Grejen är just att känslorna sätts åt sidan. De är inte längre lika starka som de var i början, och jag vet inte vad det beror på. Jag misstänker att det är alla hennes problem som ställer till det för mig på det känslomässiga planet, för jag får bara ångest när jag tänker på det. Känslan av nyförälskelse fanns ett kort ögonblick men dog ut från mitt håll väldigt fort.
Baserat utifrån detta så känns det som att rätt väg är att bryta upp, ju tidigare desto bättre. Det hade varit mest ärligt, tror jag. Men å andra sidan så tänker jag att det kanske finns en smula hopp som gör att det kommer bli jättebra på sikt när saker börjar ordna sig, om vi kan vänta.
Vad tänker du dig ha för relation till henne innan problemen började?
Jag har skyhöga skulder som jag amorterar av som jag inte vill ha en ny indragen i.
Inte heller vill jag bli indragen i en ev nys ekonomiska skulder.
Jag tänker mig att var och en sköter sin ekonomi efter bästa förmåga även om vi skulle slå ihop vårt hushåll. Så får man efter vars och ens förmåga dela på de gemensamma utgifterna. Fast jagas man av kronofogden kanske det inte ens går att bli sambo utan att den andra blir betalningsskyldig, jag vet inte.
Saken är klar att hon måste ta tag i och hantera sina problem. Du kan stötta henne emotionellt men hon måste fixa sitt själv men med ditt moraliska stöd. Om det inte vore för skulderna, vad skulle du känna då för henne?
Jag gick in i denna relation med intention och förhoppningar att träffa rätt med ett seriöst och hållbart förhållande. Jag ville vidare i livet. Jag börjar dock få kalla fötter och kan inte sätta fingret på vad det beror på. Det kan vara av flera skäl, men den “enda” orsaken jag kan peka på är hennes problem.
Om det inte vore för skulderna… Ja då hade läget säkert varit helt annorlunda, men det är svårt att sia exakt hur jag skulle känna.
Jag är tacksam för era infallsvinklar, men inser att det här är något jag behöver fundera vidare på för att förhoppningsvis komma till insikt. Bara det faktum att jag går omkring med tvivel gör att det känns så fel. Kanske var jag inte helt redo för ett nytt förhållande? Det har trots allt gått fort i svängarna. Behöver tid…
Just när det gäller ekonomi så är det svårt.
När min syster lämnade sitt ex satte han henne riktigt i skiten. Medan hon satt på kvinnojouren så lyckades han och hans familj med hjälp av en vän till famlijen som var advokat med massa fuffens.
Saken är väl att man ofta skäms för att man hamnat där, för att man mår dåligt, för att hon inte kan vara den mamma hon önskar.
Vi betalade en del för min syster, jag betalade en räkning till inkasso för att hon skulle slippa hamna hos kronofogden. Efter det fick jag reda på att hon redan hade en hel del som redan gått dit.
Tillslut fick hon hjälp med skuldsanering och det var den stora vändpunkten för henne.
Hon är nu skuldfri och beslutsam att aldrig hamna där igen, men det krävdes en del.
Klart att känslorna förändras och det kanske inte är den starten man vill ha i början av en förälskelse.
Du kanske inte behöver ta ett beslut just nu utan se hur det blir när hon flyttat oc se hur det känns då med lite distans.
Det kan ju också som du skriver bero på att du egentligen inte var redo.
Ja hon är inte ett dugg stolt över hur hennes situation ser ut. Hon har verkligen blottat sig för mig, och det är också varför det tar emot att bara klippa av det här nu. Det skulle vara så fruktansvärt dåligt tajmat av mig om jag väljer att bryta här. Känner mig nästan kriminell som går omkring med mina funderingar…
Tack för dina ord. Jag hoppas och tror att hennes flytt kommer göra att saker klarnar för mig, om inget annat sker innan dess.
Det här kommer att låta både hårt och känslolöst… men, du har flera egna barn om jag förstått rätt och allt det du beskriver kring henne och hennes liv skulle iaf jag anse som alldeles åt skogen för mycket röra och sörja för att jag öht ens skulle överväga att dra in mig själv, och än mindre mina barn, i en sådan soppa.
Mitt korta och förmodligen oönskade råd är att du bryter den här relationen asap, innan du trasslat in och fast dig själv ännu mer.
Jag följde ditt råd Noomi, mer eller mindre. Eller, det var väl egentligen en oundviklig tanke jag redan hade tänkt. Men jag gjorde det, i dag. Jag pratade med henne. Vi har tagit en paus med förhållandet.
