Jag är bedragen - hjälp mig!

Fritt forum (nästan)
41

Ok, Jag är fel man att döma men för mig låter det som ett konstigt förhållande… Mer som ett sugar-daddy förhållande.
Är inte meningen med ett förhållande att man känner tillit för varandra?
Hur ska man kunna älska en annan människa som man vet går sin egen väg när det passar utan samvetskval?

Eller så förlåter du dig själv och går vidare och inser att det finns nåt som är större. Kärlek mellan två människor behöver inte göra ont eller vara fyllt av konflikter och tvivel.
Egentligen är det ju ganska enkelt. Man älskar och finns där för varandra. Man kan förlora jobb, vänner och det kan bli svåra tider men känslan av att du har en fru som finns där för dig, som tror på dig och som alltid kommer att ställa upp för dig… Är inte det vad kärlek handlar om?

2 gillningar
42

Att leva ett dubbelliv med en älskare/ älskarinna installerad i en annan stad eller i ett annat hus skulle jag personligen anse obra och som du skriver om inte partnern vet om det. Ärlighet. Öppenhet. Lyhördhet är vad jag önskar från min partner.

En i taget är min modell. Är man missnöjd med förhållandet får man försöka göra något åt det men vägen dit, orken, modet kan vara mycket lång.

43

För mig är kärlek att älska någon för vad den är. Kärlek kan överse med och bära mycket.
Ger en relation mer än den tar och är ungefär som jag kan förvänta mig, vi skulle jag då klaga?
Jag skulle inte säga att den mänskliga kärleken kan eller ska bära, tro, hoppas och uthärda allt men bra nog mycket. Älskar jag en person för vad den är och jag känner till dens svagheter och sämre sidor får jag ta det om jag anser det vara värt det. Allt är inte svart eller vitt, det finns en gråskala.

Visst har jag förlåtit mig själv

Visst. Men min idealbild av hur en relation bör vara kanske inte matchar min partners. Och nej, jag jan inte förvänta mig att.min partner alltid finns där och ställer upp för mig. Trots allt är vi bara människor med fel och brister. Och så måste jag finnas för min partner så som den vill och behöver.

44

Jag kan verkligen förstå hur det kommer sig att du vill förlåta! Jag kan verkligen förstå varför du och din fru är i ett läge där ni vill försöka! Jag kan förstå hur det kommer sig att du vill tro på det hon har sagt! Jag kan också förstå hur du kan känna att det är jobbigt om detta kommer ut! Jag kan förstå känslan i att göra allt för att laga och kämpa!

Och det finns fler som förstår! Myten att en bedragen genast kommer få ett tokspel och slänga ut sin bedragande partner är högst levande i vårt samhälle, inte minst genom filmens värld. Dock tror jag att det är en mer ovanlig reaktion! Jag tror att det är en mycket vanligare reaktion att klamra sig fast, tro och kämpa med näbbar och klor! Och allt är så klart inte svart eller vitt! Ibland är det bättre att sitta lugnt i båten ett tag och i lugn och ro reda ut vad som hänt, hur det känns, vad man vill och hur det ska bli. Jag tror det finns människor där ute som fattar precis! Jag mötte flera! När jag började prata!

Det jag skulle råda dig när du är mogen för det är att fundera över och försöka reda ut, ev med personlig professionell hjälp, är varför DU klamrar dig kvar? Varför du väljer att tro på den här senaste versionen? Varför är du rädd att mista henne? Svaret brukar sällan endast vara kärlek, utan i den krisiga situation som ni har hamnat i så kan det bero på annat, som ligger i dig. Man kan inte ta tag i allt samtidigt, men när detta har lagt sig lite så behöver du få lite hjälp med dig själv.

Kram och ta hand om dig!

3 gillningar
45

Tack för de orden. Vi ska ta hjälp. Både separat och tillsammans. Och våra samtal är ofta bra och långa. Ibland går det inte. Ibland bråkar vi. Men vi pratar och gråter tillsammans långt mycket oftare än att vi skriker.

Kanske är jag fortfarande i kris. Jag har känt till en del av det i fyra veckor och allt i två. Kanske klarar jag inte att lyfta blicken ännu och kanske är jag blind för det. Jag vet inte. Men jag vet i alla fall att tanken på att förlora henne känns som ett värre straff än vad hon har gjort mot mig. Att inte försöka vore inget annat än idioti.

