varandra i kylan.
Att leva utan det gör att jag knappt orkar fortsätta leva alls. Har FÅTT NOG av ett liv i ensamhet och kyla. Och nu är det allt som ligger framför mig…
Men jag inser nu att jag aldrig har upplevt riktig kärlek. Jag har bara trott det, eftersom jag inte haft något att jämföra med.
Men herregud, vad tungt det är att leva…
Här har du min historia.
Inser att den skulle behöva uppdateras.
om man vill skriva mer, typ som en dagbok hur gör jag då? är inte så teknisk
Det är egentligen bara att fortsätta och skriva i denna strås som du skapade.
De flesta av hos har gjort just så.
Där man skriver ner tankar, funderingar och känslor.
Ibland får man svar som gör att man fortsätter utveckla sina resonemang och tankar.
Ibland fortsätter man själv fylla på sin egen tråd med inlägg, i slutändan så blir tråden din dagbok som du använder som reflektions underlag och även i bearbetningen.
Jag använder fortfarande min tråd och läser tillbaka ibland, både för att se tillbaka och även den väg man vandrat och vandrar.
Känner igen mig i det du skriver. Det är vidrigt att leva i en dålig relation så som du beskriver. Tycker du är grym som kämpat! För mig har sett gått ett år nu och jag har landat lite. Jag hängde mycket i forum som detta och fick mig känna mig mindre ensam. Kram
Förstår verkligen alla dina känslor men vet du att jag tror inte det bästa hänt dig än. Du är ung och än är det inte försent. Jag har alltid haft som mål att bilda familj mamma, pappa och två barn. Tror mycket hängde på att min pappa övergav min mamma, mig och min syster när jag var 11 för en ny kvinna och han försvann. Träffade min man tidigt och han blev på något sätt tryggheten och så fick vi vår son genom adoption. Stod i kö i och väntade syskon som jag fick avbryta då han ville skiljas. Lång historia men mina drömmar har spruckit och nu är det dags att bygga nya. Jag har min son som tagit mig igenom de värsta dagarna, har underbara vänner och står min släkt väldigt nära. Vet inte varför historien blev så långt men det jag vill säga är att livet blir vad vi gör det till och jag tror att det kommer bli bra trots en bucklig väg.
Tack för pepp, jag har först nu fattat lite av vad som hänt. Jag har kämpat, som en tok. Men varit naiv och ursäktat en hel del.jag hoppas du mår bra idag, det är fantastiskt vilket stöd jag fått här.
Ung och ung, haha;)
Fyller 40 i början på januari, men ja jag förstår vad du menar.än är det inte försent.
Det är också det som skrämmer mig. Att jag skall lyckas göra en familjetradition så att säga och hitta nån vidrig o alkoholiserad man på äldre dar. Som min syster och mamma.
Det verkar aldrig vara försent att fucka upp om jag får uttrycka mina rädslor.
Nä jag tror jag har lärt mig att inte göra deras misstag. Har bara haft två långa förhållanden i mitt liv. Kanske är det så att det bästa ligger i framtiden?
Så som rulle i tråden beskrev så otroligt fint?
Har ju inte direkt de bästa referensramarna.
Sambon var otroligt fin mot mig i början, jag kände verkligen att han älskade mig så mkt.
När känslorna försvann blev jag otroligt sårad och ensam och kämpade till ingen nytta.
Mitt förhållande innan var ett 6 år långt förhållande med min ungdomskärlek. Han skall liv inte ens tala om, det var bara två barn som växte upp ihop och fastnade i det tarvliga tonårs åren.
Nä om man skulle våga sig på det igen är det nog garden uppe som gäller, också med tanke på barnen.
Underligt det där med att ens drömmar helt plötsligt styrs av någon annan, och man kan inte göra ngt åt saken? Att man inte ens får/kan bestämma över sitt eget liv?
Så grymt att du har stöd o goa vänner. Och vad tråkigt det som hände dig.
Det är kväll och alla sover. Sambon har inte sovit hos mig på 1-2 år… han somnar alltid när han nattar barnen säger han. Men jag vet att han inte vill sova här. Saknar närheten mkt.
Idag har jag varit hos läkaren x2 en för röntgen av händer och fötter ( tar tag i min reumatism samtidigt, har ju inget annat att tänka på, haha)
Och sen var jag på vårdcentralen för att få råd om nya antidepp, som fungerar bättre. Jag fick inte byta som jag hade hoppats på utan får ist komplettera med nåt som skall hjälpa mot oro o ångest samt sömnsvårigheter. Kommer inte ihåg vad den hette.
