Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jag är bedragen - hjälp mig!

Jag blir nyfiken på dina vänner. Du skriver att de fick starka känslor och hade en affär. Var det långvariga affärer? Jag frågar för jag letar efter exempel på att någon inte bara gått vidare efter en tillfällig förbindelse. Kanske ett fylleligg. Jag känner mig som den enda i världen (trots att jag förstår att jag varken är först eller sist att råka ut för det här) som blir bedragen under så lång tid men med ambitionen att fortsätta mitt förhållande. Är det dödsdömt? Eller finns det andra som har övervunnit ett sådant långt svek?

Jag kanske är ute och cyklar, men jag tror att jag hade haft relativt lätt att förlåta en engångsgrej. Det hade såklart skadat förtroendet men inte på något sätt varit värt att bryta för det.

1 gillning

Tack för dina ord. De värmer och stärker.

Du beskriver den bild jag fått av detta, en bild som rimmar med den personen jag känner som min sambo, och också den beskrivningen av deras relation som vi håller på att mejsla fram.

Idag var ingen bra dag. Idag skrek jag på henne när jag kom hem. Tog bilen och åkte iväg. Men jag kom tillbaka. Och vi pratade i fem timmar. Vi är inte på någon fantastik plats och har oändligt lång väg men det känns så mycket bättre att prata. När vi pratar kan jag trycka undan paniken för ett tag och känna tillförsikt. Bestämdhet. Att genomlida, överleva, och klara oss.

3 gillningar

Jag känner med dig. Jag har varit där. Jag kunde uttryckt varje känsla du beskriver. Närheten som vi fick till varandra under den jobbiga tiden efter avslöjandet. Ångesten över att inte känna att man får hela sanningen. Snokandet efter mera. Alla tårar från oss båda. Hans ångest över att jag kanske lämnar. Min ångest över att hans känslor för henne. Jag gav inte upp. Jag blottade mig totalt för oss ända tills han valde henne. Inte kul för dig att höra men hur det än blir för er så kämpa för det du vill och tror på. Vi var gifta i 25 år. Hans otrohet varade ett halvår. Han blev påkommen. Vi kämpade i ca ett år efter det. Du gör absolut inte fel.

1 gillning

Tack för din berättelse. Får jag fråga: fanns det någon period under det året ni fortsatte kämpa som han valde dig? Eller som han sa att han valde dig? Eller försökte välja dig menar jag kanske. Vad jag undrar är hur det kom sig att han till slut, efter så lång tid, valde henne. Tror du att han fortsatte vara med henne under tiden ni kämpade, eller gick han tillbaka till henne när det tog slut mellan er?

@2310, min vän! Du är absolut inte ensam. Där är ganska många likheter mellan din och min historia.
Dock så verkar du vara säkrare, på att det är ett fortsatt förhållande som är det som gäller. Jag är inte där.

Har man inte råkat ut för att ens partner har haft ett fylleligg, kanske det kan upplevas som nonchalant av de som har råkat ut för det, när man skriver att “det hade jag haft lättare att förlåta”.
Men för mig, efter min frus alla f***-ups, kan jag med säkerhet säga att så är det för mig.
Att min älskade, mitt allt, min livspartner, har valt att om och om och om igen svika oss och det vi har, under flera års tid och på så många olika sätt, gör 1000ggr mer ont än om hon kom hem och ERKÄNDE ett fylleligg.
Min fru har haft sitt ex vid sidan om, från och till, i 10 år. Det är 10 års tid som hon har haft på sig att tänka på om det hon gör eller skulle göra, verkligen var värt det. 10 år med ytterst starka känslor och ännu mer sexuella inslag. Erkände inte utan blev påkommen alla gångerna, gav (ger) bara den sanningen som hon märker att jag vet, lögner som avlöser varandra osv. Skrev att hon älskade honom och ville att det skulle vara dem men till mig påstår hon att det bara var ett spel. Vad kan en sån människa någonsin säga, som får mig att verkligen tro på att det bara är mig hon vill ha?

Det finns otroligt många insiktsfulla människor i detta forumet. En av dem är @man1967.
Han skrev i ett annat inlägg att den som sviker, får inte tillåtas att vara sitt enda sanningsvittne.
Och tänker du på det, så stämmer det väldigt bra in i din (och absolut i min) situation också.
Hon erkände inte själv, sanningen sipprar fram och bara när du pressar och visar att du vet mer än hon tror, lögnerna avlöser varandra osv osv. När kommer då stunden när vi verkligen KAN känna att nu har vi fått the truth, the whole truth and nothing but the truth?

