Jag är lämnad

ja du @585, det kan säkert vara svårt att bli bländad av hennes skönhet, men om du nu inte ska bli mer sårad osv… så skall du nog dra i handbromsen.
tänk frammåt mannen

1 gillning

Det som rullar runt i huvudet på mig hela tiden är att jag alltid var så dålig på att bekräfta henne under nästan hela vår relation. Och att jag nu efter uppbrottet inte visat många tillstymmelser till att vilja få tillbaka henne. Fast jag vill, fast jag älskar henne.

Men hon borde veta var jag står. Det kommer inte hjälpa att förklara mina känslor för henne nu ändå (jag har ju redan gjort det precis efter uppbrottet). Det enda som hjälper är hennes känslor eller icke känslor för mig.

Hur som helst. Jag får försöka släppa tanken på detta mer och mer. Samtidigt har jag god kontakt med en vän som efter sitt uppbrott kommit vidare. Samma sak för hans del, hon lämnade, han blev förkrossad osv. Nu IDAG fick han ett samtal från sitt ex om att hon vill försöka igen.

Jag får väl se var hans historia slutar, men jag är förbannat glad för hans skull i alla fall. :smiley:

3 gillningar

Tisdagen 24/3 - En liten vändpunkt?
Jag fick tipset att börja nätdejta av en kompis. Inte för att redan börja leta något seriöst, men för att få upp självförtroendet om någon söker kontakt.

Jag föll för experimentet. Jag reggade mig och fick flera träffar, varav ett par som stod ut lite från de andra. Men insåg snabbt att det stannar här, nätflirting och inget mer. Jag skulle vilja våga… Men på något vis känner jag att såret inte är läkt. Det är för tidigt. Samtidigt dyker det upp en känsla av otrohet när jag kollar runt. Ska jag behöva gå och vänta ut tiden tills jag är läkt? Eller är jag redan läkt som börjat fundera på dejting? Jag är ingen sån person som dejtar alls, det känns fel. Jag har ju hela tiden X i bakhuvudet, vare sig jag vill eller inte. Jag älskar ju fortfarande henne, vare sig jag vill eller inte… Ja det lät konstigt att skriva så, men jag är i någon typ av ingenmansland.

Samtidigt som jag fick lite pirr i magen när jag fick kontakt med en tjej. Jag insåg att det går att hitta kärleken igen, kanske, någonstans. Fick dock förklara att jag inte var redo för något och hon ryckte på axlarna och gick vidare typ. Så mesig jag är. Fan.

1 gillning

Det kan vara till tröst kamrat. Jag är litet "snällare/dummare/klokare än dig, välj vad du vill. Hon bidrog mig i hela 2 år. Jag jobbade i en annan stad för att tjäna mer pengar ( 300% mer), Hon jobbade inte alls, hon pluggade i hela 14 år, under tiden gav jag henne o barnen allt…Hon blev kär i en man i kyrkan… o bedrog mig, de hade bibelkurser he he). iaf , jag slängde ut henne, hon ville ha mig kvar o ha en älskare det var jan 2016 . Hon försökte komma tillbaka och avsluta med sin älskare efter 4 månader, jag sade nej… Ändå första 12 månaderna efter att jag slängde ut henne fortsatt jag ge henne 18 000 kr/månad, Yes arton tusen/m ! Barnen var hos mig varenda vecka från torsd till söndkväll trots att jag var deprimerad, på gränsen till psykos. Hela mitt liv har jag varit en klippa till andra , även vänner… Hon bedrog mig o vi separerade , hon flyttade in hos sin älskare efter att jag slängde ut henne samma kväll och ändå berättade hon inte att hon hade en älskare, jag bara misstänkte, tills barnen berättade att det blev en styvpapa… he he.
Iaf , efter 1 år stängde jag av kranen, hon får bara det som tingsrätten beslutade om 5000/m, Hon krigare med mig fortfarande.
än min värre eller din ? Hoppas att det är till tröst. Tänk på vad som hjälper dig att må bättre, strunta i henne. Förr eller senare går du vidare i ditt liv.

