Jag är lämnad

Har under ett par veckors tid häckat lite till och från i detta forum. Nu känner jag att jag måste få skriva av mig utan att allt blir i affekt. Risk för lång och osammanhängande text, men jag ska försöka få ner mina tankar på ett någorlunda strukturerat sätt ändå.

Hon har lämnat mig efter ca 11 år. Det var en söndagmorgon i början av denna månad, så jag har egentligen inte kommit så långt i processen ännu. Jag har tagit allt stöd jag kan från vänner och bekanta, men det är svårt…

Jag kan försöka förklara så om någon läser i alla fall kan få en bild av hur vårat liv sett ut, även om detta är “min dagbok”.

Vi fick kontakt 2009 över internet. Jag bodde som ungkarl i egen lgh på annan ort, i en helt annan del av Sverige. Jag kan beskriva mig enklast som introvert, och hon extrovert. Jag var rätt ensam och sökte något i mitt händelsefattiga liv, och hade endast en tidigare erfarenhet med flickvän under gymnasietiden. Jag var fortfarande en ung osäker kille. Hon stormade in i mitt liv, vi hade sex första träffen och allt var underbart. Allt rullade på, hon blev gravid de första månaderna, flyttade in hos mig, vi förlovade oss, hon fick ett jobb och allt rullade igång. Efter en liten period började vi diskutera flytt till hennes hemtrakter. Hon saknade support från sin familj under graviditeten, samt ett par andra oväsentliga saker i sammanhanget. Jag hakade på, vi flyttade ihop i ny lgh och jag lämnade mitt tidigare liv bakom mig med allt det innebar, vänner, bekanta, jobb osv (för lång sträcka för att hålla kvar kontakt). Jag var inte rädd, jag var beredd! Det behövde hända något i mitt liv och jag tog chansen när den blev uppenbar.

Eftersom det blev många stora händelser på en gång så började jag få tid att reflektera över besluten. Gjorde jag rätt? Hade jag verkligen dessa känslor, eller ville jag bara fly ensamheten? Jag kunde inte backa, vi väntade ju försjutton barn! Jag “kände efter” lite för mycket och var mycket tveksam till allt, men jag kvävde det och hoppades att jag skulle komma på andra tankar.

Det gjorde jag till slut, men det tog tid. Lite för lång tid är jag rädd, och att detta är en del av varför hon lämnat mig. Jag har analyserat och kommit fram till att jag varit för distanserad mot henne på ett känslomässigt plan. Hon har hissat varningsflagg vid ett flertal tillfällen (3-4 ggr under alla årens lopp?) och sagt att vi bara bor ihop som kompisar. Jag tänkte klassisk “svacka”, vi kommer ur det. Jag insåg inte allvaret. Sista varningen var i höstas, och då förstod jag att detta är väldigt allvarligt, går inte att blunda längre. Hon tog åter upp problemet att vi bara bor ihop av bekvämliga skäl för barnens skull, tryggheten osv. Hon poängterade även att hon tappat sitt glada spralliga jag, och vet inte hur hon själv kände längre. Eftersom förhållandet drog i gång med barn tidigt i bilden så fick vi aldrig riktigt lära känna varandra hon och jag. Hur skulle vår framtid se ut när de flyttar hemifrån? Vi hade inte extremt mycket gemensamma intressen trots allt. Vi var båda väldigt ledsna efter detta i ett par dagar, men jag gav mig fan på att vi skulle klara oss även ur denna kris.

Jag ville visa henne att jag uppskattade henne, försökte ta lite egna initiativ, beröring med allt vad det innebar. Jag ville dock inte “over do it”, för det skulle kännas för uppenbart. Men jag blev illa till mods när jag märkte att hon knappt besvarade min interaktion längre. Tankarna for iväg, men jag bet mig i tungan. När jag var på väg att ta upp hur jag kände mig, då hade vi sex, eller så inträffade något annat som fick mig på gott humör för en kort stund.