Din fru är med all säkerhet en enastående och fantastisk människa. Min är det.
Jag definierar inte henne som människa utifrån vad hon har gjort mot oss.
Men kanske är det så att vissa förhållanden inte är menade att hålla, hur ont det än gör att inse.
Jag hoppas att jag har fel och att ni två löser det. Men tanken är kanske värd att fundera på?

2 gillningar

Jo han valde mig till en början. Han köpte blommor (jag har fått det två gånger under vår tid. Båda under detta året), avslutade med henne så jag fick höra, jag fick tillgång till alla mail, telefoner fb allt, han sa varje dag att han älskade mig. Vi hade mycket närhet och sex. Gick i terapi. Pratade förtroligt. Han grät öppet vilket han aldrig tidigare gjort. Vi kom varandra nära på riktigt. Men så hände något. Jag vet fortfarande inte vad riktigt. Det visade sig att han varit hos henne två gånger utan att säja något. Kom på det tre månader efter. Han var riktigt förälskad i henne och ville nog helst glömma henne men förmådde inte.

Tack för din berättelse. Jag lider med dig. Tio år är lång tid. Så lång tid att situationen som din fru satt sig i förmodligen normaliserats i henne.

Jag tänker att den sanningen som sipprar fram är ett sätt för den som bedragit att försöka rädda vad som räddas kan. Är det fint eller fult? I mitt fall VILL jag ju fortsätta. Så kanske är det dags för mig att sluta pressa. Men jag vet inte om jag kan. Jag tycker att jag förtjänar sanningen. Jag har inte förtjänar de här två åren. Men jag känner att om hon verkligen älskar mig måste hon sluta skydda sig själv och sitt eget skinn och riskera att ge mig sanningen som den är. Först då kan jag få ro och besluta mig för vad den är värd. Så mycket är hon skyldig mig.

Jag vet inte vad jag kan säga för att bekräfta dig i det här. Jag lider med dig. Innan det här skedde hade jag ingen aning om vad det innebar att bli sviken. Inte så grovt. Kanske en ynnest jag har haft i mitt liv. Men nu vet jag. Och jag kan känna din smärta. Jag kan också förstå dina ord om att inte låta det där definiera allt en människa är. Vi är alldeles för komplexa för det.

Men du är värd sanningen. Hela sanningen. Precis som jag. Säg det till din fru.

3 gillningar

Jag är ledsen. Det låter otäckt. Jag känner ingen oro för det där nu. Inte i hennes tillstånd. Men jag känner oro för det för framtiden när vi dimma lättar. När vardagen smyger sig på och vi fortsätter vara dem vi är. När jag inte lyckas bekräfta henne som hon behöver och när saknaden för honom kommer tillbaka. För efter ett två års förhållande är jag säker på att sen gör det för eller senare. I bästa fall som minnen av minnen som kanske både smärtar och ger glädje. Men i värsta fall som en oemotståndlig kraft som hon inte kan förhålla sig till.

Jag var i samma sits som du och hon ångrade sig och lovade att det inte skulle hända igen men jag kunde aldrig lita på henne helt igen.
Det höll några år sen var vi där igen och då orkade jag inte mer.
Din fru kanske är bättre och ni kan få det att fungera men då måste du släppa allt och gå vidare och kunna förlåta.
Med facit i hand hade jag lämnat redan vid första gången för att slippa den smärtan två gånger.

2 gillningar

Du försökte åtminstone och behöver inte brottas med funderingar om det hade fungerat om du gett det en chans till.

1 gillning

Ja men man kan vända på det också… Man försökte fast man från första början visste att man aldrig skulle lita på människan igen. Sen beror det ju såklart på hur pass omfattande otroheten varit också…

Ett sk “fylleknull”, eller åtrå för stunden är enligt min bok ett misstag som man kan förlåta och gå vidare från.
En affär däremot innebär planering, lögner och ett svek av helt andra dimensioner.

typ skillnaden mellan dråp och överlagt mord.

Jag håller med @Robert78

En människa som är mentalt frisk och har empati och en vanlig känsla för rätt och fel ljuger inte för sin familj och åker iväg och har sex med andra och kommer hem och lagar korv och makaroner till barnen som ingenting!
Åtminstone tycker inte jag det, men jag börjar inse att mina tankar är i minoritet i dagens samhälle.

