Hej. Sitter ensam i bilen på en parkering.
Jag vet inte riktigt vad jag gör här eller hamnade här.
Efter 17 år vill han lämna mig. Efter åratal av hopp från min sida, vägrade acceptera vart det bar hän.
Efter så mkt kamp att duga, få en vänlig blick, eller uppmärksamhet.
Nu vill han inte mer och jag borde förstått för längesedan att han inte ville. Lagt ned så mkt tid och energi åt att jämt undra. Nu är allt så jävla svart. Jag fattar inte hur jag någonsin skall klara detta!?
Vi har två barn 8, och 10 år, ett hus tillsammans.
Allt har rasat ihop, min chef fick skicka hem mig för jag bara gråter. Jag sover inte o äter inte.
Jag kan inte fatta hur man bara kan stänga bort oss efter allt? Jag klandrar mig själv och ömsom han. Han har ignorerat mig i år innan detta hände men jag hoppades att det skulle bli bättre.
Har vuxit upp i en väldigt otrygg familj och han var det där trygga, livet vi hade skulle bli så annorlunda mot vad mitt var som barn.
Det känns som om all tillit och hopp om människan försvinner. Jag har ingen att dela detta med. Självklart är jag den ende av alla som är i denna sits, mina vänner gifter sig o dyl medans jag nu sitter i denna kalla bil.
Jag har ingen aning om hur jag skall klara mig på min lilla lön, hur jag skall klara sitta ensam varannan vecka. Han verkar inte påverkats nämnvärt, orkar med livet och barnen och jobbet. Jag däremot är en enda röra. Det känns mkt orättvist.
Jag har gjort ALLT för att vara den han ville ha, har levt ”falskt” för att duga. Men nu när jag vet är det då många lager som rasar.
Jag har varit så ensam. Mitt i en familj med ungar som rusar runt, fotboll och föräldramöten har jag suttit och varit så ensam.
Jag ber om en kram, men får ingen. Jag behöver prata men han somnar tidigt med barnen varje kväll.
Jag kan inte sörja såhär, ingenting fungerar.
Han förstår inte, verkar inte bry sig.
Han älskar inte mig och jag inser nu att han troligen inte gjort det på många år.
Familjerådgivning gick vi på tre-fyra gånger nen han ville inte fortsätta att gå. Sa att det inte gav ngt.
Nu är det 1 månad sen han efter jag ställt han mot väggen sa att vi inte skulle fortsätta. Två år har jag gått i detta limbo, detta fejkliv och satt upp fasader, hoppats och lurat mig själv.
Ändå kom det som ett hårt slag.
Jag önskar jag kunde göra ngt att det skulle sluta vara så svårt att göra ngt, ens ta en promenad.
Allt är en kamp. Diska, tvätta, osv.
Jag tror jag håller på att bli galen. Jag har haft tankar på att köra av vägen på väg till jobbet. Det skulle jag aldrig göra mot barnen men det är så jobbigt att jag inte kan hantera det.
Min syster dog för två år sedan och utan att kunna dela detta med honom har det legat åt sidan. Även två rån som hände har jag inte kunnat ta tag i, varit ensam om att hantera. Nu kommer allt upp till ytan. Mina dåliga relationer med min familj, ensamheten att inte kunna prata med ngn.
Han har inte frågat. Om jag har velat prata har han bara suttit tyst och sen gått. Totalt avstängd.
Han har alltid en ursäkt för att prioritera bort mig och vår relation. Han säger att han vill ha ett eget liv. Jag frågar varför vi inte kan ha ett gemensamt liv?
Barnen vet inte än. Bor fortfarande i samma hus trots det ör så jävla svårt. Har bett han prata med banken i veckor. Fick veta idag att han först idag hade ringt. Fast han ser hur jag lider så har han haft för mkt på jobbet därför inte ringt.
Han värderar jobbet högre än mig. Kan inte sätta en halvtimme åt att hjälpa mig med det fast han lovat.
Jag är arg och så besviken på honom, hur han kan nedvärdera mig så, ignorera mig och låtas att jag inte finns.samtidigt är detta inget jag verkar acceptera. Jag vet att han inte varit snäll och jag vet att det borde ta slut även för min skull.