Jag vet inte var detta kommer sluta, vi kanske kommer ses igen i framtiden. Men som läget är nu är det bäst för oss båda att ha tid för oss själva och hamna i ett annat (bättre) utgångsläge och hon förstod faktiskt det här resonemanget. Vi sa till varandra att vi kan höras av (skriva meddelanden tänker jag) emellanåt om vi känner för det. Jag vet inte om det är rätt eller fel väg att gå, men för min del behöver jag inte ha någon radiotystnad. Det kanske ändrar sig när det klarnar mera.
Jag är lättad över att ha tagit beslutet. Jag är samtidigt ledsen, främst för hennes skull just nu, men även för min egen. Jag har ju vissa känslor kvar, men kan inte säga att det är ren 100% kärlek och hängivenhet. Jag vet inte riktigt. Hon är så underbar på alla sätt och vis i övrigt. Jag vill inte såra henne, men jag insåg mig till slut vara tvungen för mitt eget välmående. Det kändes mest ärligt att ta tag i detta än att fortsätta vänta och hoppas på mirakel. Hon hade på känn att något inte stod rätt till då jag blivit mer och mer frånvarande i samtalen…
Nu kan jag i lugn och ro börja rå om mig själv och mina barn igen. Dessutom är jag jävligt trött för jag har inte sovit många timmar inatt.
Det här året har varit en rejäl utmaning. Utöver isolering med covid och allt annat skit så har jag fått känna hur det är att dels bli lämnad och att vara den som lämnar. Även min syster som gått igenom skilsmässa och ett syskonbarn som också separerat i år. Många erfarenheter rikare… hej då 2020, det var inget kul att se dig.
Onsdag 13/1
Om en knapp månad har det gått ett år sedan min separation. Jag har kommit långt sen dess, men samtidigt inte.
Sedan jag tog pausen från mitt nya förhållande för drygt ett par veckor sedan så känns det som jag är tillbaka på ruta ett igen, med ensamheten och ovissheten om vad som ska hända med mitt liv. Jag visste att denna tomhet skulle komma tillbaka, bara det att jag själv har valt det denna gång. Jag borde vara mer lättad och fri, men med vetskapen att vi har en paus så känner jag mig fast i en slags limbo. Jag är inte helt fri.
Hon hör av sig ibland med sms och har även försökt ringa mig vid ett par tillfällen, men då har jag valt att inte svara. Jag svarar endast på sms för annars blir det för påtagligt. Hon förstår att den här pausen jag begärt inte har några tidsramar, och det är jättetufft för henne.
Det är jobbigt att inte kunna ge några klara besked tillbaka. Jag vill henne väl, men vet fortfarande inte vad jag själv vill. Nånstans tror jag behöva släppa och gå vidare, men tvivlar från dag till dag. För ett par dagar sedan skrev hon att hon äntligen fått ett jobb och det gläder mig verkligen. Det var på tiden något bra besked kom, men mina känslor kickade inte igång mer för det.
Tills vidare så driver jag på planlöst. Dödar fritiden med att gymma lite smått hemma igen, inget märkvärdigt. Det stärker i alla fall självförtroendet och jag gör något konstruktivt åtminstone. Självförtroendet har väl repat sig rätt bra ändå om vi ska jämföra mot hur det varit, så det är väl en släng av fåfänga också. Sedan mina älskande barn varannan vecka. Svårt att aktivera dem också i rådande tider, men jag försöker så gott det går. Pandemin har slagit hårt på det sociala livet.
Men jag kan inte sluta tänka tanken på att bli berusad av förälskelse och hitta min själsfrände. Vem är det? Kan det vara hon ändå, bara att jag befinner mig i någon slags dimma och behöver vakna? Jag blir osäker på vad som är sann kärlek. Jag har en kompis som är upp över öronen förälskad i sin nya tjej sedan ett år tillbaka. De känslorna han beskriver har jag aldrig riktigt fått uppleva. Det är mycket därför jag tvivlar också. Jag kanske fortfarande inte har träffat rätt?
Det är väl bara att inse att min egna läkprocess inte är klar heller. De ytligaste såren är borta, men det finns nog mer kvar att jobba med. Tiden får helt enkelt utvisa, men är så less på det. Livet är för kort för att må dåligt.
Kunde skrivit denna text. Befinner mig i exakt samma situation. Blir tokig på allt tänkande kring relationer och kärlek, vad är upp och vad är ner ? Helt förvirrad
Förälskelse ja, som så småningom går över i kärlek, som måste vila i en djup vänskap. Förälskelsen är nästan psykotisk, man är faktiskt blind och ser bara det man vill se. Efter förälskelsen börjar relationen på riktigt. Alla kan hålla fasaden de 1-3 första åren.