Jag blir besvärad över att ’hänga’ på vårdcentralen så mkt, jag känner mig utglodd och som en hypokondriker. Har fått berätta för flera läkare om saker som jag känner eller har hänt o händer. Jag vet ju att de vill hjälpa och ser så medlidande ut när jag sitter där o grinar. IGEN.
Jag har ätstörningar och det känns extra jobbigt eftersom jag inte riktigt har fattat det eller erkänt det.
Det har verkligen varit mitt sätt att självstraffa sig själv och det är verkligen pinsamt att formulera inför ex en läkare. Jag vet ju hur otroligt fel det är.
Skall äta två sotets medicin nu då för hur jag mår. Sen skall jag börja medicinera mot min reuma, hatar att känna skam inför att äta massa medicin.
Har ändå mitt upp i allt haft en bra dag. Haft lite energi tom.
Är det fler där ute som känner som jag; att hela min person förändras, att jag håller på att bli ngn annan?
Jag kan aldrig bli densamme igen.det är det här jag behövde, sluta fejka o leva på riktigt?
Till detta höga pris?
Jag sörjer som om någon har dött, jag vill inte det här, jag vill ha min familj, och att få tillbaka min man. Men det går inte. Och han älskar inte mig, tröstar mig, accepterar mina brister, vill inte leva ett gemensamt liv. Med kärlek kommer ju de bitarna automatiskt. Man ser till att få tid tillsammans, gör saker ihop. Har koll på hur man mår, vad man gör och vad man vill. Och viljan att göra allt för din kärlek, av kärlek. Jag tror inte att mina krav där är för höga?
Han är snällare nu mot mig. Har nog dåligt samvete. Har berättat högt och lågt om hur jag mått genom åren. Han verkar verkligen förbluffad och förfärad i vilken vidd och bredd som det hela har. Fast jag hela tiden varit öppen och sagt detta tusen gånger. Men han lyssnade ju aldrig, han stängde av.
Nu lyssnar han faktiskt. Sitter inte tyst bredvid och väntar att få gå. Det hjälper. Det hjälper mkt, och det är jag tacksam för.
Förr ignorerade han mig totalt på den punkten.
Det är viktigt att känna sig sedd. Att bli lyssnad på. Att bli tagen på allvar.
Jag har inte heller varit helt lätt att leva med. Det är väl vad många här känner, skuld o skam över ens egna tillkortakommanden. Hade jag inte gjort si eller så…
är det mitt fel att det blev såhär? Är det mig det är fel på?
Jag har verkligen gjort mitt bästa och lite till, men tänk om…?
Jag förstod inte och förstår nog fortfarande inte att jobbet kommer först, är så viktigt. Och att han blev så stressad över pengar, hur orolig han känt sig över att jag inte tjänat så mkt.
Men aldrig att han uttryckte det, jag fick bara gissa.
Och all ilska, som han dolde för mig ist för att be om hjälp om det var ngt.
Jag såg ju och kände ilskan ändå, men fick inga svar. Jag gissade att det var för att jag inte dög som han var arg, och kände mig värdelös.
Jag märkte att han undvek mig. Gav mig själv skulden. Kände mig lat, som en dålig mamma osv.
Ja fyfan vilken röra.
Jag missuppfattade att detta inte var till mig nu haha, jag är ny här, får skylla på det;)
Känner igen mig i det allra mest.
Sa precis till min mamma för någon dag sedan att det känns som om någon har dött. Att det är vad man sörjer.
Den som dog var den partner man en gång hade, och de drömmar man en gång hade. Och det liv man en gång hade.
Allting på samma gång.
Jag fick gå på setralin och atarax (tror jag det hette) sist. Ska se hur länge jag klarar mig utan den här gången.
Men känner också igen den bristande kommunikationebi. Att man måste gissa sig till vad som hände med den andra. Och att inga ord man själv säger når fram.
En del av mig önskar att vi hade kunnat reda ut och separera med åtminstone en förståelse för den andre, men i mitt fall tror jag inte det är möjligt. Och inget kan ändå ändra det faktum att en separation är vad som sker, och jag har redan börjat den långa sorgeprocessen.
Önskar jag kunde säga att allt kommer att ordna sig för oss. Men jag har svårt att tro på ett liv för egen del. Jag lever på andras pepp istället. Men jag har åtminstone hoppet kvar, och finns det någon karma i denna värld så är det vår tur snart.
Kramar
Vilket oerhört fint inlägg. 
Just nu lever jag på andras pepp och tro, eftersom jag inte har någon själv.
Jag är ledsen över vad du har tvingats gå igenom. Det måste ha varit oerhört tungt och lett till besvikelser och krossade drömmar.