Dagen innan hon släppte bomben så väcktes jag av två underbara pussar innan hon stack till jobbet. Det kanske bara var hjärnspöken hos mig? Eller?

Söndag morgon. Vi vaknar som vanligt. Jag såg fram emot en fysisk aktivitet jag brukar ha på söndagar ihop med ett grabbgäng. Vi låg båda kvar i sängen. Hon ställde frågan, “Hur tycker du vi har det?” PANG! Jag förstod. Jag hade det på känn, fast jag inte velat förstå. Det sas inte många ord. Vi blev ledsna, och i samförstånd insåg vi att det inte fanns någon utväg kvar. Jag sa att det finns nog inte mycket kvar att göra då, det är skilda vägar som gäller. Fan vad det tog emot. Jag älskar henne fortfarande.

Huset vi köpte för ett par år sedan och hade stora planer för… Det ska säljas, ingen av oss hade råd att lösa ut den andre. Mäklaren kontaktades redan dagen efter beskedet. Denna mäklaren har hjälpt oss tidigare, så han ställde upp och skyndade på processen för vår skull. Eller vems skull, hennes? Jag tyckte allt har gått för jävla fort. Vi har inte ens diskuterat parterapi, familjerådivning. Har vi ens försökt? Sedan så inser jag att hon har brottats med dessa tankar en lång tid, det är bara jag som inte hängt med, förrän nu. Jag vill också att detta ska gå fort nu, plåstret ska liksom ändå rivas av. Jag frågade om detta verkligen är vad hon tror blir bäst för oss? Jag ville samtidigt understryka var jag stod, att jag stöttar henne i detta om det är så här det ska bli, men hon ska veta att jag älskar henne. Det sa jag. Hon var mycket ledsen och svarade, ja, jag tror det här blir bäst ändå. Hon har sagt att hon har känslor kvar för mig, men inte “de” känslorna. Gnistan är borta, och frågan är hur länge sedan den försvann från hennes sida.

Vi har båda fått tillträde till varsin liten lägenhet med snar inflyttning för oss båda. Fyfan vilken ångest. Alla minnen, alla upplevelser jag kan minnas. Allt påminner om henne. Jag kan henne, jag vet henne utan och innantill. Eller jag trodde det.

Jag vill tillägga att jag inte tror det är en otrohetsaffär. Jag kan inte tänka mig det, hur hon skulle haft möjlighet att dölja detta för mig. Möjligen att hon har fått tankar om någon flirtat med henne, hon kanske fått sig tankeställare på det viset. Men inga tecken har visats i alla fall. Men det spelar samtidigt ingen roll. Jag mår dåligt att tänka i de banorna ändå, fast man gör det ju. Det finns så många frågar jag har, som jag inte kommer få svar på. Jag har lärt mig redan från dag ett att jag måste börja bena ut min egna väg och släppa det som varit. Mycket tack vare er i detta forum, råd från vänner m.m.

Men hur ska jag kunna släppa allt? Det är omöjligt. Detta är mitt livs värsta resa, jag vaknar upp dagligen till en mardröm. Jag inser att det finns förhoppningar om framtiden, men de försvinner i ett ögonblick och översköljs av mörka tankar lika fort igen.

Vi skiljs som vänner. Vi har lovat stötta varandra, i synnerhet för barnens skull. De har tagit det hela bra hittills, men jag tror inte riktigt de greppat även om vi försökt vara transparenta.

Jag kan inte släppa tanken på att vi kanske hittar tillbaka till varandra. Men vi behöver egen tid. Jag behöver läka och hitta mig, lika så hon och vad hon vill. Sedan har jag hittat en relationscoach på nätet som har många tips och idéer på hur du kan vinna tillbaka ditt ex. Många självklara och kloka ord. Han motiverar mig att DET GÅR, men det krävs förändringar. Jag har inte detta som huvudmål, mitt mål är min väg. Bygga upp mitt självförtroende igen. Jag är långt ifrån klar, men jag försöker.