Jag har ingen självkänsla/kärlek kvar. Jag är helt nedbruten och ändå önskar jag att det bara var en mardröm, och att jag snart skall vakna.
Du är inte ensam! Och det sägs att det ljusnar, så häng i bara… 
️
Jag lider verkligen med dig 
Så mycket av det där känner jag igen mig i:
Att vara ensam i sin situation
Att ha haft en otrygg barndom och längtat efter trygga relationer som vuxen
Att försöka så hårt för att duga åt någon som inte bryr sig
Att leva på hoppet, fast man egentligen vet att inget hopp finns
Osv.
Jag har inga lösningar att ge, men än att acceptera att du aldrig kommer att få några svar eller någon uppättelse. Livet är orättvist och många relationer är orättvisa. Det är varken ditt eller dina barns fel, även fast det blir ni som får stå för konsekvenserna.
Att bara acceptera allt detta gör det lättare att släppa taget, vilket i sin tur gör det lättare att så småningom kunna gå vidare.
Jag är själv fortfarande så ny i min separation att jag ännu inte har sett någon ljusning, men många kloka och erfarna personer här vittnar om att det blir bättre sen. Det kanske är en klen tröst nu, men du är inte ensam och kommer att klara det, även fast smärtan är outhärdlig för tillfället.
Skriv av dig här. Skrik och gråt. Var rasande. Allt detta är okej och hjälper dig. Och acceptera allt du inte kan påverka, och du kan inte påverka honom eller hans beteende eller hans val.
Men du verkar vara en fin person som kämpar hårt för dina närstående. Jag hoppas att det ändå kan vara lite tröst för dig att veta att du har gjort allt man kan begära och lite till, så ingen skugga faller på dig
Tårar faller här nu. Ja att vara otrygg och komma från det tråkiga i barndomen till detta fina och trygga förhållandet, med en ’bra person’, till detta. Tillbaka i det som var förr och alla de rädslor jag upplevde då.
Det känns övermäktigt.
Hur ser det ut för dig, vad hände?
Jag har aldrig vänt mig till sånt här forum förut. Blev helt ställd hur främmande människor kan ”se” mig och trösta.
Jag tycker skammen att misslyckas, att vara den som inte lyckades är jobbig. Jag trodde inte att jag skulle bli ensam. Men hur kan msn känna sig så ensam i ett rum fullt med folk?
Som om man hade en farlig dödlig sjukdom som man döljer? Som om ingen ville veta av en?
Skammen att inte fungera normalt, ta sig samman.
Jag önskar jag kunde vara praktiskt lagd o fixa o dona. Blir bara handlingsförlamad. Det är skämmigt.
Jag är alltid snäll o glad o ställer upp för alla andra. Nu fungerar ingenting och ingen tittar till mig.
Kan du komma till en terapeut eller psykolog genom jobbet?
Om inte så rekommenderar jag att ta kontakt själv.
Jag blev själv lämnad i en relation där jag inte riktigt var sann mot mig själv. Det kom som en chock för mig då, men i efterhand borde jag förstått bättre.
Jag kom i efterhand fram till att jag mår betydligt bättre nu när jag är ”fri” att vara mig själv.
Jag har pratat både med terapeut, vänner och arbetskollegor. För mig har det hjälpt att prata, skriva/reflektera, träna, lyssnar på olika poddar och ta promenader.
Jag kände mig också misslyckat.
Att skiljas var inte ett alternativ för mig att lösa våra problem/olikheter. Tänkte att det löser sig.
Det är svårt att ta in det när man lever i bubblan/ekorrhjulet.
Det tog några månader att inse att det blir bättre.
Men man måste be om hjälp om man behöver det.
Bara jag själv kan förändra min situation.
Gör små nåbara mål.
Timme för timme. Dag för dag. Vecka för vecka,
Vad som funkar för dig.
Sedan är det ok att må dåligt.
Att känna det man gör.
Försök att se logiskt på dina känslor.
Styrkekram
Tyvärr är det ofta så att de som alltid finns för andra lätt glöms bort och ingen finns för dem. De förväntas bara existera där och curla andra med stöd och vänlighet och uppmuntran. Och alla fattar inte att de kan behöva lite stöd och vänlighet tillbaka.
