Jag är lämnad

Tisdag 3/3, Eller 24 dagar sedan beskedet.
Jag behöver skriva, även om jag inte har något nytt att egentligen tillägga.

Jag försöker hela tiden samla mina tankar, men går sådär.

En liten uppföljning på igårkväll. Jag tog ett bad. X knackade på dörren och klev in och ställde en fråga om uppläggning kring fritidstider… Sedan dröjde det kanske 5-10 min igen så kom X in ännu en gång och frågade om jag fått ett meddelande i min telefon om kalenderdelning… Jag vinklade min telefon mot X och visade att jag fått det, medans X ställde sig på knä, hängde över badkarskanten nästan och hade världens bästa utsikt när jag låg där i med hela min kropp blottad… :smiley:

Jag målar möjligen upp en fantasibild i mitt eget huvud, men det var precis som att det var där X passade på att ta en “tjuvtitt”. Jag fortsätter intala mig att X går förlorande ur detta så kommer jag lättare hantera allt varteftersom.

2 gillningar

Torsdag 5/3

Dagen började riktigt illa. Barnen bråkade med varandra (som de brukar) i morse, och jag orkade inte säga till. Det blev tjat om vilken frukt de skulle ha, de blev osams på toaletten osv osv. Tiden rann iväg och det blev stressigt. De gick till skolan själva ledsna båda två.

Senare kl 9.00 var det möte hos mäklaren och nu är kontrakt skrivet och klart med nya husägarna. Tog ungefär en timme.

X skulle tillbaka till huset och fortsätta plocka lite flyttlådor eller liknande, och jag stressade vidare till jobbet… på väg i bilen till jobbet brast det igen. Söndersplittrad familj… Vi som för inte så länge sen var en lycklig familj som hade allt. Nu borta. Helt overkligt och samtidigt sån fruktansvärd verklighet.

Jag har en klump i magen för barnens skull. Hoppas de kommer ta detta så bra de kan. Jag orkar liksom inte riktigt vara deras trygga stöd men det finns inget annat val. Hur klarar man sig att vara stark för deras skull när man är helt trasig inombords?

2 gillningar

Hörru @585 Varför drar du stora lasset med Kidsen ?

Har hon redan checkat ut från boendet eller är du jäkla snäll osv… Vill inte strö salt i såret,men jag undrar.

Det är helt ok med alla slags frågeställningar :+1::slightly_smiling_face:

Det är svårt att återge en tydlig bild, även om jag försöker att inte nyansera, så är det fortfarande bara min syn och åsikt som kommer fram här…

X har mycket kvälls- och helgpass på sitt schema, vilket gör att jag ofta får en del egentid med dem. X letar nytt jobb nu för att vi ska kunna pussla ihop vardagen lättare ihop framöver, så vi får se. Jag istället har ett stadigt jobb vardagar “7-16” (i princip), med möjlighet till flex dessutom. Mina arbetsförhållanden har ju möjliggjort hennes mer obekväma arbetstider, men här kommer det krävas förändring snart.

Jag har alltid varit för snäll, ser ofta till andra än till mig själv. Mycket inställsam, avskyr konflikter osv.

Jag kommer behöva sätta ett eget mål om att ta för mig mera, bland annat. Lyssna mer på vem jag är och “rucka” mer på min inre fyrkantiga bild. Låter otroligt
klyschigt och vet inte hur jag ska lyckas, men det får börja i mitt huvud tänker jag.

Natten till idag var X första natt i sin nya lgh.

1 gillning

Okay @585, kan tänka mig att detta med att hon har sin lägenhet nu är jävligt mentalt påfrestande, hon där å du hemma, hon kanske skriker ut ÄNTLIGEN, vem fan vet.

Du får nog göra som grabbarna @Ike och @Skipper, när deras Madam flyttade ut så hade dom innan dess påbörjat ett avskärmande av henne. Du får ge fan i nu att leka " Allt-i-allofixaren " åt henne, du måste säga nej och börja stärka dig grabben.
Tycker oxå att ni som är hemma och har X i lägenheten, ni glömmer och låter bli att gå ut och annat, ni tar hand om Kidsen och låter hon börja leva, ni kommer på efterkälken så in i helvete.