7 gillningar

@Sorgsen_man, jag är benägen att hålla med dig. Jag vill, för någon outgrundlig anledning, inte gå in på huruvida den typen av människa är frisk eller inte. Men det är ju direkt avgörande för svekets omfattning.
Fylleknull är inget bra men helt klart lösbart.
Men att dagligen och gång på gång på gång svika sin partner och familj, vilket man per definition gör när man lever ett dubbelliv, är f** inte mätbart.

1 gillning

Det beror på vad som anses vara friskt och normalt.
Vissa tycker det är ok att vara swingers.
Är det något onormalt, sjukligt, förvridit?
Kanske. Men vissa verkar vara ployamorösa och naturligtvis ska båda vara med på det,

Men.
Min partner mår dåligt.
Försummar mig.
Jag talar med min partner som jag älskar oändligt om det.
Får ingen respons.
Ekonomiskt, för familjen, för minnena vill jag inte skiljas men relationen suger.
Den tar mer energi än den ger.
Jag är osedd, känner mig som ett bihang.
En skuggfigur.
Så träffar jag någon som ger mig bekräftelse.
Som får mig att känna mig attraktiv igen.
Jag talar med min partner och får noll respons.
Naturligtvis ska jag då dra igång med skilsmässa, splittra familjen, leva ensam eller flytta ihop med den där som får mig att känna mig älskad och sedd.

Att hoppa över skaklarna, känna sig älskad, få tillbaks självkänslan och kanske hitta tillbaks till sin partner igen finns naturligtvis inte på kartan.

I min bekantskapskrets har tvenne kvinnliga bekanta som i relationen mått så dåligt att de skaffat sig tillfälliga älskare, haft tillfälliga historier vid minst två tillfällen med två olika partners men som sedan hittat tillbaks till ordinarie partner och vet att det är deras livs kärlek. En har det jättebra nu medan den andras förhållande fortfarande är osäkert.

Jo, det finns de som är mentalt friska, som har empati men som har en annan syn på vad som är rätt och fel - vem bestämmer det? Vad/vem avgör vad som är rätt och fel? Vad som är juridiskt vet vi men moraliskt? Vad eller vem avgör/bestämmer de moraliska normerna? Majoriteten? Så en enskild har att rätta sig efter vad de flesta anser vara rätt och riktigt? Kan vara idé vilka värderingar, vilken människosyn och hur ens partner ser på en relation, vissa har öppna förhållanden men det är viktigt att vara överens.

Sedan finns det de som mår så dåligt i sin relation att de gör det just för att de mår dåligt, antingen de själva, i relationen eller båda. Får de hjälp, kan det bli förbättringar kan de hitta tillbaks till sin partner och lämna dubbellivet.

Frågan är hur väl jag känner, hur mycket jag älskar min partner, vad och hur mycket jag är beredd att överse med.

2 gillningar

En av mina äldsta vänner och hans fru är swingers!
Dom har ett av det lyckligaste äktenskap jag känner till.
Dom sviker ingen och båda är öppna med att dom gillar att ha sex med andra. Inga problem.
Det är inget drama, inga lögner och inget svek.

Jag tror dom har fattat grejen att alla fantiserar om andra men skillnaden att dom ger varandra tillåtelse att ge efter för sina fantasier. Jag är glad för dom som fixar det utan att må dåligt.
Vi fick frågan av dom om vi ville swinga lite med dom… Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte var min grej. Att se sin kvinna penetreras av andra är nog sexigare i fantasin än i verkligheten. Men alla människor är ju olika…

Det övriga du skriver tycker jag bara är idel bortförklaringar som de som är otrogna intalar sig själv…
Hon ser mig inte… Hon bryr sig inte… Vi kan inte prata… Hon mår dåligt med mig… Hon bryr sig nog inte ändå…

Hur svårt ska det vara att vara ärlig istället för att smyga? En dag kommer du ju iallafall behöva stå för det du gjort…

Typ… Jag är ledsen, men det finns en kvinna som jag är intresserad av väldigt mycket och har varit ett bra tag.
Igår hade vi sex. Vi kunde inte stå mot varandra… Jag är otroligt ledsen att såra dig så här men jag kan inte leva med dig längre!!

