Har under ett par veckors tid häckat lite till och från i detta forum. Nu känner jag att jag måste få skriva av mig utan att allt blir i affekt. Risk för lång och osammanhängande text, men jag ska försöka få ner mina tankar på ett någorlunda strukturerat sätt ändå.
Hon har lämnat mig efter ca 11 år. Det var en söndagmorgon i början av denna månad, så jag har egentligen inte kommit så långt i processen ännu. Jag har tagit allt stöd jag kan från vänner och bekanta, men det är svårt…
Jag kan försöka förklara så om någon läser i alla fall kan få en bild av hur vårat liv sett ut, även om detta är “min dagbok”.
Vi fick kontakt 2009 över internet. Jag bodde som ungkarl i egen lgh på annan ort, i en helt annan del av Sverige. Jag kan beskriva mig enklast som introvert, och hon extrovert. Jag var rätt ensam och sökte något i mitt händelsefattiga liv, och hade endast en tidigare erfarenhet med flickvän under gymnasietiden. Jag var fortfarande en ung osäker kille. Hon stormade in i mitt liv, vi hade sex första träffen och allt var underbart. Allt rullade på, hon blev gravid de första månaderna, flyttade in hos mig, vi förlovade oss, hon fick ett jobb och allt rullade igång. Efter en liten period började vi diskutera flytt till hennes hemtrakter. Hon saknade support från sin familj under graviditeten, samt ett par andra oväsentliga saker i sammanhanget. Jag hakade på, vi flyttade ihop i ny lgh och jag lämnade mitt tidigare liv bakom mig med allt det innebar, vänner, bekanta, jobb osv (för lång sträcka för att hålla kvar kontakt). Jag var inte rädd, jag var beredd! Det behövde hända något i mitt liv och jag tog chansen när den blev uppenbar.
Eftersom det blev många stora händelser på en gång så började jag få tid att reflektera över besluten. Gjorde jag rätt? Hade jag verkligen dessa känslor, eller ville jag bara fly ensamheten? Jag kunde inte backa, vi väntade ju försjutton barn! Jag “kände efter” lite för mycket och var mycket tveksam till allt, men jag kvävde det och hoppades att jag skulle komma på andra tankar.
Det gjorde jag till slut, men det tog tid. Lite för lång tid är jag rädd, och att detta är en del av varför hon lämnat mig. Jag har analyserat och kommit fram till att jag varit för distanserad mot henne på ett känslomässigt plan. Hon har hissat varningsflagg vid ett flertal tillfällen (3-4 ggr under alla årens lopp?) och sagt att vi bara bor ihop som kompisar. Jag tänkte klassisk “svacka”, vi kommer ur det. Jag insåg inte allvaret. Sista varningen var i höstas, och då förstod jag att detta är väldigt allvarligt, går inte att blunda längre. Hon tog åter upp problemet att vi bara bor ihop av bekvämliga skäl för barnens skull, tryggheten osv. Hon poängterade även att hon tappat sitt glada spralliga jag, och vet inte hur hon själv kände längre. Eftersom förhållandet drog i gång med barn tidigt i bilden så fick vi aldrig riktigt lära känna varandra hon och jag. Hur skulle vår framtid se ut när de flyttar hemifrån? Vi hade inte extremt mycket gemensamma intressen trots allt. Vi var båda väldigt ledsna efter detta i ett par dagar, men jag gav mig fan på att vi skulle klara oss även ur denna kris.
Jag ville visa henne att jag uppskattade henne, försökte ta lite egna initiativ, beröring med allt vad det innebar. Jag ville dock inte “over do it”, för det skulle kännas för uppenbart. Men jag blev illa till mods när jag märkte att hon knappt besvarade min interaktion längre. Tankarna for iväg, men jag bet mig i tungan. När jag var på väg att ta upp hur jag kände mig, då hade vi sex, eller så inträffade något annat som fick mig på gott humör för en kort stund.
Dagen innan hon släppte bomben så väcktes jag av två underbara pussar innan hon stack till jobbet. Det kanske bara var hjärnspöken hos mig? Eller?