Har du en egen berättelse du vill dela med dig av? Har något liknande hänt dig?

Att skriva i ett sådant här forum är så dubbelt. När jag läser hur folk kämpat i flera år och sedan gett upp gråter jag. När jag ser folk som kastat ut sin partner direkt undrar jag. Men när jag läser om folk som klarat sig stärks jag. Jag behöver de historierna. Jag behöver den styrkan. För när jag återberättar min historia i mitt huvud har jag svårt att förstå hur någon någonsin kan leva ett bra liv med det här i bagaget. Ändå hoppas jag.

2 gillningar
46

Vad rätt du har där. Jag kan inte tala för kvinnor, men den man som säger att han inte stämmer av (kollar in) alla de kvinnor han möter för sex ljuger enligt mig. Yngre och hälsosam = bättre, antar att det har med chansen att de ska kunna föda fram barnet. Är väl en genetisk sak för artens överlevnad eller nått. Dock har vi ju utvecklats lite de senaste tusen åren och har en egen vilja som vi kan välja att agera på eller inte. OCH kärlek är något helt annat.

EDIT: Väntar på uppläxning (och smisk från @Restenavlivet och @Skyldig ) :hushed:

2 gillningar
47

Eh du blandar inte ihop mig med nån annan nu? :joy: Jag är inte uppdaterad i den här tråden men jag om någon, av att döma av din kommentar, förespråkar byten och bättre sex!
Gäller såväl mån som kvinnor.
Smisk… ja om du vill så!

4 gillningar
48

Mest att ni brukar smiska mig mest :slight_smile: Trevlig helg!

1 gillning
49

He he!

2 gillningar
50

Jag skulle säga att du garanterat är i kris!
Det du känner nu kring din situation och det du upplever som värst eller bäst för tillfället kommer troligtvis att växla över tid.

Jag har inte den historian du önskar höra om just nu. Min ”tråd” hette ”En till” då det begav sig!

För mig började det innan min tråd här! Min exman hade haft en längre relation med en kvinna som då bodde ganska långt från oss visade det sig långt senare. En gammal ungdomsvän som han började prata med. Jag upplevde alltid henne som en person med stort bekräftelsebehov och uppskattade därför inte den ”vänskapen” som han gärna ville framhålla att det var. Under en semesterresa dök ett sms upp i hans telefon när vi var på stranden. I stil med ”Saknar dig, när kommer du hem?” Där förstördes den resan. Vi krisade, men han lyckades få mig att tro att det var nån slags jargong och inte betydde det jag inbillade mig. Nåt knappt år senare (dagen före alla hjärtans dag) kom han och ville att vi skulle skiljas, för han var förälskad i henne. Upplevde ett par tre vidriga dygn, men efter det ångrade han sig, sa att han insett hur viktig jag var, hur han ville leva med mig. Han sa att det aldrig hade gått till något fysiskt (något jag knappast trot på idag, men idag har det inte längre någon betydelse.) Och han bröt totalt med henne och erkände att den vänskapen alltid anspelat på mer och att min känsla hade stämt.

Vi pratade och pratade och framför allt jag ändrade på väldigt mycket av min inställning och attityd. Bejakade honom, accepterade honom bättre som den han var istället för att ”pracka på” den jag hoppades att han skulle vara som jag nog många gånger gjort innan. Han mådde bra! Vi lagade och upplevde oss efter mycket kämpande som lyckligare tillsammans än någonsin.

Fast, det var en illusion som bara varade några år. Och jag försvann lite de åren! Det var bara jag som förändrade när jag tittar i backspegeln. Och jag hade ett väldigt destruktivt underläge, något som verkligen inte blev bra. Och trots att jag bejakade, såg, och bekräftade så var bekräftelse från annat håll något han sökte igen! Han har på heder och samvete efter några vändor av ”sanningssägande” berättat att den nya relationen inleddes 5 månader tidigare (men inte heller det kan ha stämt vet jag idag, även om jag länge trodde på det).