1 gillning

Jag snabbläste din story igen, undrar om du har rätt när du skriver att Otrohet är det nog inte.
Men va fan, det finns andra grabbar här som kan frågorna bättre än mig,
Att det skulle finnas tid till otrohet är jag säker på: jobbarkompis, tränarkompis, kurskompis eller annat skit. Många blir SÅ FÖRVÅNADE när han/hon blir avslöjjade, visste inte, hur fan gick det till osv… Du skall nog inte va så blåögd !

Det sätter sig på psyket att vara kvar, men jag flyttar till min lgh nästa helg redan, så kommer inte behöva lida i huset länge till.

Och du har sån jävla bra poäng. Jag vill skärma av och jag kommer skärma av, men jag vill inte ignorera. Jag vill på en vuxet och ansvarsfullt sätt ta avstånd, men det är fan inte lätt. Tycker dock jag skött det hyffsat under omständigheterna hittills.

1 gillning

Ja jag har förstått att man kan vara väldigt naiv i dessa situationer. Det kan så vara. Har naturligtvis grubblat i det, men ger mig inget mer än ångest och förtvivlan.

Hade jag sett den minsta antydan så skulle jag möjligen ta upp spåren… Det kanske skulle ge mig svar och snabbare avslut.

1 gillning

Bra @585 , börja din resa nu med att punktskriva hur du vill ha det, hur och i vilken ordning skall du ta grejjerna, börja strukturera upp dig med detta - kanske kan det ta bort annat grubleri, vem vet.

Å du: 585 låter som nått jäkla bilsmörjmedel, he he

1 gillning

Kämpa!

Jag har skrivit lite på min tråd varje dag om mina känslor, kan vara bra så man kan gå tillbaka och kolla eventuella framsteg och även hur ofta som man får bakslag, för de kommer de också(tyvärr).
Jag personligen tror faktiskt att det är svårt att hitta tillbaka, jag ville också det egentligen. Problemet är att det oftast sägs hårda ord och att man bråkar en hel del, kan man verkligen glömma och förlåta allt sedan?
Visst, det kanske är så att man kan förlåta vissa delar men om man bråkar och säger sårande saker så kommer det att påverka i framtiden. Tror även att den som lämnar blir svår att förlåta i längden. Jag skulle aldrig kunna förlåta mitt X för allt han sagt och gjort…
Lycka till

1 gillning

Förlåta elakheter i form av ord är smärtsamt @RudaS, det stannar kvar inne i skallen, andra småpikar kan man säkert leva med.

1 gillning

Jag tror det också, sedan tror jag att om barnen blir lidande när Xet får en knäpp så finns det inte en chans till att förlåta…

1 gillning

Jag känner ju inte igen X längre, knappt mig själv. Det är inte samma person, men det är samtidigt inga tecken på några radikala personlighetsförändringar heller, för den delen. Jag ser väl mest att inställningen hos X har förändrats i och med allt detta, men inte så märkligt.

X betonar att vi ska behålla vänskap, men det är jag frågande till hur jag förmår att klara det. Jag tror jag kan förlåta, för det finns inget infekterat i vår tidigare relation, eller separation. Vad jag vet, får jag väl tillägga…

X har varit ledig i dag och ringde mig nu på jobbet. Sista flyttlasset är klart tydligen, så jag behöver inte hjälpa till med det. Däremot fanns önskemål om jag kunde hjälpa med att montera upp hyllor osv i morgon eller på söndag. Samt så frågade hon om det var ok att ta barnen över helgen.

“Javisst, gör det” svarade jag, dumt eller inte. Jag ska ställas inför prövningen att vara ensam i ett halvtomt hus över helgen nu. Har inga planer heller, men får väl hitta på något så tiden går.

1 gillning

Hörru @585, ska du ställa upp och va All-fixare hos henne nu, personligen tycker jag att där skall en gräns dras - men det är ju lätt för mig att säga.