Jag försöker vara så förnuftig jag kan och låta känslorna komma, men inte framför henne. Jag vet att det inte finns så många genvägar, det här behöver återhämtning, och tid. Mot henne visar jag att jag är stark… men det är bara en fruktansvärt bräcklig fasad, än så länge. Fake it till you make it?

Jag har också följt resan med TinCanMan och hoppas att detta även kan inträffa oss… Jag sörjer. Jag längtar. Ovissheten om allt är fruktansvärd. Uppmuntrande ord som att “det löser sig”, “mister du en står det dig tusen åter” osv går inte att ta in. Det är här och nu, och det är HEMSKT.

Det finns så mycket mer jag vill skriva och få ur mig, men det får bli en fortsättning följer.
Skickar styrkekramar till alla er som lider, jag förstår nu hur avgrundsdjupt detta hål är.

7 gillningar

Välkommen i detta tvivelaktigt sammanhang. Kan tala om för dig att du inte är ensam om att leva i förhoppning om att få göra samma resa som TinCanMan. Skulle inte det funka finns ett antal andra föredömen på detta forum. Fortsätt skriv det lättar på trycket. Jag har hävt ur mig mycket här för att kunna fungera någorlunda i vardagen.

2 gillningar

Vad heter TinCanMan s inlägg eller kan nån länka?

1 gillning

Tror att tråden heter “Den lyckliga skilsmässa blev olycklig”

1 gillning

Hej!
Välkommen in hit då. Tyvärr.

Jag blir lite ambivalent när jag läser din story för du verkar både helt på det klara att ni glidit isär, att ni inte jobbat på relationen mm. samt att du själv säger orden ”att det inte finns nåt mer att göra”. Samtidigt förstår jag att du är förkrossad och genuint överraskad att det skett!

Kan det vara så att det är att bli ”lämnad” som du sörjer eller är det verkligen henne?
Är det samhörigheten, tvåsamheten, planerna och drömmarna?
Eller ”hon”…?

Jag skriver så eftersom din historia i vissa delar påminner om min egen och i backspegeln var det till stora delar så för mig.

Kämpa på!

1 gillning

Jag är spridd i mina tankar. Jag är klar på att vi glidit isär, men jag ville inte att vi skulle glida isär. Jag är också klar med att jag inte gjort rätt alla gånger.
Vi har alltid haft en trygghet i varandra, men tryggheten kanske växte och har tagit för stor plats?

Jag vet att jag älskar henne. Hon har inte fått se all min kärlek jag har att ge. Jag börjar dock också inse faktumet att vi behöver komma isär på riktigt och kunna söka mer klarhet. Jag är inte nöjd med mig själv och behöver visa mig själv mer förståelse och kärlek innan jag är beredd på att gå in i ny relation (ny relation innebär henne i huvudsak).

“Det finns inget mer att göra”. Nej… Eftersom jag inte kunde lösa vår relation i nuvarande form. Hon förklarar inte heller varför, och ärligt talat vet jag inte om hon besitter några svar? Allting detta är vad jag själv kommit fram till. Har ingen aning om vad hon tänker. Hon “behöver hitta sig själv”, det säger allt och ingenting på samma gång.

1 gillning

Jag tror jag förstår.
Många härinne har nog varit igenom eller varit och nosat på liknande situationer. Ni är nog bägge i ett tillfälle i livet när ni söker ”något”. Bevisligen saknar hon något, kanske hos sig själv, kanske hos dig, kanske i förhållandet, kärleken och drömmarna. Förmodligen en blandning av alltihop.
Under tiden ser man tiden springa iväg, kropp och sinne förändras, förhoppningar och drömmar verkar allt svårare att nå.
Istället kommer tvivel, kantstött självförtroende och man upplever färre och färre saker som faktiskt håller ihop men man håller ihop ändå.
Håller fast och skjuter ännu mer saker under mattan. För tryggheten, för barnen, för vännerna, för sommarstugan, båten, hunden å allt va det nu är.
Fast bägge egentligen har velat göra allt annat…