1 gillning

@Solle, jag har läst din skrämmande upplevelse, otroligt mannen.
Du var för snäll för länge, pengakranen skulle du strypt tidigare, men men.

1 gillning

Tisdag den 31/3 - Det har blivit en grej att skriva tisdagar!?

Jag boostade mitt självförtroende med nätdejting tidigare (jag har fortfarande konton kvar men “raggar inget”). Wow vilken quick fix det var i början, men det dalade lika fort. Vet inte om det överhuvudtaget är min grej. Många verkar inte söka något där utan bara få “likes” och inget mer. Den större skaran känns ytliga och mindre seriösa. Jag får väl sålla mig in i ledet själv här, eftersom jag själv inte aktivt söker något mer än bekräftelsen. Inser återigen att jag ännu inte är redo, även om jag skulle vilja. Hatar den här perioden då jag inte vet vart jag är på väg med mitt liv. Eller jo, det vet jag på ett sätt. Mitt viktigaste mål är att må bättre själv, och det får jag göra med egna medel.

Jag har faktiskt kommit en bit på väg också sen drygt en vecka tillbaka:

  • Jag har dragit ner min kaffekonsumtion till noll, likaså alkohol.
  • Jag har börjat göra små träningsövningar hemma. Inget märkvärdigt men plankan, armhävningar osv.
  • Jag har köpt kosttillskott för att hjälpa till på traven, samt börjat äta nyttigare överlag. Slut på godis och sådana enkla knep.

Det har varit väldigt skönt att komma igång med ovanstående punkter. Jag tänker inte bli nykterist eller dylikt, men nu i början har jag varit väldigt motiverad för förändring, psykiskt som fysiskt. Jag har inte satt upp något riktmål med detta heller, men så länge jag känner att det fungerar och ger mig något så kör jag på. Jag har alltid haft en väldigt smal kroppsbyggnad, så detta tänker jag är ett sätt att arbeta på mitt självförtroende med. Däremot är jag inte redo för att kasta mig ut på ett gym för att träffa människor, åtminstone inte i det sammanhanget.

Jag ska göra annorlunda grej nu på lördag morgon i alla fall. Ett lokalt fik som erbjuder en morgonjoggning och en påse frukost mot en peng såklart (företagarna kommer på roliga idéer nu under Coronatider). Jag är ingen joggare, så vi får se hur jag orkar kliva upp tidigt för en sån grej. Samtidigt som jag i grunden är en introvert person, och så kastar jag mig ut till en folkgrupp hurtiga människor jag inte känner… Det känns som jag gör ett litet hopp utanför min trygghetszon ändå. Det är ingen stor grej, men alltid en början.

Tankarna slutar aldrig kretsa kring ensamheten. Ibland tvivlar jag bara till att någonsin komma till rätta. Jag har förlorat den jag älskar. Allt jag har är minnen, och de måste jag tränga undan. Jag kommer väl aldrig sluta älska henne heller. Jag älskar henne för den hon är, mamman till mina barn. Det är en evig sanning. Det finns också djupt inne i mig en gnutta hopp kvar om att vi hittar tillbaka. Jag vet att det är en orimligt liten chans att det blir så. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar… men det är också det som gör att jag inte kan gå vidare fullt ut.

Jag kanske drar för stora växlar här, det har liksom inte gått mer än ett par månader ens sedan uppbrottet… Känner bara att jag inte vill slösa tid på att må skit.

I väntan på den stora vändpunkten.

1 gillning

Onsdag 8/4

Kommer ingenstans. Jag är så ledsen. Det är bara ett tomt mörker just nu och jag behöver skriva av mig. Kan inte släppa tanken på henne och allt runtomkring. Jag är inte mentalt redo för att släppa taget. Jag kan inte fejka att jag mår bra. Hela mitt liv blev så mycket bättre och annorlunda när jag träffade henne. Jag har fan tappat allt. Varför kunde jag inte vårdat relationen bättre? Vad är det för fel på mig? Jag vet, jag vet, jag ska inte vara så hård mot mig själv. Men frågorna snurrar.

Sen corona och beordrad att jobba hemifrån i min ensamma jävla lilla lägenhet varenda dag. Jag behöver fylla tomheten med kärlek och närhet, men jag kan inte ta emot det. Vad är det här för liv? Måste hitta styrkan. Ropar på hjälp till mig själv… det finns ingen annan som kan fixa detta. Det här är inte värdigt.

3 gillningar

Nix, inte värdigt. Det är här forumet visar sin styrka! Vi finns här för dig. Du finns här för oss.
Så bra!

Imorgon är en annan dag.

@585 :sparkling_heart::sparkling_heart::sparkling_heart:

Torsdag 9/4

Först ett stort varmt tack till er här inne. :heart:

Denna dag lite mindre känslosam än i går, alltid något. När jag var på väg för att hämta barnen ikväll så ringde X precis innan och bad mig komma. Joo men då hade ena grabben lekt på några större stenar i en skog och halkat. Slog i näsan så den svullande med blod i hela ansiktet. Visste inte riktigt om det var något brutet eller inte, så vi åkte tillsammans in till sjukhuset för en koll. De plåstrade om och bad oss återkomma om det skulle bli problem framöver. Men Corona-hysterin påminde sig även på akuten. X och pojken gick först in på mottagningen medans jag åkte och letade parkering. Sedan skulle jag in, men blev stoppad. Max en vuxen per barn… :roll_eyes: Vi hade kul åt det i alla fall efteråt där jag fick stå utanför och kolla in i väntrummet genom fönstret.

Och det är just det som jag inte begriper samtidigt. Jag kan tycka att stämningen mellan mig och X när vi träffas är att vi håller en ganska skämtsam jargong, från båda håll alltså. Vi pikar varandra på ett “roligt” sätt, typ. Jag vet inte vad det handlar om egentligen. Jag trivs väl i det där och då, men så här i efterhand förstår jag inte riktigt. Ett sätt att hålla masken mot varandra, eller något annat? Fast hellre det än kallt och stelt eller tjaffs…

1 gillning

Det är inte konstigt att du inte kan släppa taget än. Det har ju bara gått ett par månader.

Det bästa brukar vara att ta hand om sig själv och barnen rent praktiskt (rutiner, mat, träning, sömn etc) och sedan bara låta tiden göra sitt jobb.

Och det verkar du ju göra. Man får acceptera känslosvängningarna och dipparna en period. Ofta känns det som en outhärdligt lång period. Man vill komma vidare, fort! Men några jättekliv i sorgearbetet blir det sällan. Snarare många små steg som märks först när man tittar bakåt.

4 gillningar

Jag tänker att det handlar om att jobba om relationer. Är barn inblandade blir de lyckliga över att se föräldrarna glada vid umgänge. Dock tänds allas hopp, och det smärtar. Så därför vill vi undvika möten. Men det är viktigt att mötas. Se det som en andaktsfull stund där de finaste människorna du hittills mött delar med sig av medmänsklighet och kärlek. Jag tror det är enda rakryggade och ärliga vägen framåt mot ett behagligare liv för alla.

@585 Hur har det gått med allt?

Jag har hållt mig ifrån det här forumet för att inte fastna i mina egna tankebanor om allt jag varit med om. Samtidigt som jag inte riktigt har haft behovet att skriva av mig längre. Jag har en dedikerad vän som jag pratar ut med. Vi ger råd och stöttar varandra, mest genom att bara finnas där och lyssna. Plus att det faktiskt har fortsatt i rätt kurs framåt, till viss del.

Men fick ett infall att logga in här ikväll och hittade ju såklart även min gamla tråd. Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Kan försöka sammanfatta lite.

Jag har släppt X på det känslomässiga planet ännu mer. Jag älskar henne som mamma till mina barn, men inget mer. Jag saknar inte henne, bara våra stunder vi haft. De bästa stunderna är våra fantastiskt underbara barn. Jag känner stort ansvar för vad de får genomlida, men eftersom jag och X fortfarande har en bra kommunikation så drabbas dem inte lika illa i alla fall.

Jag skrev tidigare här att jag sökte bekräftelse på diverse dejtingsidor i våras. Jag tog sedan avstånd från detta efter att ha “provat på” en kort period, och det var väl ungefär här jag mådde som bäst under denna tid.

I vilket fall så fick jag reda på en dag tidigt i somras att X hade träffat en ny. Eller rättare sagt, en från hennes jobb. Jag började genast förstå och dra slutsatser, men hon bedyrade att det inte handlade om någon otrohetsaffär, utan den nya killen kom in i bilden som en tröst efter vår separation, som sedan utvecklades till mer än bara tröst.

Jag vet ärligt talat inte hur mycket sanning det ligger i det, men samtidigt så kände jag att det spelade ingen roll ändå längre. Jag tyckte inte sämre om henne för det. Jag kände snarare en väldigt märklig och befriande känsla efteråt. Hon hade gått vidare med en annan, och jag kunde helt plöstligt släppa taget helt och tänka mer på mig själv. Jag gav mig direkt ut i onlinedejtingvärlden igen, men denna gången kanske mer seriöst för att se vart det kunde leda, och det dröjde inte länge innan jag fick kontakt med en mycket fin och trevlig tjej. Från att prata i någon vecka konstant över telefon, sms, messenger osv så träffades vi, och vi ses alltså fortfarande.

Det var helmysigt och man fick snabbt pirriga känslor igen. Men vi bor på skilda orter, och hon har lite i sitt bagage som tynger mig. Jag vill inte gå in på vilka problem hon har sedan tidigare, men hon var öppen med det från början och jag valde att stanna kvar, om jag uttrycker mig så.

Hon blev galet kär i mig, och här någonstans började jag redan tvivla. Jag tyckte om henne väldigt mycket, men det visade sig att jag hade fortfarande kvar en del hjärnspöken. Allt från vad ska mina barn tro när allt sker så fort hela tiden, till praktiska frågor som hur ska vi lösa det med flytt osv? (Jag var/är inte direkt beredd på att flytta härifrån, men det är å andra sidan något hon kan tänka sig.) Var jag redan klar med mitt sorgarbete? Har allt gått för fort igen, är jag verkligen säker på mina känslor för denna nya? Kommer hon kunna lösa sina tidigare problem? Det var hundra frågor till som inte riktigt fanns något svar på, och än idag har jag inte lyckats reda ut många utav dem ärligt talat.

Kanske också lite därför jag fick ett infall att söka mig tillbaka hit idag. För att läsa om andras problem, och släppa mina för ett tag. Just nu saknar jag perioden då jag kände mig fri. Men jag vill samtidigt inte kasta in handduken ännu, för det är en fantastiskt fin tjej, och det här kanske bara är en låg period jag går igenom som senare kommer släppa? Sedan har jag inte mage i att såra henne, för risken finns att hon faller jävligt hårt pga sin rådande situation… Jag vet att jag inte riktigt kan resonera så, och dessutom blir fallet säkert hårdare ju längre vi håller ihop. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare bara.

Förresten hade jag och X ett ganska öppet snack för ett par veckor sedan. Där ställde hon sig tvivlande inför sin nya kille. Eller kanske inte tvivlande i den bemärkelsen, men hon lyfte fram att hon inte alltid är helt säker i sina val. Hon sa t.ex. att vår historia kanske hade slutat annorlunda om vi inte var så förhastade vid separationen… Rätt intressant att komma från henne. Jag har märkt att hon tvivlar ibland, men nu ska dem flytta ihop. Jag kan bara önska stort lycka till. På detta plan är jag helt klar. :slight_smile:

Det här var en kort sammanfattning egentligen, och jag skulle kunna måla ut flera intressanta scenarion och gå in i djupare detaljer, men det låter jag bli, i alla fall för denna gång. Får hoppas att det löser sig, på ett eller annat sätt.

9 gillningar

Du skriver verkligen exakt vad jag känner och går/gått igenom. Härligt på något vis när någon sätter ord på det så bra. Dock så är jag inte alltid lika säker som du på att X och jag är klara för gott! Har nog svårt att döda det sista lilla hoppet tyvärr, kanske dör det när hon går vidare med en annan isf. Har också en fantastisk tjejkompis och kanske kan jag inte ta emot en ny kärlek innan allt hopp är släckt för X? Har massor av dom tankarna som du har.
Som alltid , tiden får göra sitt och styra en emot nya livet och vad som ska bli

4 gillningar

Jag kan inte din historia nu, men jag kan tänka mig att det finns kvar en pytteliten tro eller förhoppning om att hitta tillbaka till varandra. Den lilla tron som jag hade (eller hoppades på) försvann som sagt när X träffade en ny. Jag misstänkte ju att den dagen skulle komma förr eller senare, och det var nästan jobbigare att gå omkring med den ovissheten att inte veta när, vem, eller hur jag i allmänhet skulle reagera på det. Skulle någon annan kliva in och ta rollen som en slags bonuspappa? Det är ju helt sjukt vilket intrång det är i ens liv på något vis. Det är också den svidande sanningen som är oundviklig och okontrollerbar, så det gäller att göra det bästa av situationen och acceptera läget helt enkelt.

Nu har man istället ingått i ny relation med nya problem som jag inte direkt var förberedd för, och jag vet bara inte om jag orkar med detta. Jag kan inte sluta tänka tanken hur skönt det skulle vara att få vara singel och prioritera sig själv ett tag tillsvidare. Det som jag i början hade en enorm ångest av är nu en slags frihet jag vill få tillbaka. Men nej, jag skulle såklart ha bråttom med ny tjej för att skriva över det förflutna på något vis. Jag minns så väl när hon frågade om hon bara var ett rebound för mig. Vad ska man svara på en sådan fråga? Sanningen kanske hade varit det bästa, att jag helt enkelt inte visste? Men jag svarade såklart nej, det jag visste att hon ville höra. Vit lögn, eller svart lögn? Jag som lärt mig att det är bättre att säga vad man faktiskt tycker i längden, inte vad någon vill höra för att glida undan bekymmer.

Hon säger att hon älskar mig, och jag svarar tillbaka, men det tar emot för det ligger för mycket tvivel hos mig nu. Precis så här började min relation med X. Hon stormade in i mitt liv, jag blev berusad av kärlek en kort period, sedan följde tvivel med mig en lång tid därefter. Jag vill inte ha en repris utav det.

Så här sitter man och grubblar. Jag hör mig själv att det är en negativ inställning jag beskriver inför min nya partner, men hon är samtidigt underbar. Sedan är frågan om vi har en framtid ihop och vad hennes “bagage” kommer innebära på sikt och om det reder ut mina tvivel. Tiden kommer definitivt ge mig svar. Bara hoppas på förr än senare, för detta är inte en stund i livet jag är tillfreds med situationen.

1 gillning

Oj oj ja du verkar ha helt andra tankar att brottas med. Om jag ska ta stegen in i en ny relation i framtiden så blir det väldigt försiktigt. Det ska vara bättre än mitt X annars får det vara :slight_smile: måste verkligen kännas rätt på alla plan tänker jag. Precis som du skriver så är det verkligen jobbigt att vänta på OM hon ska gå in i ett förhållande med sin (kompis). Önskar ibland att hon presenterade honom nu så att allt är gjort. Jobbigt att vänta på den bomben.
Med anledning av vad du förklarat så tänker jag nog verkligen vara ensam ett tag och noga tänk igenom nästa steg :slight_smile:

Låter sunt att ta det försiktigt fram. Jag fick säkert råd om att ta det lugnt även jag, men inget jag la jättestor vikt vid tydligen. Jag gasade på när jag kände att det blev klartecken. Det ångrar jag. Å andra sidan ångrar jag inte att jag har träffat en ny fin tjej heller. Det är så svårt det här.

Jag tror bara du ska vara försiktig med att inte jämföra för mycket med ditt ex inför nya eventuella partners. Det låter som en självklar sak, men jag tror det är lätt hänt ändå. Ibland behöver man även våga satsa och ta något steg utanför trygghetszonen för att livet ska bära ny frukt. :slight_smile: Men jag hör vad du säger och håller aboslut med. Det är som sagt klokt att ta det försiktigt och det ska kännas rätt! Ingen anledning att stressa något. Lycka till!

1 gillning

Jag behöver verkligen råd nu. Känslan hänger kvar att det inte känns helt rätt med min nya partner och jag ska försöka förklara situationen, med risk för lång text igen.

Hon är i ekonomisk kris och har varit det sedan drygt ett år tillbaka då hon blev arbetslös. Sedan dess har hon gått på a-kassa och bor kvar i en lägenhet hon inte har råd med. Hon går samtidigt på antidepressiva tabletter, vilket mycket är på grund av en tidigare relation hon hade med en fullkomlig idiot (efter att hon separerade med pappan till hennes barn, ca 4 år sedan). Hennes självförtroende rasade i botten och i samband med sin mörkare period beslöt hon att endast ha sina barn varannan helg då hon inte förmådde sig att ta hand om dem på halvtid. Här har jag aldrig fått klarhet i exakt varför, om det rent av är på grund av ekonomin eller en kombination med andra saker.

Kronofogden är efter henne och hon är skyldig pengar till sin familj. Hennes familj vill henne väl och hjälper i den mån de kan (ingen bor i närheten, alla är bosatta på olika håll), men jag har fått uppfattning om att de börjar tröttna på att hon inte reder ut sina problem eller tar sig framåt längre. Samtidigt tror jag inte de förstår fullt ut var hon befinner sig mentalt eller hur sårbar och skör hon är. Men jag vet inte, jag hör bara hennes version.

Jag träffade nu denna tjej i somras. Jag blev mer eller mindre vändpunkten i hennes liv, och hon förklarade att hon kunde börja slappna av och bli sig själv igen. Vi skrattar och har kul ihop. Hon är smart, söt, intelligent, mogen och ja, hon har väldigt många bra egenskaper jag söker hos en seriös partner. Vid ett ganska tidigt skede, efter sisådär 3 veckors dejtande eller liknande, kläckte jag ur mig de tre magiska orden. Kanske lite på impuls. Jag vet faktiskt fortfarande inte riktigt varför, men de orden hoppade ur munnen på mig. Hon besvarade det tiofalt tillbaka!

Jag vill poängtera att hon förklarade ganska tidigt alla sina problem. Eller först försiktigt att hon hade problem med ekonomin t.ex., och det var jag förstående till eftersom hon varit arbetslös en tid. Sedan dröjde det inte länge förrän det smög fram mer uppgifter att hon inte kunnat betala hyran senaste halvåret, sen kronofogden osv. Hon drog inte hela bomben på en gång, och på ett vis förstår jag det, för då hade väl ingen stannat kvar. Jag blev paff över allt hon gått igenom och tyckte (tycker) synd om henne hur en människa ska behöva falla och lida så pass mycket, från att tidigare levt ett väldigt bra liv i förhållande till detta. Jag valde att tro på att det skulle ordna sig på sikt och lovade att inte sticka (jag är inte sån typ av person som vänder vid minsta problem), men jag börjar förstå att det kanske inte är så enkelt.

Problem efter problem kommer. Hennes skrothög till bil strular och hon har inte råd att laga den. Hon har knappt råd att köpa mat och förnödenheter till hushållet. Hon tappade försäkringsstödet och blev helt utan inkomst en månad nu i höstas. Hon kom tack och lov in på ett “program” via arbetsförmedlingen och får något form av stöd igen, men hon kommer inte kunna leva på det ändå. Bara hennes hyra just nu är mer än vad hon någonsin fått i a-kassa eller stöd. Sedan kan ni lägga till alla andra utgifter man behöver för att klara sig…

Jag har ställt upp med att betala ett par räkningar och sett till att hon har mat för veckan osv, men någonstans känner jag att detta drar ner mig i skiten. Jag har inte råd att försörja ytterligare ett hushåll på egen hand. Jag har förklarat att detta är tufft för mig, det kan jag ju inte förneka. Detta förstår hon också, och hon tycker det är jobbigt att det här drabbar även mig.

Hon söker jobb, absolut. Kanske inte lika effektivt som jag hade önskat. Men hon faller på målsnöret vid varje intervju hon kommit till. Jag har TJATAT på att hon ska kontakta socialen, men hon har undvikit och förhalat detta under hela den tid vi varit tillsammans (5 månader). Det är ångestladdat och hon förmår sig inte att ta dessa jobbiga samtal pga depressionen. Hon säger dessutom att hon varit i kontakt med dem tidigare, men det rann ut i sanden pga handläggaren blev sjuk och fick boka om osv, vilket gör att hon tror de inte vill eller kan hjälpa.

För kanske två veckor sedan fick jag henne att ringa dem till slut, men jag har inte vågat ta upp det med henne igen om vad som händer på den fronten.

Den senaste stora smällen var att hon fick en faktura (med avgifter för betalningspåminnelser osv osv) från sin elleverantör. De skulle släcka ner hos henne om den inte betalades. Hon kontaktade sina syskon som ställde ett ultimatum. De skulle hjälpa att betala detta, om hon valde att flytta in till deras brors familj på annan ort. Hon hade inget val och gick med på det. Flytten har inte gått än, och det är oklart när detta sker. Jag tänker att det är ett bra sätt att börja på nytt, slippa stå för matkostnader, hyra osv. Men detta innebär att hon tvingas flytta flera mil från sina barn, och det kommer även öka avståndet till mig.

Hon var helt förstörd över detta och frågade om jag tänkte lämna henne nu. Jag förklarade att jag inte visste vad som skulle hända framöver, men att jag finns kvar där jag är. Hon befinner sig verkligen på ruinens brant i sitt liv. Förra veckan tillbringade vi ihop hela tiden, och det var som att vi levde med huvudet i sanden. Men för att sluta där jag började, jag känner inte att det här är bra, egentligen för någon av oss. Vet inte hur mycket jag själv orkar med längre. Mina känslor för henne skjuts undan av all sörja. Samtidigt vågar jag inte riktigt sänka henne längre ner genom att bryta upp, eller ta en paus. Vad gör jag?

Jag tycker att om du känner starka känslor för henne så finns det väl ingen anledning att bryta bara för att hon flyttar.
Flytten verkar ju ändå vara positiv sak, där hon kommer ifrån de mest överhängande problemen.

Problemet är att man kan inte bära en annan människa som inte försöker bära sig själv. Att köpa lite mat är väl en sak, men du måste sätta ner foten vad det gäller det ekonomiska. Inget blir bättre av att du också hamnar på ruinens brant, och det för ett ganska nytt förhållande.

Hon kan söka skuldsanering för att bli av med problemen. Men hon måste ju göra det själv.

1 gillning