Jeg tror du gjør lurt i å slippe den tanken, den bare tømmer deg for energi. Blir litt som å gå å håpe på storgevinst i lotto, det kan skje, det kan ikke skje. Hva om? Når?
De fleste mennesker ønsker seg altoppslukende, gjensidige forelskelser, Hollywood-orgasmer og happily ever after. Er man forelsket i forelskelsen? Men å la tanken på det styre livet kan kanskje bli til hinder for en egenutvikling som man trenger.
Mange trenger og bør finne sin egenverdi uavhengig av det å være i et forhold. Spesielt etter et brudd, hvor det å kaste seg inn i et nytt forhold ofte blir feil fordi man da bare erstatter en person med en annen for å ikke være alene; jeg er i et forhold,noen vil ha meg, ergo sum.
Det er ikke meningen å være ufin. Jeg ønsker alle et godt liv med en partner og gjensidig forelskelse og sommerfugler i magen og lykke resten av livet. Men når tanken på å være i et forhold og hvordan og hvem og når tar så mye tid og energi at man glemmer å leve livet for sine egen del og eventuelle barns del, kan det kanskje være lurt å prøve å finne en verdi i seg selv, uten partner. Den forsvinner heller ikke når man går inn i et forhold, den verdien blir jo den selvtillit og den troen på seg selv som verdt å elske, bli behandlet bra og å ha det bra med en partner.
Tack, många kloka ord. Som du säger är egenvärdet det viktiga och lätt att glömma. Jag vet att det är så, men det är svårt att verkligen få in det i huvudet på riktigt. Det går väl inte att komma ifrån att det tar tid att hitta sitt egna välbefinnande.
Det är nog det som är grejen. Att inte låta alla lyckliga känslor vara fastlåst till en annan människa. Ska lära mig mer inom det området. Jag har blivit flera erfarenheter rikare av denna resa, så jag kommer nog komma starkare ur allt när jag väl rest mig.
Jag vill rekommendera att separera de här två tankarna. Förälskelse och passion leder långt ifrån alltid till en själsfrände. Ibland leder det käpprätt fel, men de starka känslorna kan lika gärna lura oss.
“Det här MÅSTE vara min själsfrände, för det känns ju så fantastiskt!” tänker vi ofta.
Men sanningen är ju att en själsfrände kan dölja sig även i någon som inte framkallar extrema känsloexplosioner. Och den person som man förälskar sig passionerat i kan vara ett bottennapp.
Kanske kräver vi för mycket av tillvaron när vi vill ha både himlastormande passion och en perfekt själafrände? Jag vet inte.
Absolut. Jag tror vi lurar oss själva när vi söker allt det i en enda människa. Som om man letar efter någon som ska frälsa en. En nästintill komplett/hel människa. Stort misstag och jäklar vad upplagt för en rejäl besvikelse.
Rekommenderar att se exempelvis sin hund som sin själsfrände och sin partner som sin kamrat genom livet. Vänskap är så mycket starkare och ärligare än förälskelse och passion.
Och detta kommer från någon som från 20-34 inte trodde på “kila stadigt”. Låg runt ganska friskt, spänningssökande osv. Men insåg också ytligheten och meningslösheten med den livsstilen till slut.
Men visst, vill man ha passion till varje pris kan man ju byta partner vart 2:a - 3:e år, då funkar det nog.
Missförstå mig inte, jag vill träffa rätt människa där jag både kan ge och ta kärlek. Hittills har mina relationer inte fungerat bra på den fronten. Är det inte det ena så är det det andra. Jag söker passion i början, självklart. Men det kommer utvecklas till en djupare vänskap på sikt. Hittar man rätt här, och stöttar varandra igenom livets utmaningar så är det i min mening en själsfrände.
Det handlar kanske mer om vad man lägger i ordet passion?
Jag ser absolut inte passion som något ideal, inte ens i början av en relation. Jag associerar för mycket till känslor som ockuperar hela förnuftet och gör att man tappar omdömet, och kanske fattar tokiga beslut.
Men om man däremot syftar till kemi och förälskelse i största allmänhet, då förstår jag att du söker det. Jag menar alltså inte att man ska kompromissa bort kemin från en begynnande relation.
Men väldigt stark kemi/passion är sällan synonymt med framtida själsfrände. Det är nog det jag menar.
Jag blev lämnad för 1.5 år sedan efter 30 år tillsammans han var otrogen och träffade en ny var så sårad och ledsen och ville bara ha bekräftelse av en ny man träffade en man efter 5 månader och blev förälskad, när han valde att avsluta så föll jag hårdare än efter skilsmässan , tror om man inte rett upp allt utan bara rusar på så har man ju ett sår kvar som bara haft en plåster på …