Till slut håller det inte längre. Det blir ett skådespel där man själv är statist.
Då kan det vara enkelt att till slut se ut att enda vägen framåt också är samma väg som leder ut och bort.
Nån svårplacerad ”annanstans”.
Något oklart, odefinierbart ”nytt”.
Och plötsligt ligger hoppet, drömmarna och horisonten i en annan riktning…

Du har nog fått upp ett bra spår om att det nog handlar mycket om att du måste räta ut vem du är och vill vara i ett förhållande.
Vem du vill vara själv.
Det ena är ju inte skilt från det andra men det kommer alltid att handla mer om att ge än att ta om man vill leva med någon.

Jag var där du är.
I ett förhållande som var på väg att dö.
Ingen av oss fick ur oss något vettigt gentemot varandra och hittade miljoner orsaker att inte älska, kramas, se varandra, ge varandra och se varandra.
Mitt X valde att i lönndom träffa en annan man men samtidigt också att vara kvar hos mig och familjen för sin trygghet.
Där är lyckligtvis inte du (Ni).
Det är trots allt en förutsättning som dramatiskt ökar möjlighet för att ni kanske hittar en väg tillbaka.
Men innan dess finns säkert en väg som måste vandras var för sig ett tag…

Styrka till dig på resan…:muscle:

6 gillningar

Tack så mycket för dina fina och kloka ord, det är skönt att höra. Jag tror du har rätt i mycket av det du skriver…

Kan flika in med att kvällen blev en skitkväll. Hon berättar att hon går ner i vikt, samt har lite olika besvär med en svajande hälsa mitt i allt detta (eller snarare i samband med allt detta?). Hon förklarade att hon inte alls mår bra, och jag blir kluven till hur jag ska förhålla mig. Jag är van att instinktivt komma till undsättning och stötta henne, men samtidigt tänker jag i nästa varv att jag mår minst lika dåligt, och det är lite hon som spikade beslutet om separationen… Men det säger jag inte till henne. Hon påpekar det snarare själv, att hon bär hundhuvudet i detta och tar på sig skulden. Hon drar sig undan och pratar inte ut med någon.

Jag har försökt få henne att förstå att jag stöttar, och att hon behöver få ut sina tankar. Hon kan inte gå och grubbla och hålla alla känslor inne för sig själv, vilket hon mer eller mindre gör. Jag har bett henne ta kontakt med någon i familj eller bland vänner, men hon är inte redo att prata ut. “Du vet hur jag fungerar, jag behöver tid, så kommer smällen långt senare”… Ja jag vet att du är så, men det är inte bra för dig. Men det tar stopp där, så det är lite upp till henne att bearbeta på sitt sätt.

Problemet är väl samtidigt att jag inte försöker visa min svaghet inför henne längre. Hon fick se hur jag bröt ihop förtvivlat de första dagarna, men jag svor till mig själv att inte visa den sidan mer. Det hjälper inte, tänker jag. Jag tror det provocerar henne, hon hade räknat med att jag skulle hanterat detta annorlundare? Ikväll tyckte jag det blev uppenbart just för hon pekade ut alla brister hos mig i hela projektet medans hon radade upp allt hon fixat med, och försökte få fram att jag inte engagerar mig tillräckligt i hennes situation. Hon drar sitt eget lass och lite till, typ. Och hon avslutade med att hon samtidigt har så många tankar mitt i allt detta. Jag replikerade med att jag hjälper där jag kan. Berätta vad du behöver hjälp med så blir det lättare för mig… Men jag kan inte hjälpa kring tankarna, för de hör jag inte. Jag säger inte att jag är stone face, men jag döljer bara min sorg och försöker hålla ihop vardagen. Lägger faktiskt in lite “småhumor” ibland, bara för att lätta på stämningen. Hon skrattar till, det hjälper emellanåt. Jag vill ju innerst inne att attraktionen ska komma tillbaka för henne, så vi kan leva och älska igen.