Här börjar min tråd här på forumet som i stora drag först handlar om hur jag kämpade för att vi skulle bli vi igen. Han ångrade sig även denna gång. Ville att det skulle vara vi. Förstod vad han hade sabbat! Jag var fantastisk och hade allt och alla egenskaper en livspartner skulle ha. Tills det blev för jobbigt att hantera att jag var ledsen, arg och krävde ganska mycket i detta i kombination med att hon drog från sitt håll. Så höll det på, fram och tillbaka, där jag starkare och starkare inom mig kände att en sådan person vill jag inte leva med. Det krävdes dock att jag gick i terapi en längre tid för att jag skulle förstå varför jag lät mig behandlas så här och för att ha uppnått den styrkan och övertygelsen som krävdes för att slita mig loss.

På något underligt sätt övergår min historia här till att jag blir en lämnare, trots att jag redan hade varit lämnad ett par år vid det laget. Min exman klamrade, stretade, bråkade och övergick till en sjuk ilska riktad mot mig. När jag sedan träffade en ny man blev han som galen och jag har fått sätta fler och fler allt tydligare gränser. Pararellt har jag börjat min resa mot att försöka förstå och hitta vem jag faktiskt är, vad jag tycker om och vill.

Vi är olika personer och människor! Jag kan inte säga att det kommer vara och bli för dig som det blev för mig! Men man känner väldigt lätt igen när någon skriver väldigt likt det man själv tänkt och känt.

Jag vill skicka med dig lite råd! Sälj inte ut den du är! Kom ihåg att du har ett eget värde! Du måste få lov att krisa, läääääng, och vända på varenda liten känslosten, där hon i det hon har gjort behöver bejaka, bekräfta, lyssna på dig precis så länge du behöver, om det så är flera år. Där hon gör allt för att vara transparent! Där hon bekräftar!
Ni måste båda och framför allt hon vara beredd att ändra mycket hos er själva där ni båda, framför allt hon tar på sig ansvaret för det som varit och det som kommer. Jag skriver ”framför allt hon” eftersom man är i ett sådant jäkla underläge där du är.

De exempel där det verkar funka att laga har haft alla ovanstående ingredienser. I alla andra fall som jag har sett visar det sig förr eller senare att det aldrig hade en chans.

Slutligen vill jag skicka med dig, att separera måste inte vara det värsta som kan inträffa. Jag förstår att du varken kan se eller känna det idag, men ibland leder det till något mycket bättre, på sikt.

6 gillningar
51

Vad jag känner igen mig i det både du och Hej_och_h skriver! 21 år tillsammans med min man som ett antal gånger varit otrogen men varje gång jag kommit på honom har ångrat sig och vi då haft det bättre än någonsin. Men inser nu att det var mest tack vare mig och mitt jobb jag la ner på att ändra mest på mig själv. Då tänkte jag för mycket i banor som att det är aldrig ens fel utan båda är orsak till krisen. Nu efter 18 års äktenskap är det skilsmässa som gäller. Han har haft mycket dåligt samvete för vad han gjort mot mig de tidigare åren och de senaste ca 8 åren har han varit trogen. Vi har pratat massor genom åren och även gått i parterapi ett par omgångar. Vi har en passionerad grund och är varandras bästa vänner men nu är det ändå slut. Vi har växt ifrån varandra och jag inser att jag totalt kompromissat bort mig själv. Jag är värd bättre! Det gör vansinnigt ont nu att bryta upp hela familjen efter så lång tid men känner ändå innerst inne att detta blir bäst. Livet gör ont ibland och det är väl bara att trampa vidare på sin egna väg. Jag kommer fixa det och det gör även du om du innerst inne känner att detta inte är bra i långa loppet. Själv kan jag idag lite ångra att jag lät mig behandlad illa så länge innan jag vaknade upp på riktigt och insåg att ärren skaver för mycket. Lyssna på din intuition!!! Lycka till och ta hand om dig! :revolving_hearts:

6 gillningar
52

@2310, det sista som överger en är hoppet.
Det har onekligen hänt mycket runt er. Den stora frågan är om det finns något att bygga på? Det kan bara ni två besvara tillsammans, men då fordras ärlighet gentemot både varandra och inte minst er själva. Att vara otrogen är en varningsklocka. Något är fel, och vad som är fel kan ibland inte gå att sätta fingret på. Min gissning är att hon saknat något i er relation som den andre mannen väckt. Samtidigt har hon känt att hon vill ha dig kvar, ni har väl även barn tillsammans? Måhända hoppades hon att ni skulle kunna fortsätta, men djupt inom sig vet hon att det inte går. Vad vet jag.
Kanske ni kan bo isär en tid och se varthän det barkar? Kanske det blir så att ni fortsätter, eller att ni båda ber varandra fara och flyga.
Min psykolog säger att det här med otrohet egentligen inte är något annat än ett symtom på att relationen inte är tillfyllest för den som bedrar, att det är något man saknar. Så länge man får den bekräftelse man behöver i en relation är man “vaccinerad” mot att söka andra kontakter. Det kan vara något som du är helt omedveten om, kommunikationen har varit bristfällig så ni vet inte vad den andre vill ha. Kanske din kvinna ÖNSKAR att det skulle fungera mellan er, och vägrar ta till sig att det är kört? Eller, är det kört? Kommunikation är underskattat.

53

Tack för ditt svar. Vi har pratat dygnet runt med varandra i över en månad nu, så länge jag har vetat. Och även om vi kan konstatera att vårt förhållande aldrig varit dåligt, är det tydligt för oss nu att vi hade hamnat i en slentrianvardag utan att någon av oss bekräftade den andre. Vi tog varandra för givet och körde vårt eget race. Det ursäktar ingenting, men det förklarar en del.
Just nu vill vi det här. Just nu vill vi inget annat alls.

Det finns en miljon förklaringar och anledningar att det som har hänt har hänt. Vi måste beta av och gå igenom allihop. Min största rädsla är att hon vaknar upp ur krisdimman och inser att hon egentligen inte älskar mig. Åtminstone inte på samma sätt som jag älskar henne. Att hon inser att rädslan för att splittra familjen är det som får henne att vilja vara med mig.
Det och att jag till slut inser att jag aldrig kan komma över det hon har gjort. Att ilskan och misstron aldrig försvinner och att min kärlek inte kan övervinna det.

3 gillningar
54

Hallå @2310!
Hoppas allt är bra med dig, under omständigheterna!

Hur går det för er?
Förvisso bara gått 4 dagar sen du skrev senast.
Men hur det gått de dagarna? Går det framåt?
Pratar ni fortfarande lika mycket?
Kommer ni fram till något nytt?

55

Tack för omtanken. Jag antar att det går framåt. Vi pratar med varandra, om allt möjligt och på ett sätt som det var länge sen vi gjorde. Vi har svårt att vara ifrån varandra och även om vi blir arga och bråkar ibland har vi oftare bra stunder. Vi försöker båda två förstå varför det har hänt och vi gör framsteg. Jag tror att vi bägge måste förstå.

Jag hamnar ibland på dåliga platser. Jag minns vad vi har gjort vid en given tidpunkt, och jag minns det som ett bra minne. Och sen minns jag att just vid den tidpunkten var hon någon annanstans. Kanske inte fysiskt. Men mentalt.

Jag har pratat med en psykolog vid ett antal tillfällen men vet inte riktigt om det ger mig något. Hon har också en bokad tid. Vi ska dessutom gå till familjerådgivningen.

Jag har brutit vår förlovning. Den ringen jag gav henne, i princip när allting började, gör bara ont. Men sanningen är den att jag börjar förstå vad som drivit henne och vad som fått det att pågå så länge. Och i förståelsen ligger möjligheter. Jag börjar inse, eller vi inser, att vårt förhållande är över. Nu måsten vi bestämma oss för om vi vill starta ett nytt. Och vi är bestämda. Jag älskar henne otroligt mycket. Och hon älskar mig. Jag hoppas bara att det räcker. Och just nu tror vi på det.

2 gillningar
56

@2310, detta är otroligt fint skrivet!
Det får mig att önska att jag och min fru hade kommit till samma insikt. Tyvärr får jag bara till svar att hennes dubbeliv, alla gångerna bara har varit en “enorm ego-tripp”. Vilket är ganska svårt att tro på, när det har ljugits så mycket och länge + att de har delat så mycket känslor som de har.

Detta är också en allt för bekant känsla hos mig. Alla resor, högtider, kärleksstunder, min och fruns ivf-resa för att få vårt andra barn. Alla tillfällen som betytt så mycket men som nu solkas för att han har varit med i bilden hela tiden. Hur kommer man över det?