Din Madam flyttar ut för att finna sig själv därför att ni är kompisar bara, rätt ? Hon vill inte försöka igen hemma i hemmet ?
Nja ! Säger jag

1 gillning

Tisdag 10/3
Dagarna fortsätter, vissa jobbigare än andra. Några lättare också. Får inte glömma det som är bra.

Jag har till stora delar kommit till freds med tanken på att vi går varsitt håll. Det kommer fortfarande tillfällen då verkligheten hugger till, och jag inser att vi endast är ett minne blott. Det smäller till hårt som fan, men jag låter mig inte fastna i de tankebanorna allt för mycket. Fort fram med blicken igen, så går det att härda ut.

Min flytt går nu till helgen, det ska bli spännande. Jag ser inte fram emot själva flytten som sådant, men det ska bli skönt när jag har förutsättningarna klara för att kunna börja med mitt nya liv. Pusselbit efter pusselbit…

2 gillningar

Bra grabben, håll linjen rakt @585

Jag är installerad på plats i nya lägenheten. Mina föräldrar har åkt långa vägar för att hjälpa till och få i ordning på lite pyssel. X, hennes ena syster samt svärmor drog det största lasset med flytt av mina grejer, medans jag var på jobbet. Mycket tacksam för att de ställde upp.

I går kväll var ena sonen ledsen vid läggdags. Saknade mamma… Jag ringde upp X på jobbet så de fick säga god natt. Han blev lite lugnare, men var fortfarande ledsen. Det är naturligt att dessa känslor blossar upp hos barnen. Det är en kraftig omställning. Jag vill också bara sätta mig i ett hörn och gråta.

Men man får bita ihop.

2 gillningar

X ringde mig tidigt i går förmiddag och undrade om vi skulle äta på en lunchrestaurang tillsammans, då hon var i närheten av där jag jobbar. Jag förklarade att jag precis hade köpt hämtmat till mig och kollegan då vi var hungriga, så där blev det inget med det.

Biljäveln fortsätter strula och kosta pengar. Så på eftermiddagen lämnade jag av bilen och ringde först X och tänkte be om hjälp med skjuts. Hon svarade inte, så jag ringde svärmor (jag har ingen egen släkt i närområdet, om någon missat det). Hon svarade och ställde upp. Kort därpå ringde X upp mig och sa att jag hade lika gärna kunnat be henne om hjälp. :slight_smile: Men hon passade på att fråga om jag kunde ta med mig verktyg och få upp TV-stativ på väggen osv, så skulle hon bjuda mig på middag samtidigt. Fair enough, så jag drog dit och kvällen rann iväg. Jaja, den toffliga allt-i-allo-fixaren smög fram igen…

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med allt detta. Kändes som det fattades en poäng, men vad jag har noterat är att X fortsätter söka kontakt med mig, och vill på något vis behålla en vänskaplig relation. Det måste vara detta hon försöker med… Jag är inte hård och kall mot henne tillbaka, utan jag svarar tillbaka med positiv energi. Jag vill visa att jag klarar mig. Framförallt visa för mig själv, men det vore ju riktigt bra om andra kunde observera det också. Däremot tar jag aldrig initiativet till kontakt om jag inte måste (frågor berörande barn osv).

Problemet är… när jag varit i hennes närhet så mår jag dåligt efteråt då jag blir påmind om hur jävla snygg hon är. Flätat hår, en snygg blus och… aaahhh måste rensa mina tankar efter varje besök.

Fortsätter kampen framåt, även om det ibland känns som att det står still. FRAMÅT!!

1 gillning

Jobbigt det där med yta. Känner igen mig i den känslan. Jag har 0 kontakt med mitt X på alla vis. Det är otroligt skönt. Men! Häromdagen kom ett j-la FB-minne upp på honom och hans dotter. Det slog mig då att jag fortfarande älskar “ytan”. Jag hatar att jag känner så för jag verkligen känner att utsida utan insida är inget att ha, men ändå sätter bara åsynen av honom igång reaktioner som är svåra att hantera. Det va inte alls lika med mitt XX. Hans nuna kan jag hantera att se utan problem. Då blir jag mer förundrad över vad jag såg hos honom egentligen. Kanske kommer det att bli så även med mitt x, bara att tiden inte är mogen än.

1 gillning