Nåt sånt? Vet inte vad man säger i sånt läge eftersom det enda jag känner till själv är att få sanningen presenterad för mig när dom redan varit eller är tillsammans och i stort sett letar efter en kåk.

trevlig helg!

1 gillning

Hur svårt ska det vara att se och bekräfta sin partner? Det är ingen ägodel utan en egen individ med behov av omsorg och bekräftelse. Att behöva påpeka för sin partner att bli sedd och uppskattad…

Som sagt, vems etiska normer och principer är det som ska gälla? Vem avgör vilka som är sjukliga?

Jag säger som jag skriver ovan, i en svacka var mina väninnor otrogna och nu är i a f en av dem lycklig i sitt ordinarie förhållande. Skulle det varit värt att bryta upp familjen i panik för ett tillfälligt dåligt mående och en tillfällig kk?

Låt oss säga att ingen enskild har monopol på etiska normer och principer. Jag är inte naturlagarna som håller upp allt. Det finns andra med annan uppfattning utan att de för den skull är sjuka eller oempatiska.

Trevlig helg själv.

3 gillningar

@Rulle, jag håller med dig i frågan; "vem avgör vilka som är sjukliga?"
Jag vet att i mitt förhållande, är det i alla fall inte jag som ska avgöra det. Jag känner inte att jag kan döma min fru. Hon är inte en mindre fin människa för vad hon har gjort och jag kommer aldrig att påstå att hon inte är frisk. Men hennes handlingar, de är en helt annan sak. DE är sjuka. På en, för mig, helt galen nivå.

För mig, är det som kommer överst på listan, inte vem som får bestämma vad som är rätt eller fel, utan ärlighet. Hon kan ha sagt till mig länge att hon fattas något utan att jag har fattat vinken. Skäms på mig! Men det ger henne inte rätten att svika mig eller familjen för det. Då ska hon, och jag om det var jag som kände så, tagit upp det och skiljt mig. Hade hon under den tiden hittat tillbaka till mig, så har hon i alla fall inte svikit. Hon ska inte dra in nån annan i vårt liv, och sen sitta och säga: Jag svek honom men nu vet jag att han är den rätte. Det kan väl aldrig bli bra?

1 gillning

ja jag är väl väldigt naiv men jag vidhåller att man kan göra det INNAN man skaffar sitt tillfälliga KK

Men som sagt vi är ju alla olika…Somliga tycker inte att det är så mycket att tjafsa om att ha en KK och få ett lunchskjut då och då för sitt eget välbefinnande.

Sen är det vi andra. Inte nödvändigtvis religiösa men som faktiskt tycker att dom där löftena man gav i kyrkan och den där ringen man bär på symboliserar något.

Sen när det gäller att bryta upp familjen i panik som du säger så är väl det bättre i det långa loppet?
Hade mitt X gjort slut med mig på ett vuxet sätt så hade jag naturligtvis blivit ledsen och kanske t om förkrossad ett tag. Men, jag hade accepterat det för jag vet alla kan bli kära i en annan. Men jag vet att jag efter en stunds sorg hade gått vidare utan att känna ett hat och varit bitter.
Kanske vi t om blivit vänner igen och glatt kunnat resonera om barnens bästa…

Idag är det ingen från min familj ( föräldrar,syskon) som vill ha ett endaste dugg med henne att göra. Dom tycker hon är lika falsk som jag.
Hade det varit en juste separation kanske t om jag fortfarande haft bra kontakt med mina gamla svärföräldrar?
Dom var trots allt en del av mitt liv i 20 år.
Idag vill jag inte ha kontakt med dom heller. Allt som har med henne att göra äcklar mig.

Har du själv blivit bedragen och utnyttjad av en människa som du trott på eller är du den som alltid varit otrogen och sårat? Jag tror nämligen att man på nåt sätt måste ha upplevt det själv i nån form för att förstå hur ont det gör. Det är ju väldigt lätt att säga saker som låter “vettigt” och som ser bra ut på pappret och en helt annan när det verkligen händer dig själv.

4 gillningar

Visst finns det sjukliga handlingar.
Men för den som befinner sig där och då, utifrån sina egenskaper, erfarenheter, karaktärsdrag och det inflytande den just då och där är utsatt för är det fullt normalt.