Men du har ett hjärta av guld och verkar så stark=) det kommer att gå bra för dig! Och jag ska göra mitt yttersta för att min saga ska få ett lyckligare slut också
Många kramar
sitter hemma sista dagen av min lilla sjukskrivning.jag känner ett stygn av svartsjuka, sambon skall på paddeltennis ikväll. jag hindrar honom inte, fixar o hämtar barn.
men jag kan inte sluta tänka på om det finns någon annan med bilden. har svåra mardrömmar om detta, detaljerade med han som älskar någon annan.det är så jävla jobbigt.
har frågat rätt ut flera gånger om det är så. nej säger han. och jag får ju lita på att han talar sanning.
han jobbar med både män och kvinnor och har nog ett par tjejer som beundrar honom, han är väldigt bra chef, har ju själv erfarenhet av det.jag har tankar på att åka till paddeltennisen o kolla att det verkligen är som han säger, men skulle inte göra det. jag måste sluta tänka så.
det är jobbigt att tänka på den sortens framtid, han med en annan kvinna. som är så mkt bättre än mej.
jag känner mig inte lika lugn idag som igår.
tänker på alla måsten och praktiska saker.
han vill köpa ut mig så de kan bo kvar, men jag kommer inte kunna ta ett eget lån till hus.
och vart skall jag då bo?
jag får hjärtklappning bara av att tänka på det.
ibland är det svårt att hålla logiken i sinnet, ta en dag i taget etc. jag tycker att det är väldigt jobbigt att vara hemma här och känner att det är bråttom på ngt sätt.
han tänker att det ordnar sig att det inte är ngn panik. ja det är ju generöst, och lättare för han när man inte har ngt känslor kvar.
är även lite orolig över att jag har tagit ett glas vin lite för många ggr den härtiden. med tanke på min historik. jag försöker att tänka att det kanske är naturligt och en fas.
@rulle det du hade hittat sombeskrev en man som hade bestämt sig;
“”""En man kan bete sig otroligt korkat. Sett ur kvinnors ögon. Sett med sina egna ögon kan det vara självklart och det bästa för honom. Om han alls tänkt…alltså. En vuxen, och förutsatt mogen, man kan komma till ett hörn i sitt liv och sin självuppfattning. En sorts slutdestination på livets logiska väg. Det är den platsen som plötsligt, kanske över en dag, växlar från ‘okej’ till ‘no more’. Det blir helt plötsligt ett tvärstopp, rent mentalt. Dörren stängs helt.
Hade det varit den gamla tidens Riddare så hade det varit som att hästen plötsligt självdött mitt under ritten. Rustningen var för tung och måste bums av. Och sedan blir det till att långsamt promenera … någonstans… iförd endast ländkläde. En stolt man kan göra precis så. Han försvarar sig själv. INFÖR sig själv. Vad andra tycker spelar inte längre någon roll eftersom en man i bara ett ländkläde (avklädd människa) inte kan vare sig hånas, avkrävas skuld eller engageras för uppdrag.
En mans stolthet är något av de mest värdefulla han har. Den behöver inte synas för andra. Den bara finns där. Inuti honom. Många män kan nog till och med hävda att ‘näh, sån är inte jag’ om sin stolthet. Men den finns där i alla fall. När den här stoltheten utsätts för dödsfara så är punkten för livets logiska väg kommen till sitt slut. Allting upphör då.
En man har alltid ett eller några halmstrån till sin räddning. Alla har det. Alla utom de som eventuellt väljer den sista utvägen. Den vi inte vill prata om. De här halmstråna kan vara vad som helst. Vilka de är, det vet han bara själv. Och han pratar aldrig om dem! Det är sådana saker som sakta växer fram under livets gång. Så kallade B-planer. Kanske även C och D…osv.
Det enklaste sättet att se på en man, vilken som helst, är att sätta honom i en situation där hans stolthet blir hans största styrka. Vad gör han då? Vad säger han? Hur uppför han sig? Vad är då viktigast för honom? Hur ser han då ut?
På det här viset kan det möjligen vara lättare för kvinnor att iakttaga sin man och försöka förstå hans egendomliga beteenden. En man kan vara full av skit. Men den förgör honom inte. Han lever i den och han kommer framåt. “”"
jag tyckte det kännes hemskt att läsa för så tror jag (tänker, gissar) jag att det är med sambon.
ja, bestämma tvärhalt helt plötsligt. men allt det vi hade då, och kunde få?
kan han också inte bestämma att dela sina tankar och mjukna, prata och jobba för att det skall fungera?
jag vet att det måste vara så att det ant inte går när kärleken är borta. man kan ju inte tvinga någon att älska. jag orkar inte har han sagt många gånger, stått ut med armarna, och sagt att vi har ju haft det dåligt i så lång tid.
