Jag hade gått ut genom dörren och aldrig kommit tillbaka. Hur mycket du än älskar henne så har hon svikit dig på alla plan. Jag hade aldrig kunnat förlåta henne, aldrig mer hade jag kunnat ta i henne igen än mindre ha sex. För mig personligen gäller nolltolerans. Bara en flirtig konversation via messenger hade varit nog för mig.
1 gillning
Hur går det för dig?
Det rullar på. Eller vad man ska säga.
Jag har sjukskrivit mig en tid. Bytt jobb. Gått till psykolog och nu en ny. Jag tar mediciner. Mitt liv vändes kort och gott upp och ner. Men vi håller ihop. Och ibland är det faktiskt bra. Ibland när jag känslan av ömhet och medkänsla för henne. För den avgrund hon höll på att kasta sig ner i.
Jag har hjärnspöken. Många. Men jag förföljer henne inte på samma sätt längre. Digital alltså.
En av de sakerna som varit svårast är att släppa honom. Den andre mannen. Jag har svårt att släppa tanken på att hämnas. På att göra något för att skada honom. Inte fysiskt. Det där ligger inte i min natur och inget jag vill göra. Men hänga ut honom. Få honom att lida. Samtidigt går tiden mer och mer och de där tankarna känns patetiska.
Jag och min sambo är nu i ett läge där vi planerar framåt. Fler barn. Kanske bröllop. Livet går vidare. Och om jag är där jag är idag är det möjligt att vara på en ännu bättre plats om ett år.
Förstår att du inte kan sluta tänka på honom. Jag har haft perioder av svartsjuka och det är svårt att släppa. Men jag hoppas din sambo gör allt för att du ska känna dig trygg. Hon valde ju trots allt dig.
Jag är nog inte direkt svartsjuk. Slåss med tanken på mig själv och vem jag är. Är jag feg? Modig? Varför stannar jag kvar efter ett sådant svek? Är det för att jag inte vågar ngt annat? Eller är det rätt sak? Att kämpa för sin familj. Sina barn.
Och varför har jag inte ”hämnats” på honom. Vågar jag inte? Är jag stor som INTE gör det. Eller feg?
Vad har du själv för erfarenheter? Vill du skriva privat?