Men du har ingenting att skämmas för. Tyvärr kan det kännas så när man blir ensam igen och går ur ett förhållande. Man känner sig som den som inte passar in, den som ingen vill vara med, den som blev över etc. Samhället uppmuntrar ju tvåsamhet så mycket, och bilden av den lyckade människan är att man ska ha en familj. Men det var faktiskt inte du som misslyckades. Det var DIN MAN som misslyckades.
Jag har skrivit några trådar här för att berätta min historia och vräka ur mig all sorg och ångest, bl.a.
Men jag känner igen det du skriver, hur separationen kastar en tillbaka till alla tidigare smärtsamma minnen och otrygghet. Det river upp allting igen, och plötsligt ska man inte bara hantera traumat som kommer nu i separationen utan också alla gamla trauman som läggs på hög.
Men här inne finns det personer som förstår dig och går igenom samma sak. Så du är inte ensam i din situation 
Kramar till dig
Jag tycker det verkar det vara han som misslyckats. Han som misslyckats att se och älska dig för den du är. När jag läser vad du skriver låter det som att du slagit knut på dig själv för att behaga och vara honom till lags. Du beskriver din ensamhet i tvåsamheten väldigt målande. Har du någon gång i er relation kunnat vara dig själv?
Ja, jag ser det nu att jag inte ens vågat vara mig själv för att han inte verkar uppskatta min personlighets typ, jag är konstnärlig snurrig har dålig koll på pengar och tränar inte.
Jag kan tänkanig att hans nästa blir en som har en karriär på HR nånstans och springer maraton och älskar laga mat på fritiden.så långt ifrån mig man kan komna.
Hans säger att han inte velat förändra men jag har tydligt känt hur jag inte duger. Iskyla blänger, smäller i köksluckor…
Nä jag vet inte ens vem jag är längre. Har ett jobb som jag trivs på o fantastiska kollegor. Men även där är jag DUKTIG, jobbar för tre.
Funkar inte så bra att känna pressen att köra på så på jobbet. Jag vet inte hur normala människor lever, jag växte inte upp i normal familj, så jag har bara härmat min sambo och hans familj.
Det är jättesvårt, det sitter liksom inte i min ryggrad och det kräver mkt energi att vara som dem.
hej, jag känner igen mig så mkt av det du skriver. detta här med att vänner försvinner och du inte har ngt annat val än att vända allting inåt.
jag var inte mobbad men vi flyttade så ofta att det var omöjligt att få bestående nära relationer.
min familj är kantad av trauman och alkoholism, så otryggt och icke svensson du kan tänka dig.
jag får en känsla av att du inte har mkt självisk och slår ned på dig själv per automatik.
du har liksom jag hittat din barndoms mobbare i din man, som förstärker din misstanke att du inte duger.
jag kände igen mig i det du skrev att man klängde fast vid den människan en gång var men inte längre är. så är det för mig. jag hoppades så länge att den gamla sambon skulle komma tillbaka.
och jävlar vad jag klängt mig fast, utsatt mig för hur mkt skit som helst, det är ju inte klokt.
och fortfarande hoppas jag att det bara är en dålig dröm?
jag saknar att bli älskad, lyssnad på, få de där kärleksfulla blickarna mer än själva mannen på ngt konstigt sätt.
jag förstår det du skriver att det kommer att bli svårt att lita på ngn igen så känner jag med. jag släppte alla murar, lät han komma in och jag litade på honom. nu känner jag mig helt chock över att jag gjorde så, och det har gjort det hela mkt värre. han var ju den jag skulle lita på, den som inte skulle överge mig såsom alla andra har gjort i mitt liv.
jag känner så när du skriver att man kastas tillbaka till barnet i oss som bara vill ha kärlek, och hur svårt det är att handskas med dessa mörka moln.
obs det skulle inte stå självisk , det skulle stå självälsk;)
jag har gått till psykolog i omgångar hela mitt vuxna liv, jag äter antidepp, som fungerat ok tills nu.
jag pratade alldeles nyss med min psykolog om att byta ut min medicin, jag misstänker att den slutat att fungera. jag har haft flera panikattacker, ngt som jag inte haft på åratal, och tankar på att avsluta allt.
det är ngt som inte stämmer med dem iaf.
jag undrar så vem jag skall “bli” nu när jag blir själv, det hela känns skrämmande men samtidigt så var jag så trött på att leva detta livet. det håller inte att vara DUKTIG och härma alla, brist på egen erfarenhet av ett normalt liv.
jag önskar att jag var så mkt mer än vad jag är, det verkligen jättejobbigt att känna den pressen.
jag kan tänka mig att det känns bättre att äntligen få vara fri, att få vara sig själv. men jag är samtidigt så rädd för henne, den jag är. jag är rädd att inte hon heller duger.