Jag förstår att det är en svår tid just nu och jag hoppas att jag inte bara klampar på med min fråga. Ber om ursäkt i så fall!
Men du skriver att du börjar förstå vad som drivit henne och vad som fått det att pågå så länge. Vill du berätta om det? Antingen här i tråden eller via pm?
Jag försöker nämligen fortfarande förstå min frus agerande men kommer ingen vart alls.

57

Jag var också bedragen och stannade kvar. Det är ca 3 år nu. Jag har lärt mig massor under tiden. Det första jag lärde mig är att MAN KAN INTE 100% LITA PÅ EN ANNAN MÄNNISKA. Sen lärde jag mig också att om jag vill att någon annan ska älska och acceptera mig då måste jag först älska och acceptera mig själv. Jag förstod att jag förrådde mig själv långt innan min man gjorde det. Jag gav upp så mycket av mig själv utan att kräva någonting tillbaka. För mig denna sanning var mycket svår att acceptera.
Hur som helst,som jag förstår du vill vara säker att din sambo älskar dig. Sanningen är att vi människor kommer aldrig med 100 % säkerhet VETA att någon älskar oss även om de säger så. Det enda vi gör är att vi TROR och tolkar det som sanning.
Sen du vill vara säker att hon kommer aldrig göra om det . Det går inte min vän. INGEN på jorden kan ge dig såna garantier. Det ända människa du kan (lära ) lita på är dig själv. Så, det DU kan göra är att du litar på DIG själv och din mentala styrka att om det händer igen, du kommer att klara och överleva det. Därför är det viktigt att du bygger den styrkan.
Försök att fokusera på dig själv inte på henne så mycket. Hon själv måste ta ansvar för sina handlingar. Det är hennes och BARA hennes egendom. Det är hon som gjorde val, och hon kunde välja annorlunda. Du gör henne inte en tjänst om du låter henne gå undan så lätt . dvs att du tar på dig en del av ansvaret. Då kommer hon inte att lära sig någonting och kommer inte att växa upp. Om hon kan inte eller vill inte ta ansvaret själv utan att klaga på “omständigheterna” , då du har anledning att vara orolig. Försök att vara trovärdig själv och försiktig vad du lovar till henne.

Var rädd om DIG

P.S
Jag ber ursäkt för min dåliga svenska språket. Svenska är inte mitt modermål

6 gillningar
58

Jättebra svar

59

Tack för ditt svar. Hur blev du bedragen? Långvarigt? En engångshändelse? Hur mår du idag? Hur mår ert förhållande?

60

Han säger att den har pågått ca 6 månader.
Innan otroheten jag litade på honom och alla andra. Det är annorlunda nu. Vi människor ljuger så fort vi känner att vårt ego är hotad. Jag har märkt att det händer väldigt ofta.
Min man har ljugit värdigt mycket efter upptäckten. Han skämdes och vill inte säga sanningen. Han hade ångest , panic attacker, sömnlöshet, värk i läderna, stendiga förkylningar. Han hamnade två gånger på akut mottagningen, på grund av panik attacker .
Han mår bättre nu. Jag mår också bättre, mycket bättre egentligen . Jag trodde aldrig att den smärta, bitterheten, ständig ångest blandat med depression, oro att han kommer göra om det, sorg, svartsjuka, sömnlöshet kommer att gå över. Det tog tid, men det gicķ över. Ibland jag kan fortförande känna sorg över allt som har hänt, men sen den brukar övergå till tacksamheten att jag hade den förmågan att klara av det jobbigaste perioden i mitt liv så här långt. Jag är så stolt över mig själv, men även honom.
Jag har blivit helt annan människan nu och han med. Förhoppningsvis har vi blivit bättre människor. Vi har mognat båda två. Vårt äktenskap blir bättre och bättre men det är långt ifrån så som vi skulle vilja ha det.
Nu jag vet att jag klarar av vad som än händer. Jag är inte längre den lilla flickan ( jag kännde mig så när jag fick ta reda på om otroheten) som är rädd för sin egen skugga. Jag är inte rädd att vara rädd längre.
Mitt råd till dig är ta hand om dig och först skapa en bra relation med den viktigaste person i ditt liv, DIG SJÄLV (om du inte har den redan så klart). Var tålmodig med dig själv, men även med henne . Ge er tid.

Ha det så bra och lycka till.

2 gillningar