Det blev lite drama i det hela snacket ikväll i alla fall, men gick väl aldrig “överstyr”. Vi höll samtalsnivån i schack någonstans. Vi har inte bråkat på flera år heller, vi har lärt oss varandra och var våra gränser går. Jag kan dock räkna upp ett fall där vi brusade upp varandra rätt rejält tidigare i höstas, men detta är väl undantaget som bekräftar regeln.

Kan tillägga att hon har alltid varit initiativtagaren i vårat förhållande, och det är hon jävligt bra på. Jag inser att jag är betydligt sämre på denna punkt. Hon stör sig på det. Jag går ofta efter mönster i mitt levnadssätt och är en trygghetsnarkoman i många fall. Det här är ju en typisk grej jag behöver komma till rätta med på sikt, det förstår jag med. Åtminstone förbättra till viss mån. Jag räknar inte med att skapa underverk och bli en helt annan människa, men jag kan alltid utvecklas, bli mer livserfaren…

Just nu känner jag bara att jag kan bespara mig drama, det fixar jag inte. Jag vill få lugn och ro och sansa mig själv. Hon behöver tid, jag behöver tid… Ångesten kommer fortfarande att slå till hårt, flera gånger till. Hoppas jag härdar ut och kommer till insikt. Hon kommer alltid ha en plats reserverad i mitt hjärta. Hoppas den inte krymper, tvärtom! Hoppas hon känner likadant… hoppas.

2 gillningar

Jag vet inte om jag skrivit så tidigare, men jag börjar med det nu i alla fall. Hon = X från och med nu, för enkelhetens skull.

Dagarna rullar på, mycket praktiska lösningar inför hennes flytt, min flytt, huset som ska säljas osv. Det gör att jag kan fokusera på detta och lägga mindre tankar på mina känslor för stunden.

Jag fick äntligen tummen ur och har börjat lyssna på Mikael Larsens ljudbok “Att skiljas utan att förlora sig själv”. Många bra tankar och råd, skönt att lyssna på. Man får ett vidare perspektiv. Samtidigt får man höra väldigt skrämmande statistik, men inte så förvånande. Läskigt ändå.

I går kväll åt vi mat tillsammans som familj, ihop med hennes mamma och ena systern. X mådde förhållandevis bra, utåt sett i alla fall. Kändes konstigt, nästan lite ombytta roller. Jag har försökt ta lite avstånd från känslorna just nu och har ställt in hjärnan på “WORK”, vilket gör mig lite distanserad ibland.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Jag undviker fällor som att kolla fotoalbum, minnas det förflutna osv. Jag vill ändå visa (vet inte för vem just nu ärligt talat) att jag klarar detta. Det bästa vore om jag bara kunde vara mig själv, men jag vet ju inte längre vem jag är. Känner att det enklaste just nu är att fortsätta hålla en neutral nivå, att på ett vänskapligt plan stötta varandra. Våra två barn behöver oss.

Samtidigt är det precis den vänskapen som också räknas som “fälla” för att hon ska få tillbaka attraktion för mig. Jag kan inte vara Lilla Fridolf heller. Jag slits mellan råd från relationscoacher som fokuserar på att återfå sitt ex, till att bara klara sig själv bäst ur detta och bygga upp MIG. Ställer man båda dessa mot varandra är det uppenbart vad som är bäst i längden. Men om vi är ämnade för varandra, om jag verkligen vill tillbaka till henne (och hon till mig) så måste vi båda anstränga oss till det yttersta. Släpper jag istället detta och inte anstränger eller försöker rädda upp, då släpper jag henne ännu mer.

Jag fortsätter längta och sakna och älska X. Men har gradvis accepterat detta, tror jag? Det har liksom inte gått mer än 3 veckor. Kan jag redan ha gjort en liten omställning? Jag räknar inte så noga längre, vill inte riktigt minnas tillbaka heller. Jag återupprepar för mig själv: Ska vi någonsin ingå i en kärleksfull och romantisk relation i framtiden, då behöver vi dela oss och börja på NYTT, med våra nya jag. Jag måste, måste, måste bara släppa greppet helt, och någonstans hoppet, och låta saker komma naturligt.

1 gillning

Det kan nog kännas som ett dilemma och jag känner igen det. Om du vill förenkla tankarna så är det så att du till syvende och sist inte kan övertala eller påvisa nåt för henne med ord och löften i nuläget.
Vad hon känner/vill/klarar är 100% upp till henne att reda ut och värdera.
Du kan ta ansvar för dig själv. Punkt. Att acceptera, som du verkar ha gjort, är en STOR del av processen. Nästa steg är att släppa taget.

Du har säkert läst det på andra trådar härinne (och om du inte har det så kommer du snart att göra det):
Bästa sättet att återväcka nån form av attraktion/vilja/önskan hos en person är genom handling. Inte genom ord.
Det bästa du kan göra är att jobba på din egen
”planhalva” med att få ordning på din tillvaro, din hälsa, din vilja och dina värderingar så att du vet vem du är och känner trygghet och glädje i DIG. En självständig och tydlig person som är på det klara vem hen är, vad hen står för och vad hen vill är det mest attraktiva som finns! Kvinna eller man spelar ingen roll!
Den stora fördelen med detta är att det inte egentligen inte finns nån ”baksida” med det valet. Du mår bra, andra ser att du mår bra och blir det aktuellt så kommer en ev partner (ny eller gammal) se det! Jobbet du gör under resan dit är oändligt mycket mer välinvesterat än att reaktivt försöka ”anpassa dig” till ditt X (vilket förmodligen är precis det sista hon vill och som hon ”stör sig på” om jag skall tolka henne)

Bra att du tagit beslut om hur du förhåller dig och kallar henne för ”X”. Just nu är det så och det är där du får börja. Sörj relationen, slrj henne, sörj de förlorade drömmarna och allt som finns i det men gå vidare in DIN riktning. Gå inte efter vad du tror att nån annan ska uppskatta/vilja att du går…
Du kommer aldrig att komma fram.

4 gillningar

Oerhört tacksam för dina ord Ortega. Känner att du har koll på var jag befinner mig.

Idag/ikväll/i morgon är jag på konferens med jobbet. Brukar alltid ringa X och stämma av läget, men nu är barnen hos svärmor så finns ingen anledning att ringa X. Jag har ringt och sagt godnatt till pojkarna i alla fall. Känner mig så fruktansvärt ensam fortfarande, och bävar mig för när vi sitter i varsin lgh… Vilket är snart.

1 gillning

Jag försöker läsa och förstå men jag blir osåker om ni någonsin talat ut. Har du i klarhet uttryckt att du vill leva med henne och att du är beredd att jobba på relationen, om hon kan tänka sig det?
Jag tycker nästan det låter som ni tar stora beslut utan att tydligt uttalats en vilja fr den andra parten, är det så eller missuppfattar jag? Att bollen sätts i rullning för ganska oskyldiga ord en söndagmorgon, hur tycker du vi har det…
Har ni inte funderat på parterapi eller liknande innan ni tar dessa stora beslut och har du verkligen sagt vad du vill och känner? Och vill kämpa för detta, om du vill det?
Ber om ursäkt om jag missuppfattat allt och skriver något som är klumpigt.

1 gillning

Vi har absolut tagit väldigt stora och drastiska beslut, utan att jag personligen känner att vi har kramat ur det sista. Det känns orättvist. La jag orden i mun på X för fort? Men X är så driven till att genomföra allt praktiskt nu, det kom som en chock. Det i sig gör att jag inser åt vilket håll hon vill.

Samtidigt har det alltid varit X grej att pusha oss och rusha igenom saker. Utan X hade jag varit ungkarl fortfarande. Jag vet inte var hon försöker leda mig denna gång… Alltid varit hon som styrt. Här är ytterligare en fälla igen, jag måste stå för mig själv. Nu låter jag verkligen som en toffel, men riktigt så illa är det dock inte.

1 gillning

Innan jag åkte iväg på konferensen så ville hon visa en låt hon börjat lyssna på, och den var lugn och fin. Hon anade nog att jag skulle gilla den. Ingen ballad men. Ibland känns det som hon söker kontakt, men jag är lite dum och ser bara vänskapliga försök, eller? Lägger hela tiden tyngd i att hon driver på med separationen…

1 gillning

Jag vill återigen poängtera att jag förklarade tydligt att jag fortfarande älskar X, direkt efter uppbrottet. Samt att jag ändå frågade om detta verkligen är vad som anses bäst ur hennes ögon. Lovade att släppa, inte böna och be, om det var detta hon trodde.

Blandar mycket “hon” med X, men får vara så. Samma sak

1 gillning

Jag kan bara säga att om inte min man varit så envis och hels tiden visat att han absolut inte ville skiljas och i princip höll mig fast så hade vi varit skilda idag. Visst har även han tröttnat ibland och ibland har jag nog velat att han inte ska hålla emot och pushat bort honom. Och samtidigt har jag velat att ha ska stå kvar för att just känna att han faktiskt står kvar. Det är komplext. Lite självskadebeteende, jag pushar bort honom tills han inte vill mer o då ser jag det som ett bevis på att han inte vill ha mig och att det inte funkar… men han står kvar och nu är vi kanske på väg åt rätt håll. Han är i alla fall mycket öppnare med sina känslor och vad han vill trots att det gör honom mer sårbar. Något han har haft svårt att visa innan.

1 gillning

X ringde från jobbet idag och bad mig se till så barnen skulle få duscha/bada, men jag förklarade att de precis håller på, och så var jag på väg att avsluta samtalet. Jag hade verkligen ingen lust att prata sånt. Men hon hann klämma ut en fråga om hur länge jag varit hemma. En halvtimme drygt, svarade jag. Sen var jag rätt snabb med att avsluta samtalet igen. Så pass att jag la på när hon skulle säga hejdå. Jag snäste inte av, men det blev ett kort och kallt prat.

Känslorna tog över och styrde mig. Känner mig ångerfull. Jag stötte nog precis bort henne lite till. Vi lovade varandra tidigare att tillsammans hjälpa oss genom detta… Jag vet inte. Jag orkar inte.

I morgon ska jag och barnen rensa i garaget och slänga skräp. De är inte peppade. Inte jag heller. (X har sin jobbhelg.)

1 gillning

Önskade att jag hade det drivet din man har. Det kanske kommer, kanske inte. Jag är fullt inställd på att hon måste rannsaka och landa i sig själv innan jag ens kan försöka.

Tror att OM vi skulle hitta tillbaka nu inom en kortare framtid så blir det ett dåligt underlag att bygga vidare på. Kan inte riktigt backa nu, vi får löpa linan och se var vi hamnar.

2 gillningar

Det är en helt sjuk situation att behöva hålla tillbaka känslorna och försöka kväva dem. Vilket jävla piss allt är.

God natt X, älskar dig, trots detta. Men det är inte vi längre. Förlåt igen att det blev så här.

2 gillningar

Nu har vi städat (inte riktigt klar än) inför andra husvisningen. X är rätt så fram och glad. Till viss del jag med. X busade och smög bakom med ett par skämtbrillor vid ett tillfälle medan jag dammsög. Då vände jag mig om och hoppade till, vi båda skrattade rätt gott.

Såna småsaker gör mycket… Vi kan ju fortfarande ha roligt tillsammans uppenbarligen. :slight_smile: Jag har för avsikt att undvika att placera mig i någon typ av vänzon bara.
Fast kan X känna sig glad och avslappnad så bjuder jag på det.

3 gillningar