Du kan inte kopiera andra, bara vara dig själv.
Det finns ingen mönsterfamilj.
En relation, en familj är något som växer fram i ömsesidig, tillåtande atmosfär där man vågar vara sig själv, där man är sedd och älskad för den man är. Min hulda moder sade: Det gäller inte att hitta den man vill gå till sängs med, sådana finns det hur många som helst, utan den som man vill vakna upp med.
Det är när du är sur, ledsen, trött, nere och någon finns där, ser det, bryr sig om och bär dig. Det är kärlek. Tillsammans formar man ett samliv, helst där man kompletterar varandra, där min svaghet är den andres styrka, där vi lär av och stöttar varandra och gör saker tillsammans. Måste jag föreställa mig för att passa in, uppfylla andras normer - nej. då är inte relationen något som bär utan som tär.
ja, jag dör lite inombords när jag läser det du skriver. det har jag inte fått på många år. men du verkar veta hur det är att leva utan det också?
vad är din story?
bara att se att andra tänker, känner och kan förmedla sina känslor och tankar som du gör är helt främmande, jag talar aldrig så med honom. snarare så talar han inte med mig. han sitter mest tyst och väntar på att det skall vara över.
varför pratar han inte med mig? gjorde du det med din hälft?
jag pratar och förklarar säkert huvudet av honom, särskilt nu när jag tydligen måste dra all skit ur mörkret.
men han sitter tyst. det känns bra att äntligen få sagt allt men det blir lite för mkt för han verkar det som.
jag har försökt att nå till han även innan detta blev definitivt, gett han alla svar och nycklar till lösningen, men han har inte tagit dem till sig.
han har lämnat mig för längesedan det är bara det att jag inte kunnat se det, vägrat sluta hoppas.
det är det svåraste nu, att acceptera att det inte går att få ogjort.
jag måste erkänna att det iaf känns bättre nu när jag vet och inte behöver gissa och hoppas.
jag känner att det du skriver om kärlek känns så avlägset för mig, hur skall jag någonsin hitta dit?
och vem är jag ens? jag vet typ inte längre.
inte den här människan iaf. jag är glad. jag är rolig. inte bitter och misstänksam.men kommer jag bli det, svart i själen och inte kunna lita på ngn igen?
jag borde kanske själv gjort slut på det hela för längesedan, när jag inte längre kände kärlek.
men jag ville inte erkänna mitt misslyckande och jag ville inte ge upp. kanske skulle det bli bättre om jag gjorde si eller så?
jesus vilken idiot jag varit, hahaha.
jag ville bara känna mig trygg inte ensam. jag vågade inte.
och jag vågar typ fortfarande inte. det känns så stort och skrämmande. och barnen… hur kommer de att ta det? hur fan kan man pendla såhär mellan känslorna, det är ju så utmattande.
vi har levt varsitt liv, snarare han har haft sitt liv, där jag hänger i hans trasor och skrapar i mig av det lilla som trillar ner till mig. som en börda, en böld och utan värde.
liksom ivägen, inte en tillgång eller en vän eller nåt.
*hur synd kan man tycka om sig själv?
har jobbat med mig själv, gått till psykologer etc för att må bättre, men problemet var ju att det inte gick eftersom jag gick igenom det själv utan stöd.
när jag förklarar för han hur jag mått av vår relation säger han “varför har stått ut med detta om det nu är så som du säger?”
"varför har du stannat kvar när du mått så dåligt av vår relation?"
jag har gett han mina nycklar till att få det att fungera men han har vägrat att bidra. inte LYSSNAT.
inte tagit action på ngt igt.
har inte hört eller sett mig på år. och nu säger han att det inte varit med avsikt att behandla mig så.
att han inte bara har orkat. han har tagit hand om sig och huset och barnen och framför allt jobbet.
det betyder jättemkt för honom och det går lätt före allt.
han har inte orkat ge mig ngt. det känns konstigt att bli prioriterad sist. så uppenbart jävla sist.
men det fattar jag nu, det var för att han inte älskade mig, älskar man nån kommer allt det där som du skrev. att bry sig, stötta, göra saker tillsammans.
det var bara jag som älskade.
jag måste känt orättvisan i det hela med tanke på hur jag nu mår.
Så sant och så fint skrivet.
Det är ju det där man längtar efter.
Jag är både glad och ledsen att du förstår mig. Jag är ledsen för att du går igenom samma sak, och jag blir ledsen över din situation och hur fruktansvärt det måste vara. Men jag är också glad, för det betyder så mycket att kunna få lite stöd i ett liv som just nu känns oerhört tungt.
Ja, så fort det gäller relationer till andra tappar jag allt självförtroende.
Spelar ingen roll hur stark och glad jag egentligen är innerst inne som person. Alla otrygghet, svek och svårigheter att känna att jag kan duga för någon annan nöter ned all glädje och självförtroende.
Och jag försöker göra allt för att duga och förtjäna någons kärlek. Är oerhört självkritisk och vill vara den perfekta flickvännen och vännen, men inte ens det är bra nog.
Och då mår jag dubbelt dåligt. Dels för att ha blivit lämnad och sviken igen. Och dels för att jag har svikit mig själv i mina försök att göra någon annan glad.
Jag lämnade till slut förhållandet av en anledning. För att jag förstod att han inte älskade mig eller brydde sig om mig, utan endast använde mig som en bekvämlighetsinstitution. Jag mådde för dåligt av att alltid vara prioriterad sist och bara existerade när han ville ha något från mig.
Men nu går jag sönder och kan ändå inte låta bli att tänka på de bra stunder vi en gång har haft. Alla minnen och löften och skratt och kärlek. Speciellt hösten och vintern känns tung, för jag minns hur vi brukade kura ihop under höstrusket med te, tända ljus och en skräckfilm. Och hur vi hade adventsmys och värmde varandra i kylan.
Att leva utan det gör att jag knappt orkar fortsätta leva alls. Har FÅTT NOG av ett liv i ensamhet och kyla. Och nu är det allt som ligger framför mig…
Men jag inser nu att jag aldrig har upplevt riktig kärlek. Jag har bara trott det, eftersom jag inte haft något att jämföra med.
Men herregud, vad tungt det är att leva…
Här har du min historia.
Inser att den skulle behöva uppdateras.
om man vill skriva mer, typ som en dagbok hur gör jag då? är inte så teknisk
Det är egentligen bara att fortsätta och skriva i denna strås som du skapade.
De flesta av hos har gjort just så.
Där man skriver ner tankar, funderingar och känslor.
Ibland får man svar som gör att man fortsätter utveckla sina resonemang och tankar.
Ibland fortsätter man själv fylla på sin egen tråd med inlägg, i slutändan så blir tråden din dagbok som du använder som reflektions underlag och även i bearbetningen.
Jag använder fortfarande min tråd och läser tillbaka ibland, både för att se tillbaka och även den väg man vandrat och vandrar.
Känner igen mig i det du skriver. Det är vidrigt att leva i en dålig relation så som du beskriver. Tycker du är grym som kämpat! För mig har sett gått ett år nu och jag har landat lite. Jag hängde mycket i forum som detta och fick mig känna mig mindre ensam. Kram
Förstår verkligen alla dina känslor men vet du att jag tror inte det bästa hänt dig än. Du är ung och än är det inte försent. Jag har alltid haft som mål att bilda familj mamma, pappa och två barn. Tror mycket hängde på att min pappa övergav min mamma, mig och min syster när jag var 11 för en ny kvinna och han försvann. Träffade min man tidigt och han blev på något sätt tryggheten och så fick vi vår son genom adoption. Stod i kö i och väntade syskon som jag fick avbryta då han ville skiljas. Lång historia men mina drömmar har spruckit och nu är det dags att bygga nya. Jag har min son som tagit mig igenom de värsta dagarna, har underbara vänner och står min släkt väldigt nära. Vet inte varför historien blev så långt men det jag vill säga är att livet blir vad vi gör det till och jag tror att det kommer bli bra trots en bucklig väg.