Jag behöver verkligen råd nu. Känslan hänger kvar att det inte känns helt rätt med min nya partner och jag ska försöka förklara situationen, med risk för lång text igen.
Hon är i ekonomisk kris och har varit det sedan drygt ett år tillbaka då hon blev arbetslös. Sedan dess har hon gått på a-kassa och bor kvar i en lägenhet hon inte har råd med. Hon går samtidigt på antidepressiva tabletter, vilket mycket är på grund av en tidigare relation hon hade med en fullkomlig idiot (efter att hon separerade med pappan till hennes barn, ca 4 år sedan). Hennes självförtroende rasade i botten och i samband med sin mörkare period beslöt hon att endast ha sina barn varannan helg då hon inte förmådde sig att ta hand om dem på halvtid. Här har jag aldrig fått klarhet i exakt varför, om det rent av är på grund av ekonomin eller en kombination med andra saker.
Kronofogden är efter henne och hon är skyldig pengar till sin familj. Hennes familj vill henne väl och hjälper i den mån de kan (ingen bor i närheten, alla är bosatta på olika håll), men jag har fått uppfattning om att de börjar tröttna på att hon inte reder ut sina problem eller tar sig framåt längre. Samtidigt tror jag inte de förstår fullt ut var hon befinner sig mentalt eller hur sårbar och skör hon är. Men jag vet inte, jag hör bara hennes version.
Jag träffade nu denna tjej i somras. Jag blev mer eller mindre vändpunkten i hennes liv, och hon förklarade att hon kunde börja slappna av och bli sig själv igen. Vi skrattar och har kul ihop. Hon är smart, söt, intelligent, mogen och ja, hon har väldigt många bra egenskaper jag söker hos en seriös partner. Vid ett ganska tidigt skede, efter sisådär 3 veckors dejtande eller liknande, kläckte jag ur mig de tre magiska orden. Kanske lite på impuls. Jag vet faktiskt fortfarande inte riktigt varför, men de orden hoppade ur munnen på mig. Hon besvarade det tiofalt tillbaka!
Jag vill poängtera att hon förklarade ganska tidigt alla sina problem. Eller först försiktigt att hon hade problem med ekonomin t.ex., och det var jag förstående till eftersom hon varit arbetslös en tid. Sedan dröjde det inte länge förrän det smög fram mer uppgifter att hon inte kunnat betala hyran senaste halvåret, sen kronofogden osv. Hon drog inte hela bomben på en gång, och på ett vis förstår jag det, för då hade väl ingen stannat kvar. Jag blev paff över allt hon gått igenom och tyckte (tycker) synd om henne hur en människa ska behöva falla och lida så pass mycket, från att tidigare levt ett väldigt bra liv i förhållande till detta. Jag valde att tro på att det skulle ordna sig på sikt och lovade att inte sticka (jag är inte sån typ av person som vänder vid minsta problem), men jag börjar förstå att det kanske inte är så enkelt.
Problem efter problem kommer. Hennes skrothög till bil strular och hon har inte råd att laga den. Hon har knappt råd att köpa mat och förnödenheter till hushållet. Hon tappade försäkringsstödet och blev helt utan inkomst en månad nu i höstas. Hon kom tack och lov in på ett “program” via arbetsförmedlingen och får något form av stöd igen, men hon kommer inte kunna leva på det ändå. Bara hennes hyra just nu är mer än vad hon någonsin fått i a-kassa eller stöd. Sedan kan ni lägga till alla andra utgifter man behöver för att klara sig…
Jag har ställt upp med att betala ett par räkningar och sett till att hon har mat för veckan osv, men någonstans känner jag att detta drar ner mig i skiten. Jag har inte råd att försörja ytterligare ett hushåll på egen hand. Jag har förklarat att detta är tufft för mig, det kan jag ju inte förneka. Detta förstår hon också, och hon tycker det är jobbigt att det här drabbar även mig.
Hon söker jobb, absolut. Kanske inte lika effektivt som jag hade önskat. Men hon faller på målsnöret vid varje intervju hon kommit till. Jag har TJATAT på att hon ska kontakta socialen, men hon har undvikit och förhalat detta under hela den tid vi varit tillsammans (5 månader). Det är ångestladdat och hon förmår sig inte att ta dessa jobbiga samtal pga depressionen. Hon säger dessutom att hon varit i kontakt med dem tidigare, men det rann ut i sanden pga handläggaren blev sjuk och fick boka om osv, vilket gör att hon tror de inte vill eller kan hjälpa.
För kanske två veckor sedan fick jag henne att ringa dem till slut, men jag har inte vågat ta upp det med henne igen om vad som händer på den fronten.
Den senaste stora smällen var att hon fick en faktura (med avgifter för betalningspåminnelser osv osv) från sin elleverantör. De skulle släcka ner hos henne om den inte betalades. Hon kontaktade sina syskon som ställde ett ultimatum. De skulle hjälpa att betala detta, om hon valde att flytta in till deras brors familj på annan ort. Hon hade inget val och gick med på det. Flytten har inte gått än, och det är oklart när detta sker. Jag tänker att det är ett bra sätt att börja på nytt, slippa stå för matkostnader, hyra osv. Men detta innebär att hon tvingas flytta flera mil från sina barn, och det kommer även öka avståndet till mig.
Hon var helt förstörd över detta och frågade om jag tänkte lämna henne nu. Jag förklarade att jag inte visste vad som skulle hända framöver, men att jag finns kvar där jag är. Hon befinner sig verkligen på ruinens brant i sitt liv. Förra veckan tillbringade vi ihop hela tiden, och det var som att vi levde med huvudet i sanden. Men för att sluta där jag började, jag känner inte att det här är bra, egentligen för någon av oss. Vet inte hur mycket jag själv orkar med längre. Mina känslor för henne skjuts undan av all sörja. Samtidigt vågar jag inte riktigt sänka henne längre ner genom att bryta upp, eller ta en paus. Vad gör jag?
