Jag har hållt mig ifrån det här forumet för att inte fastna i mina egna tankebanor om allt jag varit med om. Samtidigt som jag inte riktigt har haft behovet att skriva av mig längre. Jag har en dedikerad vän som jag pratar ut med. Vi ger råd och stöttar varandra, mest genom att bara finnas där och lyssna. Plus att det faktiskt har fortsatt i rätt kurs framåt, till viss del.
Men fick ett infall att logga in här ikväll och hittade ju såklart även min gamla tråd. Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Kan försöka sammanfatta lite.
Jag har släppt X på det känslomässiga planet ännu mer. Jag älskar henne som mamma till mina barn, men inget mer. Jag saknar inte henne, bara våra stunder vi haft. De bästa stunderna är våra fantastiskt underbara barn. Jag känner stort ansvar för vad de får genomlida, men eftersom jag och X fortfarande har en bra kommunikation så drabbas dem inte lika illa i alla fall.
Jag skrev tidigare här att jag sökte bekräftelse på diverse dejtingsidor i våras. Jag tog sedan avstånd från detta efter att ha “provat på” en kort period, och det var väl ungefär här jag mådde som bäst under denna tid.
I vilket fall så fick jag reda på en dag tidigt i somras att X hade träffat en ny. Eller rättare sagt, en från hennes jobb. Jag började genast förstå och dra slutsatser, men hon bedyrade att det inte handlade om någon otrohetsaffär, utan den nya killen kom in i bilden som en tröst efter vår separation, som sedan utvecklades till mer än bara tröst.
Jag vet ärligt talat inte hur mycket sanning det ligger i det, men samtidigt så kände jag att det spelade ingen roll ändå längre. Jag tyckte inte sämre om henne för det. Jag kände snarare en väldigt märklig och befriande känsla efteråt. Hon hade gått vidare med en annan, och jag kunde helt plöstligt släppa taget helt och tänka mer på mig själv. Jag gav mig direkt ut i onlinedejtingvärlden igen, men denna gången kanske mer seriöst för att se vart det kunde leda, och det dröjde inte länge innan jag fick kontakt med en mycket fin och trevlig tjej. Från att prata i någon vecka konstant över telefon, sms, messenger osv så träffades vi, och vi ses alltså fortfarande.
Det var helmysigt och man fick snabbt pirriga känslor igen. Men vi bor på skilda orter, och hon har lite i sitt bagage som tynger mig. Jag vill inte gå in på vilka problem hon har sedan tidigare, men hon var öppen med det från början och jag valde att stanna kvar, om jag uttrycker mig så.
Hon blev galet kär i mig, och här någonstans började jag redan tvivla. Jag tyckte om henne väldigt mycket, men det visade sig att jag hade fortfarande kvar en del hjärnspöken. Allt från vad ska mina barn tro när allt sker så fort hela tiden, till praktiska frågor som hur ska vi lösa det med flytt osv? (Jag var/är inte direkt beredd på att flytta härifrån, men det är å andra sidan något hon kan tänka sig.) Var jag redan klar med mitt sorgarbete? Har allt gått för fort igen, är jag verkligen säker på mina känslor för denna nya? Kommer hon kunna lösa sina tidigare problem? Det var hundra frågor till som inte riktigt fanns något svar på, och än idag har jag inte lyckats reda ut många utav dem ärligt talat.
Kanske också lite därför jag fick ett infall att söka mig tillbaka hit idag. För att läsa om andras problem, och släppa mina för ett tag. Just nu saknar jag perioden då jag kände mig fri. Men jag vill samtidigt inte kasta in handduken ännu, för det är en fantastiskt fin tjej, och det här kanske bara är en låg period jag går igenom som senare kommer släppa? Sedan har jag inte mage i att såra henne, för risken finns att hon faller jävligt hårt pga sin rådande situation… Jag vet att jag inte riktigt kan resonera så, och dessutom blir fallet säkert hårdare ju längre vi håller ihop. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare bara.
Förresten hade jag och X ett ganska öppet snack för ett par veckor sedan. Där ställde hon sig tvivlande inför sin nya kille. Eller kanske inte tvivlande i den bemärkelsen, men hon lyfte fram att hon inte alltid är helt säker i sina val. Hon sa t.ex. att vår historia kanske hade slutat annorlunda om vi inte var så förhastade vid separationen… Rätt intressant att komma från henne. Jag har märkt att hon tvivlar ibland, men nu ska dem flytta ihop. Jag kan bara önska stort lycka till. På detta plan är jag helt klar.
Det här var en kort sammanfattning egentligen, och jag skulle kunna måla ut flera intressanta scenarion och gå in i djupare detaljer, men det låter jag bli, i alla fall för denna gång. Får hoppas att det löser sig, på ett eller annat sätt.