Söndag morgon. Vi vaknar som vanligt. Jag såg fram emot en fysisk aktivitet jag brukar ha på söndagar ihop med ett grabbgäng. Vi låg båda kvar i sängen. Hon ställde frågan, “Hur tycker du vi har det?” PANG! Jag förstod. Jag hade det på känn, fast jag inte velat förstå. Det sas inte många ord. Vi blev ledsna, och i samförstånd insåg vi att det inte fanns någon utväg kvar. Jag sa att det finns nog inte mycket kvar att göra då, det är skilda vägar som gäller. Fan vad det tog emot. Jag älskar henne fortfarande.
Huset vi köpte för ett par år sedan och hade stora planer för… Det ska säljas, ingen av oss hade råd att lösa ut den andre. Mäklaren kontaktades redan dagen efter beskedet. Denna mäklaren har hjälpt oss tidigare, så han ställde upp och skyndade på processen för vår skull. Eller vems skull, hennes? Jag tyckte allt har gått för jävla fort. Vi har inte ens diskuterat parterapi, familjerådivning. Har vi ens försökt? Sedan så inser jag att hon har brottats med dessa tankar en lång tid, det är bara jag som inte hängt med, förrän nu. Jag vill också att detta ska gå fort nu, plåstret ska liksom ändå rivas av. Jag frågade om detta verkligen är vad hon tror blir bäst för oss? Jag ville samtidigt understryka var jag stod, att jag stöttar henne i detta om det är så här det ska bli, men hon ska veta att jag älskar henne. Det sa jag. Hon var mycket ledsen och svarade, ja, jag tror det här blir bäst ändå. Hon har sagt att hon har känslor kvar för mig, men inte “de” känslorna. Gnistan är borta, och frågan är hur länge sedan den försvann från hennes sida.
Vi har båda fått tillträde till varsin liten lägenhet med snar inflyttning för oss båda. Fyfan vilken ångest. Alla minnen, alla upplevelser jag kan minnas. Allt påminner om henne. Jag kan henne, jag vet henne utan och innantill. Eller jag trodde det.
Jag vill tillägga att jag inte tror det är en otrohetsaffär. Jag kan inte tänka mig det, hur hon skulle haft möjlighet att dölja detta för mig. Möjligen att hon har fått tankar om någon flirtat med henne, hon kanske fått sig tankeställare på det viset. Men inga tecken har visats i alla fall. Men det spelar samtidigt ingen roll. Jag mår dåligt att tänka i de banorna ändå, fast man gör det ju. Det finns så många frågar jag har, som jag inte kommer få svar på. Jag har lärt mig redan från dag ett att jag måste börja bena ut min egna väg och släppa det som varit. Mycket tack vare er i detta forum, råd från vänner m.m.
Men hur ska jag kunna släppa allt? Det är omöjligt. Detta är mitt livs värsta resa, jag vaknar upp dagligen till en mardröm. Jag inser att det finns förhoppningar om framtiden, men de försvinner i ett ögonblick och översköljs av mörka tankar lika fort igen.
Vi skiljs som vänner. Vi har lovat stötta varandra, i synnerhet för barnens skull. De har tagit det hela bra hittills, men jag tror inte riktigt de greppat även om vi försökt vara transparenta.
Jag kan inte släppa tanken på att vi kanske hittar tillbaka till varandra. Men vi behöver egen tid. Jag behöver läka och hitta mig, lika så hon och vad hon vill. Sedan har jag hittat en relationscoach på nätet som har många tips och idéer på hur du kan vinna tillbaka ditt ex. Många självklara och kloka ord. Han motiverar mig att DET GÅR, men det krävs förändringar. Jag har inte detta som huvudmål, mitt mål är min väg. Bygga upp mitt självförtroende igen. Jag är långt ifrån klar, men jag försöker.
Jag försöker vara så förnuftig jag kan och låta känslorna komma, men inte framför henne. Jag vet att det inte finns så många genvägar, det här behöver återhämtning, och tid. Mot henne visar jag att jag är stark… men det är bara en fruktansvärt bräcklig fasad, än så länge. Fake it till you make it?
Jag har också följt resan med TinCanMan och hoppas att detta även kan inträffa oss… Jag sörjer. Jag längtar. Ovissheten om allt är fruktansvärd. Uppmuntrande ord som att “det löser sig”, “mister du en står det dig tusen åter” osv går inte att ta in. Det är här och nu, och det är HEMSKT.
Det finns så mycket mer jag vill skriva och få ur mig, men det får bli en fortsättning följer.
Skickar styrkekramar till alla er som lider, jag förstår nu hur avgrundsdjupt detta hål är.