men jag kan inte hjälpa att känna att han inte gjort ngt för att förbättra situationen. han har faktiskt inte gjort någonting för att det skall fungera, inte gjort ngt uppoffringar eller avkall på sitt liv, inte omprioriterat eller kommunicerat. inte lyssnat på mig. jag känner mig arg. arg för att han sonika bara sket i allt, med devisen att han inte orkade. jag har inte haft höga krav, jag ville umgås och hitta på saker, få närhet och kramar. hålla handen. inkludera mig i hans liv.ge mig lite av hans uppmärksamhet och omtanke. lägga tid och energi på mig så som han gjort för andra tom främlingar, kollegor etc har fått mer av hans tid och uppmärksamhet än jag. det känns orättvist och inte konstigt att jag känner mig ensam o lite bitter?
vi hade ju kunnat ha det så bra om han hade gett mig åtminstone lite mer än ja och nej svar.
varför? varför gjorde han så? varför ville han inte jobba, varför inte kämpa åtminstone en liten bit, bara för att se om det var lönt? inte ens det fick jag.
bom stopp som rulle skrev. jag behöver veta varför det inte kändes ens lönt att försöka? jag kämpade ju skiten ur mig, bröt gamla vanor, tog tag i saker, sökte hjälp till mig själv.
gav han all andrum han behövde?
tid till jobbet och till sig själv. ifrågasatte inte. bråkade inte, försökte se med hans ögon.
varför gjorde han inte samma sak?
varför var det omöjligt och jobbigt? det var det ju för mig, jättesvårt faktiskt. att vara ensam och ta steg tillbaka, att inte få synas eller höras. bara vara snäll och tillåtande jämt.
för jag älskade fortfarande. men inte han.
varför slutade han älska mig?
lät allt detta hända?
det hade varit lättare att acceptera uppbrottet om jag hade sett att denna man har verkligen gjort allt vad han förmått för att det inte skulle bli såhär, men så är det inte. sist har jag en man som direkt klev av hästen och utan att ens försöka. det tycker jag att man är skyldig till när man har barn iaf.
att kunna se tillbaka och tänka att jag gjorde allt i min makt att det skulle bli bra.
mannens stolthet?
stolthet att se tillbaka o känna att man gjort ett bra jobb? känner mig så lurad och förminskad.
borde jag inte vara värd mer än främlingar, kollegor, skolkompisarns föräldrar?
jag känner mig arg!
kliv av hästjäveln bara och ge upp, låt mig gå o undra och underkasta mig i åratals, väntades.
låt all din energi gå till jobb.!!!?kollegor.? FAAAAN! säger jag bara.
jag har också ett värde, jag har också behov, jag ville för fan bara ha en hand i min!!!
Och vem är jag då? Riddarens stallpojke? Som står kvar där på vägen fullständigt tillintetgjord, tömd på all energi och kraft? Ett vrak, som bara grinar o klänger kvar? Utan stolthet, utan kärlek, ensam?
har ev hittat ett hus att bo i om jag ens kan få lite tur med det, ant många som vill ha det.
det kostar 10 000kr/mån och vet inte om det blir lite mkt igt. men barnen får varsitt rum och det är nyrenoverat och fräscht.nära till där vi bor nu och havet.
har ett stort pirr i magen. främst är jag rädd för pengarna.
har fått den nya medicinen nu som heter mirtazapin 15mg. har googlat och känner ett visst svek då jag sett att det kan leda till viktuppgång.jag vill inte gå upp men vill må bättre och få sova, vilket det tydligen skall hjälpa mot.
har någon erfarenhet av den medicinen?
jag har en lam dröm, jag önskar att jag vann på lotto. ja, jag vet men jag gör det, en sån dröm.
sitta i sitt egna hus med sina grejer. sin bil.
hahaha, så sad.
ville bara skriva lite, känner att jag vill skingra tankarna. sambo kom precis hem och jag vill bara hoppa på honom med tusen frågor. han är trött säger han han har inte sovit inatt. jo tack välkommen till klubben.
har lagat äppelpaj idag, det är ungefär lika troligt att jag vann på lotto att jag orkade göra det. men det gjorde jag iaf.
imorgon skall jag jobba första dagen efter en vecka hemma. känner stor stress.
har tydligen fräst åt en kollega men minns inte det. jag orkar inte bry mig, såklart inte meningen.
och @rulle som du säkert fattar så använde jag din text i vårt sammanhang och så se inte att min text var i relation till dig.
har läst alla dina inlägg och du har kämpat, såsom jag, inte bara gett upp huxflux.jag skriver så snurrigt men hoppas att du fattar.