Är denna s k civilisation endast en fernissa, en ytlig puts? Ställ en vanlig, hygglig person på en ståplatsläktare tillsammans med en massa andra personer och det blir en vrålande mobb som skriker och gör saker de aldrig skulle göra mot någon annan någon annanstans…eller skulle de det? Är det deras rätta natur som tittar fram? Deras verkliga känslor, värderingar? Kanske. Eller också dras de med av krafter som får dem att göra saker de inte trott sig om, som får dem att må dåligt och som de helst vill glömma.

Ja, tydlighet, ärlighet. Absolut! Jag tycker det. Men om någon hotar med att lämna ofta så det går slentrian i det? Eller man tar upp det men ens partner inte tycker det är så farligt? Det är just det här med kommunikation. Att lyssna. Ta till sig. Förstå.

Nu är det en process med att skilja sig. Ekonomiskt. Praktiskt. Socialt. Ska man gå igenom det, slita av banden för något man inte vet? Man inte känner till? Kasta ut nära och kära i känslostormar för något man inte själv vet vad det är? Visst skulle det vara mest ärligt. Men ibland kanske det skulle ställa till det mer än vad det var värt.

På din avslutande fråga vill jag svara att jag känner till minst ett fall där det var exakt vad som skedde. Omständigheterna lämnar jag därhän men svaret är ett rungande ja. Alla andra alternativ hade varit betydligt sämre.

1 gillning

Så sant.
Det beror på vem man är, vad man har för bagage, vad man står i själv.
Det finns en kvinna jag älskar. En kvinna jag skulle vilja leva med.
Skulle det blivit vi skulle jag vara medveten om att hon behöver mycket bekräftelse, att hon förmodligen skulle ljuga för mig, gå bakom ryggen på mig och vara tillsammans med andra men det skulle jag vara beredd att köpa bara hon kom och lade sig hos mig på kvällarna.

Jo då, jag tillhör den som har lurat, bedragit och ljugit.
Därför har jag ingen rätt att kräva att jag ska behandlas annorlunda än vad jag utsatt andra för.
Jag kan inte förvänta mig något annat än det som den jag är med utsatt eller utsätter sin partner för.
Det är mycket vi kan lova och mena det men i mötet med livets bistra verklighet kan det visa sig att vi inte håller måttet.

Jag har varit det kategoriska imperativet inkarnerat och sagt och tänkt “så skulle jag aldrig göra. Hur dum får man bli! Vilket äckel” och så har jag gjort samma sak själv. Understundom undrar jag vad mitt barndoms jag skulle säga, tycka och tänka om den vuxne mannen. Barnet skulle inte gilla det han såg. Jag undrar vad den vuxne mannen skulle säga till barnet.

Ändå skulle jag säga att jag gjorde vad jag kunde utifrån mina förutsättningar i den situation och det mående jag befann mig då även om jag inte är stolt över det idag och har mycket som jag ångrar och har bett om ursäkt för. Det är väl det perspektivet jag har som gör att jag inte automatiskt fördömer den som sviker och bedrar för även den är en människa som har sina bevekelsegrunder och som jag utgår från gör så gott den kan utifrån sina förutsättningar och egenskaper i den situation den befinner sig i.

Det betyder inte att man inte kan svika sina ideal, principer och värderingar. Errare humanum est, igonscere divinum - det är mänskligt att fela, gudomligt att förlåta.

1 gillning

Tro det eller ej, men jag gläds av att höra att det har funkat för några. Att finna sitt förhållande starkare efter ett svek, måste vara fantastiskt. Självklart innefattar det ju allt med total ärlighet, transparens, hårt arbete osv.
Det kan jag inte påstå att jag känner från min fru och det gör ju att min bild av detta, kanske ser annorlunda ut.

Men det är min bestämda åsikt (utifrån mina värderingar), att om man skapar ett dubbelliv med någon annan, då vet man. Ett fylleligg är en annan sak. Inte ok men absolut en situation där jag kan förstå om man inte drar igång processen med en skilsmässa. Ett fylleligg är såklart en indikation på att något är fel men kanske inte så fundamentalt att man måste gå skilda väger och förhållandet kan säkert stärkas på nytt. Men ett flerårigt sidan-om-förhållande med sex, kärlek, känslor, smusslande, svikande osv - då tar man processen!
Från min sida av vår situation, kan jag med 100% säkerhet säga, att om min fru valt processen, med allt vad det inneburit, så hade det alla gånger varit mer värt än så som det är nu.

Men vi tänker olika och det ska vi göra :slight_smile: